Onsdagskväll på stadens mest fabulösa sportbar,

 Vi var några stycken ur UFC-truppen som fick agera rättsskipare på en företagscup på Dragonens konstgräs i eftermiddags. 

Jag var egentligen inte en av dem – men min tid är inte dyrbarare än att Simon Mårtensson kunde köpa sig loss från sina två tolvminutersmatcher till tonerna av femtio riksdaler. Robin Nilssons tolvminutare tog jag av bara farten utan betalning – bara för att jag är en så pass reko kille. 

Vi kan direkt erkänna att jag kanske missade både en, två, tre och till och med fyra handssituationer på våra två första matcher. Folk, som tog det här med företagscup på blodigaste allvar, blev arga och någon började häckla undertecknad genom att skrika något i stil med "grabbar! Plocka upp bollen med händerna och spring, vi kör inte med hands". Men jag höll åtminstone nivån. Det blåstes inte hands åt något håll – men när det vankades osjystheter så var jag direkt där för att stävja med min pipa. 

Jag tappade inte matchen. 

Det gjorde dock både Strossa, som har ett stukat knä på sitt domarsamvete, och Are, vars match höll på att urarta ordentligt under en kavalkad av misslyckade hämndsaxar, och till och med Elfvendal – med sin domarutbildning i ryggen och sitt nördiga stoppur och sin proffspipa – höll på att tappa en av sina matcher. 

Och är det någon match du inte vill tappa som domare så är det i första hand inte ett Old Firm-derby – utan en match på konstgräs mellan tävlingsinriktade gubbtjyvar som efter tiotalet år fått sig en anledning att snöra på sig fotbollsskorna igen. 

Företagscupsfotboll är nog, jämte walling, en av världens absolut farligaste sporter. En av arrangörerna berättade för mig att ifjol hade man haft ett benbrott som följd av en vårdslös satsning – samtidigt som en målvakt trasat sönder båda knäna  (!) medan han hoppade omkring i uppvärmningssyfte (!!!). 

Efter ett kortare snabbhetspass med Fys-Malin, L-G Skoogs dotter, på kvällskvisten så begav sig hela den stolta UFC-truppen mot Allstar där vi till tonerna av 150 kronor skulle få äta oss belåtna av en smäckrare buffé tillsammans med deltagarna i företagscupen. 

"The Fabulous Sportsbar" valde att spela gammal rockmusik istället för att sända kommentatorsljudet från kycklingarenan där Kalmar mötte AIK – vilket fick en säkert helt okej allsvensk drabbning att kännas som en trött reprisering. 

Nåväl. Potatisgratängen, fläskfilén, kycklingspetten satt där den skulle. Jag, ett fattigt låtsasfotbollsproffs som egentligen inte alls har råd att pynta upp hundrafemtio spänn för en middag, åt som sig bör för ett halvt fotbollslag. Dubbla portioner av mäktiga proportioner som borde hålla mig mätt i dagar. 

Simon Mårtensson bjöd på kvällens pratminus efter att vi diskuterat Raúls storhet som fotbollsspelare. Han sa då nåt om att "jag fattar ju att han är grym på allt och så – men det är sällan nå spektakulärt. Det är ingen spelare man skulle betala ett Viasat-abbonemang för". 

Sedan kom han tillbaka från buffébordet med kyckling, fläskfilé och potatisgratäng – men ingen lax. 

Ingen lax – men väl en världsliknelse. 

"Lax är lite som Raúl. Jag fattar ju att det är gott – men det är ju inget spektakulärt".