Strax i teverutan igen,

Jag var åter till Lars Johansson idag. 

Allt var lite bättre, musklerna lite mindre stela, tåleden lite mindre svullen, rörligheten en aning bättre. 

Men det var ju fortfarande så att slaktmasken åkt på omgående om jag varit en grisekno, om jag varit en hästkrake hade jag gnäggat mitt sista gnägg och snart funnit mig själv liggandes uppskivad på en Falu Rågrut tillsammans med en klick ister och kanske i bästa fall en gurkskivling och om jag hade varit en gammal huskatt hade jag med bums "skickats ut på landet till mormor och morfar" men sedan plötsligt ha "sprungit bort" när det var dags för barnen att besöka stugan. 

Verkligen allt är fel. Hela min kropp är ett luftslott.

Idag på träningen – vi spelade tio mot tio på straffområde-straffområdes-yta – styltade jag mig min vana trogen fram med vändningsradien av ett större hangarfartyg. 

Det går inge bra. Det känns inte bra. 

Jag tittar mig alltid över axeln när jag spelar. Inte för att "orientera mig" (tränarsvenskans inneord på 10-talet) och se vart jag har mina med- och motspelare. 

Nej. Jag är alltid rädd att någon ska knacka mig på ryggen, att jag ska vända mig om och få en stor filmkamera upptryckt i ansiktet. Att jag bakom det starka kameralyset ska kunna urskilja två välbekanta anleten; Martin Timells och Lennart Ekdals. 

Att Lennart Ekdal retoriskt ska fråga "Erik Löfgren?", med mer än en bekymrad rynka i pannan granska mig med de där grävande journalistögonen, och fortsätta gå på med "Vi kommer från TV4:s Fuskbyggarna. Du har sålt på Umeå FC en fallfärdig mittback, trots att du gett indicier om att vara en 21-årig ung idrottsman i dina bästa år". Jag ser framför mig hur jag skulle stamma fram något ohörbart och hur Martin Timell, som är expert på felbyggen och granskat ritningarna över min kropp, skulle kliva in i handlingen och argt skrika ut något om att "HELA FUNDAMENTET ÄR JU SKEVT OCH SNETT!". Jag skulle inte kunna argumentera emot. 

Under de förutsättningarna är det svårt att prestera.