”If they catch us, they will rape us!”

Av , , Bli först att kommentera 15

Mycket spel på dagens träning. 

 

Vi avslutade med ett straffområde-till-straffområdes-spel. Åtta mot åtta. Poängspel. Jag har inte plockat en poäng sedan Sten Sture den äldre var i ropet. 

 

Idag var jag nära. Mycket nära. Jag fick läppja på segerns sötma. Hade vinsten i mungipan. 

 

Men med halvminuten kvar har "Strossa" bollen på mittplanen. När vi är i en dittills relativt trygg, men alltid skör, 1-0-ledning. I backlinjen står jag och Hampe och skriker oss halvt harmynta för att han ska spela bak bollen så att vi kan rulla runt bollen, döda tiden, knyta till gaffeln och hämta hem de fem poängen. 

 

Men Lundström väljer att slå en svårare djupledspassning. Han får en trasslig felträff, Joel Burström bryter och de ställer om blixtsnabbt. En djupledsboll på Larsson, en passning i sidled till Emil Lindblad Kernell – Umeåbördig mittfältare från Gamla Uppsala SK som tränar med oss – som smackar dit bollen bakom Vlado från nära håll. Precis innan slutsignalen ljöd. 

 

Och vi tappade fyra pinnar. 

 

"Strossa", som förmodligen leder hela poängligan, har självklart gjort många avgörande mål framåt under dessa spel. Plockat många poäng åt en trasslig rese som mig själv som bara bidrar genom att stå och skrika och gorma. Men idag får han för en gångs skull bära hundhuvudet. 

 

Och… tja, när vi ändå är inne på att klaga på vår lagkapten så är uppvärmningarna ofta för enformiga och… tja…

 

 

Nästa gång "Strossa" utbrister "två led!" och börjar jogga från sidlinje till sidlinje i uppvärmningssyfte ska jag börja löpa åt ett helt annat håll och gorma nya direktiv. "You’ve had your chance! You’re no leader" ska jag skrika för full hals när "Strossa" försöker vinna tillbaka gruppen till sina envetna hälkicks- och höga-knän-löpningar. 

Wake up, would you like to go with me? Take a run down to the beach,

Av , , Bli först att kommentera 12

Vissa dagar är det överkomligt att hanka sig fram som låtsasfotbollsproffs. 

 

Som när man äter en skål jordgubbar till frukost framför vad jag får anta var ett ironiskt avsnitt av Nyhetsmorgon, då TV4 grävt fram Hasse Fahlén ur någon gammal städskrubb och låtit honom leda spektaklet tillsammans med – inte Salem Al Fakir – utan Salem Al Fakirs brorsa. 

 

Som när man vid elvarycket hoppar i sina allra kortaste shorts och sitt mest urringade linne för att bli upphämtad av Jonte Jonsson och Hampus Wallgren i Jonssons smäckra fordon alldeles utanför porten. 

 

Som när vi hämtar upp Lundström vid TC – och han som avtalat har med sig en fylld matlåda med smäckerheter som rostepäror, älgfärsbiffar och enbärssås. 

 

Som när man styr kosan mot Bettn… Bättn.. Bettne… Bettnä… den där stranden ni har här i Umeå. 

 

"Strossa" med sin nyinköpta Lapidius-bok och bakåtvänd kepa. Ni vet att den gode Lundström inte alltid kommer överens med fordon? Ni minns hans lilla vurpa häromsistens? Idag var olyckan framme igen – denna gång i bil. Ingen frontalkrock på kringel-krok-vägarna som tur var – men väl en fläck enbärssås på shortsen. 

 

Det var varmt, det var soligt, de medhavda jordgubbarna dansade hambo-mazurka i gomseglet, det var trevligt – men jag lämnade ändå stranden något besviken. 

 

Det var så lite folk… Folk i gemen kan man ju förvisso vara utan. Men få klassdamer. Och om det nu florerade några klassdamer längsmed strandkanten så vore jag den sista att få reda på det. Jonsson hittade nämligen oss en plats i vassbrynet, långt uppe i någon avlägsen glänta. 

 

"Varför ligger vi i vassbrynet? Det är ju alla tjockisars hemvist", kläckte jag ur mig till Strossa, precis när vi påbörjat en hämta-vatten-lov och passerade vassmynningen.

 

… där det råkade ligga någon sorts mutant mellan en man och en sjöko och tjuvlyssna. 

 

Nej, tacka vet jag Tranviken, gott folk. Om knappa två veckor, två helger, två matcher så är jag åter i det som efter en lyckad patentsökning får kallas Norrlands Huvudstad. 

 

Matcher, ja. På söndag väntar Sirius i vad som borde kunna bli en folkfest till toppmöte. 

 

Idag hade vi dels matchsnack om den misär som var IK Frej borta i söndags, dels spänst- och snabbhetsträning med Malin, dels elva-mot-elva-spel – och sen satt jag, Simon och Lundström kvar på planen och diskuterade med Örjan tills klockan blivit tio i åtta. 

 

… det är ändå underligt hur man kan vara lite bekymrad när man tagit tio poäng på de fyra senaste matcherna, men, ja, det fanns en del att bena ut. 

 

Jag blev dessutom överkörd av nära på nittio kilo bosnier idag. Det berodde inte på någon obetald spelskuld, utan att jag stod i vägen för en Vlado-utrusning på en inläggsövning. Jag börjar så smått återfå känseln i mitt käkparti. 

En av UFC:s viktigaste pjäser borta,

Av , , 2 kommentarer 13

Trodde ni att UFC:s stora problem för stunden var att spelet haltade betänkligt mot IK Frej i söndags? 

 

Nja. Idag spelade vi elva-mot-elva på träningen, hade vi gått i ett medelpadskt lågstadie hade man kallat uppdelningen "startelvan mot rubbet", och vi spelade riktigt bra. 

 

Nej. I mina ögon har vi större problem än ett trasslande bollrull. 

 

Materialare Ruarid (uttalas, åtminstone av mig, som "Rurie") ska gifta sig i dagarna. UFC-bloggen vill förstås skicka sina allra varmaste gratulationer och lyckönskningar till den trevlige skotten som med såväl barn och giftermål alltså verkar slippa mitt redan förutbestämda öde – där jag sitter pensionerad på en kobbe i bitter singular och diktar ihop skrönor för ett par låne-barnbarn som jag får placera i mitt knä mot rekorderlig timtaxa. 

 

Det gläds vi förstås åt. 

 

Men. 

 

MEN. 

 

Det finns ett stort men här. 

 

Med vår materialare borta fram tills våravslutningen mot HTFF är det ingen som tvättar våra träningskläder under två veckor. 

 

Något som rimmar dåligt för mig som dels har svettningar som får Robert Prytz (4.05 in på det här klippet) att framstå som det nya ansiktet utåt för Niveas nya serie antiperspiranter – och dessutom inte en tvättstugetid inom en veckas räckhåll. 

 

Där snackar vi problem. 

Mårtensson förlänger,

Av , , Bli först att kommentera 26

 

På grund av att det inte fungerar att blogga från mobilen kunde vi inte basunera ut nyheten först av alla. Men UFC-bloggen var å andra sidan enda medium på plats med både skjutjärnsreporter och fotograf när Division I Norras skytteligaledare kritade på för ett nytt halvår i UFC-tröjan i eftermiddags. 

 

… en vanlig dussinbloggare hade kanske cyklat vidare till IKSU som planerat, men inte krafterna bakom en av Sveriges bästa UFC-bloggar (jag antar att de andra handlar om att slå in skallar på varandra i burar). Jag cyklade istället i åttor utanför kanslifönstret och såg hur det skummades igenom kontrakt och diskuterades. Jag övertalade sedan Lundström om att vi skulle vänta utanför för att "man kunde filma Anders till bloggen när han hivar sig upp på en närbelägen staty och ropar ’Simon är klar!’ för full hals till en jublande och euforisk pöbel". Eller åtminstone "ta en bild när Simon får ta emot en matchtröja och posera intill Anders på ett podium". 

 

Det blev till slut inte ens en upphållen tröja. Men väl ett handslag, två leenden och en spira solsken i Anders kalufs efter det totala mörker som var IK Frej borta. 

IK Frej – Umeå FC 1-1 (0-0),

Av , , 1 kommentar 13

Det brukar vara nog jobbigt vid seger – att slå sig ner vid datorn på nattkvisten för att utvärdera matchen. 

 

Och nu? När jag för första gången kommer hem till Umeå från en bortaresa och är riktigt, riktigt besviken? Less? Arg? 

 

När jag efter säsongen sitter på någon sandstrand i Thailand  står i baren på någon tur-och-retur-färja till Tallinn som jag i sista minuten hoppat på i bitter singular så hoppas jag att jag kan se tillbaka på den spelmässiga insatsen mot IK Frej och konstatera att "det där var säsongens bottennapp". 

 

Vi börjar faktiskt helt okej. De första fem minuterna vinner vi duellerna, får fast bollen och Larsson kommer till något halvtaffligt högerskott efter att vi rullat upp ett bättre anfall. 

 

Men sen. 

 

Sen var det ridå ner. Totalt.

 

Långa bollar. Tjong. Panik. Idélöst sparkande. Oceaner av ytor mellan alla UFC-spelare. Hawaii-infuerad fotboll. Ständiga bolltapp. Böljande spel. Ett bottengäng som gått poänglösa i sju av tio matcher tilläts totaldominera på alla plan mot seriens obesegrade ledarlag. Ett ledarlag som verkade ha blivit övertagna av en Bluff-Drillo-typ i stövlar som förespråkat långa, ogenomtänkta höjdbollar mot en helt ensam Simon Mårtensson som inte fick något som helst understöd. Det var nästan pinsamt att se den ena efter den andra långbollen susa iväg planlöst på grund av att vi blev pressade. Samtidigt fick Frej rulla runt boll som de ville på mittfältet, framför backlinjen, i backlinjen, i mitten, på kanterna – överallt. De rullade ut oss och var i stort sett aldrig pressade.

 

Man behöver inte vara Carl-Jan Granqvist för att inse att om du blandar ner ovanstående ingridienser i en kittel så smakar det inte direkt fågel. 

 

I andra halvlek, efter att vi fått oss vår beskärda del av skällsleven i pausvilan, går ridån upp en marginell aning. Det börjar glänta in lite ljus. Man ser några konturer till någonting som en gång i tiden varit ett fungerande, vägvinnande fotbollsspel. 

 

… det blixtrade till med en riktigt skarp ljusstrimma fem minuter in i halvleken, då Strossa skjuter in bollen på Simons fot. Vår skyttekung, och vår för dagen överlägset bäste spelare, suger ner bollen perfekt på ett tillslag och smaskar helt fri dit en högervrist till höger om målvakten. 

 

Men det var det. De totalt fem-sex sekunderna av briljans är, typ, det enda jag kommer att minnas som positivt från besöket på Vikingavallen. 

 

Och vi spelar helt enkelt inte tillräckligt bra för att hämta hem. Inte alls. Inte ens med det väldiga flyt vi befunnit oss i under våren kunde vi vända hem från Vikingavallen med full pott. Det kunde inte asagudarna, som vi får anta håller på Frejs gäng, tillåta. 

 

På en hörna får deras mittback smyga fram mot den första stolpen och alldeles för enkelt styra dit kvitteringen. Bollen såg ut att kunna nickas undan av Simon, men så försvinner hans krullprydda kalufs helt plötsligt och bollen dimper ner på Frej-försvararens panna. 

 

Jag läste något i UFC:s gästbok om att det önskades cancer och spetälska över "den som orsakade hörnan som ledde fram till 1-1-målet". Tjommen hade "haft 1,3 miljoner" om vi "hållit nollan". Den spelbongen hade man ju faktiskt velat se. 

 

Det var ingen mindre än denne mittbacksrese som med en av få vältajmade tacklingar avväpnade deras kvicke lille Guterstam-komplement när han var på väg igenom. 

 

Så… det blir till att inte öppna misstänkta mjältbrandsbrev framöver, antar jag. 

 

Apropå klubbnamnet Frej… vi får helt sonika hoppas att namnet härstammar från asaguden… 

 

 

 

Nåja. Det finns väl någon sorts styrka i att ta poäng, och fortsätta den obesegrade raden, även när I-N-G-E-N-T-I-N-G stämmer. Vi får också ta med oss att trots att den första halvleken är säsongens överlägset sämsta och att hela matchen gick i trasslets tecken så tillåter vi inte Frej att skapa särskilt många klara målchanser. 

 

… men med ovanstående skrivet – ett taffligt försök att vara positiv i all misär – så är jag väldigt besviken. Det här var två tappade poäng. Eftersom vi tog en pinnrackade med denna bedrövliga ursäkt till insats hade vi med enkelhet flygit hem med tre ifall vi bara kommit upp i närheten av vår kapacitet. 

 

Min mor och far var dessutom på matchen idag och fick se sin förstfödde och ende son visa upp hur han tjänar sig sitt knapra leverbröd…

 

… och med dagens insats i åminne lär de väl svara "han arbetar som gigolo" eller "han lever på att bidragsfuska" när någon undrar "vad Erik gör nu för tiden" – bara för att alla svar låter bättre än att säga att "han agerar värdelös mittbacksrese mot Farbror Frejs gamla fotbollslag". 

 

Och det är ju inte för att stå för såna här insatser som man ligger i soffan och ser på gamla Seinfeld-avsnitt innan man somnar vid midnatt på midsommarafton, direkt. 

 

God afton.

vad sätter man ens för rubrik på det här?

Av , , Bli först att kommentera 15

  Jag var om möjligt än trassligare än brukligt på måndagens träning. 

 

Ännu segare, än mer lytt. Jag blir förstås alltid ifrånsprungen av Calle Lif, men den här gången mätte man inte glappen som uppstod mellan oss i meter utan i halvplanslängder. 

 

Jag tror att även Nestor Sensini, Tommy Söderberg och de flesta australiensiska pungdjur med enkelhet löpt förbi mig i måndags. 

 

Anledningen var, förutom det faktum att hela mitt väsen redan från början är saktfärdigt, att jag kände av "någonting" i området "typ ovanför knät". 

 

På onsdagens lunch fläkte jag därför upp mitt kadaver till lekamen på naprapat-Andreas bänk för en besiktning. Det masserades, det stretchades, det knådades – det kördes till och med elström genom hela mitt lårparti. 

 

Utan lycka. På grund av någon irritation ovanför knäskålen blev det körförbud på onsdagens hopp-, sprint- och teknikträning.

 

Jag och Böni, som båda ville träna men inte fick, var istället tvungna att – när resten av laget lufsade ut på Gammlias konstlade matta – moloket lomma iväg till närmaste simbassäng. Och eftersom IKSU passar på att renovera sina pooler nu under sommarhalvåret (när de stora grabbarna med de små linnena försöker skörda frukterna av sitt gymmande genom att uppbröstat strosa omkring på stränder, förslagsvis i ett par oljefärgade, smala solglasögon) så var vi tvungen att vända oss mot den gamla, sunkiga simhallen några hundra meter bort. 

 

För 65 uppyntade kronor fick vi inträde till… tja, inte mycket. Omklädningsrummet var av det slag som filmproducenter med en scenidé om "en tjock kille som blir mobbad, kallad grisen och får sitt huvud nertryckt i en toalettstol" måste vallfärda till. Alla gråa misäromklädningsrums moder. 

 

Och så kom man ut i själva vattenavdelningen och ser… en bassäng. En bassäng. 

 

"Har ni någon bubbelpool?", frågade jag tant som stod vid poolkanten och får antas vara den som  har det yttersta ansvaret för att badvakta, hålla ordning och håva upp barnavföring från poolbotten (jo, en gång hemma i Sundsvall såg jag hur man vevade med håv i just detta syfte varpå den skrikande pöbeln flydde upp mot land). 

 

"Nej. Vi har ingen". 

 

Häpp. Så det jag betalat sextiofem kronor för – det är alltså att kånka mig runt en kylslagen och klorblandad urinhärd till tjugofemmetersbassäng. 

 

När jag och Böni simmat våra oräkneliga längder och kände oss ganska nöjda så gick Böni, som bejakar den finske lille pojken i honom, och frågade samma tant igen: 

 

"Har ni någon boll?"

 

Det tog sina tjugo minuter av letande – tant ska ha en stor eloge för sitt engagemang, jag vill inte alls släpa tants namn i smutsen, hon råkar bara arbeta på en anläggning som skulle kunna vara DDR-statens sista fäste – innan tant hittade en plastboll längst in i de gamla östtyska gömmorna. 

 

Det blev en gristävling på det blöta kaklet vid bassängkanten. Vi undvek med nöd och näppe att halka och slå hjärnbalken ur led och jag vann till slut en välspelad tregrisare (motsvarigheten till tennisens "tresettare") med 2-1. 

 

Den grisbataljen var, tillsammans med den nittio minuters misär som var tisdagens träning, allt jag tog med mig träningsmässigt in i lördagens inför-match-träning. 

 

… en lördagsträning som med det i åtanke gick mycket bättre än förväntat. 

 

Det gick faktiskt riktigt bra på både en-mot-en-och-två-mot-två-övningen (Stuart gick så långt att han sa att det "var det bästa han sett från mig" på just den övningen. Men ha då i åtanke att det är en övning då Stuart uppmanar en att "dansa, dansa, dansa" och att jag besitter fotarbete och manövreringsförmåga som en av nyckelbärarna på Fort Bayard – och även "det bästa han sett från mig" kanske inte säger så mycket) och på den första stora spelövningen. 

 

Men så gjorde vi i startelvan en osannolikt trasslig insats i elva-mot-elva-spelet som avslutade träningen. Ett jävla hawaii-lir som om det upprepas imorgon kommer bjuda Olof Guter på en handfull baljor. 

 

… Jens Sjöström körde för fullt igen. Läs om hans situation här

 

Nu vet jag knappt vad jag har skrivit. Vad som för någon dag sedan började som en utdömning av simhallen intill Gammlia (jag var på vippen att även döma ut simträningen som försiggicks, men jag vill ju trots allt inte bli bannlyst) är nu… ja, jag vet inte. Jag vaknade alldeles nyss upp från en liten lördagseftermiddagslur (ni vet, såna man kan ta om man är trött  inte har något Stryktips att följa), flera dagar efter det att jag påbörjade det här inlägget som nu spretar åt alla möjliga håll. 

 

"Vad fick han tag i för svampar på midsommarafton?", undrar väl ni fåtaliga som orkat traggla er hit. Och nog skulle man kunna tro att jag klivit på diverse kemiska substanser i helgen. Jag menar; min lördag har faktiskt bestått av två av de element som en knarkares vardag grundar sig på – nämligen att i bara kalsonger dansa omkring och steka upp ett storkok samt att lämna efter sig en hemsk röra av bråte, rester och disk som inga RUT-avdrag i världen skulle kunna finansiera. 

 

Men nej, gott folk, det blev inga svampar. Inga rusdrycker. Ingenting. Om mitt midsommarfirande kan man konstatera följande; om tidskriften Tragik – finns det ingen sån tidskrift så borde det verkligen göra det, kanske startar jag den själv då a) jag är ofrivillig expert på området och b) Tragik är ett fantastiskt namn på en tidsskrift – hade gett ut ett Midsommarnummer så hade jag prytt framsidan. Liggandes på sofflocket, i ett nedsläckt grävlingsgryt, med ena näven trevandes i en popcornskål med blicken fäst på ett gammalt Seinfeld-avsnitt som jag i ytterst tragisk singular låg och småskrattade åt. På midsommaraftonskvällen. 

 

Några ord om Frejmatchen kanske vi ska slänga in till sist? Ja. Jag vill göra klart redan på förhand att om vi tappar poäng imorgon – peppar, peppar, tar i trä och kastar några saltkorn över axeln ner i soffbrynet – så är det inte underskattning det har handlat om. Åtminstone inte från min sida. Jag har fått höra att "Frej är det bäst spelande laget i den här serien" och att de nu, med ny tränare, även fått till en tidigare trasslig defensiv. Och de spelade oavgjort mot Sirius (video från den matchen) senast. Och de har Olof Guterstam på topp. 

 

… samme Olof som för bara några år sedan (i januari 2007) var med landslaget på en sydamerikansk turné. Nu har han dessutom tagit upp sina läkarstudier igen och lär därför vara ännu klokare på planen. 

 

Eftersom detta inlägg är ologiskt ordnat från början till slut så är det inte mer än fullt logiskt att vi avslutar det med…

 

… HELGENS LIR. 

 

Jo, detta för att det på UFC-bloggen ska löna sig att läsa klart även de längsta och tradigaste av inlägg. Måhända att det inte lönar sig i läsupplevelse – men förhoppningsvis i poletter. 

 

Djurgården-Häcken 2, odds: 2,90. 

Valsta-Akropolis 2, odds: 2,80. 

 

Jämte att, när läget kommer, kliva in som aktieägare i min kommande tidsskrift Tragik så kan denna dubbel vara ett av de bättre sätten att gångra sin satsade peng drygt åtta gånger om. 

 

Nu ska jag, när klockan slår elva, gå och lägga mig i vad jag som blir ett halvhjärtat försök till en Michael Essien-sömn. 

Poker after dark,

Av , , 1 kommentar 14

Igår kväll bjöds det till ett pokerparti i den centralt belägna, fem rum stora boning som är Markos, Bönis och massörvikarien (vilken titel) Alex Gibsons. 

 

Jag, som springer mellan dubbla jobb om dagarna innan jag ska hem och utfodra ett helt ensamhushåll på kvällarna, var en aning försenad och snubblade in vid tiosnåret. 

 

… just det tiosnår jag egentligen tänkt gå och lägga mig vid för att orka upp i ottan. Men det vankades ju lir och jag hade ju omöjligen kunnat sova så som det hade ryckt och kliat i spelfingrarna. 

 

När jag kom hade – förutom lägenhetsinnehavarna – redan Ali, Jonte Jonsson och Jocke Kvist sedan länge slagit sig ner runt bordet. 

 

(Jag ber redan på förhand om ursäkt till den ospelförstörda delen av läsarpöbeln för följande pokeranekdot, men ni kan om ni vill scrolla ner till bilden)

 

När jag slår mig ner vid bordet och gräver upp ärligt talat varenda sedel och mynt jag har på fickan för att växla in till marker så hinner jag studera en giv. 

 

Det spelas alltså cashgame, med blinds på 1-2 kronor, och alla synar de två kronorna (jag har redan ytterst utopiska chanser på damkontakter i denna stad, jag vill inte rasera den sista gnistan hopp genom att här slänga sig med nördiga pokeruttryck som "limpar"). Fram tills dess att det är Alex Gibsons tur på big blind. 

– All in, säger han och skyfflar in all sin keramik, värd omkring 75 kronor. 

Alla lägger sig, fram tills dess att turen kommer till Böni. Som funderar ett slag. Innan han synar. 

 

Och flippar upp dam-två i ruter. Dam-två. Massörvikariens 44 står sig inte och Böni kammar hem en ytterst absurd pott på omkring 150 kronor. 

 

Jag måste medge att det vattnades en aning i den mest spelförstörda och mest pengatörstande av mina två mungipor när man möttes av en dylik välkomstuppvisning. 

 

Nåväl. Hela kvällen avslutades för egen del runt midnatt då jag skeppade in keramiken med ett trassligt färgdrag: 

 

 

Jag stötte på patrull med mitt lilla semibluffaktiga försök då även hela Bönis och hela Markos markerstaplar blev inskyfflade i bordets mitt över en enda, säkert fyrsiffrig, trevägspott. 

 

Och som ni förmodligen kan avläsa av Bönis oerhört belåtna smil – ett nöjt varggrin som jag kan tänka mig att finnen annars bara plockar fram vid åsynen av en hela Koskenkorva eller när han piskar sig själv harmynt med ett knippe björkris i hundragradig hetta – så var det han som till slut håvade in keramiken med en bättre kåk. 

 

Jag förlorade. Jag fick moloket lomma hemöver i fattig singular. Men inte bara det. Jag spelade riktigt dåligt. 

 

 

Man behöver ju nämligen inte alls vara särskilt kunnig inom poker för att känna till den allra första grundregeln inom Texas Hold’em: 

 

Nästla inte in dig i stora potter med farliga serber och tatuerade finländare. 

 

… för även om jag hade dragit in mitt färgdrag och vunnit potten hade jag ju näppeligen kommit helskinnad ut ur spelhålan med rättmätigt antal poletter på fickan. 

Rätt beslut,

Av , , Bli först att kommentera 18

IKSU Spa idag. Dag-efter-match-träning med cykling och en hel del benstyrka. 

 

Danny Persson var där. Hampe försökte pressa honom på information om hösten – men med en UFC-bloggare spetsade öron intill sägs inte mycket av värde. 

 

– Det är bara att hoppas att Al-Hilal hör av sig. Eller Boden. Det är ju typ samma, sa Danny som "inte hade hört nåt" om UFC. 

 

Nåja. 

 

Hampe hämtade upp mig, Henke, Böni och Lundström i sin stolta Volvo. Lundström var en aning försenad till Gammliahallen där det var bestämt att han skulle hämtas upp. 

 

Ni vet hur tufft det är att säga till en riktigt gammal närstående att det är dags att sluta köra bil? Hur den gamle ofta vägrar. Hur de inte inser att med deras nuvarande syn- och hörselförmåga vore det ungefär lika sunt att låta en grävlingsgalt sitta och kisa och grymta bakom ratten.

 

Hur de närstående – det kan vara en son, en dotter eller i vissa fall ett barnbarn – till slut helt sonika måste knycka nycklarna till bilen.

 

Då är det liksom slut. "Du får eller för den delen kan inte köra omkring längre. Du är inte lämpad att åka runt med detta fordon i vardagstrafik". Punkt.

 

Igår var Erik Lundström, som gjorde sälen härom dagen, försenad till Gammliahallen för att han "inte kunde hitta cykelnyckeln".

 

Jag tycker det var lika starkt som korrekt av den eller de närstående som nu tog beslutet att ta Eriks cykelnycklar ifrån honom.

Umeå FC – Valsta Syrianska 1-0 (1-0),

Av , , 2 kommentarer 20

Alla som är vana att tvinga sig igenom en längre roman till matchrapport här efter avslutad UFC-drabbning kan andas ut. 

 

Jag är så där trött som man kan anta att Pär Mårts, med sina på förhand redan påsiga ögon och trötta uppenbarelse, blev av att följa NHL-finalen härom natten. 

 

Jag vet inte varför riktigt… för… tja, jag personligen hade ju inte mycket att stå i mot Valsta Syrianska. 

 

Med Marko avstängd klev Jocke Kvist in intill min trassliga uppenbarelse i fyrabackslinjen. Och även om Valsta var mer än lovligt trubbiga offensivt så kan jag inte räkna till någon riktig målchans för de gulröda. 

 

Då tycker jag att man som fyrbackslinje får tillskriva sig godkänt. 

 

Vi har trots allt släppt in mål i fem raka matcher på slutet – så det kändes viktigt att hålla nollan igen. 

 

Även om det var mot ett till slut rejält decimerat Valsta. 

 

Vi blev ju nämligen två man mer på planen en bit in i andra halvlek. Den första utvisningen tycker jag är korrekt. Den korte ytterspringaren med det desto längre namnet, Okiremute Sunday Obohwo, är uppe och vevar med sig en boll med näven i en duell med Hampe. Dylika bluff- och båg-aktioner – hade domaren inte sett det hade han kunnat knyckt åt sig ett friläge – bör belönas med en varning. 

 

Men den andra… när Böni, efter att ha ryckt och dragit i Valstas mittback, får sig en förvisso rejäl knuff i ryggen… och domaren blåser frispark för Valsta – och rött kort till deras mittback… den är ju bara… tråkig. 

 

Domaren måste haft en liten tombola med sig i fickmynningen – för det verkade som att det lottades ut frisparkar. Nivån var väldigt svajig och i vissa stunder gick han in och småblåste vid varje situation för att under vissa perioder släppa i stort sett allting. 

 

Nåja. Valstas andra utvisning var ju tråkig – och tråkig var väl precis vad matchen blev, åtminstone för er på sidan? Jag läste nu att VK på nätet kallade tillställningen för en "medioker match". 

 

Men ska vi verkligen gå så långt? M-E-D-I-O-K-E-R? Elva mot elva tycker jag att vi, efter en halvtrasslig start där vi låg lite fel, åt oss in i matchen. Lundström och Henke började vinna mittfältskampen, Larsson hade sitt vanliga övertag på sin högerback, vi spelvände helt okej – och till slut kom också målet. 

 

… och där det blir mål, där finns just nu oftast Simon Mårtensson. 

 

Jag får anta att det muttrades betänkligt på läktarplats över att vi inte utnyttjade vårt tvåmannaövertag på ett bättre sätt de sista tjugo minuterna. Och ja, nog borde vi stängt matchen genom ett 2-0-mål – och hade vi gjort det är jag helt säker på att Valsta kastat in handduken och att vi kunnat öst in ytterligare baljor. 

 

Men. Men. Det är – hur konstigt det än låter – "svårt" att hålla uppe farten i spelet när man spelar mot ett väldigt decimerat lag. Du har aldrig någon press på dig, kan vända och vrida – och då stannar bollen till någon extra sekund vid varje spelare. 

 

Det blir så. 

 

Det hade väl varit trevligt att bjuda de tolvhundra betalande på propaganda men själv bidrog nog jag, som varit en defensiv och destruktiv mittbacksrese så pass länge att den flinke tonårskreatören i mig gått och självdött, till att söla ner tempot, säkra bakåt, prata om "balans", tvinga ner folk, skälla på folk som sköt eller slog omställningsbara inlägg. 

 

Sånt. Bara för att slippa få någon onödig en-mot-en-omställning emot oss. Bara för att slippa inkassera ett poängtapp som med tanke på elva-mot-nio-överläget skulle kvala in på listan över den västerbottniska fotbollshistoriens trassligaste. 

 

Nu sitter jag här, i ett grävlingsgryt som i helgen fått sig en upprustning av mina föräldrar så till den milda grad att även en societetsgrävling skulle kunna vilja bosätta sig här, och är nöjd. 

 

För vi vann matchen, och är det någon devis jag kan påstå mig leva efter så är det följande: 

 

Tre poäng är tre poäng är tre poäng är tre poäng. 

 

Och det tog vi ju. Igen. 

 

Bäst på plan? Erik Lundström. Inget snack. Det var från Lundströms fotläst som våra fartfyllda anfall startade. Hans bolldriv, hans krossbollar, hans arbetskapacitet – man kan med all rätt göra sig en aning lustig över det faktum att han vid 22 års ålder får be sin far montera på stödhjul på cykeln – men på fotbollsplanen har han i år varit fantastisk. 

 

Imorgon ska jag på fullaste allvar upp i ottan. Jag ska återse min gamle nemesis och svurne ärkefiende 06:30 för att försöka sätta mig till rätta på VK:s sportredaktion före klockan slagit 08.00. En procedur jag tänkte upprepa fram till och med torsdag. Och sedan stämplar man ut vid halv fem varje dag…

 

… som en riktig människa. En vuxen människa. En arbetare. En proletär. 

 

Med tanke på att jag redan överfakturerat både VK och Norran för halvtrassliga frilansjobb så lär det äntligen skramla till i poletthögen i slutet av juli. Man kan nämligen inte, förstår ni, inte enbart leva på tre poäng…

 

… bara nästan. 

På inrådan från Dalai ”Dagens outfit” Lama,

Av , , Bli först att kommentera 15

En ledig fredag är det svårt att krama ur sig något att skriva på en UFC-blogg. 

 

Men jag lånar orden från Dalai Lama, känd som andlig ledare för Tibet men kanske än mer för sin blogg http://dalai.devote.se

 

"Leta inte blogginlägget. Låt blogginlägget komma till dig."

 

Så när jag var på väg hem från en filmkväll (Himlen är oskyldigt blå som efter moget övervägande tilldelas fyra solar) hemma hos IFK Umeå-pytsvaktaren Erik Vallgren tillsammans med Erik Lundström så dök det helt plötsligt upp framför mig;

 

En kort liten fredagsfyndighet i bildform. 

 

Frisörsalongen Svarta Saxen…

 

… tror ni dom skattar mycket?