Väsby United – UFC 1-1 (1-0),

Jahapp. Nån vid namn Östlund har redan gått igenom matchens alla skeenden i UFC.se:s gästbok. 

 

Han har till och med i fortlöpande text hänvisat till Dacke-fejden. Min absoluta favoritfejd att hänvisa tillbaka till. 

 

Nåväl. Det öppnar för att jag sveper med den större penseln och måla er en bild i större drag. 

 

Det låter väl bra? 

 

Bra. Då ska jag bara sätta igång att skriva. Men först, en kort ritual jag bör utöva inför var skrivuppgift i fortsättningen; 

 

GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. 

 

Så. 

 

Jag tror att jag hade bollen vid mina fötter under något så när kontrollerade former – så pass kontrollerade former det anstår en mittback av min trassliga dignitet – en gång. 

 

En gång. 

 

Och ändå tilldelades jag, av förvisso outgrundliga anledningar, tre "kurrar" (jag har då sällan hört ett fulare namn på en betygsskala) i VK. 

 

Det var en sån typ av match. 

 

Det sa sig själv när man klev ut i duggregnet till en inte särskilt grönskande gräsyta och vad vi får hoppas är Division I Norras allra mest ödsliga, folktomma och ogästvänliga arena – att här skulle det nog inte spelas in någon instruktionsfilm till Barcelonas ungdomsakademi på lördagseftermidddagen. 

 

Bosse Rappne hade kanske snappat upp dofter av kamomill, gullviva eller annat vårblomster med sina finkänsliga näsborrar – men jag tyckte att det redan från början osade kamp om hela Upplands-Väsby med omnejd i lördags. 

 

Och visst, man kan sanningsenligt säga att Väsby var det bättre laget i den första halvleken. Men jag tycker ändå att vi, som gått ut och "känt" på alla matcher i minst en halvlek, bryter trenden i lördags. 

 

Första kvarten är det vi som är aggressivare, smäller på och sätter press – och skapar de första chanserna. Bland annat har Simon ett läge där han gör bort sin mittback, får fritt skottläge med vänstern från straffområdslinjen – men bollen går, kanske efter att ha studsat upp på en tuva (för första gången i år kan vi äntligen använda den ursäkten), rätt högt över. 

 

Men så kommer Väsbys mål, som föregås av att Osman Sow – en gänglig, rätt stark och teknisk targetspelare som lär skapa oreda för fler försvar än vårat – kommer före Marko på en djupledsboll nere vid kortlinjen, bryter in och skjuter snett och vint. Bollen når en ytter på andra sidan straffområdet som i sin tur skjuter än snedare och vindare. Och varken jag eller annan UFC:are lyckas vara i vägen för något av dessa felträffar utan bollen går tillbaka till Sow som från nära håll kan trycka in 1-0. 

 

Och där och då tappar vi matchen. 

 

Väsby rullar ut oss sista tjugo av första. Vi hamnar fel. Jag och Marko sjunker lite för lågt – kanske för att vi fått höra att Sow främst skulle vara farlig i djupled – mittfältet står lite för högt, och vi blir alldeles för långa. Något Väsbyspelarna utnyttjar genom att ganska enkelt få rulla boll igenom lagdelarna våra. 

 

Men även om de har en stolpträff efter något snett-inåt-bakåt-spel på vänsterkanten så håller vi 1-0 i paus. 

 

Men. Andra halvlek. Ja. Ni vet. 

 

Vi reser oss. Igen. 

 

Inte direkt, men runt sextionde minuten äter vi oss tillbaka in i matchen. Backlinjen vågar trycka upp, vi kortar laget, vi kommer mer rätt – och till slut så gör Böni en hel jävla hönsgård av en fjäder när han suger ner ett långboll mot straffområdet på bröstet, vänder utåt, förbi sin försvarare och skjuter med andra tillslaget på volley – efter marken i Thomas Thudins bortre aviga burgavel. 

 

Sen tar Böni sitt andra gula – när han kommer sent in i en duell på offensiv planhalva. Något onödigt men vi ska också komma ihåg att Bönis fullföljande i närkamperna gav oss väldigt mycket i första halvlekens presspel då han slet som ett djur långa stunder i det defensiva. 

 

Men men. Istället för att gå för tre pinnar och serieledning – det kändes verkligen som att vi skulle kunna ta över matchen helt efter 1-1-målet – så får vi ställa om fokus till att i första hand återvända norrut obesegrade. 

 

Och det gör vi ju. Med den äran. Det blir inte så stor skillnad. Vi får in Calles och Ares friska lungor och ben, Henke Sennström (som jag skulle ha tilldelat fyra "kurrar", solar eller vad man nu delar ut) löper för åtminstone två i sin städarroll på mitten. 

 

Och vi kliver, efter övertidsminuter fyllda av världsklassmaskande, ett taktiskt byte och hela det där italienska paketet, av banan – obesegrade. 

 

Vasalund borta. Väsby borta. Jag tror att vi redan nu kan säga att de två bortamatcherna, tillsammans med Sirius på Studenternas och någon till, är några av årets allra tuffaste. 

 

Vi har fått underlägen emot oss efter tjugo minuter i båda dessa möten. Och vi har tagit med oss fyra av möjliga poäng hemöver. 

 

Det är bra siffror. 

 

Nu saknade Väsby förvisso sin andra målfarliga forward, Bryan Massa. Här får vi inte bara veta att han har en finne på näsan – utan att han hade sträckt till baksidan och var skadad. 

 

Nåja. 

 

I övrigt då? Utanför fotbollsplanen? 

 

Tja, allt var som vanligt. 

 

Det mesta figurerade kring spel och dobbel. 

 

Jag brukar försöka sova på ditresan, mellan det att man fått smaka av en smäcker vaniljmuffin och att planet landar – men den här gången hamnade jag bredvid andramålvakten Mattias Bergström. 

 

Klonk-Matte, kallad. 

 

Då var det "den är ju säker" hit, "en å sexti på Karlstad" dit och i stort sett alla Lången-matcher skulle gås igenom. 

 

Klonk-Matte bjöd sedan, när vi landat och skulle smälla i oss den sedvanliga pastan med skink- och champinjonssåsen, på årets redan nu kanske bästa utläggning efter att vi suttit och diskuterat hockey-VM, kommit in på storspelare och sedan ställt Peter Forsbergs storhet mot exempelvis Jaromir Jagr och Alexander Ovetchkin. 

 

Det var som att han till slut ville sätta punkt med ett konstaterande som ingen kunde invända mot. 

 

"Det finns ju bara ’three great ones’", började han och vi andra tystnade. 

 

"Messi…", börjar Klonk-Matte bara för att snabbt ändra sig. 

 

"Nej, nej, nej, nej", säger han snabbt och försöker börja om. Det tar honom säkert tjugo sekunders grubblande innan han kommer på ett första namn: 

 

"… Wayne Gretzky…", och sedan dröjer det ytterligare tjugo sekunder av ordentligt funderande med huvudet i händerna innan Gretzky följs av "… Mario Lemieux… å Foppa". 

 

Det var som att han utlovade en topp-tre-lista utan att ha tre namn klara. Som att han ångrade sig direkt när orden ’three great ones’ lämnat läppgipan och att han mitt i hockeydiskussionen i ren panik slängde ur sig… Messi. 

 

Messi. 

 

Förra veckans succétjänst Helgens Lir utgick i fredags då jag ärligt talat glömde bort min egen succéidé efter blott en vecka. Jag kom på det sent, sent på fredagskvällen och höll på att slänga ur mig endera Mariehem, Åtvidahem eller Mjällby på nästintill stående fot. 

 

… men med den kvalitet vi lärt oss kräva av Helgens Lir-liren så kändes det inte rätt att bara spontanslänga ur sig ett lir som man knappt ens hunnit lasta in poletter på själv. 

 

Det blev heller inte mer än ett enda lir på lördagen från egen spelpenningpung – men under söndagen såg utbudet roligare ut. 

 

Och nog blev det roligt allt. Både för mig och Johan "Lången" Larsson ("Lången" Larsson är ju ett världssmeknamn av den gamla skolan nästan i klass med Thomas "Poletten" Larsson). 

 

Här har Larsson alldeles nyss varit och löst ut en drös vinstbongar på Brommablockens Coop-butik. Den uppmärksamme läsaren noterar att han till och med har unnat sig en Daim-strut. Men trots att han inkasserade någon femhundralapp och några hundringar av spelbutikstant så såg man att när han lättade på plånbokslädret så var där fortfarande – ha i åtanke det här var sent på söndagskvällen när bara ett fåtal matcher återstod – fler spelbongar än sedlar. 

 

Som det ska vara. 

 

För egen del? Jovars. En av mina smäckrare dubblar genom alla tider måste ändå vara kombinationen Catania och Palermo till tonerna av omkring fyrtiofem gånger. 

 

Men dagen avslutades trots allt i moll spelmässigt. När jag följde med Klonk-Matte, "Lången" Larsson och de övriga spelförstörda lagkamraterna till Coops spelhörna så lämnade jag, bara för att, in en liten skrällrackare även i butik. 

 

 

"Hundrafemtio gånger… och om jag tar med Änglarna hemma då? Då borde det bli trehundragånger nånting… ja, så gör vi". 

 

Sällan har det klassiska ordspråket, som ofta slösas på glupska hundar som vad jag vet inte alls kan tillgodogöra sig poängen i ordspråk, "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket" lämpat sig bättre. 

 

Kändiskollen? Lasse Berghagen och Patrik Sjöberg.