Mister Mengele, I presume?

Jag pratade lite med Simon Mårtensson över en välförtjänt buffétallrik efter lördagens match. 

Vi diskuterade att vi behövde mer fart på träningarna, mer intensiva spel, för att hålla uppe fotbollskonditionen. Sen hade jag samma snack med Wennebro på IKSU i söndags. Att det varit för få intensiva träningar, för många som dominerats helt lugna uppspelsövningar och att man inte riktigt fått ta ut sig under träningarna på sistone. 

Jag pratade om att ta upp det med ledartrojkan. 

Men…

Det behövdes inte. 

Idag kom man till träningen och fick precis som vad man ville ha. Och kanske lite mer därtill. Det blev en riktigt jobbig träning. En träning där man efteråt kröp omkring på planen med huvudvärk och med mjölksyra forslandes omkring i varenda cell. 

För inte bara fick vi två intensiva spel (där mitt stolta lag kammade hem fem friska pinnar till poängställningen) – sista kvarten ägnade vi åt några löpövningar som ingen annan än Josef Mengele kunnat knåpa ihop. 

Eller, nja, okej. Riktigt så farliga var de inte. Man skulle löpa i maxfart från straffområde till halvplan, tillbaka till straffområde, till halvplan igen. Sedan gå ner till andra straffområdslinjen. Sedan löpa full fart tillbaka till motsatt straffområdslinje, tillbaka igen – och tillbaka igen. Ni förstår ungefär? 

I meter räknat blev det 40,40,40 följt av 80, 80, 80 – och så upprepade man det där några gånger. 

… tills dess att ens ben ens orkade försöka att hålla en upprätt. 

Jag brukar sky löpträning som böldpest och TV4 vid 20:00 på fredagskvällarna – men den här gången kände jag mig nästan tacksam för att jag fick ligga där med huvudet i det konstlade gräset och önska mig en smärtfri omedelbar självdöd.