Inför Akropolis, del 1,

Akropolisanfallarna kommer läsa det här och tänka att "åh, den här backen verka vara en riktig fjant – här behöver vi inte vänta oss någon tuff match utan nu kan vi gå in i matchen med inställningen att vi kommer få göra lite vad vi vill". 

Och då, när vi har dem invaggade i den falska tryggheten, då går jag ut och smäller på som den råbarkade rese jag vill vara. 

Del 1: Hårda mittbacksresar dricker kaffet svart. Kolsvart. Blandar de i något så gör det kaffet till kask, inte till nåt italienskt. 

Jag träffade Ali, Marko, Vlado och Tim på TC när jag, som alltid, pulade i mig örtbakade pärhalvor till förbannelse. Allt för att slippa svårigheterna med att koka potatis i mitt eget kök på kvällskvistarna. 

Efter lunchen flanerade vi gatorna i jakt på ett fik med uteservering så att man samtidigt som man läppjade på en kopp dels kunde få sig lite sol och dels kunde kasta ett eller annat getöga på de vårklädda damerna som passerade i strid ström. 

Men trots att vi vandrade runt i knappa timmen lyckades vi inte hitta ett enda kaffehak som kunde bistå med ett vettigt antal platser i solen. 

Vi fick gå in i MVG-gallerian och beställa. Inne. Denna förpillat förtjusande dag som vi fick att tjusa oss i idag, idag, idag, idag.  Underkänt, Umeå. 

Nåväl, till saken. Spetsa öronen, alla Akropolisanfallare, för här kommer själva inläggets kärna, levererat i en återgiven konversation från kaffedisken: 

Erik Löfgren: Latte Macchiato… vad är det för nåt, nu igen? 

Kvinnlig barista: Det är som en latte, fast en lite svagare latte med mindre kaffesmak. 

Erik Löfgren: Åh, perfekt, en sån tar vi. 

Ikväll genomförde vi den sista riktiga träningen inför seriepremiären. Lördagens förmiddagspass antar jag blir en lugnare historia. 

Jag hade förväntat mig en jävla kamp och intensitet under denna den sista chansen att visa upp att man ska ha en startplats på söndag. 

Men det blev, förutom en possession-övning i början där intensiteten och nu-jävlar-ska-här-smällas-på-glöden var så pass uppskruvad att kvalitén på själva bollsparkandet blev obefintligt, ett ganska lugnt pass där vi bara fick spela de sista tio minutrarna. 

Under de tio minuterna lyckades mitt lag förlora båda matcherna. Jag tänker inte skylla på något – jag blev vid ett av målen pinsamt snabbhetsmässigt avklädd av Calle Lif – men den andra matchen förlorar vi på följande sätt: Ali Jasim driver igenom försvaret och kommer halvfri mot Vlado. Jag störtar dit och försöker täcka den bortre stolpen. Ali skjuter mot den bortre stolpen och träffar insidan av mitt utsträckta högerlår. Bollen dämpas mot den fantastiskt muskulösa benmassan och styrs ner på Alis fot. I rekylen från Alis första skott träffas bollen med en Ali-stortå – och bollen rullar obeskrivligt retfult in vid Vlados första stolpe för 1-0 och seger. 

Extra surt att Lundström var i det vinnande laget. Vi införde i februari ett sorts poängsystem för matcher på träningarna. Efter mars månad toppade Lundström den poängtabellen med 28 poäng i februari och 16 i mars. 

Jag, som låg hemma sjuk i två veckor i februari, skrapade trots det ihop 20 poäng under årets andra månad. Och i mars var jag snuddande nära den där jävla Lundström med mina 15 pinnar. 

Och jag kände inför den här veckan att jag fått en bra start – idel vinster, tror jag – på april och att jag kanske kunde vara, om inte förbi, så åtminstone och nafsa på riktigt i bakhasorna på tillförordnade kapten Lundström. 

Men så kom tisdagsträningen – där mitt lag kammade hem en poäng (andraplats), Lundströms fem (seger) i trelagsspelet – och så idag, när Lundström plockade ännu en femma när undertecknad kammade noll och ingenting. Och nu är det en lång väg upp till toppen igen. 

Det går, som man säger, snabbt med fempoängssystemet. 

Jag ska hålla er något så när uppdaterade på den där poängställningen i framtiden. 

Här har vi UFC:s egenkomponerade skiva inför säsongen, som ska spelas på uppvärmning inför hemmamatcher. Alla spelare fick välja en låt var. 

Markos Rammstein kan följas av GES "När vi gräver guld i USA". En jävla blandning. 

För er som ätit era morötter och har syn som en pilgrimsfalk med dubbelslipade, progressiva bågar noterar kanske att UFC:s nummer fyra, er favoritbloggare, efter många om och men (och uteslutanden, man vill inte att någons lagkamrats uppvärmning inför en viktig match ska störas av att man hatar, låt säga, Håkan Hellström) skrev upp Babyshambles dänga Fuck Forever. 

… varför? Ingen aning. Jag hade tänkt att jag skulle lyssna igenom mina Spotifylistor och komma fram till den optimala uppvärmningspepplåten – men när torsdagskvällen och deadlinen var kommen stod jag där tagen på sängen. 

Jag tog helt enkelt en låt som jag lyssnat på en hel del nu på sistone. 

Är ni av någon outgrundlig anledning sugen på att veta vad jag lyssnar på just nu så har ni en alldeles nykomponerad 26-spårig spellista för mars, och en liten bit av april, här fylld av för mig nya bekantskapen Elbows finstämda skiva, de bästa bitarna från The Crookes nya, den enda bra låten från Strokes comebackalbum. Och en massa gammal bråte. 

Jag brukar ägna mig åt att pyssla ihop en per månad, för min egen skull. Här är januaris och här februaris. 

Ge dem gärna en genomlyssning så lämnar jag kommentarsfältet öppet för… tja, rena sågningar.