Poker after dark,

Igår kväll bjöds det till ett pokerparti i den centralt belägna, fem rum stora boning som är Markos, Bönis och massörvikarien (vilken titel) Alex Gibsons. 

 

Jag, som springer mellan dubbla jobb om dagarna innan jag ska hem och utfodra ett helt ensamhushåll på kvällarna, var en aning försenad och snubblade in vid tiosnåret. 

 

… just det tiosnår jag egentligen tänkt gå och lägga mig vid för att orka upp i ottan. Men det vankades ju lir och jag hade ju omöjligen kunnat sova så som det hade ryckt och kliat i spelfingrarna. 

 

När jag kom hade – förutom lägenhetsinnehavarna – redan Ali, Jonte Jonsson och Jocke Kvist sedan länge slagit sig ner runt bordet. 

 

(Jag ber redan på förhand om ursäkt till den ospelförstörda delen av läsarpöbeln för följande pokeranekdot, men ni kan om ni vill scrolla ner till bilden)

 

När jag slår mig ner vid bordet och gräver upp ärligt talat varenda sedel och mynt jag har på fickan för att växla in till marker så hinner jag studera en giv. 

 

Det spelas alltså cashgame, med blinds på 1-2 kronor, och alla synar de två kronorna (jag har redan ytterst utopiska chanser på damkontakter i denna stad, jag vill inte rasera den sista gnistan hopp genom att här slänga sig med nördiga pokeruttryck som "limpar"). Fram tills dess att det är Alex Gibsons tur på big blind. 

– All in, säger han och skyfflar in all sin keramik, värd omkring 75 kronor. 

Alla lägger sig, fram tills dess att turen kommer till Böni. Som funderar ett slag. Innan han synar. 

 

Och flippar upp dam-två i ruter. Dam-två. Massörvikariens 44 står sig inte och Böni kammar hem en ytterst absurd pott på omkring 150 kronor. 

 

Jag måste medge att det vattnades en aning i den mest spelförstörda och mest pengatörstande av mina två mungipor när man möttes av en dylik välkomstuppvisning. 

 

Nåväl. Hela kvällen avslutades för egen del runt midnatt då jag skeppade in keramiken med ett trassligt färgdrag: 

 

 

Jag stötte på patrull med mitt lilla semibluffaktiga försök då även hela Bönis och hela Markos markerstaplar blev inskyfflade i bordets mitt över en enda, säkert fyrsiffrig, trevägspott. 

 

Och som ni förmodligen kan avläsa av Bönis oerhört belåtna smil – ett nöjt varggrin som jag kan tänka mig att finnen annars bara plockar fram vid åsynen av en hela Koskenkorva eller när han piskar sig själv harmynt med ett knippe björkris i hundragradig hetta – så var det han som till slut håvade in keramiken med en bättre kåk. 

 

Jag förlorade. Jag fick moloket lomma hemöver i fattig singular. Men inte bara det. Jag spelade riktigt dåligt. 

 

 

Man behöver ju nämligen inte alls vara särskilt kunnig inom poker för att känna till den allra första grundregeln inom Texas Hold’em: 

 

Nästla inte in dig i stora potter med farliga serber och tatuerade finländare. 

 

… för även om jag hade dragit in mitt färgdrag och vunnit potten hade jag ju näppeligen kommit helskinnad ut ur spelhålan med rättmätigt antal poletter på fickan.