I väntan på TV4:s lokala 22-sändning,

Av , , 1 kommentar 16

Hej igen. 

 

Jag har tyvärr inte så värst mycket bättre koll på hur matchen mot Syrianska Kerburan gestaltade sig än vad ni har. 

 

Den följdes via Everysport och jag har även pratat med såväl Lundström som Stuart om den i dagarna. 

 

Men någon matchrapport kan ju tyvärr inte bli aktuell. 

 

I korthet så var det, som jag förstått det, en dålig match där vi inte alls fick till passningsspelet (förutom vid Mårtenssons smäckra 1-0-mål) och Kerburan ägde bollen utan att komma till särskilt mycket. 

 

… och en gammal djungellag inom fotbollen säger ju att om man leder en fotbollsmatch med två mål med blott tjugo minuter kvar så kan man omöjligt vara nöjd med en pinne efter slutsignalen. 

 

Men inför matchen – Kerburan var ändå, efter Sirius, andrahandstippade inför säsongen – så hade väl en poäng och bibehållen förlustnolla setts som fullt godkänt. 

 

Kvist och Marko skötte sig som väntat med bravur i mittförsvaret och ingen saknade den trassliga resen som satt hemma framför datorn och försökte jobba in UFC-mål på liverapporteringen. 

 

Själv fick jag en bra vecka där det blev dubbla träningspass i stort sett varje dag förra veckan innan en god vän från Sundsvall kom på besök och blev inneboende i mitt lilla grävlingsgryt under en trevligare helg. 

 

Igår var jag tillbaka i UFC-sammanhang då utanför-truppen-spelarna och bänkspelarna igår genomförde en tuffare träning på Gammlia. 

 

Och… jag vet inte vad jag skrev om förra veckan. Det var säkert några utläggningar om att jag bor i ett grävlingsgryt, att jag är en första klassens motrigg – toppat med något roligt Simon Mårtensson-citat. 

 

Jag känner lite att jag kanske borde ha nämnt att en mittback som spelat i Sunderlands reservlag – samt varit lagkapten i något av deras ungdomslag – kom på provspel till UFC förra veckan. 

 

Men… tja, till mitt försvar kan jag säga att när jag själv fick veta om att en mittback som mött Macheda, Zoran Tosic och grabbarna i Manchester United skulle komma och aspirera på en mittbacksplats så fokuserade jag på att leta upp första bästa enkelresa med buss hem till Sundsvall. 

 

Han har ju tränat under Roy Keane, denne Joel. Och Roy Keane vet vi ju alla är den störste idiot som någonsin satt sina fötter i ett par fotbollsskor och… ja, jag var ju lite rädd att det skulle se ut så här från hans sida på träningarna: 

 

 

Men det visade sig vara en väldigt timid ung man som varit en aning försiktig och avvaktande hittills under träningarna. 

 

Igår dök även Kalmar FF-spelaren Ludvig Öhman, en -91:a som spelat med bland andra Jens Sjöström den yngre i Sandåkern innan han flyttade till Småland för fotbollsgymnasiet, upp på träningen då Allsvenskan har EM-kvaluppehåll. 

 

Jag kände mig lite lätt ringrostig och det kändes inte som att man var tillbaka på riktigt då vi bara var några stycken med på träningen. 

 

Men imorse – när Lundström, jag, Jonathan Jonsson och Sjöström den yngre körde extraträning med Björn-Åke – visste man att man var tillbaka i hetluften…

 

 

… för då var Lundström där och därigenom även hela det västerbottniska pressdrevet. 

 

Han blev intervjuad av TV4:s lokalnyheter om nåt värdegrundsarbete som UFC är delaktiga i. 

 

Han säger att det gick dåligt. Att frågorna var för svåra. Att det blev pannkaka av allt ihop. 

 

Och han sa att jag absolut inte fick länka till teveklippet. 

 

Med andra ord; om vi inte hörs innan – så hörs vi när en TV4 Play-länk med intervjun dyker upp. 

1 kommentar
Etiketter: ,

Helgens Lir, med Johan Larsson,

Av , , Bli först att kommentera 10

Efter förra veckans totala fiasko för Helgens Lir, när Östersunds FK bara lyckades uddamålsvinna i slutminuten istället för att köra över ett beskedligt Anundsjö från start. 

 

Och där satt vi med handicapspelet (-1,5 till 1,87) och det mousserande tetravinet fick stå kvar på kylning tillsammans med oxbringan medan vi ställde fram knäckebröd och aromat på middagsbordet veckan ut. 

 

Därför överlåter vi helgens ansvar till lagkamrat Johan Larsson som levererade följande lir på morgonens träning: 

 

Väsby hemma mot Boden till 1,50. 

 

"Bryan Massa är tillbaka från skada – och till och med hans finne på näsan verkar vara läkt", säger Larsson och hänvisar till anfallarens blogg. 

 

Även handicapspelet till 2,05-2,15 är spelbart då "Boden endera står upp jättebra eller viker ner sig helt", säger Larsson. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Onsdagskväll på stadens mest fabulösa sportbar,

Av , , Bli först att kommentera 15

 Vi var några stycken ur UFC-truppen som fick agera rättsskipare på en företagscup på Dragonens konstgräs i eftermiddags. 

 

Jag var egentligen inte en av dem – men min tid är inte dyrbarare än att Simon Mårtensson kunde köpa sig loss från sina två tolvminutersmatcher till tonerna av femtio riksdaler. Robin Nilssons tolvminutare tog jag av bara farten utan betalning – bara för att jag är en så pass reko kille. 

 

Vi kan direkt erkänna att jag kanske missade både en, två, tre och till och med fyra handssituationer på våra två första matcher. Folk, som tog det här med företagscup på blodigaste allvar, blev arga och någon började häckla undertecknad genom att skrika något i stil med "grabbar! Plocka upp bollen med händerna och spring, vi kör inte med hands". Men jag höll åtminstone nivån. Det blåstes inte hands åt något håll – men när det vankades osjystheter så var jag direkt där för att stävja med min pipa. 

 

Jag tappade inte matchen. 

 

Det gjorde dock både Strossa, som har ett stukat knä på sitt domarsamvete, och Are, vars match höll på att urarta ordentligt under en kavalkad av misslyckade hämndsaxar, och till och med Elfvendal – med sin domarutbildning i ryggen och sitt nördiga stoppur och sin proffspipa – höll på att tappa en av sina matcher. 

 

Och är det någon match du inte vill tappa som domare så är det i första hand inte ett Old Firm-derby – utan en match på konstgräs mellan tävlingsinriktade gubbtjyvar som efter tiotalet år fått sig en anledning att snöra på sig fotbollsskorna igen. 

 

Företagscupsfotboll är nog, jämte walling, en av världens absolut farligaste sporter. En av arrangörerna berättade för mig att ifjol hade man haft ett benbrott som följd av en vårdslös satsning – samtidigt som en målvakt trasat sönder båda knäna  (!) medan han hoppade omkring i uppvärmningssyfte (!!!). 

 

Efter ett kortare snabbhetspass med Fys-Malin, L-G Skoogs dotter, på kvällskvisten så begav sig hela den stolta UFC-truppen mot Allstar där vi till tonerna av 150 kronor skulle få äta oss belåtna av en smäckrare buffé tillsammans med deltagarna i företagscupen. 

 

"The Fabulous Sportsbar" valde att spela gammal rockmusik istället för att sända kommentatorsljudet från kycklingarenan där Kalmar mötte AIK – vilket fick en säkert helt okej allsvensk drabbning att kännas som en trött reprisering. 

 

Nåväl. Potatisgratängen, fläskfilén, kycklingspetten satt där den skulle. Jag, ett fattigt låtsasfotbollsproffs som egentligen inte alls har råd att pynta upp hundrafemtio spänn för en middag, åt som sig bör för ett halvt fotbollslag. Dubbla portioner av mäktiga proportioner som borde hålla mig mätt i dagar. 

 

Simon Mårtensson bjöd på kvällens pratminus efter att vi diskuterat Raúls storhet som fotbollsspelare. Han sa då nåt om att "jag fattar ju att han är grym på allt och så – men det är sällan nå spektakulärt. Det är ingen spelare man skulle betala ett Viasat-abbonemang för". 

 

Sedan kom han tillbaka från buffébordet med kyckling, fläskfilé och potatisgratäng – men ingen lax. 

 

Ingen lax – men väl en världsliknelse. 

 

"Lax är lite som Raúl. Jag fattar ju att det är gott – men det är ju inget spektakulärt". 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Mister Mengele, I presume?

Av , , Bli först att kommentera 15

Jag pratade lite med Simon Mårtensson över en välförtjänt buffétallrik efter lördagens match. 

 

Vi diskuterade att vi behövde mer fart på träningarna, mer intensiva spel, för att hålla uppe fotbollskonditionen. Sen hade jag samma snack med Wennebro på IKSU i söndags. Att det varit för få intensiva träningar, för många som dominerats helt lugna uppspelsövningar och att man inte riktigt fått ta ut sig under träningarna på sistone. 

 

Jag pratade om att ta upp det med ledartrojkan. 

 

Men…

 

Det behövdes inte. 

 

Idag kom man till träningen och fick precis som vad man ville ha. Och kanske lite mer därtill. Det blev en riktigt jobbig träning. En träning där man efteråt kröp omkring på planen med huvudvärk och med mjölksyra forslandes omkring i varenda cell. 

 

För inte bara fick vi två intensiva spel (där mitt stolta lag kammade hem fem friska pinnar till poängställningen) – sista kvarten ägnade vi åt några löpövningar som ingen annan än Josef Mengele kunnat knåpa ihop. 

 

Eller, nja, okej. Riktigt så farliga var de inte. Man skulle löpa i maxfart från straffområde till halvplan, tillbaka till straffområde, till halvplan igen. Sedan gå ner till andra straffområdslinjen. Sedan löpa full fart tillbaka till motsatt straffområdslinje, tillbaka igen – och tillbaka igen. Ni förstår ungefär? 

 

I meter räknat blev det 40,40,40 följt av 80, 80, 80 – och så upprepade man det där några gånger. 

 

… tills dess att ens ben ens orkade försöka att hålla en upprätt. 

 

Jag brukar sky löpträning som böldpest och TV4 vid 20:00 på fredagskvällarna – men den här gången kände jag mig nästan tacksam för att jag fick ligga där med huvudet i det konstlade gräset och önska mig en smärtfri omedelbar självdöd. 

Umeå FC – Dalkurd 2-1 (2-0),

Av , , Bli först att kommentera 12

 

Ni ser 1-0-målet? 

 

Jag brukar vara en rätt ödmjuk, självironisk ung man överlag. Men här måste jag faktiskt gå in och hävda att det till stora delar är mitt mål. 

 

Orden om "VF-coachens mest överskattade spelare" tog skruv ordentligt hos Jonas Nilsson och det kändes som att smockan låg i luften när jag klev in i omklädningsrummet dagen efter den publiceringen. 

 

Och när matchen väl drog igång tog det blott 55 sekunder innan en till max uppskruvad Jonas Nilsson drog till med vänstern. 

 

"Överskattad?!", skrek han med adress till en provokativ bloggare i ringbildandet efter drömstarten. 

 

Drömstart, ja. Det borde ha varit en hel drömhalvlek där vi gått in till pausvila med en 5-0-ledning. Men Erik Lundström – som inte tränat mer än fredagens lugna dag-innan-match-pass i veckan och kanske kan ursäktas som lite ringrostig – och Simon Mårtensson – som faktiskt inte kan ha en enda ursäkt till sin missade nick från en halvmeters håll – hade inte skärpan inte siktet rätt inställt. 

 

Alls. Det var lite frustrerande. 

 

Istället gick vi in till pausdrickat med "bara" 2-0 och en fortsatt levande match. 

 

Och – ja, det var väl till slut med någon sorts fadd eftersmak som man pustade ut och räknade in de tre poängen efter slutsignalen. 

 

För efter en till mångt och mycket lysande förstahalva så går vi ut till andra och tappar såväl aggressiviteten utan boll som lugnet med. 

 

Vi tappar det mesta och låter Dalkurd ta över bollinnehav, taktpinne och till och med på läktarna flyttade dom fram positionerna då deras bongotrummor började eka mer och mer. 

 

Men även om Mambo från sin mittbacksposition (!) får vägga sig igenom till ett reduceringsmål så tycker jag att vi trots allt inte släpper till så väldans många målchanser och att segern totalt sett är fullständigt rättvis. 

 

Och efter två raka enpoängare var det jävligt skönt att åter ta full pott. Man kan diskutera om den skönaste segern är den när man spelar ut och vinner med 5-0 eller när man sparkar, springer, grisar i nittio minuter på bortaplan och gör 1-0 så där halvt oförtjänt på en felträff i nittiofjärde – men det finns en charm i att hålla ut och vinna när det ser ut som att man ska tappa matchen och poängen också. 

 

Sifforna 4 2 0 i en resultatkolumn efter sex spelade borde inte ens den allra mest nitiske pessimisten kunna klaga över – och då är det ju synd att det inte ges tillfälle för Umeå stads alla medgångssupportrar att komma och rida på den framgångsvågen. 

 

Vi har ju våra omkring tusen trogna – stora tack till er som sätter er i skuggan på en solig dag för att se Division I-fotboll – men jag är säker på att exakt alla marginalåskådare (de som läst i tidningen att det gått bra och därför kanske kunnat tänka sig att "ge UFC en chans i år bara man får sitta i solen och slipper frysa") uteblir på grund av att solläktaren inte är klar. 

 

… eller… klar och klar. Den har ju varit "typ klar" i en månad. I veckan satt de dit alla räcken vilket i min bok gjorde den "helt klar" – men tydligen får man ännu inte sitta på den. Med tanke på de fallfärdiga bonnaläktare man spelat inför på bortaplan i Division I Norra så kan jag inte riktigt förstå den logiken. 

 

Min egen insats mot Dalkurd? Jag var faktiskt rätt nöjd med min förstahalva. Tror jag. Jag är nöjd med första halvleks spel med fötterna, det offensiva spelet. Jag hade en djupledsboll på Simon som åtminstone från min vinkel såg ut att vara en liten, liten mittbacksnicktouch från att halvt friställa honom. Och en i djupet på Johan Larsson bakom deras väldigt saktfärdiga högerback. 

 

Sen drog jag förvisso på mig en varning efter en handpåläggning när deras forward smygit upp bakom mig och gått i djupled. Handpåläggningen var tänkt att i första hand stanna upp honom eller få honom att tappa balansen en aning då han störtade mot vårat mål. Men han föll istället direkt och teatraliskt och jag var för bråkdelen av en sekund orolig att det här skulle vara en domare som övervägde att söka till både Idol och Talang innan han till slut valde domaryrket i Division I Norra "för att få synas och stå i centrum". En sån där domare som får en liten kick av att veva med röda kort. 

 

Men det var det inte. Deras forward var inte helt fri, Marko var nog ganska jämsides, och det gula kortet kunde jag köpa. 

 

I andra halvlek blev det bara defensivt. Och jag är ju i högsta grad inblandad i 2-1-reduceringen där Mambo alldeles för enkelt får vägga sig igenom. Hade jag varit en för ursäkter och bortskyllanden hade jag menat att jag följt min gubbe i djupet, att jag trodde Joel Burström flyttat in mer på min högra sida och att jag inte kunnat chansa med en tackling då jag redan hade ett gult… men nej: 

 

Tänk er Silja Lines allra största lyxkryssare som legat i hamn och nu ska ta sina första propellertag ut i bukten. Det är ungefär den farten jag hinner få upp i vändningen tillbaka till Mambo. 

 

Nåja. I och med varningen är jag avstängd på söndag borta mot Kerburan. Den var tvungen att komma någon gång – det var åtminstone tur att den inte kom i samma match som Markos framtida tredje gula för då hade vi tvingats till en ommöblering av stora proportioner då Jens Sjöström den äldre inte är tillbaka än på ett tag. 

 

Nu går bara Kvist in på min plats bredvid Marko och det kommer att gå väldigt smärtfritt och bra. 

 

Jag får samtidigt en vecka som inte avslutas med att man måste vara pigg och fräsch och redo för match – vilket betyder att jag kan köra en riktigt tuff träningsvecka med backe, explosiv styrka, massa teknikpass med B-Å och allt det där som man inte riktigt "vågar" packa in på, säg, en torsdag under en vanlig träningsvecka för att man är rädd att det ska sitta i när helgens nittio minuter kommer. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Helgens Lir, med Erik Löfgren,

Av , , 2 kommentarer 7

Förra veckan utgick succétjänsten Helgens Lir. 

 

Tyvärr, får vi säga då förra helgen var en lyckad helg för åtminstone min spelpenningpung. 

 

Jag kände mig ett tag i så pass god form att jag tänkte publicera ett extrainsatt "Helgens Lir" i onsdags. 

 

Det var ju dock med facit i hand tur att jag inte gjorde det, då mina uppenbart gräsallergiska vänner i Östersunds FK bara fick 2-2 borta mot Sollefteå. 

 

Kanske är det så att jag själv inte ska följa matcherna. Att jag, som är alla motriggars motrigg inte bara när det kommer till spel och dobbel utan livet i stort, inte ska försöka "jobba in matcherna". För när jag började följa livescoren i halvtid i onsdagskväll så ledde Östersund med 1-0 (där man satt och myste med både raka tvåan till 1,70 samt handicapet till 2,55 så pass att man övervägde att ta på sig själv) samtidigt som Karlstad (som lirats till 6,50) hade 1-1 hemma mot Halmstad. 

 

Men så satt man sig och började följa händelserna lite lätt – och direkt, på två minuter, vände Sollefteå hemma på sin tuviga matta. 

 

Nåväl. Jag får försöka hålla mig ifrån datorn och injobbandet på söndag vid tresnåret. Jonas Nilsson, som brusade upp ordentligt i omklädningsrummet då jag i något svagt ögonblick kallat honom för "VF-Coachens mest överskattade spelare", bjöd in till "stuvade-makaroner-dag" hemma hos honom. En dag som anordnas främst för Marko, Vlado och – något överraskande – Ali som aldrig någonsin ätit sina makaroner stuvade, men där fattiga dagdrivare som jag själv tydligen fick snika mig in. 

 

… det låter på förhand som något att blogga hem om. 

 

Helgens Lir, som Erik Löfgren – denne spelförstörda motrigg – åter igen tar på sig det tunga ansvaret för, blir till att lita på att Östersunds FK reser sig efter poängtappet senast och tar en säker, komfortabel hemmaseger mot Anunsjö. 

 

För att konkretisera: 

 

Östersund, handicap -1,5 till 1,87 på Svenska Spel. 

 

Jag tycker det finns fler intressanta sista-omgångs-lir under söndagen. Kanske återkommer vi till det. Men tills dess;

 

SLÄNG UPP ALLA ERA SPARADE POLETTER PÅ PRESSBYRÅDISKEN OCH SÄTT ALLT PÅ ÖFK-RÖTT PÅ SÖNDAG. 

 

Sätt, ifall ni känner något som helst förtroende för en motriggad själs spelförslag, en liten slant så ska vi se ifall Helgens Lir kan skänka lite glädje och slantar även en andra gång. 

2 kommentarer
Etiketter:

Support your local team,

Av , , Bli först att kommentera 13

Här kliver man upp i den otta jag som fotbollsspelande dagdrivare lärt känna som 09.00 för att i regn och rusk cykla tvärs över staden för att få sig en extra dos fotbollsträning – bara för att få lomma hemöver igen lika otränad och om möjligt än mer less än tidigare. 

 

Varför? 

 

Jo, för att jag och Johan Larsson – som skulle finslipa en timme med Björn-Åke, hade vi tänkt – inte kom in i omklädningsrummet. 

 

Vi besökte då vaktmästeriet i Gammliahallen, som mig veterligen haft en huvudnyckel som öppnar allt från våra förråd och omklädningsrum till Moder Teresas kyskhetsbälte, för att se ifall de kunde hjälpa oss att öppna. 

 

Det kunde de inte. De hade tydligen ingen nyckel längre. 

 

Det kanske var sant. Men ända sedan samma vaktmästare som nekade oss öppning idag kom ner till gräsplanen med nån kommun-nisse härom veckan för att förklara att vi sju (jag, Johan Larsson, Lundström, Wennebro och tre UIK-damer) som nötte lite tillslag med Björn-Åke inte fick vara på planen "eftersom vi inte hade bokat" så har jag en viss aning om att vaktmästarnas förstaprioritet inte är att hjälpa fotbollsspelare med saker och ting. 

 

Jag tror till och med att någon i den, med B-Å inräknad, åttataliga gruppen den gången skulle debiteras för en planhyra. Jag hoppas att det inte blev jag för det skulle nog kunna få min redan läckande ekonomiska skuta att kapsejsa helt. 

 

Det är bra att kommunen sätter ner foten och visar att ifall man vill slå sig in i fotbollseliten så får man allt betala för sig. 

 

Nåja. Det blev inte en sekund tränat på förmiddagen – men det blev det på kvällskvisten då vi som tur var hyrt planen. 

 

Vi började med att fys-Malin Skoog, L-G:s dotter, genomförde några tester på hur stela UFC anno 2011 är i framsida lår och höftböjare. Jag kommer att vara evigt tacksam till VF-reportern som beskrev mig med ordet "smidig" tidigare i år – och idag fick världen ännu ett bevis på varför när jag låg och åmade mig, magliggande på en bänk medan lagkamrater och fystränare förgäves försökte pressa fot mot skinka. 

 

Något från själva träningen? Tja, mitt lag borde – som vanligt – ha vunnit poängspelet men det moln av motrigg jag ständigt vandrar under gjorde att vi bara fick med oss ett oavgjort. Att inte ta fem segerpoäng sved extra hårt idag. 

 

Varför? För att Lundström, som främst på grund av sin medrigg tagit ledningen i poängställningen, stod på sidan för andra poängspelet i rad. Han klev av i tisdags efter att ha sparkat ihop med Andreas Johansson och inte ens efter onsdagens vila hade någon vuxen modersgestalt hunnit blåsa på foten tillräckligt för att Lundström skulle vara tillbaka i träning på torsdagen. 

 

"Det gör fortfarande ont", sa Lundström med det bestämda röstläget hos en femåring som vill ha ett nytt Bamse-plåster på sin armbåge. Hade det här varit en blogg av klass och rang hade vi kanske kunnat publicera en bild på Lundströms fot där den är alldeles… rödblommig. 

 

Nåja. Jag litar kallt på att Lundström höjer sin smärttröskel lagom till morgondagen och medverkar på både dagen-innan-match-passet och i lördagens drabbning mot Dalkurd. 

 

Även Wennebro är tillbaka efter sin sträckning och tränade för fullt idag. Jonas Nilsson har fått byta ut sitt gips mot en skena i hårdaste hårdplast som skulle sälja som smör ifall man ställde upp ett stånd och sålde under en huligansammankomst vid något grustag i Stockholms utkanter. Skenan borde därför kunna bedömas som farlig av en domare men planen är att linda in hela nävfan i bubbelplast eller dylikt för att få VF-Coachens hittills mest överskattade spelare spelklar tills på lördag. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Väsby United – UFC 1-1 (1-0),

Av , , 1 kommentar 13

Jahapp. Nån vid namn Östlund har redan gått igenom matchens alla skeenden i UFC.se:s gästbok. 

 

Han har till och med i fortlöpande text hänvisat till Dacke-fejden. Min absoluta favoritfejd att hänvisa tillbaka till. 

 

Nåväl. Det öppnar för att jag sveper med den större penseln och måla er en bild i större drag. 

 

Det låter väl bra? 

 

Bra. Då ska jag bara sätta igång att skriva. Men först, en kort ritual jag bör utöva inför var skrivuppgift i fortsättningen; 

 

GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. 

 

Så. 

 

Jag tror att jag hade bollen vid mina fötter under något så när kontrollerade former – så pass kontrollerade former det anstår en mittback av min trassliga dignitet – en gång. 

 

En gång. 

 

Och ändå tilldelades jag, av förvisso outgrundliga anledningar, tre "kurrar" (jag har då sällan hört ett fulare namn på en betygsskala) i VK. 

 

Det var en sån typ av match. 

 

Det sa sig själv när man klev ut i duggregnet till en inte särskilt grönskande gräsyta och vad vi får hoppas är Division I Norras allra mest ödsliga, folktomma och ogästvänliga arena – att här skulle det nog inte spelas in någon instruktionsfilm till Barcelonas ungdomsakademi på lördagseftermidddagen. 

 

Bosse Rappne hade kanske snappat upp dofter av kamomill, gullviva eller annat vårblomster med sina finkänsliga näsborrar – men jag tyckte att det redan från början osade kamp om hela Upplands-Väsby med omnejd i lördags. 

 

Och visst, man kan sanningsenligt säga att Väsby var det bättre laget i den första halvleken. Men jag tycker ändå att vi, som gått ut och "känt" på alla matcher i minst en halvlek, bryter trenden i lördags. 

 

Första kvarten är det vi som är aggressivare, smäller på och sätter press – och skapar de första chanserna. Bland annat har Simon ett läge där han gör bort sin mittback, får fritt skottläge med vänstern från straffområdslinjen – men bollen går, kanske efter att ha studsat upp på en tuva (för första gången i år kan vi äntligen använda den ursäkten), rätt högt över. 

 

Men så kommer Väsbys mål, som föregås av att Osman Sow – en gänglig, rätt stark och teknisk targetspelare som lär skapa oreda för fler försvar än vårat – kommer före Marko på en djupledsboll nere vid kortlinjen, bryter in och skjuter snett och vint. Bollen når en ytter på andra sidan straffområdet som i sin tur skjuter än snedare och vindare. Och varken jag eller annan UFC:are lyckas vara i vägen för något av dessa felträffar utan bollen går tillbaka till Sow som från nära håll kan trycka in 1-0. 

 

Och där och då tappar vi matchen. 

 

Väsby rullar ut oss sista tjugo av första. Vi hamnar fel. Jag och Marko sjunker lite för lågt – kanske för att vi fått höra att Sow främst skulle vara farlig i djupled – mittfältet står lite för högt, och vi blir alldeles för långa. Något Väsbyspelarna utnyttjar genom att ganska enkelt få rulla boll igenom lagdelarna våra. 

 

Men även om de har en stolpträff efter något snett-inåt-bakåt-spel på vänsterkanten så håller vi 1-0 i paus. 

 

Men. Andra halvlek. Ja. Ni vet. 

 

Vi reser oss. Igen. 

 

Inte direkt, men runt sextionde minuten äter vi oss tillbaka in i matchen. Backlinjen vågar trycka upp, vi kortar laget, vi kommer mer rätt – och till slut så gör Böni en hel jävla hönsgård av en fjäder när han suger ner ett långboll mot straffområdet på bröstet, vänder utåt, förbi sin försvarare och skjuter med andra tillslaget på volley – efter marken i Thomas Thudins bortre aviga burgavel. 

 

Sen tar Böni sitt andra gula – när han kommer sent in i en duell på offensiv planhalva. Något onödigt men vi ska också komma ihåg att Bönis fullföljande i närkamperna gav oss väldigt mycket i första halvlekens presspel då han slet som ett djur långa stunder i det defensiva. 

 

Men men. Istället för att gå för tre pinnar och serieledning – det kändes verkligen som att vi skulle kunna ta över matchen helt efter 1-1-målet – så får vi ställa om fokus till att i första hand återvända norrut obesegrade. 

 

Och det gör vi ju. Med den äran. Det blir inte så stor skillnad. Vi får in Calles och Ares friska lungor och ben, Henke Sennström (som jag skulle ha tilldelat fyra "kurrar", solar eller vad man nu delar ut) löper för åtminstone två i sin städarroll på mitten. 

 

Och vi kliver, efter övertidsminuter fyllda av världsklassmaskande, ett taktiskt byte och hela det där italienska paketet, av banan – obesegrade. 

 

Vasalund borta. Väsby borta. Jag tror att vi redan nu kan säga att de två bortamatcherna, tillsammans med Sirius på Studenternas och någon till, är några av årets allra tuffaste. 

 

Vi har fått underlägen emot oss efter tjugo minuter i båda dessa möten. Och vi har tagit med oss fyra av möjliga poäng hemöver. 

 

Det är bra siffror. 

 

Nu saknade Väsby förvisso sin andra målfarliga forward, Bryan Massa. Här får vi inte bara veta att han har en finne på näsan – utan att han hade sträckt till baksidan och var skadad. 

 

Nåja. 

 

I övrigt då? Utanför fotbollsplanen? 

 

Tja, allt var som vanligt. 

 

Det mesta figurerade kring spel och dobbel. 

 

Jag brukar försöka sova på ditresan, mellan det att man fått smaka av en smäcker vaniljmuffin och att planet landar – men den här gången hamnade jag bredvid andramålvakten Mattias Bergström. 

 

Klonk-Matte, kallad. 

 

Då var det "den är ju säker" hit, "en å sexti på Karlstad" dit och i stort sett alla Lången-matcher skulle gås igenom. 

 

Klonk-Matte bjöd sedan, när vi landat och skulle smälla i oss den sedvanliga pastan med skink- och champinjonssåsen, på årets redan nu kanske bästa utläggning efter att vi suttit och diskuterat hockey-VM, kommit in på storspelare och sedan ställt Peter Forsbergs storhet mot exempelvis Jaromir Jagr och Alexander Ovetchkin. 

 

Det var som att han till slut ville sätta punkt med ett konstaterande som ingen kunde invända mot. 

 

"Det finns ju bara ‘three great ones’", började han och vi andra tystnade. 

 

"Messi…", börjar Klonk-Matte bara för att snabbt ändra sig. 

 

"Nej, nej, nej, nej", säger han snabbt och försöker börja om. Det tar honom säkert tjugo sekunders grubblande innan han kommer på ett första namn: 

 

"… Wayne Gretzky…", och sedan dröjer det ytterligare tjugo sekunder av ordentligt funderande med huvudet i händerna innan Gretzky följs av "… Mario Lemieux… å Foppa". 

 

Det var som att han utlovade en topp-tre-lista utan att ha tre namn klara. Som att han ångrade sig direkt när orden ‘three great ones’ lämnat läppgipan och att han mitt i hockeydiskussionen i ren panik slängde ur sig… Messi. 

 

Messi. 

 

Förra veckans succétjänst Helgens Lir utgick i fredags då jag ärligt talat glömde bort min egen succéidé efter blott en vecka. Jag kom på det sent, sent på fredagskvällen och höll på att slänga ur mig endera Mariehem, Åtvidahem eller Mjällby på nästintill stående fot. 

 

… men med den kvalitet vi lärt oss kräva av Helgens Lir-liren så kändes det inte rätt att bara spontanslänga ur sig ett lir som man knappt ens hunnit lasta in poletter på själv. 

 

Det blev heller inte mer än ett enda lir på lördagen från egen spelpenningpung – men under söndagen såg utbudet roligare ut. 

 

Och nog blev det roligt allt. Både för mig och Johan "Lången" Larsson ("Lången" Larsson är ju ett världssmeknamn av den gamla skolan nästan i klass med Thomas "Poletten" Larsson). 

 

Här har Larsson alldeles nyss varit och löst ut en drös vinstbongar på Brommablockens Coop-butik. Den uppmärksamme läsaren noterar att han till och med har unnat sig en Daim-strut. Men trots att han inkasserade någon femhundralapp och några hundringar av spelbutikstant så såg man att när han lättade på plånbokslädret så var där fortfarande – ha i åtanke det här var sent på söndagskvällen när bara ett fåtal matcher återstod – fler spelbongar än sedlar. 

 

Som det ska vara. 

 

För egen del? Jovars. En av mina smäckrare dubblar genom alla tider måste ändå vara kombinationen Catania och Palermo till tonerna av omkring fyrtiofem gånger. 

 

Men dagen avslutades trots allt i moll spelmässigt. När jag följde med Klonk-Matte, "Lången" Larsson och de övriga spelförstörda lagkamraterna till Coops spelhörna så lämnade jag, bara för att, in en liten skrällrackare även i butik. 

 

 

"Hundrafemtio gånger… och om jag tar med Änglarna hemma då? Då borde det bli trehundragånger nånting… ja, så gör vi". 

 

Sällan har det klassiska ordspråket, som ofta slösas på glupska hundar som vad jag vet inte alls kan tillgodogöra sig poängen i ordspråk, "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket" lämpat sig bättre. 

 

Kändiskollen? Lasse Berghagen och Patrik Sjöberg. 

1 kommentar
Etiketter: ,

Alla olyckors olycka,

Av , , 9 kommentarer 11

Man slår upp dagens sportdel i VK. 

 

Och så var den här dagen förstörd. 

 

Jag är så totalt kokande över det faktum att jag är alla olyckors olycka att ingenting kan förklara riktigt hur jag känner över min uselhet. 

 

Det enda som kan göra min kokning rättvisa är den klassiska tangentbordsvalsen – oftast framplockad efter ett sent insläppt, allt som oftast orealistiskt, mål på Football Manager. 

 

ASÖLKDASKÖLDKÖASLDKFSÖLKFDSÖLKFÖDSLKFÖSDLKFÖLSKADÖLASKDÖLASKDÖLKFÖLGKÖKASDLKASÖLKDÖASLKD.

 

… saknades det inte bokstaven M i den där tangentsbordsvalsen också? Jo, tame fan. 

9 kommentarer
Etiketter:

Nån gång måste du förlora igen, men inte riktigt än,

Av , , Bli först att kommentera 14

Det finns poäng. 

 

Och så finns det poäng som tas borta mot Väsby efter tidigt underläge och med en man utvisad sista tjugo. 

 

Vi är fortsatt obesegrade. 

 

… och vad säger man till Böni? Tack för målet. Du är förlåten för utvisningen. Och grattis, finnjävel. 

Bli först att kommentera
Etiketter: