Körling,

Av , , Bli först att kommentera 16

 Förrförra onsdagen fick vi visa upp våra dansant böljande höfter under ett Zumba-pass i Holmsund. 

 

Och igår var det dags igen för en ny ploj-aktivitet i regi av Vinnie Jones gamle polare Berndt Boström – allt för att svetsa ihop årets nykomponerade UFC-trupp inför Division I-säsongen. 

 

Sist läckte det ut några dagar innan att det var just Zumba det skulle handla om, men den här gången var det fortfarande ovisst när man satte sig i Hampus bil för lift till Nolia-hallen. 

 

Döm av min glädje när det vid samlingen förkunnades att det skulle spelas curling. Jag kommer ju nämligen från Sundsvall, som ofta beskrivs som "staden mellan bergen" men kanske än mer ofta benämns som, kort och gott, "Curlingstaden". Staden där curlingätten Carlséns framgångar på de kanadensiska isarna skänkt invånarna stor glädje och stolthet samtidigt som de varit förebilder för alla stadens gatsopare, murare och alla andra som livnär sig på att arbeta med kvastar och stenar. 

 

Det var därför ingen skräll att jag utsågs till skipper i ett av de sex lagen; Lag Defence, bestående av mig själv, Hampus Wallgren, Jonathan Jonsson och Jocke Kvist. 

 

Kvist och Wallgren var dessutom de enda två i spelartruppen som provat på det här med curling tidigare. Lägg då till att lagets skipper inte bara innehar den satta kroppshållning som gjort Anette Norberg till världsmästare utan även kommer från curlingstaden Sundsvall och det var inget snack om vart favoritskapet låg på förhand. 

 

Maths Elfvendal, den skadade andramålvakten som – ytterst märkligt på en sån här team-building-dag – inte fick vara med i något lag utan sitta och titta på när bland annat materialare Ruarid fick fylla ut de sex fyrmannalagen, fick istället moloket agera pressfotograf för UFC-bloggens räkning. 

 

 

Den förmodade stjärnskippern Erik Löfgren, iklädd den traditionella vita skipperjackan, visar upp en muskulös curlingröv samtidigt som han planerar sin första sten. Notera gärna hur det lyser av förväntan i sopare Wallgren och Jonssons ögon när de för första gången ska få se vad en ung man från curlingstaden Sundsvall kan göra med en sten och en glidsko. 

 

 

Titta på den där knäföringen och hållningen. 

 

 

Marko Mihajlovic bevisar med sitt sittande skräddarstilsfrånskjut att i Bosnien så sitter inte hela familjen klistrad framför teven när en fryntlig mattant försöker placera stenar i ett bo för att vinna ett OS-guld. 

 

 

Kvist, Lundström och Jonsson beräknar vinklar, hastighetsformler och pythagoras sats för att planera nästa sten funderar på "hur jävla löst måste man släppa iväg den där jävla stenklumpen för att den inte ska åka tvärtsigenom det där jävla boet". 

 

Resultatet? 

 

Okej då. Team Defence slutade sist. Inte sedan Janne Josefsson gjorde ett grävande Uppdrag Gransknings-reportage om cirkusen på Sundsvalls sjukhus så har någon fört mer vanära över Medelpads stolta stad än vad jag gjorde igår med mitt mediokra stenskyfflande. Jag vet inte mycket om curling – men det lilla jag tror ha lärt mig baseras på att skippern är tänkt att komma in i slutskedet av matcherna och hjälpa laget med genialt lagda stenar – inte stjälpa det genom att knuffa bort poängstenar. 

 

… men å andra sidan har jag svårt med att veta vad som förväntas av en även i min egen sport, fotbollen. Ifjol, när Östersunds FK desperat jagade ett segermål för att hålla sig kvar i Division I-fotbollen, ja, då nickade jag bollen i eget mål istället. Det är inte lätt. 

 

Till mitt försvar? 

 

Jo, jag tyckte att det var synd att vi fick spela på barn-banorna som bara mätte 42 meter. I riktig curling, som Anette och Peja spelar, så mäter banorna, enligt mitt ögonmått från teven, åtminstone hundra meter. Nu susade även mina löst ivägsläppta stenar förbi boet i stort sett varje gång – men det kan man ju näppeligen lasta mig för som kallt räknade med att det var på riktiga banor vi spelade. 

 

Jag har då aldrig hört Katarina Hultling säga något i stil med "Jaha, där drar Anette på sig en tvåminutare för Checking to the Head". Så jag menar… hjälmtvång? Det kan mycket väl ha varit biverkningarna från den hårt åtklämmande hjälmen som gjorde att min curlarhjärna klämdes åt och därför inte kunde tänka ut de geniala spel den, med tanke på dess Sundsvallsbördighet, måste suttit inne på. 

 

Vi avslutar med det bästa som någonsin producerats i curlingsammanhang. 

 

Tycker ni inte det här är roligt så vet jag inte ifall vi kan vara vänner längre: 

 

 

Som utlovat,

Av , , 1 kommentar 25

 Se där. Vill man ha många tumme-upp-tryck så ska man inte ödsla tid och kraft på att få till någon fyndig slutkläm. Man ska helt enkelt uppmana folk, rätt och slätt, att trycka på knappen ifall de vill återse ens trassliga penna. 

 

Jag tackar för trycken, den där tummen är som en kanyl av Vasaplans allra renaste substanser rakt in i aortan för en dagdrivande bloggare som mig själv. Men det är ju inte riktigt enbart därför jag sitter här, i mitt tomma, urstädade rum ikväll igen. 

 

Nej, om ni lärt känna mig rätt under den här dryga månaden så borde ni förstå att jag fungerar ungefär som forntidens nomadfolk. Men jag går inte dit det finns mat eller vatten utan lever snarare efter devisen att "jag går dit det finns ett jackpottkryddat Europatips att lämna in och följa". 

 

Gårdagskvällens kick-off på Folkets Hus? 

 

Det här är vad vi tar med oss: 

 

 

Det är nästan så att jag tror att om grisen som bistod oss med denna fläskytterfilé vetat om att det var så här han skulle till att bli serverad så skulle han ta emot slaktmaskens patron med ett leende på läpparna. 

 

Det serverades pommes frites, ganska enkla sådana, som tillbehör på sidan om och jag övervägde nästan att inte ta några – bara för att jag inte visste var det var tänkt att jag skulle lägga dem på tallriken. 

 

 

Desserten var också en fröjd för ögat. Notera gärna de nätta ränderna av drottningssylt under det lutande rånet. Det hann aldrig jag göra igår kväll innan jag snabbt svepte in hela tallriken i ett virrvarr av bär när jag med rånkanten försökte få mig en munfull sylt att läppja på. 

 

Hur det smakade, alltihop? 

 

Jo, jag kan säga som så att mitt gomsegel bjöds upp till en svängig hambo-mazurka som alla mina orala smakorgan hoppas kunna leva på i åtminstone resten av denna rensa-kylen-från-gamla-rester-vecka. 

 

Om vi tar med oss något som inte var kalorimässigt från kick-offen? 

 

Njäe. Hela spelartruppen var på plats – och det gjorde att vi nog var en majoritet. Intresset verkade, som jag förstod det på de jag pratade med, svalare i år. Ifjol hade det tydligen varit fullsatt i en dessutom större lokal och hela det västerbottniska mediaetablissemanget hade bevakat spektaklet. I år satt där en luttrad gammal reporter med ett block på bakersta stolsraden. Ingen fotograf hade han med sig och jag kunde inte undgå att undra ifall det inte var så att han satt och låtsasskrev i blocket bara för att få sig en bit fläskytter. 

 

Hur förklarar vi det minskade intresset från fjolårets kick-off? Jo, låt oss ställa fjolårsförvärvet Robert Mambo Mumba, kenyansk landslagskapten med ett antal allsvenska säsonger bakom sig, mot ett av årets förvärv, Erik Löfgren, en mittbacksrese av trassligaste mått vars främsta merit är att ha nickat ner sitt fjolårslag i Division II – och bilden kanske klarnar en aning. 

 

Ordföranden pratade en del, tränarna fick prata lite, Lundström och Ali fick äntra podiet och svara på en del frågor, men det talades väl inte i några rubriker från några håll. 

 

… enda nyheten för mig var att man förklarade hur liten organisationen var och att UFC – som mig veterligen har siktat mot Superettan i ett flertal år nu – har Division I Norras näst minsta omsättning. 

 

Imorse steg jag upp i den otta vi känner som 07.30. Allt för att, till de efterlängtade tonerna av TV4:s Nyhetsmorgon som varit saknad under min flera månader långa tevelösa period, göra mig redo för mitt pass vattengympa vid niosnåret. 

 

Jag blev positivt överraskad av det Aqua Power-pass jag besökte med Lundström. Där var det, som Power-delen i namnet antyder, bra kräm i styrkeövningarna. 

 

Bara Aqua (förvisso + Mind som vi ska återkomma till) var mest som det låter… bara vatten. Man var i vatten. Och med man menar jag i det här fallet ett tjugotal pensionerade tanter, några gubbar med välkammade silverrävskalufser – och så jag. 

 

Jag försökte så gott jag kunde och sprang med extremhöga knän när det skulle joggas och så vidare – men det blev inte särskilt jobbigt för det. 

 

Och kanske var ett lugnare pass i en skönt tempurerad bassäng vad jag behövde efter ett ganska tufft ben- samt överkroppspass på IKSU under måndagen. 

 

Jag kan rekommendera vattengympan för de som inte har någonting att fylla ut morgonkvistarna med – eller för den som, inspirerad av julaftonsklassikern Kan du vissla Johanna?, vill hitta sig en farmor.  Betyget hade stannat vid två starka solar – om det inte vore för att passet avslutades med något som hette något så flummigt som Mind. 

 

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Skulle vi idka vodoo? Skulle vi böja skedar med tankekraft? 

 

Nej. Vi skulle ligga i det skönt tempurerade vattnet, vilandes med tyngden fördelade på ett antal flytdon och fokusera på andningen. In och ut, till tonerna av någon symfoni, ut och in – i femton minuter. 

 

Muhatma Gandhi hade framstått som en adrenalinstinn, testosteronpumpande fotbollshuligan om han ställt sig jämte mig efter femton minuters djupandning flytandes jämsmed vattenytan. 

 

Aqua + Mind i korthet: 

 

Intensitet: 1/5. 

Klassdamstäthet: 0/5. 

Tanttäthet: 5/5. 

Feel-good-känsla: 5/5. 

Totalbetyg: 3/5. 

 

Jag har en del ytterligare att berätta – men det får bli imorgon då jag, som den överambitiöse bloggare jag är, åter lär leta mig till denna urstädade lilla skrubb bara för att tillgodose pöbeln. Nu ska jag försöka ta mig och min dataväska helskinnade igenom det rövarstråk som är Teg by night och få mig en bättre natts sömn. 

Umeå FC – Östersunds FK 2-1 (0-1),

Av , , 1 kommentar 31

Det brukar väl te sig så att när det närmar sig seriestart, när försäsongslunken har lagt sig och när folk börjar intressera sig – åtminstone så smått – för Umeå FC och Division I Norra så ökar man frekvensen på sin öronmärkta UFC-blogg och bjuder pöbeln på massa initierat och intressant. 

 

Men här, på den här UFC-bloggen – som jag tror är den enda i sitt slag som inte uteslutande handlar om dumma amerikaner som bankar sönder skallen på varandra, gör vi tvärtom och bjuder lagom till genrepshelgen på en nästan fyra dagar lång radioskugga. 

 

Jag är lite av en mästare på bortförklaringar, men den här gången behöver jag inte ens gräva särskilt djupt i mitt bortförklaringsregister. 

 

Jag har flyttat från Sundsvall till Umeå. På riktigt. 

 

Den här helgen har flugit förbi i ett enda långt svep av lyftande, bärande, åkande, städande och finputsande tillsammans med mina ömma föräldrar. 

 

Igår kväll var i stort sett allt på sin plats och jag hade kunnat slå upp ytterdörren och säga som min gamle konfirmationspräst alltid sa när han bjöd på en läppmun sämre rött och ett torftigare, till råga på allt okryddat, oblatchips på onsdagseftermiddagarna: 

 

"Kom, nu är allt tillrett". 

 

… ja, om jag hade haft några vänner, det vill säga. 

 

Nåväl, mitt i detta töcken av flyttstädsdamm och svett har jag spelat en fotbollsmatch. 

 

Mot det Östersunds FK som jag spelade för förra hösten. 

 

Mot det Östersunds FK som jag nickade ner i avgrunden. 

 

Jag fick ingen perfekt fysisk uppladdning till matchen (jag klev upp vid den okristliga timmen vi flyktigt lärt känna som 06:00 och packade, donade bar soffor, sängar och diverse flyttkartonger innan jag bilade i knappa fyra timmar), men frågan är om jag inte fick den perfekta psykiska uppladdningen inför just den här matchen. 

 

För mitt i allt flyttrus hann jag aldrig med att grubbla över hur jag skulle bli bemött av den stackars skara som jag med min illa avvägda hemåtnick kastade ner i den sparka-och-spring-skärseld som jag fått för mig att Division II Norrland är. 

 

Skulle spelarna ge sig på mig på planen? Skulle sportchefen Daniel Kindberg råka i luven på mig redan i spelargången? 

 

Sånt hann jag aldrig grubbla på inför matchen – men när den väl drog igång kunde vi snabbt konstatera en sak; Östersunds FK skulle ge oss inte bara en match, utan en jävla kamp och kraftmätning – framför allt fysiskt. 

 

Och det var, med en vecka kvar till seriestart och lite väl mycket puttinuttande i träningsmatchandet hittills mot för dåliga lag som lagt sig slagna redan från start, precis vad vi behövde. 

 

Jag tänker inte gå in så mycket på spelet – alla som satt på Gammlias läktare i lördags såg hur pass svårt vi hade att rulla boll mot det aggressiva ÖFK-presspelet och den snåla motblåsten – utan bara konstatera kort att det var väldigt dåligt i den första halvleken och bara en aning bättre i den andra. 

 

Men; vi fick stå upp, stångas, fläka oss och smälla på från första minut till den nittionde. Det är det jag tar med mig från den här matchen, att för första gången den här säsongen så kände jag den här blodsmaken i munnen. 

 

I tidigare träningsmatcher har jag oftast kunna försöka lösa alla situationer genom att lunka in i situationen, gå dit halvtafatt och ändå kunnat komma ut med bollen allt som oftast. 

 

Här behövde jag fläka mig och satsa exakt hundra procent i flera glidtacklingar, axel-mot-axelsituationer och femtio-femtio-dueller. Det brann till lite i min vanligtvis sansade skalle som det ska göra. Den där nu-jävlar-är-det-allvar-och-ingen-ska-över-bron-och-knackar-ens-den-där-jävla-Bocken-Bruse-på-så-sparkar-jag-omkull-honom-lågan tändes. 

 

Och så vann vi matchen till slut. Det är inte att förringa nu när vi närmar oss serien och segrar plötsligt är det enda som räknas. Och Jonas Nilssons frisparksfot – han har dunkat in två identiska dykträffsfrisparkar senaste matcherna – kan förhoppningsvis vara värd några poäng i år. 

 

… ÖFK? Deras nya engelsmän – den speldirigerande, offensiva mittbacken och targetspelaren som sög in nära på varenda boll matchen igenom – var riktigt bra och med den bredd de har på truppen så ska oddset 2,15 på serieseger egentligen vara väl förräntade pengar över ett år. Tänk dock på att det är Division II, en mycket svår och lurig serie med många fallgropar, så pynta inte in hela er förmögenhet utan nöj er med att sätta barnens framtidsfonder på spel. 

 

Jag fick dispens från söndagens match med tanke på att jag ville flytta in och göra klart medan jag hade mina flyttlakejer, tillika föräldrar, på plats i staden. Så tyvärr kan jag inte annat än tala utifrån hörsägen och konstatera att "det var en ganska tråkig och dålig match där Mariehem var sämre än förväntat". 

 

Jag har inget internet i min nya lägenhet, UmeNet skulle tydligen ha mellan fem till tio arbetsdagar på sig att ordna det, så jag har för den suktande pöbelns skull vandrat i tiotalet minuter till mitt gamla kollektivrum för att slå mig ner vid ett skrivbord i det annars helt urflyttade rummet och börja skriva på en lång harang bara för att delge pöbeln sina tankar om helgens genrep. 

 

Om ni visar tillräcklig uppskattning genom att klicka på tumme-upp-knappen så kanske jag gör samma rutt imorgon för att skriva något om kvällens kick-off och kanske någon rad om mitt morgonpass på IKSU som imorgon kommer att bestå av ett program som heter "Aqua + Mind". Det kanske bara är jag och mina fördomar, men ett gympass som innehåller det engelska ordet för "sinne" borde bjuda på flummiga anekdoter att blogga hem om. 

This one goes out to all you grandma’s out there,

Av , , 1 kommentar 12

Sedan vi hördes sist har jag hunnit hoppa av skolan. 

 

Mer, mycket mer, om det här. 

 

Vi kan konstatera det dramatiska avhoppet, efter bara några trassliga dagar i skolbänken, så här: 

 

Jag vet inte hur många gånger jag fått ta del av historien om den unga, ensamstående småbarnsmodern som sliter dubbla skiftarbeten för att skrapa ihop till hyran. I filmer, dokumentärer och tidningar. 

 

Men vem höjer rösten och berättar historien om den unge, medellöse mannen som försöker driva sin fotbollskarriär framåt samtidigt som han kvällstid sitter hukad över datorn för att på tangenterna hamra fram något lättsmält kåseri till alldeles för få läsare – samtidigt som han måste pallra sig upp i den okristligt arla morgontimman vi känner som 06.30 för att masa sig till skolan? 

 

Den unge mannen som dessutom tvingas föra detta trefrontskrig under ett ekonomiskt åskmoln som gör att han vid varje månadsslut får vända på varenda mynt för att kunna ställa något annat än knäckebröd och örtsalt på middagsbordet?

 

Det är dags att lyfta fram dessa unga män – som kämpar och sliter vareviga dag i vårt avlånga land – i ljuset. 

 

Om någon tidningsreporter läser det här och blir sugen på en reportageserie om denna illa belysta klick i samhället så lovar jag att ställa upp bakom pixlad bild och fingerat namn. 

 

Sedan avhoppet i onsdags ägnar jag mig nu helhjärtat åt fotbollsspelandet och bloggandet. 

 

Det kan säkert låta som en trist, tom och meningslös tillvaro för vissa. Men skulle inte även deras hjärtan mjukna när de får ta del av den här dialogen som utspelade sig efter onsdagens löppass?

 

Henke Sennström: Du, du fick beröm för bloggen din av Sanna. 

Jag: Av vem? 

Henke Sennström: Tjejen i kassan på TC. 

Jag: Jaha. Trevligt. 

 

(Jag la inte så stor vikt vid det. Vem gillar inte den här bloggen? Jag siktar på driva den här bloggen med sådan briljans att den gör att jag skjuter mot öppet mål vid alla sorters sociala möten med jämnåriga damer framöver. Jag måste åtminstone hoppas på det, annars har jag tyvärr inga realistiska utsikter alls på den fronten. 

 

… även om jag, som i det verkliga livet besitter den sociala kompetensen hos en grävling, även i ett sånt utopiskt scenario med största sannolikhet kommer att snubbla bollarna över.)

 

Erik Lundström: Jag skulle också föra vidare beröm…

Jag:  Jaha.

Erik Lundström: …från min mormor. Hon har nyss skaffat internet och din blogg var typ det första hon läste. 

 

Det ögonblicket kan ha varit min finaste stund som bloggare. Jag sitter i detta nu på en buss hem till Sundsvall – jag ska hem och hämta överflödig lyx såsom säng och teve inför inflytten i min nya Fritzl-boning – och knapprar ner detta inlägg på en internetlina som någon mellanstadielärare i fysik verkat knåpat ihop med lite folie och en tändspole. Jag har uppkoppling i några sekunder i taget. 

 

Men nu när jag vet att Erik Lundströms mormor sitter och har gjort sig besväret som så få pensionärer orkar med – det är ju så mycket enklare att slå upp en korsordstidning än att att ens uttala "vindåws" – och knappat in den här sidan så är det alla gånger värt det. 

 

Så, Erik Lundströms mormor, nu har jag svamlat nog om personliga icke-ämnen. Till fotbollen: 

 

Idag hade vi fotbollsträning. Din dotterson är innermittfältare. En hårt arbetande sån som ska löpa hela matcherna, vinna duellerna och hela mittfältskampen. Han ska vara en tvåvägsspelare, en krigare, en kämpe. 

 

Idag glassade han runt på träningen i ett par flashiga, nästan skinande och bländande plastdojor i gult. Såna där som skulle sticka i ögonen på folk även på en berlinsk Pridefestival. 

 

Så mormor, nästa gång du ser honom; nyp honom i örat från mig. 

Att shoppa skor är inte lika roligt som mittback,

Av , , 2 kommentarer 14

 Innan dagens träning var vi inbjudna av Adidas och Intersport till skoprovning. 

 

Man fick nå extra procent rabatt, man kunde beställa skor och nån från Adidas fotbollsskoavdelning var där. 

 

 

Det var ju roligt. Titta så det testas skor, känns efter, diskuteras och letas nya chockfärger. 

 

Och titta så många skor det finns att välja bland. En hel vägg full. 

 

Riktigt lika roligt är det inte med skoprovardag för en spelförstörande mittback av trassligaste märke. 

 

 

Inringat i rött ser ni det hyllplan jag får spana runt på. Svart. Vita ränder. Identisk sedan Nils Dacke ledde sin bondemobb över en våtare äng i den första dokumenterade Copa Mundial-skon senhösten 1542. Bland alla dagens sportbilar till fotbollsskor är den en pålitlig traktor som puttrar igång i alla väder. 

 

En mittbackssko. Eller, rättare sagt; mittbacksskon. Det blev ett nytt par fyrtiotvå-och-två-tredjedelar i eftermiddags. 

 

Dagens mest oväntade var dock att den tekniske trollgubben på topp, Simon Mårtensson, vände hem med ett par Copa – brunkarnas brunardoja – under armen. 

 

Dagens mest nöjda var Jens Sjöström den hele som slog till på ett par guldsvarta F50 i skinn till det facila priset av 2250 svenska riksdaler – inräknat en tjugofemprocentig rabatt. De var så fina, skinande och exklusiva (säljaren sa att de bara kom ut i en upplaga på några hundra skor i Skandinavien) att jag inte skulle bli särskilt förvånad ifall pjucken till slut hamnar på någon hylla hemma på rummet som uppvisningssko för att de var för fina att spela med. 

 

Dagens fråga till läsarpöbeln handlar om Jonathan Jonsson. Han var med i januari då vi var inne i Nolia. Då spelade vi mest små spel och man kunde inte riktigt urskilja vart folk hörde hemma på fotbollsplanen. Sedan blev han skadad i februari, han har haft problem med några magmuskler, och varit borta helt sedan vi flyttade ut på Gammlia – fram tills för någon dag sedan då han började vara med på det mesta utom spelet. 

 

Jag har alltså inte fått någon riktig bild av honom som spelare än – men jag kände mig ändå rätt säker på att vi hade och göra med en defensiv innermittfältare. En balansspelare, har jag fått höra.

 

En slitvarg och bollvinnare, är min sammantagna bild av Jonte. 

 

Men så idag så hördes samma Jonathan Jonsson – bollvinnaren och slitvargen på det defensiva innermittfältet – stå och helt oironiskt föra en diskussion med Adidassnubben om att beställa hem ett par sprinterlätta dojor. Han hördes fråga ifall "de var senapsgula eller mer gröngula?". 

 

Så… ja, nu vet jag inte vad jag ska tro. 

Cliffhangers är till för att besvaras,

Av , , 1 kommentar 15

 Jag borde egentligen sova så här dags – någon sadistiskt lagd schemaläggare har planerat in en föreläsning 08.00 imorgon, ett faktum som gör att jag bör stiga upp någon gång runt 06:30, en tidszon jag inte återsett på så länge att jag nästan glömt dess existens. 

 
Men bloggparagraf nummer ett… nej, förlåt, nummer ett är att dagligen ta bilder på dig själv med mobilkameran riktad in i spegeln… Bloggparagraf nummer två: lämna inte pöbeln med en cliffhanger du sedan inte besvarar. 
 
Så: 
 
Vad gör Erik Lundström, elitfotbollsspelare på 23 år, och pensionerade Gerd, ledgångsreumatiker på 69 år, gemensamt på en söndagseftermiddag? 
 
Jo, han vattengympar. 
 
Lundström, som kände sig lite krasslig och inte ville köra någon styrka utan istället plaska runt i vatten, frågade ifall jag ville följa med på ett pass "Aqua Power" på IKSU. 
 
Det ville jag så klart. 
 
Så vid halv tre-snåret slog vi i vår bästa badmundering upp dörren till "Bottenviken", som ligger avskilt längst in i badavdelningen. 
 
Vi klev alltså in på ett träningspass – men hade lika gärna slagit upp dörrarna till en syjunta. 
 
Av tjugotalet deltagare var nog åtminstone tre fjärdedelar pensionerade tanter. 
 
Vi plockade på oss frigolithantlar, som på land inte kan ha vägt många gram, och en flytmodul och hoppade i. Första övningen bestod i att trycka ner flytmodulen under vattnet. Upp och ner, ner och upp. Det var väldigt enkelt. Inget motstånd. Jag och Lundström tittade på varandra och småskrattade lite fotbollsmachoaktigt över tantträningen. 
 
Men efter en och en halv timme var det nog vi två, två hårdsatsande fotbollsspelare i tjugoårsåldern, och inte Gerd, 69, eller Britt-Inger, 72, som var allra tröttast. 
 
Det var faktiskt väldigt bra träning. Det blir väldigt mycket vad man gör det till. Ingen ser vad du pysslar med där under ytan – ifall du springer med höga knän i full fart eller ifall du sitter och mysflyter på en medhavd flytgrunka. 
 
Perfekt för lönnfeta, lata människor som egentligen inte vill eller orkar träna men som fortfarande vill säga att man "är på IKSU några gånger i veckan". 
 
Och perfekt för fotbollsspelare som verkligen kan köra slut på sig själv. 
 
… även om vi körde en gruppövning där man skulle cirkulera åt ett håll i en ring, för att sedan vända tvärt (och springa mot strömmen, ni vet) och det var ju kanske inte optimalt då tanterna inte riktigt hängde med i svängarna och mest var i vägen. 
 
Men å andra sidan – hur ofta får en så här pass saktfärdig mittbacksrese känna sig riktigt kvick och rapp? Tack för det, Gudrun, 78 år. 

UFC – IFK Luleå 5-1 (3-1),

Av , , Bli först att kommentera 12

 Min kompis fick tag i en tvådagarsbiljett till Umeå Open till slut. Men i den här bloggen har vi inte utrymme för att skriva om vad avlägsna vänner håller på med på sina fredagskvällar. Sånt avhandlar vi här. 

 

… han fick den dock inte på grund av att hans kompis hade en blogg på länets största tidningsportal och vi kan därför plocka bort "Dina bloggläsare kan ordna saker som du ber dom om" från listan över fördelar man får genom att driva en blogg. 

 

Jag å min sida tänkte skriva några rader om lördagens match. Den här bloggen har genomgått en tvådagars inläggstorka som må vara vardagsmat på de flesta andra VK-bloggar men som inte är värdig en UFC-blogg av den här kalibern. Så nu åker vi igen; 

 

Vi har ju mött det ena gänget efter det andra från den sparka-och-spring-avgrund jag föreställer mig att Division II Norrland måste vara. De har inte satt oss på något ordentligt prov. Inte tvingat UFC anno 2011 som lag att ge några svar till den undrande pöbeln. 

 

I helgen mötte vi så äntligen Division I-motstånd när nykomlingen IFK Luleå gästade Gammlia. Och, tja, de satte väl inte heller oss på några större prov. Krävde oss inte på några svar. 

 

Men resultatet 5-1 mot en seriekollega måste väl ändå ses som något form av svar i sig? 

 

Nu får vi i och för sig ett billigt ledningsmål halvdussinet minuter – sånt förändrar alltid en match på något sätt – men jag tyckte att vi redan från minut nummer ett tog tag i taktpinnen och visade vart det tyngre skåpet i mahognyträ skulle skulle stå genom några fina kombinationer med rappt passningsspel. 

 

Rent generellt så kändes det, matchen igenom, som att vi gick ut till match mer taggade och fokuserade än vi gjorde till exempelvis förra veckans två avslagna bataljer. Det här var ju det lilla test av Division I-motstånd vi hade kvar innan seriestart. 

 

… men så mycket till motstånd var det då inte. Har inte Luleå några moldaver, ryssar eller åtminstone halvannan balt av hög kvalitet att plocka fram ur rockärmen nu fram tills seriestarten så kommer de få det oerhört tufft i Division I. 

 

Några att lyfta fram lite extra från segern: 

 

Simon Mårtensson kan nog ha spelat till sig en startplats med sin forwardsinsats i lördags. Förra helgen, då han spelade söndagsmatchen mot Sollefteå, såg han mer än lovligt ringrostig ut efter att nyss ha kommit tillbaka från sina knäproblem. Det var inte mycket som stämde i kombinationen tankeverksamhet-fötter och trots två mål så såg det ofta väldigt taffligt ut i avslutsmomenten. 

 

Men nu, efter en riktig femdagars träningsvecka där han varit riktigt het på spelövningarna, var det något helt annat. Han tappade inte många bollar som target utan spelade enkelt på få tillslag och sökte sig nya ytor – och då och då kom han också stormande i djupled. Som när Jonas Nilsson hittar honom med en perfekt avvägd lyftning och han fri rullar in 2-0-målet. 

 

… det ultimata beviset på hur het Mårtensson var i lördags var ju att  han faktiskt är på och styr Erik Lundströms 4-1-skott omedvetet (väl?) med bakhuvudet på ett sätt som ställer målvakten. 

 

Andreas Johansson fick spela innermitt tillsammans med Lundström i Wennebros frånvaro och gör det med mer än den äran. Han gör det helt fantastiskt… för att vara Andreas Johansson. Om man nu kan skriva så utan att få det att låta som en sågning. Men han kommer ändå ifrån spel i Division IV, är väl på väg att lånas ut till Robertsfors för matchning i Division III och jag har nog känt att han haft en liten bit kvar i utvecklingen tills det att han varit redo att kliva in i ettan. 

 

Men här går han in mot Challe Sampson, ex-allsvensk i Assyriska (förvisso en väldigt trött Challe Sampson som får stå som ännu ett bevis för att om man en gång spelat en allsvensk säsong så kan man åka runt och tjäna pengar på sin fotboll långt, lååångt efter det att alla sorters bäst-före-datum gått ut), och vinner mittfältsmatchen, spelar enkelt men effektivt och kämpar på – trots att orken tröt i andra – i nittio minuter på ett fantastiskt positivt sätt. 

 

Det var riktigt roligt att se. 

 

Marko gjorde en riktigt bra match, intill den där trassliga resen vi lärt känna som Erik Löfgren och som i lördags snöat in på att slå för svåra bollar ut över sidlinjen, och har spelat upp sig väldigt de senaste två matcherna. Han har slipat bort överaggressiviteten men fortfarande bibehållit hårdheten och vann i lördags alla dueller – även om det blev ytterligare en (förvisso halvbillig) varning. 

 

Erik Lundström är alltid bra. Det behövs knappt skrivas längre. 

 

Sammanfattningsvis var det här nog vårens bästa match hittills. Jag tyckte vi snäppade upp det mesta när vi skulle spänna musklerna mot en seriekonkurrent. Och vi fick oss ett litet svar på var vi står så här med två veckor kvar till seriestart. 

 

Det har hunnits med en del ytterligare aktiviteter i helgen som jag ska försöka utvärdera när jag får tid över och jag lämnar er tills vidare med en cliffhanger: 

 

Vad gör Erik Lundström, elitfotbollsspelare på 23 år, och pensionerade Gerd, ledgångsreumatiker på 69 år, gemensamt på en söndagseftermiddag? 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se