”Alla som kan stå upprätt på två ben är kallade på lördag”,

Av , , Bli först att kommentera 13

 Eftersom måndagen ägnades åt rehab på IKSU och tisdagen åt pimpling, dans, lek och plask och annan lättja så blev det ett fotbollspass på onsdagen istället för de vanliga löprundorna runt Nolias friidrottsoval. 

 

Det blev en väldigt lugn och något konstig träning. Större delen gick åt till en övning som… ja, den var inte tänkt till oss försvarsspelare i alla fall. Vi skulle "vara dumma" och "göra fel" för att ge anfallarna utrymme, tid och plats för att träna på sina rörelsemönster. 

 

En gång råkade jag, som ändå skulle agera mittback, följa en forward i dennes djupledslöpning och därför råkade mitt ben vara i vägen för dennes inspel. Då blev jag åtsagd på skarpen att jag skulle mig hålla undan och "vara ännu dummare". 

 

Det var konstigt. Jag menar… vara i vägen… det… det är ju det enda jag kan. 

 

Den lågintensiva träningen, där man var inne och petade i det mesta och stannade upp övningen gång på gång, avslutades dock med ett spel. Fem mot fem på liten yta och för första gången fick vi se vår nya andramålvakt, 38-årige Mattias Bergström från Umedalen, i aktion. 

 

Och jag tyckte faktiskt att han imponerade i reflexspelet och fläkte sig mellan stolparna fram och tillbaka i det intensiva tempot som få tvåbarnsfäder är kapabla till. 

 

Men; anledningen till att jag tog upp smålagsspelet är, förstås – det här borde ni lärt er vid det här laget, att mitt lag vann. 

 

Dagens träning, då? Nja, inte mycket att skriva hem om. Mer än att det var väldigt många borta. De föll bort en efter en på onsdagsträningen; vi började med att laget som inte spelade matchen agerade väggspelare på sidorna – men när man slog ut bollen mot sidorna under de sista matcherna så stod det helt plötsligt inga spelare där. 

 

Ali åkte dessutom i tisdagskväll hem till sitt Skåne och Böni till sin Kosken till sitt Finland i halvannan vecka – så det är ingen manstark trupp vi ställer på benen i lördagens träningsmatch mot IFK Luleå. "Alla som kan stå upprätt på två ben är kallade", sas det i kallelsen. Några av de som saknas är, förutom nämnda Ali och Böni, Wennebro, Kvist, Arestav, Jens Sjöström den vanligtvis hele och Joel Burström. 

 

… om jag vann dagens träningsspel? Nej. För det blev snopet nog inget spel. 

 

Efter träningen bjöd födelsedagsbarnet Erik Lundström på smäckra hembakade morsbakade kakor. Och inte nog med det. Han slog sedan dessutom frikostligt upp portarna till sitt föräldrahem där det bjöds på tacos och direktsänd livehockey. 

 

Jonas Nilsson, Henke Sennström, Johan Larsson, Jocke Kvist och jag slöt upp och kalasade i tacofärs och grönsaker. 

 

Sennström, Nilsson, Lundström, Kvist höll helhjärtat på Luleå, Larsson satt och ondade över båda lagens målfabrikation då han lirat krysset – och jag… jag satt mest och gladdes åt rörliga bilder på en teveskärm. Det är jag inte bortskämd med. 

 

Jag skämdes lite över att jag inte hunnit plocka med mig någon liten födelsedagspresent till den dagsfärska 23-åringen. Men jag får bjuda igen framöver – och då inte ens i ett studentkollektiv. Idag skrev jag nämligen på papperen till en alldeles egna lägenhet. 

 

Den ligger också på Teg, ganska nära cykelbron, och stoltserar med 30 väl planlösta kvadrat i en källarvåning. Lägenheten är min från och med nu, men jag behöver skjutsa upp mina saker från Norrlands Huvudstad innan inflytt är aktuell. Min mor och far har lovat att hjälpa till med det nästa helg. 

 

Sen så. Då behöver jag bara inreda och diskutera planlösning med någon som vet hur man gör ett litet källar-kryp-in riktigt hemtrevligt så att man kan trivas där i massvis med år framöver. 

 

… någon som har numret till Josef Fritzl? 

Ta mig till dans,

Av , , Bli först att kommentera 12

 Jag har en kompis som vill gå och se Håkan Hellström, Säkert!, Those Dancing Days och Me and My Army på fredagen. Främst Håkan Hellström, som min kompis förvisso såg i Spegelsalen i februari men som han aldrig kan se nog av. Kompisen vill gå för att lugnt och städat lyssna till bra musik fredagskvällen igenom trots att han har en viktig träningsmatch dagen efter. Vi kan kalla motståndet för IFK Luleå. 

 

Problemet för min kompis är dock att idag när han skulle inhandla sig en fredagsbiljett så meddelade kassörskan att de tagit slut under förmiddagen. 

 

Min kompis blev väldigt ledsen och nedslagen över detta. Där han kommer ifrån, vi kan kalla det Sundsvall, så tar aldrig biljetterna slut till stadens stora musikfestival. 

 

"Men varför köpte du inte en biljett för en månad sedan?", brukar jag fråga min kompis. Det har han inget bra svar på och jag brukar slå honom på hjässloben och sucka "dumbom" åt honom. 

 

Nu undrar min kompis vad det finns för trevliga hälare i Västerbotten som skulle kunna tänkas sälja en biljett till ockerpris? 

 

Om ni känner någon som har en biljett de inte tänkt eller kan nyttja – hör då av er till min kompis endera på mejladressen [email protected] eller på telefonnummer 070 307 00 47. 

 

Jag vet inte vad min kompis gör just nu, men jag ska i alla fall iväg och träna fotboll på Gammlia. 

Gone fishing,

Av , , 1 kommentar 16

Vilken heldag, gott folk. 

 

Vi sammanfattar med några bilder: 

 

 

Målvaktstränar-Mats Söderholm inledde med att instruera hur man på med smånätta handrörelser skulle lura såväl sik som abborre. 

 

Därefter var det fritt fram att plocka på sig pimpelspön – endera småpirkar för sik eller stordankar för abborre – och borra sig igenom den metertjocka isen. 

 

 

Jag och ständigt skadade andramålvakten Elfvendal, som här agerar fotograf, bildade omgående en fruktad pimplarduo som på förhand såg ut att kunna hota hela det västerbottniska fiskbeståndet. 

 

 

Mitt pimplarfika bestod av en liter chokladdryck som ifall jag hade haft anlag för diabetes utan tvekan tvingat mig till att amputera båda benen jämsmed lårbenshalsen samt en köttbulle-med-rödbetssallad-baguette som jag i sann fattigjonsanda köpte för halva priset på grund av den röda Kort Datum-lappen. En lapp som jag i bilen på väg ut sedan pillade bort för att fortsätta nära bilden av mig som en stekare av bästa märke. 

 

… väl ute på isen kallade jag på uppmärksamhet med ett "kolla här då grabbar" innan jag vaskade baguetten i mitt pimpelhål. 

 

Jag och Elfvendal var inställda på att frenetiskt håva upp fiskar och bytte också entusiastiskt plats med nya hål ofta i inledningen. Motivationen blev inte mindre av att Erik Lundström efter tiotalet minuter drog upp det första Omega 3-kreaturet ur sitt hål. 

 

 

En riktig best som enligt bildens referenser mätte ett knappt Erik Lundström-anlete. 

 

Efter sisådär halvtimmen av total stiltje, inte så mycket som ett förstrött nafs på linan kändes av, så började jag och Elfvendal ifrågasätta allt från pirkarnas färger till Bottenvikens fiskbestånd till om inte Lundström ändå haft sin lilla fiskusling medhavd i någon liten innerficka. 

 

Och så till slut så gick en gammal gubbe med spark – urtypen för en gammal pimpelräv – förbi. Han var på väg mot fastlandet, tydligt uppgiven, trots att solen sken och vinden var förvånansvärt mild. Vi anade onåd direkt – och mycket riktigt; våra allra värsta farhågor besannades. 

 

"Det går inte idag, pojkar. Det blåser nordan", sa gubben. 

 

Nordanvinden är för fisket vad slutsignalen är för fotbollen. Nordanvinden är den feta damen som sjunger. 

 

Efter det klargörandet från den gamle räven blev det till att lägga fokus på att lapa sol. Det var en väldig tur att Kung Bore och alla hans vänner höll sig borta och att vi istället bjöds på strålande sol och näst intill vindstilla eftermiddagen igenom. Det var nästan så att man kunde stå ut med att gå fisklös. 

 

Jag, klädd i jeans, lånestövlar och vanlig jacka, behövde åtminstone inte skämmas så mycket över att gå fisklös från isen. 

 

Men det fanns ju andra.

 

 

… som Calle Lif som ståtade med en komplett fiskedräkt som hämtad från någon räktrålare på Barents hav. 

 

Men Andreas Johansson gick steget längre. 

 

 

Samma typ av överleva-vid-slagsida-på-färöiska-ishavet-dräkt som Calle, men Andreas kompletterade inte bara sin utstyrsel med tillhörande egna pimpelgrejer samt proffsstol och proffsöskar – utan dessutom med ett par oljebrillor som vi får anta fyller någon sorts fiskemässig funktion. 

 

Även målvaktstränar-Mats, som inte heller lyckades lura en enda fiskkrake, med sin fiskeblogg och allt borde få ställa sig i skamvrån. 

 

Den episka turluvan Erik Lundström blev alltså förste och ende UFC:are att få upp något levande genom Holmsundsisen. Tyvärr gällde Catch & Release-regeln och Lundström kunde inte ta hem fångsten och bjuda familjen… sig själv… sin katt… sin hamster… sin vandrande pinne på fiskmiddag. 

 

Nakenchocken? 

 

Det här får duga: 

 

 

"Never seen a kid in a bubble before?"

 

Det badades på Storsjöhallen som avrundning på dagen, man fick testa på att springa i en bubbla bland annat – men det riktigt intressanta från dagen utspelade sig nog på "träningen" vid femsnåret. 

 

Träningen bestod nämligen av Zumba. Dansen, ni vet. Med instruktör. 

 

Jag kan tänka mig att det om inte filmades så åtminstone togs kort när vi svängde våra lurviga och jag under salsan visade upp höfter mjuka som finaste silkestyg – och då faller det väl på min lott som UFC-bloggare att få tag i dessa bilder. 

 

Vi får jobba på det. 

Mañana, mañana,

Av , , Bli först att kommentera 15

 Gympass på valfri tid stod på schemat idag. 

 

Jag var där och gjorde mitt vid femsnåret och det var nästan fascinerande att se hur ett ställe som IKSU – som har den löjliga sloganen "Från början till fortsättning" när de lika gärna kunnat ha "Nordeuropas största jävla gymjävel" – ändå kan fyllas i så pass stor utsträckning. 

 

Jag kommer aldrig att förstå mig på gymlogiken "Störst muskler – minst linne" – men den gäller även i Västerbotten kunde jag notera. Är man stor och stark får man dessutom gärna ha en väldigt brun, nästan orange och morotlik hudton – uppenbart framkonstlad på onaturlig väg. 

 

Stannade till på kansliet innan gympasset och samspråkade med klubbchefen. Snart borde jag vara en UFC-spelare även på papper. Åtminstone till låns. 

 

Som ni märker inte mycket att skriva hem om denna måndag. 

 

Men imorgon, gott folk, då blir det bättring. 

 

Det är inte det att jag börjar skolan i den arla morgontimman vi lärt känna som 09.00 som åsyftas. Nej, det är bäst att föreläsaren fattar sig kort och att vi bjuds på en "välkomna hit, vilka är här, räck upp handen, så, det var det"-mjukstart imorgon för vid halv två ska jag och de delar av UFC-truppen som inte hindras av jobb eller annat mötas upp ute på en is i Holmsund. Det står pimpelfiske i målvaktstränar-Mats regi i agendan på eftermiddagen innan det bjuds upp till någon form av fysisk aktivitet (det ryktas om att vi ska ta några dansanta Zumba-steg) varpå det hela avslutas med bad på Storsjöhallen. 

 

… jag räknar kallt med att man även ute på vischan i Holmsund får in tevekanaler som direktsänder den svenska landskampen samt att man kan få sig en middag. 

 

Det här vore ingen vidare UFC-blogg ifall vi inte är på plats och rapporterar hem till den informationstörstande pöbeln som kommer att sitta tisdagskvällen igenom och klicka på F5-knappen för att se vem som vunnit pimpeltävlingen ifall det kommit någon bild på ett gäng halvnakna UFC-lekamen i badshorts. 

UFC – Sollefteå 2-0 (1-0),

Av , , 2 kommentarer 12

 Jaha. 2-0 mot Sollefteå. 

 

En kass första halvlek där Simon nickar in enda målet på hörna. Annars segt, trist, stillastående och lojt. Grått, om vi ska tala i färger. 

 

I andra halvlek byts jag in och då blir det genast liv, fart och frenesi i UFC-spele… Nej, inte direkt. När jag stegar ut genom spelargången så har Kung Bore gått bärsärk över Gammlia och planen har på femton minuters pausvila blivit kritvit av ett centimetertjockt lager nysnö. 

 

Andra halvlekens första kvart blev mer en farsliknande sketch än en fotbollsmatch i syfte att träna ihop ett vettigt samspel. 

 

Snön sprangs väl bort så småningom – det fastnade isklumpar under de genomblöta skorna – och vi lyckades väl till slut få igång någonting som liknade ett vettigt bollrull. 

 

Jag vet att Sollefteås idé under fjolåret kunde rubriceras som Långa bollar på Bengt. Det var förståeligt – för då hade man Daniel Johansson, ex-IFK Göteborgare och författare till fjolårets hårdast bestraffade blogginlägg, och Dragan Kapcevic, numera allsvensk i Gefle, på topp. 

 

Nu hade man… ingenting. Ändå höll man fast vid samma taktik. 

 

En gång kom man på riktigt igenom. Deras anfallare löper bakom backlinjen, jag tar upp jakten någon meter bakom, tar – min erkända seghet till trots – in på killen och till slut är vi jämsides. Ni är väl medvetna om att det här är min blogg och att jag därigenom kan skriva lite vad fan jag vill och höfta med sanningen; men ni får ta mig på mitt goda ord som sportjournalist… fotbollsproffs… studerande… kollektivboende fattigjon att när han petar bollen framåt i ett ryck så bryter jag bollbanan och petar bollen till hörna. 

 

Deras anfallare faller i situationen och domaren pekar på straffpunkten. 

 

Jojo. Det skall dock sägas att domaren befann sig förnämt positionerad vid mittcirkeln och våra spelare i samma region, som såg situationen bakifrån, berättade efter matchen att de "tyckte det såg ut som en solklar straff". Så han är väl lite ursäktad. Jag ska hålla mig från att "go all Danne J on him". 

 

Det var inte straff och det tror ajg alla bättre positionerade individer – förutom den fallande anfallaren kanske – håller med mig om. 

 

Nåväl. Deras engelske mittback slår straffen. Vår från Umedalen inlånade målvakt Jim går åt rätt håll och räddar – bara för att returen retsamt ska leta sig rakt ut till straffslagaren igen. Men vet ni? Jim fläker sig i ordets rätta bemärkelse och räddar igen. 

 

Det slutar 2-0, vi har väl bud på ett antal till baljor men framför allt Arestavs krut verkade blötts ner av snöfallet. 

 

Ännu en stabil seger mot ett mediokert motstånd som inte pressade eller hotade oss det minsta. 

 

Jag vet inte riktigt vad det ger. De här matcherna säger inte mycket om var vi står mot bra Division I-motstånd. 

 

Två matcher tar upp stora delar av helgen som bara springer förbi. 

 

Så vad tar vi egentligen med oss från helgen?

 

Tja, jag fascinerades över att Ali fick svaret att det skulle ta "ungefär en timme och tjugo minuter" att få sin pizza häromdagen från Robertos på Teg. Jag undrade hur pass mycket godare deras pizzor måste vara jämfört med alla "femton minuter, en kvart"-hak. 

 

Så ikväll, efter hundratrettiofem minuters matchande i helgen och hundraåttio minuters matchande helgen innan, kände jag att jag gjort mig förtjänt av en bättre deg. Så det här tar jag med mig kalorimässigt från helgen:

 

 

Det tog en dryg timme från det att jag ringde till att jag hade pizzan – en UEFA med tomat, ost, skogschampinjoner, bacon och tomatskivor – under min glupska mungipa. 

 

Den var också riktigt god – men det som gjorde hela pizzaäventyret värt tiden och slantarna var att jag åt pizzan på plats på pizzerian. Och att de där hade teve. 

 

Mästarnas Mästare är ett klassprogram – att Ingemar Stenmark, 54, skulle dominera var ingen skräll, men mest imponerad blev man ju av den sextionio åriga tanten som slog både fotbollspelare och cyklister i 90-graderstävlingen – och även om ljudet var väldigt nedskruvat så att jag knappt hörde ett ord så var det rörliga bilder på en teveskärm. 

 

Det är jag inte bortskämd med. 

UFC – Piteå 4-2 (3-0),

Av , , Bli först att kommentera 10

 "Stabil UFC-vinst mot Piteå", berättar rubriken på VK:s sportsida. 

 

"… riktigt bra spel", går att läsa om första halvleken på officiella UFC-hemsidan. 

 

Vad ska då denna UFC-blogg dra till med för superlativ om dagens 4-2-seger mot Piteå? 

 

Inga alls. 

 

Vi gör ingen särskilt bra första halvlek – får aldrig igång rullet riktigt – men leder med 3-0 på grund av att Piteås försvarslinje var något av det trassligaste vi sett hittills i år. Calle utnyttjar att deras målvakt är ute och flaxar och vi får 1-0 omgående. Böni springer enkelt igenom och rullar dit två baljor till. 

 

3-0 in till pausvilan låter bra men det är en högst medelmåttig insats mot ett väldigt beskedligt motstånd. Extremt beskedligt, skulle jag säga. Jag hade nog inte en svettdroppe i pannloben när vi lommade in för pausdricka. 

 

Och till andra halvleken så verkar vi mätta och belåtna som efter ett gäng plåtslagares firmajulbord – samtidigt som Piteåspelarna verkar ha tagit både ett och två sniff på ammoniakburken. 

 

Det dröjer en dryg minut, tror jag, innan de får slå ett alldeles för billigt inlägg från kanten, Joel nickar – förvisso bländad av den starka solen – bollen mitt in i slottet och där drar en förmodat paltälskande forward på med en volley och vi har 1-3 direkt. 

 

Och sedan är det Piteå från sparka-och-spring-avgrunden, som jag fått för mig att Division II Norrland är, som trillar boll bäst och dominerar tillställningen. Det är de som är aggressiva, som vinner duellerna och som pressar oss till misstag. De gör ett till mål, efter en rejäl indianare på mittplan som leder till ett friläge, och vi förlorar halvleken och vinner till slut matchen med 4-2. 

 

Jag tänkte inför den här helgen nånting i stil med att "det blir svårt att få några egentliga svar eftersom vi möter Division II-motstånd". 

 

Fick vi några svar idag, så… inte fan var de särskilt positiva. Dagens loja bollrull kommer inte räcka långt mot framtida seriekonkurrenter. 

 

… det är lite oroande också att vi inte stått för en enda bra andrahalvlek under våren. 

 

Imorgon får vi ta revansch och visa att det faktiskt skiljer en division mellan oss och… visst var det Sollefteå? Det är ett helt nytt lag vi ställer på benen, förmodligen är det bara jag, Marko och… ja, just det – vi hade ju en ny målvakt med oss idag. 

 

Blott 16-årige André, från IFK Umeå, gjorde en gedigen insats mellan stolparna idag då Vlado vilar på grund av en upper-body-injury. 

Jag hade kunnat vara en nischad sportreporter,

Av , , 1 kommentar 11

 Ledig fredag. 

 

Inte mycket att skriva hem om i flaskposten som jag var dag kastar i Umeälven i hopp om att vågor och vind tar den hem till mina nära och kära längre ner längsmed Norrlandskusten. 

 

Än mindre att skriva om i en UFC-blogg. 

 

Det enda som hände med UFC-anknytning var att VK-Sportens Emanuel Otterhall ringde upp mig. Inte, som jag först trodde, för att fråga när det skulle gå bra att träffas för några bilder till förstasidan där jag klär upp mig i vit Jesusskrud och gloria och de rubriksätter med "Frälsaren har anlänt" – utan för att prata om helgens två matcher. 

 

Det är svårt att få förstasidorna när man pratar om träningsmatcher på frostbitna planer mot Division II-motstånd. Och jag pratade heller inte i rubriker. Jag sa varken att "vi ska pissa på Sollefteå" eller sågade upplägget med dubbla matcher varje helg. Vi ska vara glada om herr Otterhall får ihop en notis av kortaste märke. 

 

Jag avslutade med att fråga ifall han skulle se båda våra matcher. 

 

"Nej, jag ska tydligen på Hoppreps-SM", sa han. 

 

Oironiskt. 

 

Hoppreps-SM. Hade jag varit med i tävlingsledningen hade jag nog propsat för att låta tävlingen heta Oironiska Hoppreps-SM. För annars kan gemene man leta sig dit i tron om att han ska få se en inspelning av en ny sketch av Galenskaparna. 

 

Jag har inte skrivit en rad journalistiskt sedan i januari. Och när jag hörde om helgens SM i hopprep så kom jag på hur mycket jag ändå saknar de där söndagarna när man fick åka ut på nån lokal tävling i draghundsport, hästhoppning eller mugglar-quidditch. 

 

Jag tänker tillbaka och tänker på hur nära jag ändå var… Det är inte lätt att få ett fast jobb som journalist… Men fan vet… Om jag bara fått jobba det här året ut… Och fortsatt leverera bra texter inom mitt specifika ämne… så… fan vet…

 

 

… om jag inte hade varit heltidsanställd som Dagbladets nischade dressyrreporter ganska snart. 

”Strossas kök”,

Av , , 3 kommentarer 10

 Dubbla träningar idag igen. Först IKSU på förmiddagskvisten och sedan veckans enda riktiga kollektiva bollträning på kvällen. Mitt lag lyckades vända ett 0-2-underläge på det avslutande sju-mot-sju-spelet och kliva av med en 4-3-viktoria. 

 

Efter träningen följde jag med hem till Lundströms föräldrahem. Jag, Sennström och Lundström skulle laga mat och socialisera framför Norrlandsderby nummer två i hockeyn. 

 

Lite som i Pluras kök, som hade säsongspremiär på TV3 i tisdags, tänker ni. 

 

Ja, jo… fast när Plura och Leif GW står och steker ankbröst och kokar humrar samtidigt som de smuttar på något bättre vitt så…

 

 

… stekte vi upp en falukorvsring och kokade snabbmakaroner. 

 

Och det hade nog inte blivit någon vidare teveunderhållning om man riggat upp kameror i afton för ett avsnitt av "Strossas kök". 

 

Leif GW, denne belevade gamle legend, erkände i programmet att det dyraste vin han smakat på kostade 150 000 kronor flaskan. Plura och Fredrik Wikingsson – två av teve-Sveriges allra bästa – skrattade och tyckte det var häftigt. 

 

Hur skulle en liknande diskussion kunna se ut bland tre obildade unga fotbollsspelare? 

 

"Den dyraste Gainomaxen jag druckit köpte jag på en Shell-mack utanför Åsele. Kostade 32 kronor tetran". 

 

Nåt sånt. 

 

Men det var trevligt. Falukorv och makaroner är ju alltid falukorv och makaroner och vet ni, gott folk – jag fick titta på teve. Rörliga bilder. I färg. I realtid. 

 

Det är verkligen inte varje kväll. 

 

… hur är det nu när Björklöven för en undanskymd tillvaro i nån gärdsgårdsserie och får kompromissa om träningstider med Allmänhetens Åkning – hejar gemene västerbottning då istället på västerbottniska Skellefteå eller sitter man och ondar tills tummarna vitnar för att de inte ska få passera Löven och gå upp på två SM-guld? 

Hur stavar man ar-än-bi?

Av , , 1 kommentar 14

 Inte heller idag lyckades jag undgå att flanera Umeås gator, torg och shoppinggallerior. Men sånt trams – framför allt om likheten mellan en särskola och en klädesbutik – får ni läsa om här; http://pirkt.blogg.se

 

Rent UFC-mässigt? Det blev, trots redan sega ben, dubbla träningar. Först vid tolvsnåret med "han B-Å". Jag vet fortfarande inte riktigt vem han är eller vad han gör egentligen – men jag är förbannat tacksam för att han kommer och leder träningar med oss dagtid. Idag var det jag, Lundström, Wennebro, Jens Sjöström den hele, Calle och Johan Larsson som nötte sånt man inte kan nöta för mycket av; passningar, mottagningar, långbollar och skott. 

 

… och om man nu någonsin kan nöta för mycket av dessa saker så är det åtminstone ingenting vi kommer att göra kollektivt den här veckan då torsdagens fotbollsträning är veckans enda riktiga bollpass. 

 

Mest intressant från dagens fotbollspass var inte att mina skott förbättrats betydligt sedan sist – när hade jag tänkt få användning för det? – utan vad som hände i omklädningsrummet efteråt. Calle tog med sig stereon och när jag släntrade in i duschen var jag redo att som vanligt göra det till tonerna av den senaste "allra tyngsta" R’n’B-remixen. 

 

Döm då av min förvåning när jag hör en falsksångare från Västra Frölunda brista ut i att "Johnny var Evas hjärtas låga". 

 

Jag var tvungen att fråga vem av de närvarande som hade den synnerligen goda smaken att spela Håkan Hellström och det visade sig, något överraskande måste jag säga, vara el-mätar-arbetaren Johan Larsson med sin firmaskåpbil och sina arbetsbyxor och sina hörselkåpor. 

 

Jag fruktade, då ingen anordnat revolt och uppror mot Tims ständiga R’n’B-mixtapes (man vet att man är ganska vit när man behöver googla för att skriva "R’n’B" på rätt sätt) under våren, att jag var ensam med god musiksmak i laget. Men det var jag alltså inte. 

 

Ikväll var det som tur var inte Champions League-kväll utan vanlig onsdagkväll när löpningen tog vid på Nolias friidrottsbanor vid halv nio. 

 

Tvåhundringar stod på schemat. Tjugofyra stycken. Rätt tungt för sedan innan rätt slitna påkar. Lite jobbigare än förra veckans trehundringar men lättare än förrförra veckans fyrahundringar. 

 

Imorgon har jag planerat in IKSU på morgonkvisten – och så läste jag på mejlen att jag kommit in på de kurser jag har sökt på universitetet. 

 

När jag sökte så har jag för mig att den ena kursen skulle börja i slutet av mars och… ja, slutet av mars kan lika gärna vara imorgon. Så det vore väl bra att strosa omkring på universitetsområdet och försöka se ifall jag hittar någon halvjournalistisk kurs som tar emot en så här pass trasslig skribent. 

 

Och gör jag det – då är det bara att se ifall det finns klassdamer nog i klassen om kursen verkar intressant nog för att gå. 

Kvällens Trio hämtar vi från Jojo-testet på Gammlia,

Av , , Bli först att kommentera 16

 Två dagar efter match – som i sin tur var dagen efter match – var det dags för Jojo-test ute på Gammlia. 

 

Två dagar efter match då man, enligt rön som jag fått ta del av, är som allra mest sliten. 

 

Jojo. 

 

(Fattar ni? Jojo. Som i Jojo-test)

 

Men det gick bra. Bättre än förväntat. När jag lade mig dubbelvikt över det konstlade gräset så hade jag sprungit tre eller fyra vändor på 18.0-nivån. Det är inte så jobbigt rent flåsmässigt, lungorna värker inte, men allt start-och-stoppande tömmer benen totalt och fyller på med rikligt av mjölksyra tills det till slut tar stopp. 

 

På skalan som går från "Gamle GIF-balten Donatas Vencevicius efter att ha kedjerökt ett dussin Prince utan filter på omklädningsrumstoan" till "Håkan Mild" så hamnade jag väl åter igen någonstans i mitten. Men jämfört med förra gången, när vi i januari löpte inne i Bräntis gymnastikhall, så var det betydligt bättre. 

 

Men jag var ju samtidigt långt ifrån bäst. Jag tror att mitt resultat, tre vändor på 18.3, var snittet för hela truppen. 

 

Bäst? Wennebro var trea. Ganska väntat ifrån en rivig innermittfältare.

 

På andra plats fann vi dagens stora överraskning: Böni. Den blonde anfallaren har ofta legat i de bakre leden och lurat när vi löpt i friidrottshallen på onsd… f’låt, Champions League-kvällarna – men här visade han löphuvud och höll ända upp på 19.0-nivån. 

 

… det är trist att behöva tillägga det här… men med Bönis nationalitet och bland annat VM i Val di Fiemme i åtanke; kan vi utesluta EPO? 

 

Men bäst var, föga förvånande, Erik Lundström. Hade det anordnats totospel på kvällens jojo-test så hade man nog kunnat gjort sig en slant på ett platsspel på Böni. Men Lundström som vinnare – det hade inte betalat mer än pengarna tillbaka. Knappt. Och även om det gett pengarna tillbaka hade jag nog spelat en slant för att använda den gamla "det är ju kul att ha nåt att följa"-klyschan. 

 

Han var totalt överlägsen. När Böni kroknade någon gång på 19.0-nivån malde han utan synbar trötthet på och var fan över linjen halvsekunden innan det mekaniska pipet ljöd. 

 

Han kroknade inte förrän den sista 19.5-vändan. Ovetandes om att han var blott en fyrtiometers vända ifrån att krossa den magiska 20-gränsen.

 

Men trots det var det ett klubbrekord (Lundströms egna) som slogs ikväll. 

 

Överlag så var snittet från det här testet ohyggligt mycket bättre än det från i januari. Sen om det berodde enbart på att vi är bättre tränade är väl inte helt klart. Man bör också räkna in faktorer som annan luft, andra skor, annat underlag (som förmodligen är skonsammare mot stumnad i benen). Men, kvällens test var även bättre än fjolårets värden, och då tror jag i alla fall att det var ungefär samma förutsättningar. 

 

Så det ser bra ut. 

 

Nu ska jag äntligen få se säsongspremiären av Pluras Kök som dykt upp på www.tv3play.se. Martinsson ringde idag igen och jag vann på odiskutabel knock-out i den ständigt pågående debatten om vem som har det trassligast: 

 

"Ser du på hockeyn?", frågade han. 

"Nej, jag har ingen teve", svarade jag. 

Och han brast ut i ett så högt och livligt skratt att jag fick hålla telefonen en bra bit från örat. Efter att ha skrattat i omkring tjugo sekunder får han ifrån sig ett "fyfan vad fattigt".