Jag har klurat på vad jag ska skriva ett tag nu, och tror jag kommit på det. Saknar bloggandet när veckorna går utan inlägg. Vissa bloggare är så duktiga på uppdateringar så jag blir stum av förundran.

Förra veckan var hektisk med lasarettsbesök både till Lycksele och Umeå. Varje gång får man vara lycklig att man kom hem oskadd, efter alla älgar man fick se på nära håll. Och visst vore det skönt om det var lite närmare till närmsta sjukhus, det blir man fort varse när man drabbas av sjukdom i familjen.

Veckan fick en fin avslutning med magsjuka hos båda pojkarna, vilket innebar tvätt av sängkläder, mjukisdjur, skurning av golv och sängar och en himla massa Proviva dracks upp. Förhoppningsvis ha de gjort bort det för denna gången.

Ibland känner jag mig som en Alien, en utomjording i Sorsele. Medan folk klagar på plogningen av vägarna och en person får spy sin galla över dåliga föräldrar och dåliga ungdomar på Tyck Till, när kommunalrådet får betalt för att drömma om arbetstillfällen och mer befolkning till orten genom postorder och när jag ser hur vissa flyktingar tvingas åka buss till sjukhuset trots att man vet att det gått tre sjukskjutsar från Sorsele samma dag kan jag inte låta bli att undra om det är så här det ska vara?

Nu är det tack och lov några som tycker till om detta skrivande på Tyck Till, och visst får snöröjarna beröm också ibland. Jag vet inte hur turerna går kring sjukresor, mer än att flyktingar inte ska få några. Jag reagerar när jag ser en gammal nyopererad man från Somalia sitta bredvid en relativt pigg pensionär från samma by, och jag undrar i mitt stilla sinne om det inte hade gått ordna så att de fått åka tillsammans? Men det är bara jag.

Jag undrar också hur kommunen kan höja antalet barn på dagis från femtio till sextio för att klara av alla nyinflyttade barn. Jag hoppas vid alla gudar att de höjer antalet personal också. Men det är bara jag.

Jag trodde att man som politiker skulle jobba aktivt för att människor ska vilja flytta hit OCH stanna kvar. Men det är bara jag.

Jag tänker mycket, kanske för mycket?

Ha det bra där ute!

"Stackars hon som bara flyter med

som aldrig lärde sig ta sats, hon som ägna all sin tid åt nåt hon inte ville bli

för det var bara där det fanns en plats"

Så sjunger Lars Winnerbäck,  jag fastnade för de orden och tänkte: "Jag vill inte bli som hon!"

Min livsfilosofi är att det alltid finns en mening med allt som händer (nåja, nästan allt i alla fall) och att förändras är en del av livet. För tjugo (!) år sedan var jag en av många aktivister som stoppade bilar i centrala Göteborg genom att sätta mig mitt i gatan (för att bilar förpestar luften med sina avgaser), protesterade mot porrklubbarna på Andra Långgatan och gick i första majtåget medan nynazisterna provocerade oss genom att stå längs Göta Kanal i uniformer och höjda flaggor. Det var spännande tider och det kändes som att jag gjorde något bra!

Nu bor jag i Sorsele och känner att mer och mer av den där "gamla" eller unga, Carola börjar väckas till liv. Här krossar man inte rutor och går ut på barrikaderna för att protestera, vilket är fullt förståeligt, men oj vad jag önskar att fler gjorde sina röster hörda!

Jag har bestämt mig för att inte flyta med och vara tyst och tacksam som man förväntas vara i den här kommunen. Om jag sedan får bära hundhuvudet för att jag för fram vad många andra tänker må vara hänt.

Jag har tre barn varav en går i gymnasiet, en i andra klass och en på förskolan. Alla är pojkar men olika som individer, med olika behov. När jag som mamma oroas för att platserna på förskolan inte ska räcka till, för att inte tala om personalen, när barnantalet ökar. När jag får höra att kommunen går back med över 3 miljoner nästa år kan jag inte låta bli att undra om skolan kommer att få de där extra anslagen för att möta det ökade elevantalet som de var lovade? Och OM de nu får det; var hittar man utbildade kompetenta människor att anställa?

När jag är rädd att mina barn inte ska få en trygg tillvaro i skolan och den hjälp de behöver har jag banne mig rätt att vara det!!

Jag förväntar mig att bli mött med förståelse av de som tar besluten, har inget behov av att bli "klappad på axeln" och få min oro förringad. Jag tänker inte gå in närmare på vad jag menar med att jag är orolig, det får alla berörda föräldrar veta inom sinom tid och har då rätt att säga och tycka vad de vill. 

Bland mina vänner har jag många med starka åsikter som inte drar sig för att säga till om de tycker något är fel, vilket är egenskaper jag älskar hos dem! Det gäller att står på sig, innan någon annan gör det.

Ha det bra där ute.