Man kunde ju tänka sig att det efter en bussresa på tre och en halv timme i benen skulle ta en liten stund för traktorn att rulla igång på Skogsvallen. 

Men icke. 

Det hinner bara gå sex minuter innan Simon Mårtensson, denne världsanfallare, löper igenom i djupet och från relativ snäv vinkel placerar dit bollen i det bortre aviga på det där enkla målskytt-i-form-sättet. 

Tjugo minuter senare får han bollen halvfri utanför straffområdet, noterar att målvakten är gravt felplacerad i målet, och yttersidar bollen i en smäcker skruv i det högra hål som målvakten av någon anledning lämnat därhän. Ett överraskande skott i steget som fick en ännu mer överraskande kraft och målvakten hann inte alls reparera sin felplacering. 

… vi håller jävligt tyst om att Mårtenssons kontrakt går ut om någon vecka, va? Sportchef Bäckström är ju med på bussen idag – han sitter dock vad jag kan se i detta nu och kikar på "Gladiator" när han egentligen borde närma sig Mårtensson med ett A4-ark och en penna, eller vad han nu kommer över i pappers- och pennväg. En toalettpapperssnutt och en krita – bara han signerar nytt. 

Men. Låt oss vara nyanserade och säga att det inte är enkom unge herr Mårtenssons förtjänst att vi leder komfortabelt i paus. 

Hela laget, hela traktorn, gör en i mina ögon fantastisk halvlek. Vi rullar boll efter marken och skapar, tack vare ett högt bolltempo och bra passningskvalitet, mängder av en-mot-en-lägen där framför allt Johan Larsson har ett 80-20-övertag på sin högerback. 

Och defensivt kändes det exakt hur stabilt som helst. Fan, till och med en så pass trasslig rese som undertecknad kunde ju för, typ, första gången i år känna sig riktigt nöjd över en halvlek. 

Det var lite "Dalkurd hemma" över den första halvleken (vi borde nog även idag gjort ett eller två mål till och stängt tillställningen) – bara ännu bättre. 

Men. Låt oss vara nyanserade – igen. 

IFK Luleås matchplan i första halvlek kan vara ett av de största taktiska felbeslut som begåtts sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente tillsattes som programledare för Fredsgalan i Porto Piluse. 

Man låg extremt lågt. Hade jag haft för vana att alltid spela fotboll med en påse gifflar i byxlinningen hade jag kunnat ta emot bollen, bjudit in Marko på kafferep, löst en svensk och en serbisk korsordsbilaga innan IFK Luleås anfallare skulle våga flytta fram och pressa oss. 

Men samtidigt som de låg extremt lågt så kunde vi hur enkelt som helst rulla in bollen på innermittfältare, eller hitta forwards på fötterna. Där de har yta att göra någonting med bollen. Vi kunde till och med, trots att de låg extremt lågt, hitta Simon och Böni på löpningar bakom deras backlinje – i djupled. 

Det fanns ytor överallt. Överallt. 

2-0 i paus och man klev av med ett leende på läpparna. Solen sken, vi gjorde som vi ville, fan, till och med jag kände att jag varit bra – det var roligt att spela fotboll. 

Kanske gick det lite för enkelt. Kanske hade vi lite för roligt och trevligt. Kanske trodde vi att matchen bara skulle spelas av på samma sätt – att vi skulle få trilla omkring, kanske plocka med sig en giffelpåse och fortsätta vara helt ohotade. 

Vi var åtminstone inte, med facit i näven, beredda på att Luleå skulle komma ut och byta skepnad helt. De gick till från att ha ett, utan att överdriva, obefintligt presspel över hela banan till att redan från avspark i andra halvlek presslöpa som olicensierade kamphundar. 

Och att få extrempress mot sig i motljuset från den lågt stående solen – det var ingen höjdare då man ofta knappt såg mycket längre än den framrusande presspelaren. 

Det blev okontrollerade långbollar, väldigt korta anfall, omställningar emot – och matchen hade helt plötsligt vänt bakut. 

Sen hjälper det inte att jag bjuder de på en straff bara några minuter in på första halvlek. Eftersom det här är min blogg och eftersom eventuella webb-teve-sändningar och höjdpunktspaket brukar vara mer än lovligt grumliga skulle jag kunna skriva lite vad som helst här. Att det var en filmning. Att jag inte rörde honom. Att det var skandal. 

Men nej. Det var straff. Jättestraff. Killen går förbi Marko som stötbryter längre upp, får en lång touch, jag går emot, han petar i sidan – jag vänder mig om och sätter samtidigt ut benet. Fall. Straff. 

… sen att en av deras löpande retur-spelare är inne i straffområdet när straffen väl slås emot försökte jag påtala för domaren – men utan gehör. 

Det är inget spel att tala om. Vi är utspridda, vilsna och har helt tappat strukturen. Men så kommer en hörna från höger från Chenouffis finstämda högerfot. Jag kände att jag kom perfekt, helt fri, på första ytan, hann som hastigast tänka att "VF-COACHEN, HÄR KOMMER ÅTTA POÄNG!" innan bollen smiter just över min pannlob. 

Men vad gör det när man har en skenande serb bakom sig? 3-1 med tjugofem och det kändes väl ändå som en potentiell stängning av matchen. 

Men icke. Det tappas helt markeringen på två Luleåspelare på en inläggsfrispark bara halvannan minut senare. Vlado hamnar på mellanhand och Marko hinner inte upp bollen tillräckligt för att styra den över det egna målet – och så är det match igen. 

Det hela reder dock ut sig. Det händer, trots viss Luleåpress och fortsatt taffliga UFC-anfall, inte så hemskt mycket. Tja, förutom då att Marko Mihajlovic får sitt första gula kort i matchen – och blir utvisad. 

Domaren Johan Kratz vevade upp först ett gult och sedan ett rött i nittionde och jag rynkade näsan och tänkte för mig själv att "vänta nu… inte har väl Marko fått nåt kort innan?". Det hade han inte. Och Kratz, som dubbelkollade sin lilla bok, var som tur var inte stoltare än att han kunde ursäkta sitt misstag och… tja, säga åt Marko att han visst fick stanna kvar på planen. 

Tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag är tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag. 

Men nog hade det känts fint att göra nittio riktigt bra, övertygande minuter idag – istället för fyrtiofem lysande och fyrtiofem trassliga "som vanligt". 

Men en sån nätt besvikelse är inget som inte ett Cheese n’ Bacon-mål med plusmeny och orginaldipp kan råda bot på. I hamburgerkedjans egen hemstad, dessutom. 

Eftersom vi kommer hem omkring tvåsnåret så har det snackats om att en grupp löst folk ska ta tillfället i akt att gå samman och se Boston jobba fram en sjunde och avgörande match i NHL-slutspelet. 

… och ni slängde väl upp era livsbesparingar, barn, husdjur, guldklocka och husnycklar på disken hos det lokala spelombudet? Ni satsade väl allt det – som man vanligtvis pantsätter för lir – på min räntetrippel? Som jag föreslog?