Övergången kan blåsa bort,

 Ifjol bodde jag i Sundsvall och pendlade till Östersund. 

Jag bodde i Nordeuropas näst blåsigaste håla och pendlade till den allra blåsigaste.

Och då kommer jag hit till Umeå – och möts av en blåst som är starkare ändå.

Häromdagen var jag på väg åt ett håll men stoppades i en gränd av en vägg av luft som om jag inte hade varit en så stabilt byggd mittbacksrese utan tvekan hade kastat mig bakåt. Den avtog inte heller, där jag stod och klamrade mig fast efter fasaden med kalufsen halvvägs bortflugen på samma sätt som Anders Fredrikssons tunnhåriga hjässa alltid flyger och far när han står där nere vid Premier League-gräsmattan under införsnacket på lördagarna.

Idag sken solen för fulla muggar och jag gick när dagens sysslor var till avklarade (jag åkte en tur till Teg och kikade på Vlados gamla studentrum och käkade sedan lunch) ner till promenaden vid vattendraget vi fortfarande får anta heter Umeälven. Där satte jag mig på första bästa bänk.

Och det ser ju skönt ut.

Men.

Det som inte mobilkameran lyckas fånga är de kastvindar som nästan kullkastade både mig och min bänk.

Det blåste en så pass styv kuling att Peter Kondrup skulle bli styv av blotta tanken på att få plädera om kulingen i en väderleksrapport.

Jag satt kvar i en tio minuter medan jag med blåstfrusna fingrar följde liveuppdateringen där Carl-Johan Bergman – den sämste skytt de sju haven sett sedan Blod-Svente försökte sänka ett skepp utanför Porto Piluse senhösten -48 men bara fick ett retsamt "ni skjuter som krattor" till svar av en rödhårig jänta som seglade iväg – skjöt hundra bom och kanske även en och annan funktionär i sista skjutningen där Sverige tappade medaljen.

… detta i den allra mest klassiska av klassiska grenar; skidskyttets mixedstafett.

Jag kan tänka mig att bo en stund i Vlados gamla studentrum. Dela kök, toalett och dusch med fyra studenter. Tills jag hittar någon liten egen kvart är det inga problem.

Jag är sedan ifjol van att man kanske inte alltid bor konungamässigt som kringflackande Division I-spelare.

Nej, är det någonting som ska kunna stoppa den här övergången är det att jag inte hittar någonting att göra på dagarna förutom att äta lunch.

… eller så blir det den här jävla blåsten som sätter stopp. Det finns gränser även för vad en kringflackande mittbacksrese i en tredjedivision kan tåla i sekundmeter räknat.