Inför Umeåker,

Av , , Bli först att kommentera 9

(Det här inlägget försvann tydligen under hela lördagen – vilket lämnade mig med noll lämnade spiktips. Jag och mina medspeltorskar fick då lita till Sportbladets för dagen undermåliga V75-genomgång och Challe Berglunds tips. 


Challe Berglund… då förstår ni ju själva att det inte blev någon succé. Fråga Modo Hockey ifall det är bra att lita på honom.)

 

Jag förstår att gemene man suttit framför datorn och slitit sitt hår i förtvivlan över att inte genast få reda på vad som kan ha hänt på UFC:s torsdagsträning. 

 

Lugn, gott folk. Sansa er. Vi avverkar den nu i korthet: 

 

Jens Sjöström är med mer och mer på träningarna. Jag tror det var i förra veckoslutet jag såg honom i en – förvisso väldigt lugn och uppvärmningsmässig – spelövning och igår var han med på en mer intensiv posession-övning där han bland annat bjöd på en glidtackling. Men det strålar tydligen fortfarande från partiet där han opererade och det hindrar honom från att bland annat löpa ordentligt. Förra träningen föll han ofta ihop vid en passning – den här gången höll han sig på benen. Ett litet, litet, litet steg framåt på hans overkligt långa väg tillbaka. 

 

Och även om han bara lufsar runt på planen så känns det bra att ha lagkaptenen med på träningarna. En till som ryter i, ställer krav och verkligen vill. 

 

Igår fick jag äntligen vinna ett poängspel. Sedan jag belyste min förträfflighet i dessa poängspel (jag låg då bara något poäng från toppen med flertalet färre matcher spelade) så har jag gått som ett blysänke och knappt ens plockat en pinne. Men igår fick jag äntligen läppja på en munfull av segerns sötma. 

 

… även om jag var i samma lag som Lundström, och därför inte knappade in någonting i toppskiktet. 

 

Idag var vi lediga. Det snackades om att de som inte fått spela från start hittills i seriespelet skulle matchas mot Mariehem på fredagskvällen – då Mariehems helgsmatch mot Junsele var på väg att ställas in. Men det blev tydligen match av det hela – även om Junsele inte får använda sina engelsmän och därför troligtvis kan komma till spel med ett lamadjur på topp. Därmed blev det i sin tur ingen träningsmatch för våra icke-startande spelare och en av våra spelare, som jag antar vill figurera under fingerat namn, pixlad bild och allt sånt där uttalade sig om att "det var jävligt skönt". 

 

Men även på en ledig dag skrapar jag fram saker att skriva i denna UFC-blogg. Detta då jag bara umgås med UFC-spelare. Och det beror i sin tur inte först och främst på att jag går in helhjärtat i mitt arbete som bloggare – utan för att jag inte känner en enda människa i Umeå utanför fotbollen. 

 

Jag träffade Lundström på TC där han lunchade med Danny Persson. 

 

Persson vars Umedalen möter Anundsjö imorgon på hemmaplan, Danny pratade om att de borde vinna och den spelförstörda delen av mig kunde inte undgå att fråga ifall han visste vad de stod i oddsmässigt. 

- Ingen aning, men det är bara att lasta in, sa Danny.  

 

Jag tittade upp det lite senare. 1,80, gott folk. Sicken ränta. 

 

Lundström köpte Converse på Nilson där "Böni" sliter för brödfödan några dagar i veckan. Simon Mårtensson, som vi träffade på Intersport, testade sig igenom en meterhög trave med jeans på D&D. Sånt kan man göra när man jobbar på Skatteverket. 

 

Jag, ett låtsasfotbollsproffs som tackade nej till det Skatteverket-jobb som Mårtensson istället nöp, köpte självklart ingenting. Jag vågade knappt ens snegla mot en enda prislapp. 

 

Imorgon, däremot. Då har jag råd att lätta på lädret. Imorgon ska nämligen jag, Lundström, Jonatan Jonsson och kanske Simon Mårtensson efter morgonträningen bege oss till Umeåker för den årliga V75-omgången. Då får det kosta vad det kosta vill i jakten på en riktig klonk. 

 

… Jonas Nilsson skulle också på travet men skulle bestämt sitta i någon sorts VIP-bås dit enkla fattighjon som jag själv inte är bjudna. 

 

Nåväl. Lokala travkännare och allmänna speltorskar; 

 

Har vi någon mordvinnare till kuse på morgondagens V75:a? Vilken storfavorit är mer aktuell för charkuteridisken än vinnarcirkeln? Och vilken gammal trött lokal ridskolehäst ska skrälla till och orsaka korsdrag i kuponghögen och lämna mig med den enda levande spelbongen? 

Vi borde köpa lite strumpor, sikta in oss på en bank, och sen planera nån slags kupp, men det är ingen som har lust,

Av , , 1 kommentar 9

 Att bara planlöst cykla omkring, flanera stadens gator, sitta och lapa sol, placera en banan på pakethållaren och cykla iväg på träning nån gång per dag – det låter ju som en förvisso något meningslös och tom, men likafullt dräglig tillvaro. 

 

Tills dess att månadsslutet kommer och du ska betala räkningar. 

 

Då är det inte lika roligt att vara låtsasfotbollsproffs. 

1 kommentar

UFC – Boden 2-0 (2-0),

Av , , 2 kommentarer 16

 Av de som klev ner i den varma poolen vid niorycket imorse var det många som hade skavanker. 

 

Tord, 82, med sitt ledbråck, Britt-Inger, 69, med sin reumatism – men kanske framför allt Erik Löfgren, 20, som nu kände av sviterna av gårdagens alla smällar. 

 

Hade jag varit Per Gessle hade jag komponerat en trallvänlig låt – trallvänlighet kännetecknas i Pers fall av att låten innehåller minst ett längre stycke med "shalalala-lala" – som hetat "Här kommer alla gårdagssmällarna på en och samma gång". 

 

Smällar man linkar bort på några sekunder på matchkvällen kommer nämligen som ett bittert könssjukdomsbrev på posten morgonen efter. 

 

Men smällarna var också det enda som gäckade imorse i IKSU-bassängen. För jag hoppade grodhopp med pensionärerna som en vinnare. 

 

Två matcher – sex poäng, två hållna nollor. 

 

Och det bästa? Tja, det kan faktiskt vara att vi inte kommit upp i vår nivå än. Det är två långtifrån hundraprocentiga insatser vi stått för hittills. 

 

Jag vet inte om det fåtal som läser det här även är en del av det fåtal (dryga tusen) som går och ser hemmamatcherna – men igår var det hur som helst alldeles för slarvigt offensivt. Framför allt i andra halvlek där Boden öppnar upp sig och vi får ställa om – men där den där sistapassningen i stort sett aldrig sitter där den ska. 

 

Vi i backlinjen fick en del beröm efter matchen – och det kändes ju väldigt stabilt. Delvis för att Boden, som har några individuellt skickliga spelare, inte spelade tillräckligt bra för att hota – men jag vill också tro att det är för att vi fyra blir mer och mer samspelta. 

 

Framför allt mitt och Markos samarbete har förbättrats för varje vecka som gått. Han kom som ett yrväder en januarieftermidddag och drog på sig varningar i tid och otid med en något överaggressiv spelstil. Han fick någon utskällning i omklädningsrummet för att han spelade för fult – och sedan dess har han växt för varje match. 

 

Och igår var han kung. Vann exakt allt i luften, klev fram framför och drev upp boll i rätt lägen. 

 

 

… vad är det med mittbackar och bildskönhet? 

 

Min insats? Tja, jag hade inte så mycket att stå i, fick inte så mycket boll, men skötte det mesta av det lilla som kastades mot mig ganska stabilt. Vilket måste ges betyget godkänt. 

 

Boden har förvisso några chanser i första halvlek när man kommer runt på högerkanten (som bestod av ex-allsvenske Anton Andersson och Haris Devic – som GIF Sundsvall ville knyta till sig som förstaalternativ på högerbacken i vintras) och spelar snett-inåt-bakåt till skyttar i bra lägen som dock har bössorna trassligt inställda. Mål där – och det hade blivit en annan match. Och självklart får vi alla drömstarters drömstart när vi, som förväntat spelförande lag, får 1-0 tidigt på turligaste sätt. 

 

Men – alla olika scenarion inräknade; vi vann matchen vi skulle vinna, vi höll nollan, segersiffrorna skulle (med lite skärpa i den sista fjärdedelen) nog ha varit lite större. 

 

Jag spenderade eftermiddagen med Mårtensson och Lundström, jag följde bland annat med på ett andra IKSU-besök på eftermiddagen för lite styrketräning, och den sistnämnde, som känner halva stan och är igenkänd av den andra halvan vad det verkar, fick svara på en del frågor om gårdagsmatchen. 

 

(Det där blev en svårläst och dåligt strukturerad mening – men jag fick med att jag avverkade dubbla pass på IKSU idag, va? Alla noterade det? Bra. Då var det värt det)

 

Och på frågan "blev det nån balja?" så drog han belåtet på smilbanden och svarade han utan att skämmas "jorå". 

 

… trots att målet klart och tydligt bokfördes för ett självmål. Jojo. 

 

Lundström var för dagen så pass ståndsmässigt klädd i matchat marinblått från topp till tå att jag övervägde att slänga upp en bild som premiär för en ny serie vid namn "Dagens UFC-outfit". Men det glömdes bort ganska omgående, någon gång bland skratten som följde då Simon Mårtensson förklarade varför han inte sökte något universitetsprogram till hösten:

 

"Jag skulle ju sätta mig vid datorn sista dagen och söka, men när jag skulle sätta mig så ringde några kompisar och ville göra ‘Fortet’". 

Fortet?

"Ja, på Megazone. Så då följde jag med dom och sen blev det aldrig av". 

2 kommentarer
Etiketter: ,

Hemmapremiär,

Av , , 1 kommentar 12

 Halv sju, gott folk. Då börjar folkfesten. 

 

Och vid halv nio ska det förhoppningsvis, av någon anledning som bara Steve Galloway och hans vänner känner till, sjungas nåt om "cappuccino" i omklädningsrummet efter tre poäng och en kalasstart på den här säsongen. 

 

Vi ses på Gammlia. 

1 kommentar
Etiketter:

Tillbaka från påskledighet,

Av , , 1 kommentar 11

Hej igen. 

 

Att leta ursäkter är något av det jag gör bäst, och på frågan varför det inte har uppdaterats i denna UFC-blogg på några dagar så skulle jag kunna komma på ett antal småursäkter. Det har bland annat bjudits på medelhavstemperatur ute som skulle fått till och med en match i World of Warcraft-Allsvenskan att bli inställd med anledning av att någon datanörds mamma höjt rösten och skrikit något om att "du sitter inte inne och spelar data när det är så fint och soligt ute!" för att kanske som ytterligare motivering lägga till något om att "ögonen dina blir helt fyrkantiga". 

 

I sånt väder sitter man ogärna inne och bloggar. Men den största anledningen till radioskuggan har varit – att det inte funnits så mycket att skriva om. Alls.

 

Måndagens dagen-efter-match-pass på IKSU, tisdagens lugna fotbollsträning, onsdagens korta sprintpass och torsdagens fotbollsträning som avrundades med ett kvartslångt fyspass har sprungit förbi – kanske för att man någonstans undermedvetet gått och väntat på den två dagar långa påskledigheten över långfredagen och påskafton. 

 

Men igår kväll – efter två dagar i Norrlands Huvudstad och en söndag i en femtimmarsbuss – var vi åter i träning med fullt fokus på folkfesten vi känner som Boden hemma på tisdag. 

 

Och ja, det gick precis som det brukar gå för mig efter ett kortare uppehåll. Jag har suttit och kikat på världsklassfotboll hela lördagen, sett hur Rooney slår sina 70-meterscrossbollar och hur Kaká snirklat sig fram. Suttit och undermedvetet tänkt att "så där ska jag också göra på söndagsträningen" utan att någon vis inre röst påmint en om att "det är inte du som slår den där 70-meterscrossen, inte du som har de där känsliga snirklarfotlederna – du sitter på sofflocket och lapar i dig popcorn". 

 

Så när söndagsträningen kommer så ska man försöka sig på allt det där svåra man sett på teve och i sin naivitet inte insett att man inte klarar av. Det där man inte förstår är avsett för flinka latinska höfter och inte för stela mittbacksresar kantiga leder. 

 

Jag hade inte många rätt på träningen som äntligen var en renodlad spelträning med först smålagsspel med fyra lag och småmål, sedan ett 3-mot-2-spel i högt tempo följt av ett större spel, sju mot sju, enligt trelagsprincipen. Äntligen en tempo i högt tempo med mycket spelmoment. Det var den första på… ja, väldigt lång tid, och det kändes som att den behövdes för att få upp tempot efter påskledigheten. 

 

Jag försökte plocka på mig blåstället, glömma allt jag sett och inspirerats av vid popcornskålen i helgen, och kötta och kämpa. Men… icke. Allting gick emot mig. Bollarna passerade mig hur jag än försökte. Inspelen gick mellan benen, skotten alldeles över mina utfläkta ben.

 

Saker gick igenom alla hål jag lyckades uppbringa. Jag kände mig som en kvinnlig blond porrstjärna på en tysk, fetischerad hårdporrsinspelning. 

 

Förhoppningsvis blir det bättring på kvällens dagen-innan-match-träning. 

1 kommentar

Bakom kulissernas kulisser,

Av , , 2 kommentarer 20

 Jag och Robin Nilsson var först på plats på flygplatsen i söndags. Vi hittade en extrabilaga inför det stundande spektaklet VF-coachen. 

 

Jag, som måste ses som ett fynd till tonerna av 850 000 fiktiva VF-coachen-kronor, var inte uttagen i något av lagen som de utvalda profilerna (bland annat Mikael Lustig) fått välja ut. Däremot var jag uttagen som en av två mittbackar i något sorts kombinerat dam- och herrlag sammanställt från Division I-serierna. Där beskrevs jag som …" följsam, smidig och spelskicklig". 

 

Jag tror inte jag kunnat få en bättre start på seriepremiärssöndagen. Smidig! Fattar ni? Smidig! De hade tre adjektiv att spela med – och de valde smidig. 

 

Erik Löfgren vars massa på 80 sämre fördelade kilon som rent smidighetsmässigt ligger så långt ifrån de nätta, ryska gymnastflickorna som det är mänskligt möjligt. Man skulle kunna gå så långt som att säga att skillnaden mellan Erik Löfgren och ett gammalt freonfyllt kylskåp inte bara stannar vid att Löfgren är lite vitare i färgen (innan han sväljer sin mittbacksstolthet och lägger mig på en solariebädd) utan även att kylskåpet bara är marginellt osmidigare. 

 

Men tack, vem som nu sammanställt beskrivningen till bilagan. Jag växte lite ytterligare lagom till seriestarten. 

 

 

Flyg till bortamatch. Vilken lyx. Det är tydligen vardagsmat för västerbottniska Division I-spelare, men för en klyktattare som ägnade halva fjolåret att åka land och rike runt med buss för att sitta på bänken i Superettan är det en känsla av lyx och flärd att stiga på ett flygplan på matchdagens morgonkvist. 

 

… med GIF Sundsvall flög vi en enda gång under fjolåret – till Ängelholm. Då åkte vi dock buss hem. Sträckor som Sundsvall-Ljungskile och Sundsvall-Landskrona avverkades dock med buss tur och retur. 

 

Jag hann knappt slå mig ner i flygstolen innan Simon Mårtensson, som ännu inte blivit Den stekhete tvåmålsskytten och genombrottsmannen Simon Mårtensson utan fortfarande bara var Simon Mårtensson, började gapa om att UFC ifjol flög med samma plan som Sveriges Kung Carl XVI Gustaf. 

 

"Varför skulle kungen flyga med Malmö Aviation i nåt billigt budgetsäte?", frågade jag där jag satt på mitt uppräta, hårda, okonungamässiga säte och trängdes med benen samtidigt som folk bökade och härjade i mittgången i det anarkistiska och platsnummerlösa flygplanet. 

 

Som den grävande journalist jag är så frågade jag runt bland UFC-spelare som måste varit med ifjol. 

 

Jag frågade Fredrik Wennebro "vem som var den kändaste människan UFC flög med ifjol". 

 

Han funderade ett bra tag… klurade verkligen… vägde orden… och sa sedan… "Linda Bengtzing, tror jag". 

 

Samma fråga till Hampus Wallgren: "… hmm…Charlotte Perelli åkte med oss en gång". 

Men kungen, då? 

- Kungen? Ja, jo, nu när du säger det så… jo, vi kanske åkte med kungen ifjol. 

 

Svarar man så om man verkligen åkt med Sveriges konung? När man sett hur han stegar in – efter alla andra, enligt Simons utsago – i flygplanet med konungaspiran höjd och med ett långt, rött och gyllene silkessläp efter sig? 

 

Knappast. Lundström svarade "systrarna Kallur" och jag tyckte därmed att saken var utagerad men Simon stod på sig. 

 

Det bjöds på såväl en smäcker, vakumförpackad muffin fylld med hallonsylt som kaffe eller te under den timmeslånga resan. 

 

… tror ni man får två muffinpåsar om man är Sveriges statschef? 

 

Kändiskollen?

 

När vi satte oss ner för att luncha på Brommas flygplats – pasta med kyckling- och svampsås – så visade man en repris av vårt allas Körslaget på en teveskärm. Där stod den där långhåriga, slitna rockern från The Poodles och ledde sin kör i nationell teve. Och så vände man sig hundraåttio grader för att blicka ut över boardingköerna – och vem tror ni står där i kön och slänger med sitt vita långa hår? 

 

Samma The Poodles-rocker. Det var nästan för stort att ta in. Det var nästan så att jag kunnat sätta mig på första bästa plan hem, skita i matchen, och ändå somna nöjd som ett barn över att ha fått sett en riktig kändis (att vara med i Körslaget är som en kvalitetsstämpel på vad gemene man anser vara "en riktig kändis") både på teve och på riktigt – samtidigt. 

 

Annars då? Stefan Lundin, gammal IFK Göteborgs- och Örebro-tränare, och Jimmy Durmaz, Malmö FF-vänsterytter. Men det är ju inga riktiga kändisar. Stefan Lundin skulle förvisso kunna organisera elva män att sjunga "Långa bollar på Bengt" i en perfekt kanon – men det gör inte att han blir inbjuden till Körslaget. 

 

Någon mer? 

 

Nja.

 

… eller, jo, nu när jag tänker efter; 

 

Jag, Johan Larsson och reservmålvakten Klonk-Matte (som för någon vecka sedan klonkade 13 rätt på ett reducerat 72-kronorssystem med elvarättsgaranti) styrde kosan mot en av Brommas spelbutiker i väntan på flyget hem efter matchen. 

 

I Coop Forums spelhörna stod Kung Carl XVI Gustaf och knåpade med en Lången-kupong. Han kisade över glasögontoppen mot spelskärmen och frågade sin SÄPO-vakt "ifall dom där KU-ÄRR-PE är nåt å lita på på bortaplan". 

- KU-PE-ÄRR, herr majestät, rättade SÄPO-vakten och fortsatte: 

- Jo, men de har en mittback borta och förlorade mot Doncarna borta senast. Ni minns den där lördagen då du och Noppe gått ihop och gjort ett 72-raders Stryktips och rök på just den matchen? 

- Jo, ja, just det. Ja, då får det bli en liten chanspeng på den här fyrlingen. Ska vi säga en guldtia? Eller ska man våga sig på en tjuga? Nej, kalla mig wild n’ crazy men jag satsar en tjugolapp. 

Sedan gick kungen därifrån med sitt släptåg och lämnade in sin fyrling för tjugo kronor. När han lämnade butiken hördes han säga något om att "det var en förbannat god muffin man fick där på planet, den där med hallonsylten, så krämig och färsk", något om "att det var synd att man bara fick en" och att "såna skulle man be någon på slottet baka". 

 

På planet hem satt Joel Burström bredvid kartläsarskan Tina Thörner. Jag noterade det först vid avstigningen och då satt de vända mot varandra och tittade förtroligt i varandras ögon. Man skulle nästan kunna säga att det var lite sug i den gamla kartläserskans ögon. 

 

(Det här är inte bloggen för det, men Thörners blick på vår 23-årige högerback kunde ge vissa indicier på att hon "ville navigera honom rätt i sänghalmen senare". 

 

Att hon kanske skulle skrika något i stil med "GASA! FULL FART! KÖÖÖR BARA! SNART I MÅL!". 

 

Men som sagt; det här är inte bloggen för såna larviga antaganden.) 

Akropolis – UFC 0-2 (0-0),

Av , , 4 kommentarer 20

 Bara för att belysa mitt slit för att delge pöbeln en utförlig bortamatch- och -reserapport. Jag cyklar i mörkret och snålblåsten till ett i övrigt helt utstädat, urflyttat rum vid 22:00 – missar Sportnytt, mind you – bara för att sätta mig ner och författa några förhoppningsvis uppskattade rader. 

 

Så. Till handling. 

 

Det var nog alla gånger sjutton grader i skuggan när vi anlände till Grimsta och solen gassade som om vi befann oss på Östtimors solkust. Och här kom man med nedpackade underställströjor och en vana att träna fotboll under snåla, isande stormbyar och högst fem graders värme – i solen. Jag höll på att koka upp redan första uppvärmningsvarvet. 

 

… och Erik Lundström valde att värma i långbyxor. "Det är så lätt att sträcka sig", sa han oironiskt och jag funderade på om samme Lundström applicerar en tunn plasthinna över tandraden varje gång han tar en slurk läsk med motiveringen att "det är så lätt att det ilar i tänderna". Jag hade förstått och respekterat en sån plasthinna mer än gårdagens val av långbyxor. 

 

Jag hade förväntat mig att alla huvudstadens Grekiska Föreningar skulle vallfärda i ett lämmeltåg mot Grimsta för att väl på läktarna sjunga grekpatriotiska hymner, kasta porslin och kanske även sno ihop ett storkok i en kittel så att hela arenan doftade moussaka när vi spelare äntrade planen. Jag hade förväntat mig ett jävla liv, ett jävla tryck, på läktarplats. Men av det syntes inte mycket. Det var inte mycket mer än hundratalet som letat sig dit och de satt tysta och blida på sina stolar. 

 

Det är hemmalaget som tar tag i taktpinnen i den första halvleken. Eftersom vi inte kan skylla det på något fanatiskt läktartryck får vi väl erkänna att vi utan pardon låter de sno åt sig taktpinnen. Vi sjunker lite för lågt, sätter ingen press och deras mittbackar får stå ohotade och styra spelet från mittlinjen. På innermittfältet rullar deras tre ut våra två med ett lika vågat som vårdat kortpassningsspel och de hittar ofta någon som får komma rättvänd mot backlinjen. 

 

Dessutom hittar de gång på gång ut på en skicklig vänsterytter i början som de första tiotalet minuterna av matchen lyckas med det mesta – trots att han tilldelades en rejäl törn redan efter någon halvminut då eder bloggskribent smällde på lite vårdslöst i sidan. 

 

Det blev en farlig inläggsfrispark av den påsmällningen. En låg frispark där deras anfallare fick en halvtrasslig träff på bollen från nära håll och Vlado kunde både reflexrädda – och dyka på returen i kalabaliken. 

 

Och, ja, som båda tidningarna har konstaterat; det är tur att vi har Vlado Sudar i pytsen i den första halvleken. För det är Akropolis som skapar de få chanser som uppkommer – men Vlado håller, med god hjälp av stolpen vid deras överlägset bästa läge, nollan. 

 

Vi har inte mycket mer än Simon Mårtenssons stolpträff som är ett resultat av ett av få fina UFC-anfall som efter en del bollrull avslutas med att Simon rycker in i banan och vänsteravslutar med en studsande boll som prickar den första stolpen. 

 

Offensivt så hade vi på förhand sagt att vi skulle ägna de första femton-tjugo minuterna åt att hitta längre bollar i djupled för att pressa ner deras backlinje och på ett enkelt, oriskabelt sätt, sätta press på dem. Men vi får aldrig till det raka djupledsspelet i den första halvleken. Istället för att slå den enkla bollen in bakom på yttrarna så försöker vi tråckla oss igenom centralt och vi tappar en del bollar på innermittfältet som de kan ställa om på – rättvända mot backlinjen. 

 

Men när vi håller ut första trettio så känns det som att vi äter oss in en aning i matchen. Robin Nilsson får fast fler och fler bollar och anfallen blir lite längre ju längre halvleken lider. 

 

Vi går in med 0-0 i pausvilan, dricker lite, pratar lite och när det åter blåses för spel på Grimstas konstlade matta så har UFC kommit ut som ett förbättrat lag – och Akropolis som ett betydligt sämre. 

 

De inleder piggt första minuten i andra, de har ett fint anfall som avslutas med en nick utanför, men sedan faller de ihop och låter oss ta över matchen. Totalt. 

 

Om första halvlekens känsla var att "bara vi reder ut det här med nollan intakt" så ekade det bara "snart sitter den" i mitt huvud från matchminut femtio och framåt. 

 

De sjönk tillbaka, tappade pressen på mitten och lät oss rulla runt bollen på ett helt annat sätt och vi kom ofta till anfall som avslutades med utspel på Jonas Nilsson och så inspel på framstörtande mittfältare och anfallare. Robin Nilsson hade nåt skott högt över, Ali tofflade till nåt avslut, Wennebro försökte och så… till slut…

 

… så kommer det där perfekta Jonas Nilsson-inspelet som efter backen letar sig mellan mittbackar och målvakt och når Simon Mårtensson på bortre som med totalöppetmål helst inte kan göra mycket annat än att stöta in bollen i mål. 

 

Man kan förbanna sig harmynt över att man tränar konditionsträning runt en löparbana inne på Nolia samtidigt som ens favoritlag spelar sin första kvartsfinalmatch i Champions League på halvdussinet år.

 

Men känslan av att få löpa i femtio meter för att hoppa högst upp på en tevepuckring efter ett viktigt ledningsmål – den glädjen är ju värd de teve-uppoffringarna och så mycket, mycket mer. 

 

Akropolis – som av någon outgrundlig anledning bytte ut en av sina två skickliga, dominanta innermittfältare för en långhårig grek som mest stannade upp deras anfall och överlämnade stafettpinnen i mittfältsmatchen till firma Wennebro/Lundström – orkade sedan inte resa sig. När Böni tiotalet minuter efter 1-0-målet har uppvisning i linjedans nere vid kortsidan för att sedan läckert spela snett-inåt till Simon för 2-0 så var det klarrt och betarrt på riktigt. 

 

Matchen spelades av på nästan italienskt manér där det söktes hörnflaggor, skjöts på folk till inkast och – Marko hävdar visserligen att han fick ont i huvudet – lågs kvar lite extra efter situationerna. 

 

Ifjol, på säkert tjugofem matcher totalt med U21-serien och Division I inräknat, drog jag på mig två gula kort. Två. Jag tror inte Dalai Lama klarat sig på färre kort än så på så många matcher. Men från fjolårets kortsnitt som räknats som löjligt lågt för en mittback även i den tibetanska buddhistmunkallsvenskan så började jag årets säsong med kort direkt. Men…

 

… det var i ett läge där jag vann en nickduell, gick själv på andrabollen, fick på en halvnick, jagade efter tredjebollen vid mittlinjen då deras kvicke ytter fick en tå på bollen och skjöt den framför sig. Jag var omringad av tre vitklädda spelare och yttern tänkte sätta fart mot vårat mål. Låta de ställa om mot ett mittbacksdecimerat försvar? Vid ställningen 1-0? Icke. Jag fläkte mig och lyckades med konststycket att fälla yttern med insidan av mitt lår mot överdelen på hans lårben. Åtminstone halvmetern ovanför marken. 

 

… behöver jag tillägga att jag var extremt belåten med det såväl taktiskt som smälla-på-mässigt riktiga gula kortet eller framgick det? 

 

Seger. Hållen nolla. Man har mått sämre än man gjorde vid sexrycket igårkväll i en strålande huvudstadssol. 

 

 

 

Det var tydligen Steve Galloway som införde den här efter-vinst-sången i UFC. En sång som nu sjungs vidare av Hampus Wallgren, Erik Lundström… Jonas Nilsson… och, ja, inte var det så många andra som kunde texten. Jag och de andra nya bidrog mest med fotstamp, väggbank och entonig stämsång. 

 

… men vi hade ju tänkt att sjunga den efter varje match framöver, så vi lär oss nog. 

 

Webb-teve från omklädningsrummet – ojvoj, vilken klassblogg det här börjar arta sig till att bli. 

 

Simon Mårtenssons kopplingar till det svenska kungahuset och annat som luskas fram under en bortaresa i Stockholm – exempelvis vilka kändisar som rörde sig på Brommas flygplats – kommer imorgon då 1) det här inlägget redan är i längsta laget, 2) klockan närmar sig tolv och 3) jag imorgon har fått mitt internet iordningsställt – något som kommer göra den här bloggen om möjligt än bättre. 

4 kommentarer
Etiketter: ,

When we were winning,

Av , , 1 kommentar 18

 I vilken ände ska man börja? 

 

Vi tar tag i den viktigaste tråden först: 

 

Tre poäng är tre poäng är tre poäng. 

 

Och en jävla bra säsongsstart efter en vår där man – under alla dessa helger då man bokfört ännu en kassaskåpssäker 2-0-viktoria över nåt norrländskt bonnagäng – gått och undrat "om det här kommer att räcka till när vi stöter på Division I-motstånd"

 

Det vet vi väl inte än, i och för sig. Gårdagens insats säger ingenting om hur vi kommer att stå oss mot Sirius, Vasalund eller Kerburan. 

 

Men det stod mig veterligen inte mer än tre poäng på spel igår eftermiddag i den stekande stockholmska försommarsolen – och dessa tre pinnar packade vi Malmö Aviation-planet fullt med. Mycket mer kan man inte begära. 

 

Jag ska återkomma (jag måste skynda iväg på ett pass vattengympa, jag ska möta Gerd, 72, Britt-Inger, 68, och Maths Elfvendal, 23, utanför IKSU alldeles strax) med en lång, utförlig rapport från gårdagens första bortaresa där Simon Mårtensson hävdade att UFC ifjol flugit på samma plan som Sveriges konung, där Ali Jasim klonkade en trettiogångers Lången och där högerbacken Joel Burström satt och limmade på kartläsaren Tina Thörner på flyget hem. 

 

Hur låter det? 

1 kommentar

Inför Akropolis, del 2 och 3,

Av , , Bli först att kommentera 15

 Inför Akropolis, del 2:

 

Jag har gått och filat på det här inlägget i huvudet ett tag. Funderat på hur man skulle kunna skriva för att inte få mig att framstå som en feminin mes. Hur man skulle kunna skriva för att samtidigt som man belyser sin löjeväckande sårbarhet behålla sin trovärdighet som råbarkad mittbacksrese.

 

Jag har inte funnit ett sånt sätt. Men nu när upplägget går ut på att sänka och förmjuka mig själv i hopp om att någon i Akropolislägret som vidarebefordrar andemeningen av dessa blogginlägg till Akropolis stora centertank som, där han ligger i soffan på fredagskvällen och dippar morotsstavar i tzatziki och återser "Mitt stora feta grekiska bröllop" för sjätte gången, skrattar för sig själv och tänker att ”imorn blir det en lätt match. Den där Erik Löfgren låter som en riktig mes som inte kan göra en fluga förnär”.

 

Förra lördagen, då vi mötte mitt fjolårshöstlag Östersunds FK, så fick vi för första gången stöta på ordentlig patrull. Det smälldes på i närkamperna på ett seriematchlikt sätt för första gången under försäsongen. Jag fick äntligen den där känslan att nu var det allvar, nu behövde jag trycka till, nu behövde jag smälla på. Jag vet inte riktigt varför – kanske var det så att ”nu-är-jag-en-läcker-solarie-ytter-som-trippar-in-i-alla-dueller”-känslan som den tio minuter långa solariestund jag unnade mitt A4-arksvita yttre för några veckor sedan undermedvetet givit mig nu börjat avta. Men det kändes bra. Jag fick in några fina glidtackl… otympliga fläkningar.

 

Men. Hade jag vetat vilka sår mina glidande fläkningar gett mig så vettefan om jag inte stått på benen och låtit ÖFK-spelarna passera.

 

Jag fick nämligen öppna sår på båda knäna. Såna sår som enligt mina erfarenheter går ihop och blir till skorpor på några timmar.

 

Men. Inte sår man skaffar på Gammlias lika täta som konstlade gräsmatta. De såren förblir vidöppna i halvannan vecka, samtidigt som de med jämna mellanrum läcker ut ett smäckert gulgrönt sekret. 

 

I stort sett hela den gångna veckan har jag, när jag rört mig i civiliserade kretsar och tvingats bära jeans eller chinos, lunkat runt gravt haltandes. Tänk er en gammal krigsveteran med granatsplitter jämsmed hela lårbenshalsen. Tänk er sedan att denne gamle lytte, stapplande man dessutom gjort ner sig ordentligt i sviterna av någon åldersrelaterad tarmkollaps. Så har jag hankat omkring längs stadens gator. 

 

Jag har försökt att gå upprätt, att ignorera smärtan som en riktig mittback, men de öppna såren har legat emot jeanstyget och jag har haltat till och grimaserat som en solariebrun ytter och muttrat om att "det här var sista gången jag glidtacklade för att eliminera målchans". 

 

Inför Akropolis, del 3: 

 

Vi river av trean direkt. 

 

Jag minns inte riktigt i vilket sammanhang det var, men för någon träning sedan berättade Marko Mihajlovic – den bosniske försvarsjätten som om UFC 1) haft en klack och 2) den hypotetiska UFC-klacken varit engelskspråkig hade tillägnats en hejaramsa som lydit "He’s from Bosnia – he’ll fockin murder ya" – att han… trumvirvel… vaxade benen. 

 

Akropolis centertank lär väl vid det här laget satt åtminstone en tzatzikidoppad zucchini i halsen och han lär gå in i morgondagens match med ett avslappnat leende på läpparna. 

Bli först att kommentera

Inför Akropolis, del 1,

Av , , Bli först att kommentera 16

  Jag tänkte påbörja en liten serie blogginlägg inför seriepremiären. Det kommer att vara riktiga vardagshändelser ur mitt trassliga liv som, ifall de snappas upp av någon i Akropolis-lägret, kommer att få mig att framstå som en vek, feminin, solariesolande mes. 

 

Akropolisanfallarna kommer läsa det här och tänka att "åh, den här backen verka vara en riktig fjant – här behöver vi inte vänta oss någon tuff match utan nu kan vi gå in i matchen med inställningen att vi kommer få göra lite vad vi vill". 

 

Och då, när vi har dem invaggade i den falska tryggheten, då går jag ut och smäller på som den råbarkade rese jag vill vara. 

 

Del 1: Hårda mittbacksresar dricker kaffet svart. Kolsvart. Blandar de i något så gör det kaffet till kask, inte till nåt italienskt. 

 

Jag träffade Ali, Marko, Vlado och Tim på TC när jag, som alltid, pulade i mig örtbakade pärhalvor till förbannelse. Allt för att slippa svårigheterna med att koka potatis i mitt eget kök på kvällskvistarna. 

 

Efter lunchen flanerade vi gatorna i jakt på ett fik med uteservering så att man samtidigt som man läppjade på en kopp dels kunde få sig lite sol och dels kunde kasta ett eller annat getöga på de vårklädda damerna som passerade i strid ström. 

 

Men trots att vi vandrade runt i knappa timmen lyckades vi inte hitta ett enda kaffehak som kunde bistå med ett vettigt antal platser i solen. 

 

Vi fick gå in i MVG-gallerian och beställa. Inne. Denna förpillat förtjusande dag som vi fick att tjusa oss i idag, idag, idag, idag.  Underkänt, Umeå. 

 

Nåväl, till saken. Spetsa öronen, alla Akropolisanfallare, för här kommer själva inläggets kärna, levererat i en återgiven konversation från kaffedisken: 

 

Erik Löfgren: Latte Macchiato… vad är det för nåt, nu igen? 

Kvinnlig barista: Det är som en latte, fast en lite svagare latte med mindre kaffesmak. 

Erik Löfgren: Åh, perfekt, en sån tar vi. 

 

Ikväll genomförde vi den sista riktiga träningen inför seriepremiären. Lördagens förmiddagspass antar jag blir en lugnare historia. 

 

Jag hade förväntat mig en jävla kamp och intensitet under denna den sista chansen att visa upp att man ska ha en startplats på söndag. 

 

Men det blev, förutom en possession-övning i början där intensiteten och nu-jävlar-ska-här-smällas-på-glöden var så pass uppskruvad att kvalitén på själva bollsparkandet blev obefintligt, ett ganska lugnt pass där vi bara fick spela de sista tio minutrarna. 

 

Under de tio minuterna lyckades mitt lag förlora båda matcherna. Jag tänker inte skylla på något – jag blev vid ett av målen pinsamt snabbhetsmässigt avklädd av Calle Lif – men den andra matchen förlorar vi på följande sätt: Ali Jasim driver igenom försvaret och kommer halvfri mot Vlado. Jag störtar dit och försöker täcka den bortre stolpen. Ali skjuter mot den bortre stolpen och träffar insidan av mitt utsträckta högerlår. Bollen dämpas mot den fantastiskt muskulösa benmassan och styrs ner på Alis fot. I rekylen från Alis första skott träffas bollen med en Ali-stortå – och bollen rullar obeskrivligt retfult in vid Vlados första stolpe för 1-0 och seger. 

 

Extra surt att Lundström var i det vinnande laget. Vi införde i februari ett sorts poängsystem för matcher på träningarna. Efter mars månad toppade Lundström den poängtabellen med 28 poäng i februari och 16 i mars. 

 

Jag, som låg hemma sjuk i två veckor i februari, skrapade trots det ihop 20 poäng under årets andra månad. Och i mars var jag snuddande nära den där jävla Lundström med mina 15 pinnar. 

 

Och jag kände inför den här veckan att jag fått en bra start – idel vinster, tror jag – på april och att jag kanske kunde vara, om inte förbi, så åtminstone och nafsa på riktigt i bakhasorna på tillförordnade kapten Lundström. 

 

Men så kom tisdagsträningen – där mitt lag kammade hem en poäng (andraplats), Lundströms fem (seger) i trelagsspelet – och så idag, när Lundström plockade ännu en femma när undertecknad kammade noll och ingenting. Och nu är det en lång väg upp till toppen igen. 

 

Det går, som man säger, snabbt med fempoängssystemet. 

 

Jag ska hålla er något så när uppdaterade på den där poängställningen i framtiden. 

 

Här har vi UFC:s egenkomponerade skiva inför säsongen, som ska spelas på uppvärmning inför hemmamatcher. Alla spelare fick välja en låt var. 

 

Markos Rammstein kan följas av GES "När vi gräver guld i USA". En jävla blandning. 

 

För er som ätit era morötter och har syn som en pilgrimsfalk med dubbelslipade, progressiva bågar noterar kanske att UFC:s nummer fyra, er favoritbloggare, efter många om och men (och uteslutanden, man vill inte att någons lagkamrats uppvärmning inför en viktig match ska störas av att man hatar, låt säga, Håkan Hellström) skrev upp Babyshambles dänga Fuck Forever. 

 

… varför? Ingen aning. Jag hade tänkt att jag skulle lyssna igenom mina Spotifylistor och komma fram till den optimala uppvärmningspepplåten – men när torsdagskvällen och deadlinen var kommen stod jag där tagen på sängen. 

 

Jag tog helt enkelt en låt som jag lyssnat på en hel del nu på sistone. 

 

Är ni av någon outgrundlig anledning sugen på att veta vad jag lyssnar på just nu så har ni en alldeles nykomponerad 26-spårig spellista för mars, och en liten bit av april, här fylld av för mig nya bekantskapen Elbows finstämda skiva, de bästa bitarna från The Crookes nya, den enda bra låten från Strokes comebackalbum. Och en massa gammal bråte. 

 

Jag brukar ägna mig åt att pyssla ihop en per månad, för min egen skull. Här är januaris och här februaris. 

 

Ge dem gärna en genomlyssning så lämnar jag kommentarsfältet öppet för… tja, rena sågningar. 

Bli först att kommentera
Etiketter: