All heder åt orienterarna,

Dagens träning hölls ute i Nydala. Efteråt skulle vi ha "en grej" där ute, något sorts samkväm som alla skulle vara med på. Även de spelare vars stortår är så pass trassliga att de inte får belasta foten och därför inte får vara med och träna. 

 

Jag tänkte slippa sitta på sidan och se den hela UFC-skaran hoppa, studsa och löpa med Fys-Malin i en timme. Därför bestämde jag mig för att cykla upp på IKSU, köra ett snabbare överkroppspass och därefter cykla vidare till Nydala och möta upp laget. 

 

Jag frågade mig fram. Hur långt är det från Gammlia, tro? "En halvtimme", sa nån. "Tjugo minuter", sa nån annan. "Tjugo? Max en kvart om du trampar på lite", sa en tredje.

 

Det lät ju lagom. En halvtimme-fyrtiofem på IKSU, sedan sätta sig på cykeln och behagligt rulla vidare mot sjön – ett perfekt upplägg. 

 

Trodde jag. 

 

Och träningspasset gick ju bra. Men sen var det dags för cyklingen. 

 

För att sätta er in i min situation vill jag att ni föreställer er en människa med ett lokalsinne värdigt en dement farbror med båda ögonen i princip utslagna av svårartad gråstarr. Betänk att samma människa förvisso inte har några problem att svälja stoltheten och fråga gemene fotgängare om vägdirektiv, men om fotgängaren i fråga börjar med en längre utläggning så lyssnar bara människan på de första fraserna. "Du tar först rakt fram, sen fortsät…". Så långt brukar jag orka fokusera. Sedan kopplar jag bort och tänker att "vi tar rakt fram, sen frågar vi någon ny", för "Umebor är ju så trevliga". 

 

Jag frågade säkert ett tiotal tanter och farbröder längs vägen. 

 

Vi kan säga så här; att efter fyrtio minuter på cykeln så stod jag på en klipphäll, längst ute på en udde. Med näven kupad som en skärm för att spana omkring. Jag ringde Johan Larsson. Han förklarade skrattande att "vi är bara hundra meter därifrån… precis på andra sidan vattnet". 

 

Fågelvägen var jag inte så långt borta. "Det är bara att simma över, det går nog snabbast". 

 

Jo. Nog hade det gått snabbast alltid. Nu fick jag istället cykla runt hela Nydalasjön. Jag trodde på allvar att både Johan och Örjan drev med mig när de sa åt mig att "cykla runt", eftersom jag inte – hur jag än kollade – kunde se båda ändarna av sjön. Men efter mången övertalningar satte jag mig på sadeln igen. 

 

Och jag kom fram till slut…

 

… alldeles när jag i desperat förtvivlan tänkte slå upp ett eget nödläger, hitta några proteinrika rötter att gnaga i mig och stampa upp lite lervatten att dricka. Detta innan jag skulle söka vindskydd för natten genom att via naturabetalning få låna ett gryt av någon välbärgad godsägare till grävling.

 

… långt efter det att min farfars gamla cykel börjat gett vika – jag fick hanka mig fram de sista kilometrarna efter att styret nästintill lossnat av det energiska trampandet. 

 

… lagom till att blott två stackars hamburgare låg kvar och gassade ensamt på grillen. Lagom till att alla hade badat. Lagom till att de flesta började tänka på refrängen. 

 

Så går det kanske när man lite stöddigt gör sig lustig över Orienterings-DM. 

 

Jag fick skjuts hem.