Parkbänken är aldrig långt borta,

Av , , Bli först att kommentera 15

Jahapp. Solen är åter dold av en gråtung molnmassa anno Sovjet -88 och jag antar, utan att ha stuckit ut någon lem, att vi bjuds på en kuling så styv att den skär isande sår i benmärgen. Det är vad Lars Winnerbäck genialt skulle kalla för "tandläkarväder" i Umeå idag – och därför läge att försöka sammanfatta några dagar som passerat.

 

I tisdags var det lagfoto innan träningen. Döm av min besvikelse och förudmjukelse när fotograf Jan Hofvenberg placerade mig, en majestätisk mittbacksrese på 186 centimetrar i strumplästen, längst ut på kanten – sittande. 

 

Sittande. 

 

Vi knäppte sedan två informella bilder varav den sista utspelade sig vid ett mål. Några spjuvrar hängde sig i ribban, andra klättrade på varandra, några la sig på marken som målvakterna alltid gjorde när någon förälder skulle ta en lagbild efter gruppsegern i Ånäscupen för P9. Men det som kunnat lyft bilden både en, två och tusenfalt många gånger var Elfvendals idé att "köra en Magnus Hedman på Magdalena Graaf" med någon i laget. 

 

 

Ni vet. Från den tiden Mange var välavlönat proffs i Coventry, hade fru och barn och ännu inte stod och småtallade på den svenska landsortsbygdens lösaste 20-åring på en efterfest med Jockiboii. 

 

"Vem kan vara rolig att ha som Graaf?", frågade sig Elfvendal högt. 

Mitt svar dröjde inte mer än någon milisekund. 

"Johan Larsson". 

 

Det blev dock inget av det. Larsson avfärdade idén med något om "nämen fyfan va’ äckligt". 

 

Hade jag inte varit tvungen att rusa mot TC för lunch med Lundström just nu hade jag kanske lagt ner tid och energi på att photoshoppa in Elfvendals och Larssons nunor – och hårsvall – på bilden ovan. 

 

Efter lunch, kanske. 

Helgstrassel,

Av , , Bli först att kommentera 15

Det är tisdagsnatt och därför också – enligt en logik som bara den unge fotbollsspelande bloggaren som försöker pussla ihop sin tillvaro med byggstenarna sömn, fotboll och handdiskning kan förstå – dags att summera helgens bravader. 

 

Handdiskning, ja. Det känns som att hälften av den vakna tid jag spenderar i min enkla boning spenderas vid diskhon. När jag blickar mot köksvrån – fördelen med att bo i vad som i kvadratmeter räknat kan liknas vid ett grävlingsgryt är att man kan sitta i vardagsrumssoffan och ändå blicka mot alla lägenhetens vrår – så står det en redig stapel vid diskhon som borde tas hand om. Jag borde dessutom städa. Sortera kläder. Röja undan gammal bråte. Lägga in kläderna i garderoben. Dessutom borde jag vid det här laget, klockan börjar närma sig midnatt, ikläda mig min kortaste kilt och strosa Skolgatan fram, luta mig in genom bilfönster och erbjuda naturabaserade tjänster – allt för att säkra någon sorts ytterligare inkomst till denna kapsejsande fattighjonsskuta. 

 

Men istället sätter jag mig här och bloggar om helger som redan passerat för länge sedan. Jag hoppas ni uppskattar det. 

 

I lördags, efter 0-0-drabbningen mot BK Forward, styrde vi ihop en liten… ett… (letar efter ord som kan få det att låta som att det var en träff mellan dryga dussinet fotbollsspelare på en ledig lördagskväll som inte alls innehöll en droppe alkoholhaltig dryckjom)… ett litet samkväm. 

 

Det blev en lärorik kväll. Jag fick mig en språklektion med lokal anknytning när någon* refererade till en tjej som "en riktig grisklubba". 

 

En grisklubba är tydligen en väldigt ful tjej. På Holmsunds-mål. En vanlig klubba är den lättare varianten, en tjej som inte är riktigt lika ful som en grisklubba. 

 

Men fortfarande ful. Man kunde inte med stolthet i rösten presentera sin tjej med orden "och det här är min klubba", frågade jag mig fram till. Istället kunde man konstatera något halvskamset för polaren dagen efter att "jag drog hem nån klubba igår natt från krogen". 

 

Grisklubba. Smaka på det ordet. Hade jag inte varit en så välartad och trevlig ung man så hade det garanterat varit ett ord jag använt flitigt. 

 

Wennebro, som bor på Haga, lanserade Hagabegreppen för en dams utseende lite senare under samma kväll. Enriktig klassdam kallades för en köf. En ful? Kytt. 

 

Ett ord som köf behöver man inte ens smaka på för att inse att det inte går att använda bland folk om man nu inte kör skördetröska ute i Sörmjöle med en halv dosa grovsnus i läppgipan. 

 

Nåja. På söndagen hade jag och Lundström bestämt oss för att åka ut till skogs för att jobba in våra Nordicbetsatsade slantar. Jens Sjöström den snart inte skadade hade bil och när han ringde mig i min morgonrock och sa att "jag kommer på tio minuter" så fick jag en väldig brådska. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför – men Jens Sjöström är ingen man vill låta vänta. Så jag tog en snabb kik ut genom fönstret, kom på att jag sett en väderrapport när man pratat om "tjugo till tjugofem grader i hela landet" – och ryckte åt mig närmast liggande shorts. 

 

Och så åkte jag till Holmsund. I shorts. 

 

Gott folk; åk aldrig till Holmsund i shorts. 

 

När vi nådde konstgräsplanen utanför Storsjöhallen möttes vi inte bara av en av de styvare snålkulingarna söder om Nordnorge – vi fick också berättat för oss att Obbola redan efter fem minuter satt i förarsätet efter ett hörnmål. 

 

"Tack för kaffet", tänkte vi unisont och Lundströms sinne började vandra iväg i drömmar om ett nytt skruv- och mutterset från Clas Ohlson för hela vinstpengen. 

 

Men det blev match av det hela. Mycket meer match och mer nerver än vad en ung man vars hela trassliga privatekonomi hänger på att hans poletter fördubblas med 5,50 borde behöva utstå. 

 

Underläge 2-1 i paus, kvittering med knappa tjugo kvar – och sedan stod jag formligen uppe på åskådarräcket och skrek ut direktiv till de tappra Obbolakrigarna och manade på våra UFC-förstärkningar som åt sig in mer och mer så länge matchen led. Till slut får Adam Chenouffi – som man börjat ana inte skulle orka nittio minuter – bollen på vänsterkanten, går förbi sin kille, viker in – och skjuter 3-2 via en försvarsrygg. 

 

Vild glädje vid åskådarräcket där vi var fyra stycken som hunnit skyffla in maxantalet poletter innan spelet stängdes. Tre av dem var glada över att kunna unna sig något roligt – jag över att kanske kunna ställa annat än knäckebröd på matbordet maj ut. 

 

… även om Henke, Jonte, Kvist slet förtjänstfullt och var tongivande, även om Adam Chenouffi avgjorde och Are tofflade in en boll så vill jag ändå lyfta fram den i paus inbytte högerbacken Jimmy Nyberg som matchens lirare i Obbolagrönt. 

 

Väl vid räcket kom VF-coachen på tal ett antal gånger. Mitt lag gick som tåget i första omgången. Danny hängde två, Vlado höll nollan – och en tjej som hette Malin Jonsson-Fredriksson, en billig tjej (i VF-coachen-sammanhang och inget annat, förstås) från Umeå Södra som jag tog ut efter att ha sett henne få starta i första omgången nätade tydligen också från backplats. Hennes mål var jag dock ovetandes om när Sjöström berättade att mitt lag låg tvåa i den interna UFC-ligan. 

"Ja, du har ju sån tur. Hon gjorde mål", säger Sjöström och pekar bort mot där Jonas Nilsson stod med sin tjej. En tjej som jag träffat x antal gånger, pratat med en hel del och sett några fotbollsmatcher tillsammans med hemma hos Jonas. 

"Vem?", frågar jag och tittar skeptiskt och försöker se ifall det står någon tjejrackare bakom Jonas dam.

"Hon". 

"Jonas tjej?"

"Ja, jag gjorde mål", säger Jonas tjej. 

"Jaha… men… jag har inte dig i mitt lag". 

"Jo, det har du…", säger Jens.

"Ehhm… men, så… eeehm… vem… vem är du egentligen?", frågar jag då till slut Jonas tjej som jag trots allt umgåtts med i flera timmar totalt. 

Hon visar sig vara Malin Jonsson-Fredriksson. Och en aning gramsen över att behöva förklara det. 

 

Svårt det här med VF-coachen. Eller ja, det verkar ju rätt lätt att välja spelare som gör mål och så. Men svårt ur ett socialt perspektiv.

 

*= När "någon" refererade till en tjej som "en riktig grisklubba" så spelade denna någon självklart inte i Umeå FC. Vi är intellektuella, tänkande fotbollsspelare som värderar människans inre godhet. Vi spelar ju liksom inte hockey. 

It’s gruesome that someone so handsome should care,

Av , , Bli först att kommentera 7

Har ni tittat in i butiken Kicks någon gång? 

 

Då vet ni hur det sticker i alla möjliga ögon- och näsmynningar för att dofterna från alla krämer, lotions, hårsprayer och brun-utan-sol-geler tillsammans blir för stark. 

 

Jag förväntar mig att mötas av ungefär samma stickande känsla när jag slår upp dörrarna till vårt omklädningsrum på Gammlia idag. 

Jag var bara inte gjord för dessa dar, och dessa dar var inte gjorda för mig,

Av , , 2 kommentarer 12

Jag skulle skriva om massa roligt, var tanken. 

 
Men… nej. Inte ikväll. Inte efter en dag som idag. Det får bli imorgon. 
 
Vardet en av årets hittills finaste dagar idag? Fråga inte mig. Jag har suttit inne och försökt hittat på sidreferenser till en bok jag inte läst till en uppgift jag inte riktigt förstod från tidig morgon till sen eftermiddag. 
 
Därfeter har jag cyklat till en träning där jag stod för en insats som får USA:s krigsinsatser i Afghanistan att framstå som ett enda långt segertåg i jämförelse. 
 
Stuart tog mig åt sidan efter träningen och vi diskuterade mitt spel överlag hittills i matcherna. Jag fick en del beröm, men han kritiserade också en del av mitt spel som jag faktiskt tycker själv att jag är riktigt bra på. Något jag skulle säga är en av mina styrkor – och då är jag ändå så jantelagsmässigt svensk att när jag ska beskriva mig själv och mina styrkor som fotbollsspelare så krystar jag fram en… på en positiv dag kanske två goda egenskaper. Jag blev lite förvånad över hur jag uppfattas från sidan. 
 
… jag bad om att få ta med mig match-DVD:n från båda hemmamatcherna och se själv hur det ser ut från läktarplats. 
 
Sedan kom jag hem till min trötta tallrik icke-stuvade makaroner och stekekorv och den än tröttare turnering vi lärt känna som Hockey-VM på teven. Det enda jag kan intressera mig för när det gäller den turneringen är hur Håkan "Håk-Eye" Södergren klarar sitt uppehälle årets övriga elva månader varje år? Jag vill inte leva i ett samhälle där Håkan Södergren i femton års tid kan livnära sig på en knapp månads Hockey-VM-arbete per år. 
 
… varje år lyfts synpunkter på att man borde lägga ner VM-turneringen eller åtminstone spela den vartannat år. Kanske finns det någon sorts klausul i Internationella Hockeyförbundets stadgar som säger att "det år Sverige spikar sin trupp med att ta in Andreas Jämtin som sista man inför slutspelet – då direktläggs Hockey-VM ner". 

Som om det inte vore nog med trassel och bedrövelser en dag som idag så måste jag avrunda kvällen – jag tänkte på fullaste allvar gå och lägga mig nu vid halv elva-rycket för att undvika mer motgångar – med att delge er en ytterst tråkig UFC-nyhet. 
 
Härom veckan skadade Jonas Nilsson ledbandet i sin tumme och blir borta fortsatt någon vecka till. Ikväll gick en annan ytterspringare sönder. 
 
Ali Jasim skulle slå ett inlägg på en inläggsövning då det vid bollträffen small till i framsida lår. Bristning i lårmuskelns framsida. Jag vet inte exakt läkningsprocessen och återhämtningstiden på en muskelbristning men jag har lärt mig, som tur är inte av egen erfarenhet – ta i trä och allt sånt där – men av andra, att det är ett jävla utdraget helvete. 

UFC – BK Forward 0-0 (0-0),

Av , , 4 kommentarer 15

Det har varit en intensiv, tät helg utan luckor att slå sig ner för att skriva om fotbollsmatcher och skryta om spelvinster. 

 

En, förutom två tappade poäng på hemmaplan, mycket bra helg som avrundades alldeles nyss med några sämre gräddade våffelrackare. 

 

… en måttstock för att mäta ifall det varit en händelserik helg skulle kunna vara att slå en kik mot köksbänken och mäta hur höga staplarna med odiskade tallrikar, kastruller och glas hunnit bli sedan man senast hade tid hade ork och kraft nog att göra sig tid att diska. Min disksituation är, när jag slår mig ner och bortprioriterar disken för bloggandet, så pass långt gången att det är svårt att urskilja vart diskstaplarna börjar och köksbänkarna slutar. 

 

Hur som helst; vi börjar med en kort matchrapport från i lördags. 

 

Jag vill börja med att å hela lagets vägnar tacka de tappra själar som, fyllda av lika delar starköl som kärlek till UFC, bildade en hemmaklack på Gammliavallens ståplats. Det uppskattas självklart enormt mycket. 

 

Och i den första halvleken var det i stort sett bara klacken som höll någon som helst klass på Gammliavallen. Spelet på planen, främst från oss blåklädda hemmaspelare, var stressat, slarvigt och för ivrigt. Vi hade pratat om att spela mycket i djupled för att deras backlinje skulle stå så extremt högt upp. Det gjorde den inte riktigt, backlinjehöjden får beskrivas som högst normal, men vi var fortsatt – hela halvleken igenom – inställda på att lyfta in bollarna i medvinden. Bollar som allt som oftast svepte iväg alldeles för långt in i målvaktsnävar eller utför sidlinjer. 

 

Forward, som vill ligga kompakt och sedan vinna boll och blixtsnabbt ställa om på rättvända mittfältare och forwards, spelas rätt i händerna och får göra det de är bra på. De kommer ofta i omställningar mot oss i backlinjen – Herish Kuhi löper i djupled, Näfver sjönk ner och spelfördelade mer – men utan att lyckas skapa några riktigt farliga lägen. 

 

Det här känns lite som vår svaghet hittills. Det har varit lite samma sak under hela våren, med träningsmatcherna inräknade. Vi startar matcherna dåligt. Vi märker att det inte stämmer, att det inte funkar, att vi inte spelar som vi ska – men vi justerar det inte under halvlekens gång utan det känns som att vi går och inväntar halvtidsvilan för att där kunna komma på någon konstruktiv ändring. Det känns som att vi låter motståndarna ta över – att vi står och "känner på dom", undrar "vad är det här Forward för ett lag nu då?", "hur vill dom spela tro?", "vi väntar en halvlek och mest iaktar, sen kanske vi kan slå våra kloka ihop i pausvilan och klura på en plan" – och mest siktar på att hålla oss flytande in till pausdrickat. 

 

Det kommer vi straffas för längre fram – och det känns så onödigt. För vi kan ju spela fotboll, det visar vi i den andra halvleken då vi lugnar ner oss en aning med bollen, vågar rulla upp den, rulla tillbaka, leta lägen, och sedan till slut hitta luckor på mitten för att bygga upp riktiga anfall. 

 

Jag tycker till och med att perioden vi har en stund in på matchens andrahalva – säg från femtionde till sextiofemte-sjuttionde minuten – är den bästa vi har haft hittills under året och att vi skapar chanser – inläggslägen, skott som täcks, skotts som går över, sistatouchar som missas och så vidare – nog för att vinna matchen. 

 

… detta även om Herish Kuhi är den som är allra närmast ett mål då han – i offsideposition vill jag tillägga, om nu inte Joel Burström för en gångs skull skulle ha valt att ställa sig två meter nedanför min ställda linje – tofflade ett lågt avslut i stolpen från en halvtrasslig vinkel. 

 

En pinne känns alltid som en besvikelse på hemmaplan – strategin för att gå upp brukar ju vara att vinna hemma och ta poäng borta, även om båda toppkonkurrenterna Väsby och Karlstad verkar gå efter devisen "vinn vart fan som helst" just nu – och jag tror inte att Forward, som förvisso har en av seriens bästa forwardspar men inte så fasligt mycket mer, kommer att vara ett lag i den absoluta toppstriden när senhösten står för dörren. 

 

För egen del? Nja. Näe. Jag kommer inte om femtiotalet år sätta mitt yngsta lånebarnbarn (tja, jag antar att det vid det här laget finns någon sorts uthyrningstjänst av lånebarnbarn till ensamma gamla ungkarlar vars trasslighet omöjliggjort både familjebildande och avkommor) i knät och säga att "nu ska lånefarfar berätta om hur duktig han var hemma mot Forward försommar’n tjugotio". 


Jag kände redan när jag stod och slog några längre bollar med Marko på uppvärmningen att mina klumpiga fyrtiofyror var skevare inställt än vanligt. Bollarna, som på extraträningarna med B-Å ändå brukar ha viss styrsel, spreds åt alla håll och jag anade onåd. Mycket riktigt – mina två första touchar blev sammanlagt en planhalva för långa och jag hamnade, istället för att driva upp bollen lugnt och säkert, i ett motlägg och en halvtackling där som kanske kan ha sett ovårdad ut på sidan men som ändå var ganska kontrollerad och sansad. Efter den starten med boll blev jag lite avvaktande och överlät bollansvaret på de övriga i för hög grad. Jag… kände mig inte riktigt trygg med bollrackaren vid fotlästen. 

 

Defensivt fanns det väl inte så hemskt mycket att klaga på. Vi håller nollan, igen, och har släppt in ett mål på fyra matcher vilket får ses som klart godkänt då bara detta mystiska succégäng Karlstads BK spikat igen totalt. 

 

Kristoffer Näfver, med fem U21-landskamper och med sjuttiotalet allsvenska matcher innanför västen, hade väl för något år sedan aldrig anat att han skulle behöva kampera med bollar med så här pass trassliga resar. 

 

… jag fick nåt Allstar-pris efter matchen. Jag förstod inte varför men jag antar att det var någon ironisk utmärkelse. 

 

Jag får be att återkomma om allt annat vi hunnit med i helgen. Hur jag lärt mig vad en grisklubba är, hur jag har stått på ett räcke i Holmsund och skrikit ut min lycka över ett sent Division IV-mål, hur det blev succé direkt för Helgens Lir och hur mitt lag Mordvinnarna går som tåget i VF-coachen (trots en för helgen mållös Perpetua) och hur samma VF-coachen kan leda till socialt mycket svåra situationer utanför dataskärmen. 

 

Okej? 

Helgens Lir, med Erik Löfgren,

Av , , 4 kommentarer 12

 Eftersom ingen kunde ta rygg på Obbola till 5,50 gånger fläsket då spelet stängdes strax efter jag och ett koppel andra tryckt in maxbeloppet så måste vi försöka bjuda på ett speltips, i stil med Umedalens smäckra 1,80 härom veckan, som den stora massan kan göra vad de vill med. 

 

Ska vi gå så långt att vi inför något som vi varje fredag gör till en egen programpunkt som kan heta något i stil med… Helgens Skrik… Helgens rek… Helgens mordvinnare… Helgens säkra… nej, folk som tar med en match på Lången för att "den är ju säker ju" borde inte spela på Lången… Helgens lir… ja, där har vi något… Helgens lir – där har vi det! Så gör vi. 

 

Helgens Lir ska programpunkten heta, publiceras varje fredag och kanske ska vi göra så att den läggs fram av olika spelförstörda satar varje vecka. Så ska vi gö… åtminstone försöka göra. 

 

Men ikväll får jag dra igång det själv. 

 

Helgens Lir

 

Sollefteå – Umedalen, 2,65, Svenska Spel. 

 

Saxar följande från Sollefteås hemsida: 

 

Tränare Roger Dannberg har dock värre huvudbry än att fundera på gästernas uppställning. Med Patrik Johansson avstängd, Daniel Hatumngimana utomlands, Andreas Lindström i gips och Jamie Steel oregistrerad måste Roger kasta om rejält i laguppställningen. 
– Jag bollar med flera olika alternativ, meddelar Dannberg.

 

Tre spelare borta och en som ännu inte är spelklar. Umedalen torskade borta mot Östersund, men det kommer förmodligen samtliga lag att göra – mitt fjolårslag (jag undrar varför de håller till i Division II Norrland nu för tiden, förresten) ser ruggigt starka ut. Senast slog de Anundsjö där Danny Persson nätade fyra gånger om. Sollefteå har inte spelat sedan den 21:a april då man ordnade en pinne borta mot Älgarna (1-1). 

 

Vi mötte båda lagen på försäsongen. Förvisso slog vi Umedalen med hela 5-1 medan vi bara slog Sollefteå med 2-0. Men Sollefteåmatchen var en sån här trött dagen-efter-historia på en söndag där vi ställde upp med de som suttit på bänken under lördagen. Jag hoppade in i paus på grund av skada och jag blev inte imponerad av Sollefteå. Det kändes som att man levde kvar i fjolårets idé om att satsa allt på att få upp boll till forwards och "se vad de hittar på".

 

Men ifjol hette anfallarna, åtminstone på våren, Dragan Kapcevic (numera Gefle IF) och ex-allsvenske bloggskribenten Danne Johansson. I år… åtminstone mot oss så var det två mörka spelare på topp som inte alls håller i närheten av samma klass.  

 

Nu drog jag förvisso på mig en straff mot en av dessa anfallare när han gick i djupled – men min tackling var på boll och straffen gravt feldömd. 

 

Så det är väl det: feldömd straff emot. 

 

Nej, men jag testar mig en slant till tonerna av 2,65 som jag tycker verkar en aning högt. 

 

Kommentarer om det? Gillas satsningen? 

Någon borde skjuta mig,

Av , , Bli först att kommentera 9

Fredagskvällens träning började på sämsta möjliga sätt. 

 

Jag, som suttit och tittat på något Sons of Anarchy-avsnitt med rullgardinen nerdragen, märkte först när jag stod vid min cykel att det under eftermiddagen bjudits på ett kallt, rått västerbottensregn. Att allt var blött, kallt och som gjort för att välja bort Logansadeln för ett bilsäte. 

 

Så jag slog en signal till Kanon-Hampe, som i den här bloggen lika gärna skulle kunnat kallas Skjuts-Hampe för alla gånger han skjutsade mig till Nolia och Gammlia under främst försäsongen, och frågade ifall han hade vägarna förbi. 

 

Men han var redan på Intersport i andra änden av staden (för att, skulle det visa sig i efterhand, hämta ut ett par hiskeligt fula grönvita Predatorpjuck med stjärnmotiv) och jag fick försöka torka av sadeln, sadla om till min minst vattenkänsliga jacka och cykla iväg. 

 

Herminator stod för någon vecka sedan vid vårt lunchbord på TC och förklarade hur skönt det var att efter något decennium i elitfotbollen äntligen kunna "ta helg" på riktigt. När jag satt på cykeln i hällande pissregn och iskalla kulingar av snålblåstig karaktär på fredagseftermiddagen, just när gemene man tappar ur de första dropparna ur bag-in-boxen och lutar sig tillbaka i länsstolen för att invänta kvällens Så ska det låta, så förstod jag vad han menade. 

 

Dagen-före-match-träningar brukar vara lugna tillställningar med långt till närmsta kollission – men idag small det två gånger om. 

 

Och jag var båda gånger i epicentrum. 

 

Först på possession-spelet där Adam Chenouffi agerade väggspelare på en av kanterna. Jag spelade fem-mot-fem-spel i mitten och någon la ut bollen till Adam och jag visade att jag ville ha bollen tillbaka på fötterna. Jag kröp nära, nära och var nog inte mer än två meter från Adam när bollen rullade mot honom. Chenouffi såg dock en fri spelare längst bort på andra sidan planen – och smackade på i en tilltänkt lyftning. 

 

Bollen når dock inte rätt adress. Detta då den landar på min hakspets i vad som på boxningstermer skulle ha benämnts som en uppercut. 

 

Hade jag spelat i Barcelona och det stått, låt säga, Pedro eller Busquets på tröjan så hade jag nog aldrig rest mig igen. Nu pallrade jag mig på fötter, försökte rätta till käkpartiet i den mån det var möjligt – och kände en adrenalindusch skölja över mig. Tacklingen jag fick in på Andreas Johansson sekunder efter det att jag återkommit i spel kan vara min hittills skönaste 2011. En sån där när man slår bort bollen perfekt framför spelaren och sedan fullföljer den liggande sparken och vräker omkring motspelarens hela jävla väsen med full kraft. 

 

Det är nästan så att jag ska be någon skjuta mig på hakspetsen imorgon på uppvärmningen, alldeles innan matchstart. 

 

Sen, på det stora poängspelet, så small det igen i ett ansikte. Men den här gången var det jag som delade ut smällen. Ali utmanar, släpper bollen i sidan precis när jag gör en framstöt. Jag vänder mig halvt efter bollen, Ali har fart framåt – och det slutar så att mitt bakhuvud möter hans näsparti med en jävla fart. 

 

Med tanke på hur det knakade – eller snarare small till – så var jag orolig att jag brytit näsbenet på skåningen och därmed förstört hans lördag. Tja, han hade kanske kunnat komma till spel, visst – men med tanke på att det förhoppningsvis kommer att vara klassdamer på Gammlias läktare imorgon så spelar man ogärna med ett Ola Lindgren-nässkydd. Än mer ogärna bär man detta nässkydd på Allstars dansgolv under den eventuella segerskivan på lördagskvällen. 

 

Nåja. Det var ingen större fara med näsbenet. 

 

Hur stor är chansen att det blir en segerskiva imorgon kväll? Enligt Svea Rikes samlade oddssättare har vi en 62-procentig chans att vinna imorgon. 

 

Och visst, jag tycker att vi har ett riktigt bra lag, och vi ska förhoppningsvis vara riktigt starka på hemmaplan – men att det ska skilja så mycket mellan oss och Forward inför en match? Nja. Det kommer att bli en jämn kamp där jag tror att vi måste göra säsongens hittills bästa match, åtminstone tangera Vasalundsmatchen, för att avgå med segern. Speciellt för mig och Marko blir den här matchen ett riktigt test då Forwards absoluta styrka är deras två forwards Herish Kuhi (som alltid gäckade mig till vansinne på något gammalt FM-spel för sin förmåga att trots sina värdelösa attribut alltid göra mål när jag mötte Örebro SK) och Kristoffer Näfver som båda spelat allsvenskt för ÖSK. 

 

Vi avslutar med en världssågning av Johan Larsson som såg att Wennebro var mer välklädd än vanligt efter träningen. 

"Vart ska du nånstans då?"

"Ingenstans", svarar Wennebro, "bara hem". 

"Visst… Det är första gången nånsin jag ser dig i ett par rena jeans". 

Such a perfect day,

Av , , Bli först att kommentera 12

Det borde vara lagstiftat att universitetsföreläsningar endast får pågå från 10.15 till 12.00. Då skulle även den mest förslappade av alla förslappade låtsasfotbollsproffs kunna tänka sig att studera. 

 
Att sitta och lyssna till en timmes powerpointpresentation av "politisk kommunikation" är kanske inte en lika bra start på dagen som "Auqa + Mind" – där man tillsammans med ett tjog tanter flyter omkring på flytdon till tonerna av klassisk musik i varmt vatten – men allt som tar en upp ur sängen med någon sorts motivation om morgnarna får räknas som godkända sätt. 
 
Efter två timmar i skolbänken, självklart rebellmässigt placerad längst bak i klassrummet, började jag rulla ner mot stan. 
 
Jag märkte för någon dag sedan att min bakbroms slutat fungera. Hade jag trott bara lite mer om mig själv hade jag antagit att det var någon BK Forward-anhängare som försökt sätta denne mittbacksrese ur spel. Gammliabacken nerför är hur som helst ingen backe man gärna tar sig nerför utan bromsmekanik, så jag stannade till på den lilla cykelbutiken på Berghem för att se ifall det gick att ordna till en billig penning. 
 
"Vi tar en titt", sa cykelnissen och började dra i bromstrådarna på min ståtliga Logan innan han konstaterade att "det här fixar vi direkt" varpå han bar iväg cykeln nerför trapporna in i butiken. 
 
"Ojvoj", tänkte jag och anade det onåd man bara kan känna när någon sorts mekaniker går iväg med ditt fordon i reparationssyfte utan att på förhand gjort upp om någon sorts kostnadskalkyl. Jag väntade bara på att höra honom skrika något om "men titt på’nehär kamremm’n, hä’n ä’jö helt slut den" och "hä’ måstjö bytas allting de’här" och svara "hä’ få vi ta å se" på frågan vad kalaset skulle ta och kosta. 
 
Men icke. Medan cykelnissen började veva med diverse verktyg så fick jag mig en intressant utläggning om hur mycket han hatade Logan, beröm för att någon satt på fina däck på en i övrigt värdelös cykel, en uppskattning om hur mycket min trassliga cykel skulle vara värld på den svarta marknaden och en lång utläggning om hur jag borde köpa en minst femton till tjugo år gammal cykel, gärna en Monark, "för att dom inte görs i den kvalitén längre". 1900 kronor skulle han ha för en grön militärcykel och jag funderar på om det inte kan vara värt att lägga ut det på ett bättre åk. 
 
Med min Logan – som är gjord för en tredjeklassare (och inte ens en sån där cool tredjeklassare vars cykel hade gasdämpare både bak och fram – utan för en vanlig tredjeklassfjant) – blir jag omcyklad av alla. Exakt alla. Även tanten med tre lårbenshalsbrott senaste tvåårsperioden rullar förbi mig – uppför. 
 
Nåväl. När mina bromsar var iordningsställda så undrade – jag skulle inte säga att han bad om – cykelnissen "ifall man kunde få en tjuga för besväret". Jag skämdes inte så lite över att bara kunna skrapa fram två femkronor ur fickan till denne gladlynte hjälte. 
 
Jag vet redan vart min röst på Årets Företagare 2011 ska ligga. 
 
Med nya bromsar och en glad känsla av att det fortfarande finns fina, brinnande människor kvar i reperationsbranschen intog jag en smäckrare lunchbuffé på TC innan jag blev medbjuden på en kaffe på Rosts uteservering av Böni. I det närmast stekande solskenet läppjade jag i mig en mittbackssvart kopp svartkaffe flambojant kopp latte macchiato och vi pratade om finsk fotboll, svensk fotboll, Jari Litmanen, hur Bönis barndomskompis satt på bänken i finska Jaro länge och väl innan han väl fick chansen och tog den – och sedan blev såld till Italien där han numera glider omkring i en Audi TT. 
 
Sen gick jag hem, skrattade till något gammalt The Office-avsnitt och snodde ihop en världsproteinshake – där jag slukade upp halva och tog med andra halvan till träningen, innan man rullade iväg mot Gammlia. 
 
Jag skulle vilja säga att det var en mycket bra dag att vara låtsasfotbollsproffs på. 
 
Och en alldeles perfekt uppladdning inför träningen. En träning som också gick mycket bra för egen del, kändes det som. När jag sedan lottades in i ett världslag på det avslutande poängspelet (jag, Marko, Joel, Hampus i backlinjen – Wennebro, Che, Ali på mitten och Simon och Are på topp) så var det som upplagt för att hämta hem fem poäng och knapra in åtminstone en aning på den där jävla Lundström i poängställningen. 
 
Men icke. Han har något sorts medriggsmoln över sig, den grabben, just nu. 
 
Åtminstone i poängspelet. Kanske kan jag få dra nytta av den medriggen på ett annat plan, åtminstone. 
 
För det här spelet – där jag lastade det jag fick – har Lundström också spelat – och med hans medrigg borde det vara bra chans. 
 

BREAKING NEWS: JONAS NILSSON SKADAD,

Av , , Bli först att kommentera 8

Det var under måndagens dagen-efter-match-pass för de som inte spelade från start mot Vasalund som olyckan var framme. 

 

Under en löpövning (!) lyckades Jonas Nilsson sätta ner tummen för att vidröra en linje, på något sätt fastna i en ojämnhet – och sedan "smällde det till ordentligt", enligt utsago. 

 

Ett ledband gick av i tumrackaren och Nilsson kom på dagens träning med tummen i ett rejält gipspaket. Ett paket han tydligen ska ha i två veckor, innan det byts ut mot ett något mindre. Totalt sex veckor skulle tummen vara gipsad, och det skulle dröja två månader innan han fick tillbaka full greppförmåga i tummen. 

 

Nu behöver man inte full greppförmåga för att springa längsmed högerflanken i Division I Norra – men den trasiga tummen håller Nilsson borta från spel i åtminstone någon vecka. 

 

Tungt för UFC. Självklart. 

 

Men jag undrar om det inte är tyngst för alla de hundratals lag i VF-coachen som valt att förlita sig till Jonas Nilssons frisparkar på en av backplatserna. 

 

Nu ser istället facit ut så här, vet jag, tror jag gissar jag: 

 

 

Danny  Persson och Perpetua Nkwocha – och så ett gäng vattenbärare. Och så Kanon-Hampe. Bara det. 

Jag skulle ha satsat min bästa mjölkko på Karlstad hemma,

Av , , 1 kommentar 10

Lite om söndagsresan: 

 

Det snackades inte så mycket spel och dobbel i GIF Sundsvalls trupp ifjol. Mirza Durakovic, evighetsmaskinen som försvann tillbaka till Norge under sommaren, var den enda som var riktigt trassligt spelförstörd och alltid hade något drag inför helgen eller satt på någon info om nåt norskt gärdsgårdslag som hade båda mittbackarna borta. 

 

Men i år, i årets UFC-trupp, har jag kommit rätt. 

 

 

Här syns andramålvakten Klonk-Matte klura på en Långenrackare i Coop Forums i Brommas spelhörna. Dit gick, precis som förra bortamatchen, ett lemmeltåg med UFC-spelare efter lunchen. 

 

Jag hade redan smaskat in mina surt förvärvade slantar på Karlstad BK hemma mot HTFF via nätet under lördagen. Tonerna av 2,25 på ett hemmalag som inlett med två starka segrar (Dalkurd borta och Kerburan hemma) mot ett bortalag som torskat mot samma Kerburan och sedan förlust även mot, vet vi, beskedliga Akropolis hemma med 3-0. Jo, jag tackar jag. Hade vi levt i ett jägar- och samlarsamhälle hade jag lastat upp min bästa mjölkko, starkaste oxe och förstfödde son på speldisken till det oddset. 

 

Jag knåpade därför ihop en liten trippelrackare med just Karlstad som grund. 

 

 

… och när man åter satt i bussen efter Kanon-Hampes avgörande så kunde man via SVT TExt:s klassiska 377:a räkna in 680 riksdaler till sin sargade penningpung. Efter lördagens Umeåkerbesök planerade jag att dra ner matransonen till halva portioner. Nu kanske vi ska kunna unna oss trefjärdedelars portioner. 

 

Men det fanns andra som var lyckosamma. Framför allt tränare Örjan Andersson som kan tacka Kanon-Hampe för ett rejält tillskott i spelkassan. Örjan hade lirat UFC till smäckra 3,60 och kombinerat det med ett inte alls lika lokalpatriotiskt spel på KIF Örebro till 3,45. Dessutom hade han knåpat ihop en trippel med dessa nämnda spel kombinerat med Giffarna hemma mot Ljungskile på måndagskvällen. 

 

Även det gick ju vägen och när jag träffade Örjan på Gammlia – när jag, Wennebro och Johan Larsson och en massa UIK-damer specialtränade med Björn-Åke vid lunchtid – så sken han upp i ett nyrikt grin och sa nåt om att "nu får jag bjuda B-Å på lunch i nån vecka framöver". 

 

Nåja. Nog om det. 

 

Kändisar? Jo, på bagageuthämtningen på Bromma såg jag inom loppet av en minut samma The Poodles-snubbe som förra veckan – den här gången väl dold under en stor huvtröja och bandana i ett försök att undslippa alla efterhängsna fans av… Körslaget – samt Lill Lindfors och – håll i er nu, för det här är imponerande – Ison från hiphop-duon "Ison och Fille". 

 

Mycket mer har jag inte att skriva hem om. Spel, dobbel och kändisar. Det är livet det.