Att medier granskar beslut är viktigt för vår demokrati. Men det är farligt när ambitionen att driva egna åsikter tar över. Det är då journalister ringer runt och trålar efter vissa uppfattningar. Det som är i linje med nyhetschefens och journalistens världsbild publiceras /sänds medan avvikande fångst ratas. Så byggs en verklighet.

Vi har sett många sådana exempel när när journalister ringde runt och letade fackliga, gärna kvinnor som talade illa om Mona Sahlin, Wanja Lundby Wedin respektive Annelie Nordström. Jag har själv upprepade gånger fått sådana samtal där man letar efter personer med ”rätt åsikt”. Jag talade i veckan med Mötesplats Lyckseles moderator Camilla Wagner om fallet Monica Lewinsky där många mediala övergrepp gjordes.

Sånt inträffar ofta i så kallade drevsituationer. Alla rusar på samma boll i klungan, avvikande berättelser får inget utrymme. Ur den okritiske läsarens perspektiv ser det ut som det är sanningen som publicerats. Men det finns många ”sanningar”

Utvecklingen i den tyckande riktningen på nyhetsplats stärks. Vi ser allt fler exempel där journalister får utrymme med stor bildbyline i anslutning till nyhetsartiklar att ”förklara” och kommentera hur verkligheten ser ut.

I fallet med Guitars påstår VK felaktigt att föreningsbyrån har hand om alla föreningar. Den intervjun får stå som sanning. Den stämmer kanske med VK:s bild av verkligheten. Men det räcker inte när Lennart Holmlund pekar på hur stöden hanteras och ger exemplet med Umeå Folkets Hus. Det exemplet hade varit viktigt i den artikel som är i tidningen. Även sådant som talar mot VKs tes borde få sägas.

Risken är att människor börjar tveka. Är det okunskap som gör att det blir så här är det bristande efterforskning eller är det med uppsåt? Eller ansåg VK bara inte detta var viktigt att berätta? Oavsett vilket är det utomordentligt viktigt för tidningens trovärdighet att man inte går i fällan och börjar bygga sin egen verklighet.

Thomas Hartman