Slaktmask på,

Ni minns vad jag brukade göra som dagen-efter-match-träning i våras? På den tiden då jag var en förhållandevis hel och funktionabel mittbacksrese? Innan min konsumtion av portvin på vardagskvällarna – jag tycker det är rätt gott med ett glas till Findus Ostschnitzel – gav mig trassel i stortån? 

 

Jo, jag vattengympade. 

 

Idag var jag åter i bassängen. Det gamla gardet var intakt och Agda, 84, berättade för mig vad som hänt sedan jag sist jag var med och plaskade. The juicy gossips. Hur Ethel brände mandelflarnen på senaste syjuntan, hur Ullas barnbarn tagit en bronspeng i skol-DM i orientering och hur Gerd tyvärr återfått sina gamla stomibesvär. 

 

Det blev ett bra pass. Jag fick känna mig snabb igen. Jag var kanske inte snabbast, men lätt övre halvan bland de pensionerade tanterna. 

 

Efter vattengymnastiken var det dags att packa min söndertrasade lekamen på cykeln och bege mig till ännu en i raden av sjukgymnaster som skulle försöka lösa den trassliga gåta som är min kropp. Jag har ju varit till både Andreas Larsson och Lasse Bergman – UFC:s egna sjukgymnaster. Idag besökte jag Lars Johansson, tidigare bland annat UIK, uppe vid – vad jag antar kallas för – Gammliaskogen. 

 

Att gå till Lars Johansson med sin kropp är ungefär som att lämna in sin bil för besiktning. 

 

Tänk då att du kommer med din gamla, rostiga Ford Escort, årsmodell -74, med den där framvagnen som gnekar, de tröttkörda lamellerna och den där kamremmen som du vet med dig att du borde ha bytt för länge sedan – så kan vi likna min situation. 

 

(Jag tror att det, trots att vi bor i Norrland, är bäst för min sociala situation att jag förtydligar att jag inte slänger mig med ovanstående motorbegrepp i andra än ironiska syften. Jag hämtar alltid min motormässiga inspiration från det här Hassan-klippet)

 

Det började förvisso trevligt, då han först skulle fylla i ett formulär om allt möjligt. Exempelvis om vilka sporter jag spelat tidigare; vilket gav mig chansen att stolt räkna upp min egentliga paradgren tennis där jag, som av en händelse, även flikade in att "jag faktiskt vann DM innan jag slutade som fjorton-femtonåring" (det faktum att min tuffaste motståndare på vägen mot bucklan var en lönnfet -91:a lämnades därhän). 

 

Men sen var det dags för kroppsesyn. Den gode Lars, som jag skulle likna vid någon sorts guru, utbrast genast "VILKA KAVUSFÖTTER!" innan jag ens fått av mig båda strumporna. "Ka-vadå?", frågade jag trevande medan han stirrade med uppspärrade, närmast skärrade ögon på mina tydligen missbildade fyrtiofyror. "Ja, du har ett par kavusfötter så det bara skriker om det", fortsatte han. 

 

Jag fick aldrig någon riktig klarhet i vad en kavusfot egentligen innebär – vid en googling dyker det upp blott tre (3!) träffar – men att det var något väldigt trassligt blev jag mer än väl införstådd med. Det lät som att det var lika klokt att satsa på att bli fotbollsspelare om man hade två kavusfötter som att satsa på att bli handmodell som spetälsk. 

 

Jag fick visa upp rörligheten i den trassliga vänstertån och när han direkt såg hur jag inte kunde vinkla tån uppåt så ifrågasatte han hur jag kunde springa alls. 

 

Det kan ju ni som sett de senaste matcherna intyga att; det kan jag inte. Inte riktigt. 

 

Mitt vänstra löpsteg, där jag lyfter på foten istället för att trycka till över stortån, gjorde att alla andra delar av min sorgliga lekamen tog skada. Det fanns "en risk" för att jag "på grund av sättet jag kompenserar" skulle "dra på mig en allvarlig knäskada". 

 

Det lät, med andra ord, sådär. 

 

Och då hade han ändå inte börjat tänja på övriga mjukdelar. Eller… mjuk och mjuk. Mjukdelar är nog fel ord för mina muskler. Han tänjde baksida lår. Muttrade "näe" och skakade på huvudet när mitt ben inte alls ville följa med upp i någon nittiogradig vinkel. 

 

Sen följde, i tur och ordning, "näe", "näpp", "nejnejnej", "åhnej", "inte här heller" för varje muskelgrupp han prövade. Det var inte mycket som stämde. Han gick igenom varenda muskel, kändes det som, följde upp varenda led och sena. 

 

Hade jag varit en gammal rostig Escort hade dess ägare, efter ett "nej, nej, nej" vid besiktningen och en uppskattning på "det här kan nog dra iväg" hos bilverkstaden, skrotat mig illa kvickt. 

 

Nu är jag människa och får en chans att räta upp det här vraket till skuta. Ny tid hos samme Lars Johansson imorgon. Återkommer.