UFC – IFK Luleå 3-0 (2-0),

Av , , 19 kommentarer 37

Hej, hej, hemskt mycket hej. 

 

När den här bloggen är någorlunda bra så är det när den drivs av bränslen som stavas bitterhet, beska och självömkan. 

 

Jag satt och försökte få mig till att skriva matchrapporten igår kväll när jag låg i min steglöst ställbara säng (ja, precis en sån som bara återfinns på Långvården), läppjade på en cola, såg mitt Bristol Rovers gick fram som en ångvält i League 1 samtidigt som idel världsmusik strömmade ut i hörlurarna. Detta efter att vi gjort en av årets bästa matcher och enkelt avfärdat IFK Luleå i nåt slags semiderby. 

 

Jag hade, med andra ord, inget bloggbränsle. Jag var alldeles för tillfreds med tillvaron. 

 

Ber om ursäkt för det. 

 

Men gårdagsnatten avrundades med att min laptop med en liten smäll bara släcktes ner, helt oförhappandes, vilket lämnade Bristol Rovers långa segertåg osparat. Och imorse blev jag väckt alldeles för tidigt av min inneboende Sundsvallsvän som skulle upp till skolan. Två faktorer som tur var fyllde på min bitterhetskvot så pass att jag nu känner mig manad att skriva några rader. 

 

(Jag antar att en del av er ställer er frågan "kan man verkligen ha en inneboende i ett grävlingsgryt?". Svaret är egentligen nej)

 

För att göra samma korta sammanfattning som jag gjorde till såväl hemsida och tidning igår efter matchen; 

 

Det känns som att vi är tillbaka på rätt spår. 

 

 

Tar vi och tittar på höjdpunkterna så ser vi inte bara vid 1.17 det mål som fått fotbollsvärlden att häpna*…

 

Vi ser också att vi är bra överlägsna. Att vi har ett gäng fina anfall. Och att vi knappt släpper till någonting bakåt. 

 

*= Jag hänvisar till en diskussion som uppstått på Twitter med hashtagen #greatestgoalever där det jämförs med Zlatans 2004-klack mot Italien. "Hur kan man ha sinnesnärvaron att slänga fram en tå i det läget?", skriver någon. "Det är bara riktigt stora målskyttar som ens vågar tänka tanken", svarar en annan. 

 

Den som sköter inspelningen ska ha en drös med cred – slå upp kvalitén på 720p och du tror att du tittar på en toppmatch från någon av de stora ligorna (åtminstone i sekvensen vid 1.17) – men Luleås enda (väl?) riktiga farlighet saknas på rullen; den när store, tunge ex-älgen Fredrik Nilsson får en touch på en boll som går i djupled, när jag och resten av backlinjen tagit för dåligt djup, där Vlado är ute och försöker avstyra en lobb, där bollen går under Vlado och där jag till slut lyckas kompensera min trassliga position i förstaläget genom att fläka undan bollen i sista stund. 

 

Annars kändes det lugnt. Väldigt lugnt. Väldigt långt från de åtta insläppta på höstens tre första matcher. 

 

Nu är Valsta och Luleå inte två av seriens allra skarpaste lag; men likafullt. Tryggheten har återfunnit sig – kanske till viss del på grund av att det trygga Bullmarkslokomotivet Joel Burström åter igen tuffar omkring på sin högerbacksplats. 

 

Och framåt tycker jag att den första halvleken är fullt godkänd. Inte glimrande, men vi håller efter backen och har, som det känns, ett större tålamod med bollen. Får till fler spelvändningar. Och, något vi kanske inte gjorde i höststarten; vi sätter dit några chanser. 

 

Mycket beroende på att det igår var rätt spelare som kom i läge. Jag tänker främst på 2-0-målet. 

 

Den andra halvleken, när vi leder med 2-0 och det borde vara Luleå som jagar på för en reducering, känns det som att vi trillar runt bollen ännu bättre. Långa, lååånga anfall där Rajko (som var bra, mycket bra) och Henke (som var klok, mycket klok) fick göra lite som de ville centralt. 

 

Och Lundström, som gjorde 1-0-målet (det som hamnade lite i skymundan av det smäckra 2-0-målet), kan någon kanske hävda fortfarande inte kommer med i spelet tillräckligt. Men… sedan han tog steget upp på topp har han nog inte varit mer delaktig än han var igår. Kronan satt åter på hjässloben när Kung Erik gång på gång störtade fram, rättvänd med boll. 

 

Coffee Slush-Danny på topp hade en väldigt trevlig dag på jobbet. Han var inte bara starkare än IFK Luleås mittbackar (det är han alltid) – han var dessutom mycket snabbare i djupet när bollarna lyftes in bakom. 

 

Ali fortsätter att övertyga stort på sin vänsterbacksplats. Han har en riktigt smäcker högerfot som borde gett honom dubbla assist igår. Seif var fantastisk framför honom. 

 

Något mer?

 

Ja, vi har förstås talat alldeles för lite om 2-0-målet. 

 

 

Målet görs alltså av Erik Löfgren – även om det på bilden ser ut som att det är den uppgrävda, drygt 700 år gamla Bockstensmannen som omfamnas – på det smäckraste av sätt. Själva tillvägagångssättet diskuteras på en mängd olika forum världen över – vi har redan bifogat några Twitter-utläggningar – så vi lämnar det därhän för stunden. Den här bloggen är inte en som gärna sprider superlativ över sig själv och sina tåpetarkonster. 

 

Men vi kan konstatera följande: 

 

Ifjol gjorde jag två mål under min höst i Östersunds FK. Eller tre – men det sista var i egen kasse och skickade ner hela Jämtlandsfotbollen ner i avgrunden och bör inte tas upp och smolka bägaren en så här pass solig dag. 

 

Jag gjorde två mål. Ett hemma mot Västerås, en distinkt tå från nära håll på en hörna, och ett segermål i sista minuten borta mot Gröndal. Ett mål där jag med en liggande bakåtspark (att kalla det för en cykelspark vore att för alltid smutsa ner begreppet) förlängde en lösare nick från Christoffer Fryklund in i nättaket. 

 

När jag såg bollen gå in så löpte jag efter mina jublande lagkamrater. Hoppade upp på nån sorts hög som bildades. 

 

Jag visade inte att det minsann var jag som hade varit sist på bollen. Att det var jag som hade avgjort. 

 

Så här löd ingressen i matchtexten efteråt: 

 

Det var ett otroligt mål. Christoffer Fryklund skulle nicka bollen. Då kom Erik Löfgren och sparkade Fryklund i huvudet och bollen fick därigenom lite extra fart och gick via Fryklunds huvud i en båge in i mål. 
– Jag fick riktigt ont i huvudet av sparken, men det gör inget när det blev mål, säger Fryklund till Radio Jämtland.

 

Istället för bejublad matchhjälte; farligt klumpig sabotör. 

 

Igår sprang jag målskyttsmässigt, med händerna utåt i en "följ-efter-mig-jag-var-sist-på-bollen-båge" värdig Pippo Inzhagi, samtidigt som jag inne i huvudet skrek "TA EN FACEBOOK-PROFILBILD NU, JAN HOFVERBERG!". 

 

Det blev bara en Bockstensmannen-bild som om den når delegaterna på FIFA lär placera mig på en överst på en lista över "spelare misstänkta för åldersfuskande", alldeles ovanför namn som Obafemi Martins och Freddy Adu. 

 

Men det blev ett första mål. Gott så. 

VAD SÄGS OM EN ”SPARA SOM UTKAST”-FUNKTION?!?!?!?!

Av , , 1 kommentar 21

Jag satt just och filade på slutklämmen på ett blogginlägg som nog varit ett av den här bloggens både längre och bättre. 

 

Ett sånt som tagit Linda Rosing arton dygn att slutföra. Med spökskrivare. 

 

Och så ska jag byta flik på webbläsaren när jag råkar klicka på en favorit i menyn alldeles under. 

 

Sidbyte. Direkt-klick tillbaka. VK-bloggtjänsten ståtar nu med ett helt tomt, vitt ark. 

 

Jag la mig på riktigt ner och skrek in i en soffkudde. Okvädningsord. Sånt man skriker om vid olyckor; kön och balter. 

 

Jag kom till insikt tidigare ikväll när jag satt och kokade fullständigt över att min Football Manager-målvakt, vars räddningsprocent i League 1 ligger på ungefär samma nivå som en genomsnittlig Filippa K-slips hängd i ribbkrysset skulle komma upp i, släppte in ett tredje långskott från Njugo Demba-Nyrén hemma mot Notts County. En insikt om att en tjugoett år ung mans lördagkvällar inte borde kretsa kring en virtuell Njugo Demba-Nyréns skottstyrka. 

 

Insikten om att någonting är fundamentalt trassligt i mitt leverne blev inte mindre tydlig när jag fann mig själv tryckandes mitt huvud mot en soffkudde, skrikandes i frustration – över ett opublicerat blogginlägg. 

Helgens Lir, med Erik Löfgren,

Av , , 2 kommentarer 6

 Vi säger väl Piteå, va?

 

2,00 hemma mot ett Umedalen som sett… måttligt imponerande ut efter Danny Perssons avhopp. Och som idag, när man släpat sig ända till Piteå (där man inte dansar och ler en gråmulen augustieftermiddag), dessutom saknar mittfältsjätten Björn Bjersing. 

 

Japp. Så säger vi. 

All heder åt orienterarna,

Av , , 2 kommentarer 28

Dagens träning hölls ute i Nydala. Efteråt skulle vi ha "en grej" där ute, något sorts samkväm som alla skulle vara med på. Även de spelare vars stortår är så pass trassliga att de inte får belasta foten och därför inte får vara med och träna. 

 

Jag tänkte slippa sitta på sidan och se den hela UFC-skaran hoppa, studsa och löpa med Fys-Malin i en timme. Därför bestämde jag mig för att cykla upp på IKSU, köra ett snabbare överkroppspass och därefter cykla vidare till Nydala och möta upp laget. 

 

Jag frågade mig fram. Hur långt är det från Gammlia, tro? "En halvtimme", sa nån. "Tjugo minuter", sa nån annan. "Tjugo? Max en kvart om du trampar på lite", sa en tredje.

 

Det lät ju lagom. En halvtimme-fyrtiofem på IKSU, sedan sätta sig på cykeln och behagligt rulla vidare mot sjön – ett perfekt upplägg. 

 

Trodde jag. 

 

Och träningspasset gick ju bra. Men sen var det dags för cyklingen. 

 

För att sätta er in i min situation vill jag att ni föreställer er en människa med ett lokalsinne värdigt en dement farbror med båda ögonen i princip utslagna av svårartad gråstarr. Betänk att samma människa förvisso inte har några problem att svälja stoltheten och fråga gemene fotgängare om vägdirektiv, men om fotgängaren i fråga börjar med en längre utläggning så lyssnar bara människan på de första fraserna. "Du tar först rakt fram, sen fortsät…". Så långt brukar jag orka fokusera. Sedan kopplar jag bort och tänker att "vi tar rakt fram, sen frågar vi någon ny", för "Umebor är ju så trevliga". 

 

Jag frågade säkert ett tiotal tanter och farbröder längs vägen. 

 

Vi kan säga så här; att efter fyrtio minuter på cykeln så stod jag på en klipphäll, längst ute på en udde. Med näven kupad som en skärm för att spana omkring. Jag ringde Johan Larsson. Han förklarade skrattande att "vi är bara hundra meter därifrån… precis på andra sidan vattnet". 

 

Fågelvägen var jag inte så långt borta. "Det är bara att simma över, det går nog snabbast". 

 

Jo. Nog hade det gått snabbast alltid. Nu fick jag istället cykla runt hela Nydalasjön. Jag trodde på allvar att både Johan och Örjan drev med mig när de sa åt mig att "cykla runt", eftersom jag inte – hur jag än kollade – kunde se båda ändarna av sjön. Men efter mången övertalningar satte jag mig på sadeln igen. 

 

Och jag kom fram till slut…

 

… alldeles när jag i desperat förtvivlan tänkte slå upp ett eget nödläger, hitta några proteinrika rötter att gnaga i mig och stampa upp lite lervatten att dricka. Detta innan jag skulle söka vindskydd för natten genom att via naturabetalning få låna ett gryt av någon välbärgad godsägare till grävling.

 

… långt efter det att min farfars gamla cykel börjat gett vika – jag fick hanka mig fram de sista kilometrarna efter att styret nästintill lossnat av det energiska trampandet. 

 

… lagom till att blott två stackars hamburgare låg kvar och gassade ensamt på grillen. Lagom till att alla hade badat. Lagom till att de flesta började tänka på refrängen. 

 

Så går det kanske när man lite stöddigt gör sig lustig över Orienterings-DM. 

 

Jag fick skjuts hem. 

Varför skrev jag ens det här? (Konsten att rubriksätta i efterhand)

Av , , Bli först att kommentera 15

Det här är väldigt sällan bloggen för stil och mode. 

 

Men en kväll som denna, när man vilat ifrån träning och bara har några vattengympapass och förfärligt hårdhänta tåbehandlingar att rapportera hem om (vi spar det till imorgon), så nöjer jag mig med att konstatera följande: 

 

Idag var det, om jag får uppskatta utan att ha rådfrågat Peter Kondrup, ungefär tjugo grader ute. Knappa tjugo. Solen sken så där till och från. Det blåste lite. 

 

Det var en sån dag där du står i valet och kvalet mellan att välja de riskfyllda shortsen ("jag gillar ju inte när det blåser småspik kring vadpartiet") eller de tryggare jeansen ("med dom vet man att man håller benen varma"). 

 

Vid ett sånt tillfälle är det enkelt att välja det sistnämnda, tryggare, värmegaranterade alternativet. Jag brukade också resonera så. 

 

Men en snålblåsig, semimolnig junieftermiddag ändrades för alltid mina shortsvanor. Kung Erik bar shorts denna dag. Ett vågat val en så pass snålblåsande dag. Väldigt vågat. Så pass vågat att Peter Siepen tänkt både en och två gånger om det inte skulle passa bättre med ett par jeans. 

 

Men Kung Erik förklarade: 

 

"Man måste passa på att ha shorts. Alla chanser man får", sa han och utvecklade. 

 

"För när du sitter inne i vinter och snön faller så kommer du tänka tillbaka på de här sommardagarna och tänka att ’varför hade jag inte shorts på mig’"?

 

Så carpe shortsdiem, gott folk. 

Valsta Syrianska – UFC 1-2 (1-0),

Av , , 1 kommentar 36

Vi inleder med ett låtcitat. Oskar Linnros är ingen Bob Dylan. För den delen heller ingen Håkan Hellström. Men ibland behöver det inte vara så svårt: 

 

"Fy fan vad skönt". 

 

Vi ligger under efter den första halvleken. Varför?

 

Okej, vi får inte riktigt igång spelet hundraprocentigt. Vi tvingas lyfta en del insparkar vilket stör vår rytm. Vi får inte riktigt in "Strossa" i matchen. Men när vi väl rullar, ytterback-innermittfältare-yttermittfältare oftast, så sågar vi oss igenom. Skapar en del chanser. Danny har två nickar från nära håll, men Seif-inläggen är båda gången en hårsmån för höga och hamnar för långt upp på Dannys orangea kalufs. Johan har nåt avslut från straffområdskanten. Jag (!) skarvar en frispark vidare – strax utanför bortre stolpen. 

 

Valsta? Ni som såg hemmamötet mot dessa Märstasyrianer noterade hur oerhört uddlöst laget var – även innan de två utvisningarna. Det var ingen större skillnad idag. Jag och Kvist tyckte att vi, efter några minuter i början, hade full koll på deras två anfallare. 

 

Men. En en-touch-passning från (det här är inte bloggen som hänger andra spelare än Erik Löfgren) "en högerback" in i mitten mot Kvist blir, på grund av en tuva där bollen studsar upp, alldeles för hög och sned. Bollen smiter istället till deras Sencer Soguk som blir helt friställd och elegant chippar in ledningsmålet. 

 

Spelar ni Football Manager? Då känner ni till den gamla ett-skott-ett-mål-buggen som fått folk låtsastränare världen över att kasta laptops, stånga huvud i väggar… och… en gång läste jag om en kille som påstod att han i vredesmod över ett sent insläppt mål plockade upp familjens hamster och kastade ut den ur det öppna fönstret. Så långt han kunde. Från tredje våningen. All respekt åt den stackars hamstern; men någonstans hoppas jag att den historian är sann. 

 

Nåväl. Det var lite så det kändes. Och efter en sur förlust mot Frej, där bollen inte ville in och vi istället släppte in enkla skitmål, så skulle ett gäng med trasslig moral ha suttit och ojat sig. "Nej, det vill sig inte för oss i höst" och "det är som förgjort" och "det spelar ingen roll hur vi gör, det går bara inte". 

 

Ni vet; som när man spelar Football Manager. De svårslagna kokningarna där beror ju till stor del på att du inte kan göra någonting åt det, ofta. Det är i slutändan spelet själv som bestämmer om deras enda skott ska gå i mål eller ej. 

 

Vi hade kunnat suttit med huvudena gömda i händerna och tänkt att samma principer styrt över den verkliga fotbollen. Ojat om att Gud, Hossianna eller annan ansvarig för spakarna suttit sig på tvären och bestämt att "nej, i höst ska inte UFC vinna några fotbollsmatcher". 

 

Men nej. Samtliga i det där omklädningsrummet trodde verkligen att vi skulle vända på matchen och packa Malmö Aviation-flyget hem fullt med tre poäng. 

 

Och då… ja, då gick vi ut och formligen körde över Valsta Syrianska. Från matchminut 46 till 85 är det, tack vare vår helplanspress och vårt fina spel efter backen, bara ett lag på banan. 

 

Valsta är förvisso uddlösast i serien – av det jag har sett tycker jag verkligen det – men… jag sitter och funderar på om vår andrahalva inte är säsongens allra bästa halvlek. Lätt topp tre, hur som helst. 

 

"Strossa" kommer in i spelet, Rajko börjar såväl glidtackla till sig bollar som smäckert fördela de ut på kanterna. Seif fortsätter trampa runt och hitta inlägg. Ett styr "Strossa" behärskat i nät efter att ett helt koppel syrianer valt att klänga sig fast vid vårt orangea monster på förstastolpen och lämnat vår lagkapten rätt allena. 

 

Danny fixar sedan straffen på helt egen hand. När han står felvänd med boll nere i hörnet, vänder upp, sätter fart, Alexander Ovechkin-tacklar bort sin försvarare samtidigt som han driver bollen, petar bollen förbi en ditrusande, tacklande back och faller. 

 

Kung Eriks straff var… precis tillräckligt dålig för att gå in. Målvakten – som tydligen nypt en straff av "Stross" på samma arena förra året – slängde sig tidigt åt helt rätt håll och hade straffen legat närmre den vänstra stolpen hade han garanterat räddat den. Nu kastade sig målvakten en aning för långt, fick bollen under sig, såg ut att kunna få fast den ändå med armbågen, men den smet med marginella marginaler under. 

 

2-1 redan i sextioandra minuten. Läge att falla hem och Catenaccio-försvara hem de tre poängen? Icke. Inte med en så pass trasslig rese som Erik Löfgren i försvarsleden. Vi fortsatte spela. Efter marken. Lika bra. 

 

Det var bara i slutet, sista fem, som det blir spännande. Som det alltid blir. De får några frisparkar och slänger upp halva Syrien. 

 

Men vi håller undan. Vi är tillbaka på vinnarspåret – och det med besked. 2-1 efter underläge mot Valsta kanske låter halvtrassligt och knackigt, men jag är riktigt nöjd. Inte bara med de tre poängen, utan för sättet vi genomförde matchen. Sättet vi spelade på. Sättet vi tog oss samman i paus och fullkomligt pressade sönder Valsta i andra. 

 

För egen del?

 

Jorå, gott folk. Den här gången slipper ni läsa en total kapning av mig själv. 

 

Ska ni spela med fotboll med en trasslande stortåled i framtiden gäller följande formel; vila dagen innan, plåster fyllt med bedövande salva påsatt över tån någon timme innan match och en dos Alvedon innan såväl uppvärmning som match. 

 

Jag var tillbaka. Inget tragiskt kringhaltande, ingen Voltaren-dåsighet (jag har inte riktigt känt mig "där" på matcherna, jag väljer så här i efterhand att skylla det på Voltaren-tabletternas biverkningar) och förvånansvärt pigga ben. 

 

Det som fattades var ett mål. På en inläggsfrispark sprang jag mot första ytan, såg att bollen gick mot den bortre och hittade mig en helt fri yta i andra delen av straffområdet (20 i Spel utan boll). Danny Persson gick upp i luftduellen, jag skrek mig harmynt över hur fri jag var, Danny vann luftduellen, skarvade bollen och den går i en perfekt båge mot den yta där jag står helt fri och slickar mig runt mungipan. 

 

Den studsar lugnt och fint så att den är i knähöjd på mig när jag ska ta avslut. Målvakten rusar ut mot mig. Jag fattar beslutet att lobba över honom. Som jag sett dom göra ibland, dom där anfallarna. Så där läckert, retsamt och för målvakten helt oväntat. 

 

Problemet med min lobb är dock att med min tillbakalutade hållning och min uppvinklade fot så anade nog hela Märsta med omnejd att det var en lobb på väg. Även målvakten. Han hoppade ut och avvärjde med en av sina väldiga nävar. 

 

Nåja. Man kan inte få allt. 

  

Oh it’s in the air at night 
There is a wind coming in 
The days dying 
Oh it’s so beautiful 
There’s something happening somewhere 
I take the bus into town 
All I see is laughing 
And we are winning

Umeå by fredagskväll,

Av , , 3 kommentarer 15

Jag hade just rullat fram rullvagnen till matbordet, lagt ananasskivan på den helstekta fläskytterfilén, yppat orden "välkommen ska du vara, Erik" till mig själv… när Lundström hörde av sig och ville göra någonting av den kanske sista somriga fredagskvällen. 

 

Det som höll på att bli ännu en Roland Järverupsk ungkarlsafton (jag refererar till Roland från Torsk på Tallinn, inte den tragiskt usla spinoff-variant som rullar under Sommarkrysset* och bara gläder Robert Gustafssons penningbinge) blev istället en helspäckad utekväll där vi "gjorde Umeå". 

 

*= Stanna gärna upp och notera tragiken i att en 21-årig ung man ogenerat refererar till hur han brukar titta på "Sommarkrysset" på lördagskvällarna. 

 

Hur gör man då Umeå en fredagskväll utan en endaste promille innanför västen? 

 

Jo; man börjar med att spela biljard på Megazone. Ett ställe som är mest känt för att ha hållit Simon Mårtensson borta från universitetsstudier i höst;

 

"Jag skulle ju sätta mig vid datorn sista dagen och söka, men när jag skulle sätta mig så ringde några kompisar och ville göra ’Fortet’". 

Fortet?

"Ja, på Megazone. Så då följde jag med dom och sen blev det aldrig av". 

 

Jag och Lundström hann med fyra matcher. Det slutade oavgjort, 2-2, efter att jag spelat upp mig efter en bedrövligt trasslig start där jag näppeligen lyckades träffa den vita bollen med stickan. Jag skyller på att jag inte spelat biljard på någon högre nivå sedan jag slutade gå på fritids senhösten -98. En ytterligare orsak kan vara att de på Megazone erbjöd en brunaktig krita att pensla stickans topp med. Jag spelade på fritids alltid med blå krita. 

 

Nåväl; jag spelade upp mig och avgjorde den sista matchen med en smäcker helplansväggning av den svarta åttan som fått även den mest kräsne biljardexpert att börja slå saltomortaler i ren eufori i kommentatorshytten. 

 

För en utomstående som sett kampen från början till slut kan det ha sett ut som att jag, för att tala biljardspråk, "gjorde en Uncle Phil". Det äldsta knepet i lurendrejarbibelns biljardkapitel. 

 

Tittade man inte på Fresh Prince in Bel Air när man kom hem från fritids i Västerbotten?

 

Efter biljarddrabbningen styrde vi kosan mot ett fik. Där var det tomt. Vi gick till ett annat café. Där var det stängt. 

 

Vi undrade vart alla nyktra, skötsamma människor var en fredagskväll. Faktum är väl att det endast finns två typer av människor som är nyktra och skötsamma på en fredagskväll i augusti. Fotbollsspelare och pingstvänner. 

 

De senare träffade vi på torget, där de stod och delade ut en kaffetår och en kanelgiffel till förbipasserande. Alla med varma leenden över läpparna, muntra uppsyner och mjuka, väna ord som får hela kollektivet att framstå som att de kommer från någonstans där alla är draperade i sammet, där alla hus är byggda i pepparkaksdeg och där alla tvister görs upp med kuddkrig. 

 

De ser alla så väldigt lyckliga och harmoniska ut. Det var nog tur att jag inte var där ensam. En genuin olycka som jag själv hade nog gått med omedelbart när jag märkt hur glada och lyckliga hela kollektivet verkade. Nu… försökte jag vara lite rolig istället. 

 

"Vi har varit och spelat biljard", förklarade Lundström. 

"Jaha, vad ska ni göra nu då grabbar?", frågade en pingstvän. 

"Det är ju fredagkväll, så vi ska väl kicka lite lyktstolpar", sa jag. 

 

Gick sådär. 

 

De ska ha cred för att de står där. Goda gifflar, finmalet kaffe och trevliga människor som verkligen "bara ville prata". Inget tjat om Jesus, Hossianna eller någon annan av våra favoritaktörer från Bibeln. De snackade fotboll. Om Herminator var på väg tillbaka (jag vet lika mycket som er där) och så. 

 

Det var bara en tant, förmodligen av den gamla knacka-på-dörr-skolan, som illa kvickt var framme och delade ut pamfletter så fort man stoppade kanelgiffeln i gipan. Det var förmodligen tant som stått och bakat gifflarna och som ville ha någonting för besväret och manade därför på folk en pamflett per bakverk. 

 

Imorgon bitti är det träning ute i Obbola. Därefter har jag efter många om och men (VK har ingen annan skribent tillgänglig, jag är förstås det sista krisvalet) tackat ja till att skriva en artikel. 

 

Om – sitter ni ner? – orientering. Distriktsmästerskapen. I mina ögon låter detta evenemang som någonting man "ringer in" på söndagen (ringer och frågar vinnaren någonting i stil med "jaha, hur gick det här då? Fick du alla stämplar?") och placerar i någon spalt intill boulenotiserna – men nu ska jag alltså vara på plats ute i Röbäcksskogarna. 

 

Det ska synas i texten att jag varit på plats. Jag ska ha in en smäckrare miljöbeskrivning bland de 1800 tecknen, känner jag, så att det är tydligt för alla nagelfarande orienteringsvänner att VK varit på plats. 

 

Tips på bra ord för att beskriva en barrskogsflora i augusti tas gärna emot och kan komma att i förlängningen publiceras. 

 

Jag tittar på teve,

Av , , 2 kommentarer 20

Ni har de senaste dagarna fått läsa er till leda om mina tåbekymmer. 

 

Ikväll tänkte jag bara kort ta upp en tråd från den fotbollsspäckade tevekvällen. Den som började med att Markus Halsti – även känd som Tio-i-allt-på-FM-Mackan eller Han-man-skeppar-iväg-direkt-gratis-när-man-startar-en-save-med-MFF-Mackan – smekte fram en Kaká-passning (nåja) i Champions League-miljö och man tänkte att "det är kanske inte så svårt att spela fotboll på hög nivå ändå". 

 

"Fan, till och med gamle Jeffrey Aubynn får ju hoppa in och slå bort bollar bäst han vill". 

 

(Om jag ska bli teverescensent för en stund: Lars Lagerbäck, som ofta ger sken av att ha utstrålningen hos en granstam, tyckte jag gjorde en mycket fin premiär som expert i Viasat-studion. Man må säga vad man vill om hans träiga yttre – men karln kan extremt mycket fotboll. Jag saknade då inte Bosse Brunkräm Peterson)

 

Men så kom Clasicon, försäsongs-Clasicon, och då glömde man omgående måttstockar som Halsti-genomskärare, Aubynn-bolltapp och Melicharek-tacklingar. Björn-Åke måste ha fällt en och annan glädjetår framför teven över hur alla passningar alltid satt på läppmynningen, hur bollen vid varje mottagning satt limmad jämsmed snörningen och hur allt ständigt utförs i maxfarter.

 

Jag konstaterade mest att när man ser möten mellan Barcelona och Real Madrid så sitter man och skäms lite över att man själv kallar sig för fotbollsspelare. 

Strax i teverutan igen,

Av , , 5 kommentarer 19

Jag var åter till Lars Johansson idag. 

 

Allt var lite bättre, musklerna lite mindre stela, tåleden lite mindre svullen, rörligheten en aning bättre. 

 

Men det var ju fortfarande så att slaktmasken åkt på omgående om jag varit en grisekno, om jag varit en hästkrake hade jag gnäggat mitt sista gnägg och snart funnit mig själv liggandes uppskivad på en Falu Rågrut tillsammans med en klick ister och kanske i bästa fall en gurkskivling och om jag hade varit en gammal huskatt hade jag med bums "skickats ut på landet till mormor och morfar" men sedan plötsligt ha "sprungit bort" när det var dags för barnen att besöka stugan. 

 

Verkligen allt är fel. Hela min kropp är ett luftslott.

 

Idag på träningen – vi spelade tio mot tio på straffområde-straffområdes-yta – styltade jag mig min vana trogen fram med vändningsradien av ett större hangarfartyg. 

 

Det går inge bra. Det känns inte bra. 

 

Jag tittar mig alltid över axeln när jag spelar. Inte för att "orientera mig" (tränarsvenskans inneord på 10-talet) och se vart jag har mina med- och motspelare. 

 

Nej. Jag är alltid rädd att någon ska knacka mig på ryggen, att jag ska vända mig om och få en stor filmkamera upptryckt i ansiktet. Att jag bakom det starka kameralyset ska kunna urskilja två välbekanta anleten; Martin Timells och Lennart Ekdals. 

 

 

Att Lennart Ekdal retoriskt ska fråga "Erik Löfgren?", med mer än en bekymrad rynka i pannan granska mig med de där grävande journalistögonen, och fortsätta gå på med "Vi kommer från TV4:s Fuskbyggarna. Du har sålt på Umeå FC en fallfärdig mittback, trots att du gett indicier om att vara en 21-årig ung idrottsman i dina bästa år". Jag ser framför mig hur jag skulle stamma fram något ohörbart och hur Martin Timell, som är expert på felbyggen och granskat ritningarna över min kropp, skulle kliva in i handlingen och argt skrika ut något om att "HELA FUNDAMENTET ÄR JU SKEVT OCH SNETT!". Jag skulle inte kunna argumentera emot. 

 

Under de förutsättningarna är det svårt att prestera. 

Slaktmask på,

Av , , 1 kommentar 14

Ni minns vad jag brukade göra som dagen-efter-match-träning i våras? På den tiden då jag var en förhållandevis hel och funktionabel mittbacksrese? Innan min konsumtion av portvin på vardagskvällarna – jag tycker det är rätt gott med ett glas till Findus Ostschnitzel – gav mig trassel i stortån? 

 

Jo, jag vattengympade

 

Idag var jag åter i bassängen. Det gamla gardet var intakt och Agda, 84, berättade för mig vad som hänt sedan jag sist jag var med och plaskade. The juicy gossips. Hur Ethel brände mandelflarnen på senaste syjuntan, hur Ullas barnbarn tagit en bronspeng i skol-DM i orientering och hur Gerd tyvärr återfått sina gamla stomibesvär. 

 

Det blev ett bra pass. Jag fick känna mig snabb igen. Jag var kanske inte snabbast, men lätt övre halvan bland de pensionerade tanterna. 

 

Efter vattengymnastiken var det dags att packa min söndertrasade lekamen på cykeln och bege mig till ännu en i raden av sjukgymnaster som skulle försöka lösa den trassliga gåta som är min kropp. Jag har ju varit till både Andreas Larsson och Lasse Bergman – UFC:s egna sjukgymnaster. Idag besökte jag Lars Johansson, tidigare bland annat UIK, uppe vid – vad jag antar kallas för – Gammliaskogen. 

 

Att gå till Lars Johansson med sin kropp är ungefär som att lämna in sin bil för besiktning. 

 

Tänk då att du kommer med din gamla, rostiga Ford Escort, årsmodell -74, med den där framvagnen som gnekar, de tröttkörda lamellerna och den där kamremmen som du vet med dig att du borde ha bytt för länge sedan – så kan vi likna min situation. 

 

(Jag tror att det, trots att vi bor i Norrland, är bäst för min sociala situation att jag förtydligar att jag inte slänger mig med ovanstående motorbegrepp i andra än ironiska syften. Jag hämtar alltid min motormässiga inspiration från det här Hassan-klippet)

 

Det började förvisso trevligt, då han först skulle fylla i ett formulär om allt möjligt. Exempelvis om vilka sporter jag spelat tidigare; vilket gav mig chansen att stolt räkna upp min egentliga paradgren tennis där jag, som av en händelse, även flikade in att "jag faktiskt vann DM innan jag slutade som fjorton-femtonåring" (det faktum att min tuffaste motståndare på vägen mot bucklan var en lönnfet -91:a lämnades därhän). 

 

Men sen var det dags för kroppsesyn. Den gode Lars, som jag skulle likna vid någon sorts guru, utbrast genast "VILKA KAVUSFÖTTER!" innan jag ens fått av mig båda strumporna. "Ka-vadå?", frågade jag trevande medan han stirrade med uppspärrade, närmast skärrade ögon på mina tydligen missbildade fyrtiofyror. "Ja, du har ett par kavusfötter så det bara skriker om det", fortsatte han. 

 

Jag fick aldrig någon riktig klarhet i vad en kavusfot egentligen innebär – vid en googling dyker det upp blott tre (3!) träffar – men att det var något väldigt trassligt blev jag mer än väl införstådd med. Det lät som att det var lika klokt att satsa på att bli fotbollsspelare om man hade två kavusfötter som att satsa på att bli handmodell som spetälsk. 

 

Jag fick visa upp rörligheten i den trassliga vänstertån och när han direkt såg hur jag inte kunde vinkla tån uppåt så ifrågasatte han hur jag kunde springa alls. 

 

Det kan ju ni som sett de senaste matcherna intyga att; det kan jag inte. Inte riktigt. 

 

Mitt vänstra löpsteg, där jag lyfter på foten istället för att trycka till över stortån, gjorde att alla andra delar av min sorgliga lekamen tog skada. Det fanns "en risk" för att jag "på grund av sättet jag kompenserar" skulle "dra på mig en allvarlig knäskada". 

 

Det lät, med andra ord, sådär. 

 

Och då hade han ändå inte börjat tänja på övriga mjukdelar. Eller… mjuk och mjuk. Mjukdelar är nog fel ord för mina muskler. Han tänjde baksida lår. Muttrade "näe" och skakade på huvudet när mitt ben inte alls ville följa med upp i någon nittiogradig vinkel. 

 

Sen följde, i tur och ordning, "näe", "näpp", "nejnejnej", "åhnej", "inte här heller" för varje muskelgrupp han prövade. Det var inte mycket som stämde. Han gick igenom varenda muskel, kändes det som, följde upp varenda led och sena. 

 

Hade jag varit en gammal rostig Escort hade dess ägare, efter ett "nej, nej, nej" vid besiktningen och en uppskattning på "det här kan nog dra iväg" hos bilverkstaden, skrotat mig illa kvickt. 

 

Nu är jag människa och får en chans att räta upp det här vraket till skuta. Ny tid hos samme Lars Johansson imorgon. Återkommer.