Stoppa pressarna!

Av , , 2 kommentarer 12

Min vän Martinsson ringde upp mig idag. Lundström påtalade igår min brist på vänner här i Västerbotten – då är det skönt att bli uppringd av en gammal trotjänare för att diskutera vem som egentligen har det trassligaste levernet.

 

Vi kom att diskutera det trassliga unga män i tjugoårsåldern gärna diskuterar; damer (jag hävdade att jag inte hade så mycket som en endaste västerbottnisk tråd att dra i och han menade att han inte ens hade ett garnnystan att börja talla på i sin nya stad), Football Manager (han hade fått sparken från MFF, jag ondade över hur dålig GIF:s nye brasse Denis dos Santos var på spelet) och… tja, inte så mycket mer.

 

Men till slut nådde vi samtalets kärna: 

 

"Du… är det klart med Bajen snart?"

 

Martinsson hade nämligen funnit följande på Hammarbys Svenskafansforum: 

 

 

Jag har nu fått kontraktsförslaget från UFC skickat till mig. Det ser ju okej ut och så, men när jag fick syn på det här så känner jag genast att det kanske är dags att ha lite is i magen. 

 

Jag vet, jag vet att man ska ta alla silly-season-rykten på nätet med en nypa salt, men jag menar…

 

… när det kommer från förstahandskällor som Smultronbilar och Rövner måste det ligga nånting i det. 

En eftermiddag på IKSU,

Av , , 2 kommentarer 12

 Efter hundraåttio minuters matchande i helgen blev måndagen en mycket lugn dag. 

 

Vi fick gå på IKSU och köra vårt program när vi ville under dagen. Jag och Lundström åkte dit efter att vi fyllt våra magar till bristningsgränsen med panerad fisk på TC. 

 

Men det var väl mer på grund av att benen var rätt möra efter helgens dubbelmatchande än det faktum att jag hade ströbröd och sej upp i halsen som gjorde att det blev ett lugnare pass. 

 

Lite benböj och marklyft i rehabsyfte, lite cykling, lite överkropp. Sedan kilade Lundström iväg till något ärende. 

 

Jag som inte har några ärenden stannade kvar och simmade något tiotal längder i bassängen och bubbelbadade mig skrynklig. 

 

Innan Lundström stack så frågade jag han i duschen vad han tänkte ägna den lediga kvällen åt. 

– Jag vet inte. Antingen tittar jag bara på teve och tar det lugnt eller så är jag med nå kompisar, sa han. 

– Om man ändå hade en teve…, sa jag och syftade på att den teve som sportchefen och klubbchefen var här och försökte få igång ännu inte visat en sekund av rörliga bilder. 

– … eller kompisar, fyller Lundström i. 

 

Lundström klagar ofta på att jag är negativ och bitter, bland annat här i bloggen (är jag det?), men det är inte lätt att hålla dagdrivarångan uppe när man matas med dylika dräparkommentarer. 

 

Lundström påtalade även hur oerhört blek jag var på bilden från lördagsmatchen. Jag reflekterade mest över hur spenslig och vek jag såg ut, samt att mitt trassliga hår visade sig från sin sämre sida. 

 

Men han har ju rätt.

 

 

Min hudton ser ut att vara avkomman från när Andreas Iniesta idkat tidelag med en fjällräv. 

 

Jag förlorade min oskuld ifjol till priset av två tior i en sunkig myntautomat på något svettigt drop-in-hak i centrala Sundsvall. Kvällen innan vi skulle till Ayia Napa med GIF och jag följde med andramålvakt Lagréll som övertalat mig om att det skulle vara nyckeln till en bra och ihållig Cypernbränna. 

 

Och idag var det dags för mitt andra ligg… på en solariebädd. För fyra guldslantar fick jag dryga tio minuter i en plåtlåda full av strålning och jag kände väl i samma stund som jag applicerade de små, svarta "solarieglasögonen" över ögongloben att jag där och då var rätt långt ifrån den råbarkade mittbacksrese jag vill utge mig för att vara. 

UFC – Umedalen 5-1 (4-0),

Av , , 1 kommentar 13

Jag var då betydligt mer angelägen om att skriva matchrapporter efter lördagens drabbning mot Umedalen. 

 
Men jag tror lite av min skriv- och analyslusta sögs ur mig under de gråa, sega, trista nittio minuter som var UFC-Anundsjö. 
 
Nåja, vi börjar väl med det trevliga; lördagsmatchen. 
 
Man behöver inte ha bott i Västerbotten mer än någon månad för att ha förstått att det är lite av ett speciellt möte. Lite som att, väldigt hårt uttryckt, årets UFC tog sig an UFC:s veteranlag. 
 
I Umedalen fanns ju före detta UFC-spelare som fjolårets skyttekung Danny Persson, mittbacken Janne Jonsson, gamle UFC-(och även GIF ett år väl?)målvakten Petter Augustsson, mittfältsräven Henrysson och… ja, några till som jag fick uppräknade för mig men som glömts bort. 
 
Och en viss bloggkollega på VK, Fotbollsbloggens Emanuel Otterhall, skrev inför matchen att han trodde att det skulle bli alldeles för jämnt med tanke på vad det egentligen ska vara. 
 
Under matchens första fem minuter så verkade det också stämma. Umedalen satte press på oss, Danny vann några luftdueller och de fyllde på i djupled. Ja, det kändes som att de tryckte ner oss lite i skorna omgående. 
 
Men… Men. När Arestav stänker dit 1-0 från distans tidigt med ett skott vars bollbana inte ens Pythagoras och grabbarna i sina badkar skulle kunnat förklara så tar vi över. Totalt. 
 
Lite av nervositeten – det är ju inte ens särskilt överdrivet att benämna den här träningsmatchen i mars som ett riktigt prestigemöte – släppte och vi släppte lös det spel som vi tydligen alltid haft inom oss men inte riktigt släppt ut i träningsmatchandet hittills. 
 
Instick till innermittfältare, uppspel på forwards, tillbakaknackningar, spelvändningar men framför allt – djupledslöpningar. Kanske lite väl mycket djupledslöpningar, det pratade vi om i paus, men vafan… Umedalens backlinje bad ju om det när man stod så naivt högt som man gjorde. 
 
Vi utnyttjar väl någon av alla dessa djupledslöpningar – men våra finaste anfall är ju när vi hittar Robin Nilsson som i sin targetroll spelar tillbaka på innermittfältare som i sin tur hittar djupled på yttrar. 
 
Kort och gott; vi gör en mycket bra halvlek. Springer in fyra mål och har väl bud på några till. Defensivt så vinner Danny, som verkar som karvad ur ett stenblock, det mesta på huvudet och skarvar och har sig – men det leder ju inte till någonting. Jag tycker vi har bra koll halvleken igenom. 
 
I pausvilan pratar vi om att vi kanske lyfter lite för mycket i djupled – även om det många gånger fungerar – och att vi ska försöka spela oss mer igenom mitten och variera oss. 
 
Och… tja, jag kände mig lite halvtafflig med bollen i första halvlek – men i den andra så vågade jag driva upp bollen och kände ett oerhört lugn med kulan vid fötterna. Främst på grund av att Wennebro och Lundström hela tiden gjorde sig spelbara på innermittfältet. 
 
Framför allt Lundström försökte jag hitta hela tiden. Jag satt in bollen på honom i tid och otid och han löste alltid situationen och skapade något kreativt. Jag kunde smälla in bollarna i knähöjd och han tog emot och spelade vidare. 
 
Fan, jag hade kunnat tagit fram ett luftgevär och skjutit saltstänk mot Lundström igår och han hade tagit ner och fördelat saltkornen. Typ. 
 
Vi spelar lika fin fotboll som i första, har bud på ett antal mål till. Robin Nilsson bränner två "straffsparkar" från väldigt nära håll bland annat och vi fick lita oss till lagets kanske allra mest pålitliga målskytt för att spräcka andra halvleks-nollan. 
 
(För folk som inte kan läsa mellan raderna vill jag bara förtydliga;
 
Jag gjorde mål.
 
Jag gjorde mål!
 
JAG GJORDE MÅL!)
 
… lite onödigt dock. Det kändes som att Hampus perfekt smekta inlägg kan ha gått in vid bortre även om jag inte knoppat in den. Och första målet i UFC-tröjan kostar, precis som första gången du bär lagkaptensbindeln (i mitt fall borta mot GIF Sundsvall), en tårta. Jag måste alltså bjuda på tårta två gånger inom den närmsta framtiden. Det är inte optimalt att behöva köpa fyra, fem styckna färdiga tårtor när man vid varje månadsslut tittar ner i lönekuvertet och konstaterar att rent ekonomiskt skulle man lika gärna kunna arbeta som grindpojke i Ekvatorialguinea. 
 
Men jag hann aldrig göra någon snabb kostnadskalkyl i huvudet när bollen var i luften utan nickade till. 
 
Umedalen får göra ett mål då Marko fallit i en-mot-en-duell mot Danny och till råga på allt gjort illa axeln. Och generellt defensivt så känns det, åter igen – det här har varit återkommande, som att vi tappar mittfältet en aning i defensiven och det blir lite hawaii på slutet med böljande spel och för många kontringar emot. 
 
Men men. Vi kan konstatera att det faktiskt skiljer en division mellan oss och Umedalen av någon sorts anledning. Vi kan också konstatera att vi faktiskt kan spela fin, offensiv fotboll. Något vi dolt väl i de flesta av de tidigare träningsmatcherna. 
 
… och samtidigt kan vi väl konstatera att inte ens i en brunkar-sparka-långt-och-spring-mycket-serie som Norrtvåan så räcker det inte med att ha rutinerade och meriterade spelare på många av positionerna? Umedalen verkade inte ha någon riktig grundidé och lär väl åtminstone inte leka hem tvåan. 
 
Dagens match? Njäe. Jag orkar inte. 
 
Ni som var där såg nittio sega minuter där vi förvisso skapar nog med chanser för att vinna med åtminstone 3,4-0 men inte imponerar. Ni andra – ja, ni missade ingenting av värde. Ni satt bättre framför teven och den transparanta text-tevesidan 377 medan ni förbannade Parmas ledningsmål borta mot Samparna. 
 
… det var aldrig några problem att spela ett antal matcher per dag när man var yngre och var på cup. Bara man fick sig en ostfralla och kanske en glas päronläsk från den arrangerande klubbens fikastånd efter slutsignalen så var man pigg och fräsch till nästa match någon timme senare. Nu, vid tjugo års ålder, får man konstatera att man håller på att bli gammal. Mina ben tröttnade en del under Anundsjömatchens andra halva och alla småsmällar som man drog på sig men aldrig kände av under lördagen ömmade något väldigt under söndagen.
 
Minns ni Alfalfa från "Busungarna"? Jag har tydligen inte bara ärvt hans frisyr utan även hans spensliga kroppshållning. 

En heldag,

Av , , Bli först att kommentera 10

Sittunderlag, ett utskrivet A4-ark med dagens inlämnade Europatipssystem och en mobiltelefon att sitta och uppdatera livescoren med. 

 

Ta med er det till Gamlia vid tresnåret så har ni er heldag gjord med liveunderhållning i form av världsmötet Umeå FC – Anundsjö IF. 

 

Ni kommer hem lagom till dess att Chelsea och Manchester City försöker bjuda på något motsvarande det som kommer att presteras på konstlat gräs i Västerbotten. 

 

Jag ska försöka mobilisera kraft nog i mina trassliga påkar för nittio nya friska minuter – och sedan, gott folk, får ni er en dubbla satser av det vi kallar matchrapport.  

Dålig tajming,

Av , , 2 kommentarer 12

 Igår kväll lyssnade jag först av ett röstmeddelande från UFC:s ordförande: 

 

"Hej, jag ville bara välkomna dig in i klubben nu när det har blivit formellt klart", sa han. 

 

Okej…, tänkte jag fundersamt och lade på telefonen igen med fler än en rynka i pannloben. 

 

Lite senare, runt niosnåret, ringde en reporter på VF upp. 

 

"Jag fick pressmeddelandet nu om att du var helt klar för UFC", sa han. 

 

Jahapp, tänkte jag och funderade som hastigast på ifall studenterna runt bordet ändå bytt ut mitt vatten mot något gravt alkoholhaltigt eller till och med hallicunerande. För jag försökte erinra mig att jag skrivit på något avtal eller ens fått ett konkret kontrakt utskrivet för mig att läsa igenom svart på vitt – men det har jag ju inte. 

 

Så… ja, jag vet inte vad det blev av den där intervjun. Jag förklarade läget och intervjun gled över till "jaha, okej, men vad tror du om matcherna till helgen då?" och någonstans där insåg väl båda två att det inte längre var förstasidestoff vi pratade. 

 

Jag pratade med sportchefen idag och han förklarade att det var klubbchefen som, efter helgens snack med sportchefer och annat i GIF Sundsvall, tyckte att det var klart och skickat ut pressmeddelandet. 

 

Men för att säkra upp att jag även i fortsättningen ska kunna kvittera ut en lön värdig en ekvatorialguineisk grindpojke under 2011 så skulle jag nog helst signera ett – i det här fallet blir det nog två – kontrakt. 

 

Men men. Det kommer ju att lösa sig. Vi är ju typ överens allihopa. Vad jag är lite besviken på är att det går så segt. Vi träffades för två veckor sedan snart och de sa att de bara skulle printa ut ett kontrakt och sedan skulle vi skriva på. Men än har jag inte sett något kontrakt från UFC:s sida. Men men, som sagt; det kommer ju att lösa sig. 

 

Det jag var mest besviken på var istället timingen i det skickade pressmeddelandet. 

 

Fredagkväll. När tidningarna är underbemannade och de få som jobbar är på daminnebandyderbyt Dalen-IKSU tills sent på kvällen. Hinner knappt ringa in en notis. 

 

Jag menar; hur ska de på så kort varsel ha tid att skjuta på alla andra nyheter och toppa tidningen med några helsidor om UFC:s nye mittbacksrese? Hur ska de hinna träffa mig, klä mig i vit Jesus-skrud, ta en bild till förstasidan och toppa med rubriken "Frälsaren har anlänt"

 

Hur ska Umeås borgmästare hinna anordna välkomstcermonierna på torget? Hur ska han hinna ringa in alla trumslagare, elefantskötare, hela det västerbottniska infanteriet, en gosskör, Kjell Lönnå och ett tjog av Norrlands bästa spelemän för att anordna Erik Löfgren-är-klar-paraden genom Umeås gator? Paraden som avslutas med att med att Glenn Hysén hoppar upp på torgets högsta staty och skriker "Löfgren är klar" samtidigt som raketer och explosioner brinner av och färglägger hela staden innan jag slutligen tilldelas stadens nycklar av borgmästaren?

 

Jag förstår inte hur de hade tänkt att det skulle gå ihop tidsmässigt på en fredagskväll. 

Det kallas rock, och det har ni inte i ert jävla kollektiv,

Av , , Bli först att kommentera 10

Det blev även i torsdags en hel del uppställt, styrt spel – men det avslutades med tjugo minuter fullplanslir.

 

Stora ytor, mycket djupledsspel – mycket löpningar. Det blev rätt jobbigt, den korta tjugominutersperioden till trots, då onsdagskväl… f’låt, Champions League-kvällens löpningar fortfarande satt i lår och vader.

 

Röstningen till spelarrådet har räknats samman och de fem vise männen som ska föra spelartruppens talan mot övermakten är 2011 Ali, Calle, Lundström, Jens Sjöström den äldre (jag måste gräva fram ett bättre namn på min mittbackskollega snarast) och Henke Sennström.

 

Efter träningen drog Örjan, inte startelvan, men truppen till lördagsmatchen mot Umedalen. Han mumlade dessutom något om att ”imorn är det träningsförbud”.

 

Jag brydde mig inte i att fråga ifall man som dagdrivare fick dispens för att fördriva bort någon timme på IKSU, men jag visste när jag slog upp mina trassligt grönblå på fredagsmorgonen att det skulle bli en seg dag. Segare än vanligt då jag skulle bli ifråntagen min enda fasta punkt – den kollektiva träningen.  

 

Fredagen började dessutom med att jag, via datorn – min teve fungerar fortfarande inte, slog på TV4:s Nyhetsmorgon. Döm av min besvikelse när jag istället för att få se livsnjutar-Steffo sitta och sippa på ett bättre årgångsrött och läppja i sig löjromssnittar får titta på bilderna från japansk teve, dubbad till engelska. Inte en sekund fick jag se Steffos ständigt solbruna nuna eller lyssna till hans kluckande skratt efter ett av hans egna skämt. Bara japanska nyheter. 

 

Det blev inte mycket uträttat under fredagen. Jag slevade i mig en lasagne på TC, var uppe på IKSU ett slag, gymmade jättelätt, stretchade, bubblade och… fördrev tid, och när jag kom hem igen framåt kvällskvisten (det är på riktigt starkt att vara hemifrån mellan klockan tio och sex utan ha ett enda egentligt ärende) så hann jag inte mer än steka på mina köttbitar innan det vällde in folk i huset. 

 

De två arkitektstudenterna jag bor med hade bjudit till fest och i sann studentikos anda tillverkat husets vita som serverades i gamla olivoljeflaskor. Jag hade förstås, som den hängivne och folkskygge bloggaren jag är, helst dragit mig tillbaka till mitt rum och skrivit blogginlägg till den UFC-intresserade pöbeln. Men nu var det tyvärr så att internätet låg nere hela kvällen. 

 

Så jag var helt sonika tvungen att bälja i mig två olivoljeflaskor i ett svep för att sedan sitta hukad över toalettstolen... nej, men jag satt med vid det gemensamma köksbordet och hade väldigt trevligt och roligt kvällen igenom. Senast hade, berättade en, festen inte ebbat ut förrän sexsnåret på morgonen. Nu begav sig dock folk redan strax efter midnatt och jag kunde i lugn och ro få min skönhets- och inför-Umedalensömn. 

 

… jag lärde känna mina köks-, dusch-, toalett-, tvättstuge- och bastudelande grannar lite bättre igår kväll – men samtidigt kanske gårdagskvällen ledde mig bort ifrån dem direkt. Jag hoppas lite på det. Det var nämligen så att en dam i sällskapet hade fått nys om en liten lägenhet vid Tegsbron som hon skulle titta på under söndagen. Det lät som att den var väl liten för henne, och om så också var fallet skulle hon hänvisa hyresvärden till mig istället. Tjugofem kvadrat ungefär, trodde hon att den skulle vara på. Väldigt litet, visst, men om jag skulle uppskatta storleken på det rum jag har nu så är det väl, snällt räknat, på ståtliga tio kvadrat. 

 

… bor det inte även en tredje granne i huset? Jo, men han är blott sexton år gammal, går första året på gymnasiet, och ska därför vara glad ifall han en gång var jul får lukta på glöggen så att det immar jämsmed glasögonlinsen. 

 

Apropå kollektiv, vin och festligheter; 

 

 

Det kanske kommer en förändring men det tar den tid det tar,

Av , , 2 kommentarer 15

 Det blev trehundringar igår kväll mot för de fyrahundringar vi löpte förra veckan. 

 

Och, tja, man behöver väl inte ha åtskilliga miljoner i CSN-skulder för att förstå att det är enklare att löpa tre hundra meter än fyra hundra meter. Samma minutslånga vila emellan. 

 

Jag skulle vilja beskriva det som ett lagomt jobbigt löppass. Det var jobbigt, men samtidigt inte lika jobbigt som förra veckan då man efteråt ville fylla i en sjukpenningsblankett för några veckor framöver på grund av sina ömmande vader och sina punkterade lungor. 

 

Och i och med att vi löpte totalt två kilometer kortare än förra onsdagen så hann vi hem i bättre tid till det som ändå är onsdagskvällens kärna – Champions League-fotbollen. 

 

Mitt Real Madrid krossade en gång för alla det där oförklarliga åttondelsspöket och… ja, jag skulle nog – kanske något färgad – påstå att efter Barcelona så har jag Real som andrahandsfavoriter till CL-titeln. 

 

… men "vi" är ju samtidigt en aning ringrostiga i det här med kvartsfinalspel, så UEFA… när ni väljer mellan de kalla och de varma bollarna… får man önska sig Schalke? 

 

Gympass på IKSU imorse. "Halva laget var där", skulle man kunna ha sagt utan att överdriva så hemskt mycket. Jag, Lundström, Wennebro och Andreas Johansson körde tillsammans från tiosnåret – och när vi var till att bli klara slöt Marko och Jocke Kvist upp. 

 

Kvists knä blev sämre efter matchen i söndags – det verkar tydligen, enligt den medicinska staben, som att han dragit på sig en släng av löparknä – och ska inte spela något i helgen. Det verkar med andra ord vara upplagt för en dubbling för undertecknad. 

 

Livet i mitt kollektivboende rullar på bra (jag antar att det finns tråkigare kollektiv att slå sig ihop med) men jag har fortfarande samtliga av de få krokar jag har – det är mer som små pirkar – ute i hopp om att kunna ro hem en egen etta. 

 

Igår fick jag ett erbjudande om en lägenhet… på Teg… lagom stor etta… lät perfekt, egentligen… men… 5600 kronor i månaden smakar inte fågel om man sitter på en grundlön som är i paritet med vad ekvatorialguineiska grindpojkar får ut efter skatt. 

 

Nåja. Mot ny träning. Veckans sista. 

Krock,

Av , , Bli först att kommentera 17

Ny design bjuds man på. Man tackar. Jag gillade i och för sig den gamla, men…

 

 

Marknadsföringen går inte av för hackor. Kanske kan nu även fler än de närmast sörjande som följt med härifrån av misstag snubbla in hit. 

 

Ikväll är det löpning. 

 

På Nolias löparbanor. 

 

Efter något som en näsvis herre senast kallade "allmänhetens löpning". 

 

Omkring 20.30 får vi kliva på löparbanan då allmänheten tröttnat. 

 

20:40 lämnar den ständigt småleende och solbrune Ola Wenström över till matcharenan där storgastarn Holmgren (säger han sitt "TITTA HÄR, TITTA DÄR" när bollen studsar mellan några ben i en avslagen Ligacupsdrabbning mellan Scunthorpe och Yeovil igen så bör han bli av med sitt jobb och istället kanske söka sig mot teatern där man verkligen behöver skrika hela tiden för att göra sig hörd) och dubbeladverbernas mästare Glenn Strömberg ("mycket, mycket bra", "iiinormt, iiinormt tätt", "väldigt, väldigt snabb"). 

 

Vi har, så att säga, en liten krock här. 

 

Jag förstår inte varför vi inte kan löpa ute. Det är inga problem. Inte för mig. 

 

Fan, jag hade kunnat löpträna genom de västerbottniska kloakerna bara jag hade kommit hem i god tid innan Real Madrid – Lyon. 

Det är visst nån som är tillbaka,

Av , , 1 kommentar 13

 Tillbaka i vad som tydligen kallas Björkarnas stad, men som lika gärna kunnat marknadsfört sig som snålblåstens stad eller den styva kulingens stad eller Norrlands Huvuds… nej, just det. Den titeln har Sundsvall redan patentsökt. 

 

Nåja. 

 

Jag träffade mina grannar här i studentboendet som jag ska dela kök, matbord, toalett och dusch med – de var utflugna på resor och sportlov och grejer förra veckan – och det verkade vara sköna killar. Om det inte vore för ägg-incidenten som ni läser om här. 

 

Men det ska nog fungera det här. 

 

Träning halv sex på Gammlia som vanligt. Samma styrda, lågintensiva uppspelsövning i, ja, säkert fyrtiofem minuter – men på slutet blev det äntligen ett lite mer intensivt spel. 

 

Sju mot sju på knapp halvplan och mitt lag – Vlado, Johan Willhelmsson, jag, Jonas, Ali, Lundström, Timmy och Böni – körde över, ja, till och med pulveriserade det andra laget och vann med förkrossande 7-1. 

 

Efter träningen var det spelarmöte där Lundström iklädde sig sekreterarrollen och bokförde vad vi tyckte om allting så här långt. Hur vi tyckte att försäsongens träningar och matchförberedelser fungerat. Hur det delade ledarskapet artat sig. Vad som varit bra, vad som varit dåligt så här långt. 

 

Det lades fram en hel del kort på bordet som sedan ska vidarebefodras till både tränarparet och styrelsen. En del saker vi tyckte fungerat bra, men också en del saker vi ville ändra lite på. Till och med jag, Nordeuropas mest tillbakadragna människa, tog ton och – kanske stärkt av att i lördags fått burit kaptensbindeln – påpekade en hel del saker. 

 

Dessutom röstades det via anonyma papplappar fram ett spelarråd. Röstningen är dock ännu inte sammanställd när denna text skrivs. 

 

Det viktigaste med mötet? Tja, det var väl ändå att jag hann till Allstar för att se Bayern-Inter. Jävlar i min låda vilken match, gott folk. Jag blir nästan tagen av att se så mycket kvalitet under nittiotre raka minuter. 

 

United? Följdes med ett halvt getöga. Jag hade kunnat sätta min bästa mjölkko och ett kilo vassle på att det skulle bli 2-0 inför matchen – och även om Marseille var farligare än jag hade trott (Diawaras nick?!) och Wes skallade in en i eget så var det en sån där tråkig 2-0-och-tråk-United-vidare-match som hamnade helt i skymundan av… ja, jag skulle nog säga att Bayern-Inter var – om inte en av de bästa, så åtminstone en av säsongens häftigaste matcher. 

 

Från och med imorgon är min tanke att kliva upp klockan 08.00, veva i mig en snabbare frukost och sedan bege mig till IKSU lagom till niosnåret. Det här har jag tänkt att göra till en fast hållpunkt i mina dagdrivardagar. Dels för att jag är i akut avsaknad av fasta tider och struktur och dels för att jag i helgen kände mig väldigt vek. 

 

Jag har helt enkelt inte fått samma stenhårda försäsong i kroppen som under fjolåret – och då är det bäst att jag på egen hand tar tag i bitarna. Förhoppningsvis kan jag varva av IKSU-passen med fotbollspass med "han B-Å" som vi kört några pass med på tisdagsförmiddagarna. 

 

Jag kommer till Umeå för att satsa på fotbollen – då är det också det jag tänker göra. 

Umeå FC – Härnösands FF 7-3 (4-0),

Av , , Bli först att kommentera 11

 Vi bodde på Hotel Baltic över lördagsnatten. 

 

Jag vet inte hur stora deras vinstmarginaler är i restaurangen – men att bjuda på middagsbuffé strax efter att ett helt lag fått löpa sig harmynt i nittio minuter mot Superettanmotstånd, det kan inte Hotel Baltic tjänat många kronor på. Bara lilla jag, och säkert många med mig, roffade i sig en halv lasagneform. 

 

Sedan, efter att några av oss noterat att ännu ett Stryktips gått i stöpet och Johan Larsson räknat in slantarna efter att dennes "säkra Umeå-innebandy-trippel" suttit, begav sig stora delar av laget till Biteline för att se kvartsfinalen i FA-cupen mellan United och Arsenal. Det röda äckellagets 2-0-seger sågs till tonerna av varsin smäckrare glassbägare som det var nästan jobbigt att läppja ner. 

 

Kolhydrater, det är – vad än LCHF-dietisterna säger – grejer det. Framför allt efter match. 

 

En i sanning sämre natts sömn – jag är ändå van att sova på en bädd av frigolit i studentrummet, men på Hotel Baltics trassliga tältsäng gick det inte att få mer än någon enstaka sömnblund – så var det söndag och match igen. 

 

Tiden 14.00 gjorde att det resonerades som så att det fick räcka med en senare frukost vid halv tio. Efter frukosten, vid 11, var det snack.

 

Och vilket snack sedan. Jag tror vi var klara på inte mindre än en timme och en kvart. Vi var väl… inte helt nöjda med GIF-matchen och så pratades det stort och smått om allt som har med UFC anno 2011 att göra. Och så lite, lite om Härnösandsmatchen, då. 

 

Själva matchen då:

 

Vi mötte Skellefteå härom veckan, när jag debuterade i UFC-blått. De rullade ut oss i första halvlek, hade ett grundspel efter backen där de spelade  sig igenom mittfältet och… och… och Härnösand, som likt Skellefteå är ett Division II-lag, hade ingenting av det här. Det var långa bollar på Be... Alen och även om jag var ännu sämre i huvudspelet idag – jag kände mig lika otajmad i luften som en pelikan som fått näbben fylld till bredden av bly – så hade vi inga som helst problem att freda vårt mål i den första halvleken. Härnösand hade ju verkligen inget spel. Inga idéer. 

 

Framåt, då? Jo, när det inte var ett svartklätt, taggat Superettanlag som stod i vägen på andra sidan planhalvan utan ett segt, felplacerat och slött Division II-gäng – och då rullade det faktiskt på riktigt, riktigt bra. Robin Nilsson och Calle kompletterade varandra perfekt. Robin mötte boll – Calle i djupet. "En stor och en liten"-forwardsduon är nog en av fotbollens äldsta kombinationer och finns nog nedpräntad på någon gammal pergamentsrulle från medeltidens England. Och idag fungerade den perfekt. 

 

Robin sög in det mesta, vände ofta förbi sin markering och spelade enkelt. Och Calle – ja, han var överallt. Djupledslöpte in någon balja, halvsprångnickade in en annan på första stolpen och hade vad vi efter Zlatans genombrott lärt oss att kalla "show" med tröga Härnösandsbackar. 

 

Calle stod för ett enligt bokens alla paragrafer äkta hattrick och vi klev in till pausdrickat med en synnerligen välförtjänt 4-0-ledning. Eller; dom klev in. Jag klev av. Jag, Jonas, Vlado som spelade nittio i lördags bytte i paus med Marko, Lundström respektive den unga Teg-målvakten som följde med oss på turnén. 

 

Jag vet inte riktigt vad man kan sätta fingret på i andra – när vi släpper in tre mål mot detta, snällt uttryckt, beskedliga Härnösandslag – men vi tappar väl kanske lite av fokuseringen. Vi snackade i paus om att fortsätta som i första, att inte tappa drivet, motivationen och fokuset utan ånga på och försöka "göra 10-0" istället för att falla ner i deras tempo och bara spela av matchen. 

 

Men… ja, det har ju en tendens att inte alltid bli så i spelet fotboll att ett fortsätter köra över det andra laget i nittio minuter. Andra halvlek slutar 3-3. Kanske är det Härnösand som höjer sig en aning, men allra troligast är att vi slappnar av en aning. 

 

De höjde åtminstone aggressiviteten, Härnösand. Så mycket står helt klart. I första hann de knappt in i en enda duell – i andra så… ja, de kanske inte kom in i tid – men någon halvsekund för sent var de alltid där och smällde på. Riktigt fult ofta och det blev riktigt upprört på UFC-bänken många gånger. 

 

Marko åkte ut på två relativt oskyldiga fällningar mot Skellefteå – men när ett koppel Härnösandsspelare gick bärsärk och exempelvis sparkade ner Calle någon sekund efter att han placerat dit sin fjärde strut i nätet så delades det på sin höjd ut någon varning. 

 

… däremot var det som vanligt – så här i träningsmatchsammanhang – väldigt, väldigt viktigt att inkasten togs på exakt rätt ställe och att det blåstes på rätt sätt inför en kort frispark på mittplan. 

 

Det var få saker jag skämdes över när jag visade upp Sundsvall för mina UFC-lagkamrater. Bitelines glass var god, till exempel. Stadskärnan är fin. 

 

Men den medelpadska domarkvaliteten; den skäms jag över. Har alltid gjort. 

 

Bussen vände hem. Jag stannade. Tänkte passa på att äta upp mig av riktig, gratis mat och sova på annat än frigolit under några dagar hemmavid. Tillbaka i Umeå lagom till dess att fotbollsträningen tar vid på tisdagkväll.