Jag ber om ursäkt att det har dröjt. 

Vid det här laget har ni förstås full koll på läget då både VK och VF rapporterade hem om drabbningen i Uppsala. 

Att vi hade en 2-0-ledning i paus. 

Att vi tappade till 2-2 i andra. 

Att vi kom hem med en pinne. 

Jag ska väl försöka fylla ut luckorna som inte togs upp i tidningen. 

Typ… vilken poängspelare Danny Persson omgående visar sig vara. 

Ni vet hur gymmare – de där bulkiga killarna med för små linnen och tribaltatueringar – väger sina kycklingfiléer på våg, hur de tuggar i sig den torra kycklingen tillsammans med några broccollistavar. Kanske unnar sig lite kvarg då och då. Allt för att optimera sin träning för att bli stor och stark.

Danny Persson? På lunchen innan matchen berättade han att han brukar äta mackor till middag ibland. Bara mackor. Och den perfekta frukosten? "Choko pops och mjölk". 

Och UFC-bloggen har redan avslöjat hans förkärlek till den sockerbomb som Shell döpt till "Coffee Slush". Den som skulle få en diabetikers ben att lossa vid lårbenshalsen. 

Dannys motto? "En glad fotbollsspelare är en glad fotbollsspelare". 

Mack- och chokladflinge-dieten till trots; Danny är störst och starkast i alla offensiva straffområden. I höst också. 

I en första halvlek där vårt spel inte alls kom igång – medan Sirius rullade igång desto bättre, överbelastade på kanterna och kom i djupet – var det Dannys bollhållarstyrka och huvudspel som ganska allena som tog oss till en 2-0-ledning. 

Vid 1-0 hittar Ali Dannys skalle med ett perfekt inåtskruvat högerinlägg från vänstersidan. Danny sätter skallen till och lobbnickar perfekt, retsamt över Sirlarnas pytsvaktare. Och vid 2-0 är det Danny som på Rory Delap-manér långkastar från en position långt ner på högerkanten. Marko går som bestämt på skarv, men bollen passerar över honom och även över de svartblåa som markerar serben. Jag står bakom, felvänd mot målet, och brottas med deras mittback. Bollen studsar över oss båda och landar igen på ytan bakom – där Kung Erik kommer framstörtande. 

2-0 till Stoke Umeå FC. 

Det var Dannys första halvlek. 

Men det var mittbackskollega Marko Mihajlovic match. Han stod och sov en gång med bollen i första halvlek – trodde på något underligt sätt att han hade den vid fötterna varpå en anfallare knyckte den och blev halvfri – men i övrigt var han prickfri och sådär serbiskt beslutsam och resolut i varenda duell. Både efter mark och – framför allt – i luft. 

Hur han inte kan ha fått trippla kaniner, rådjurskid, kurrar eller vad nu som delas ut i de olika tidningarna övergår mitt förstånd. 

Hans kollega? 

Anledningen till att det här inlägget kommer upp så pass sent är att även om jag är en människa bloggare som gillar att vältra mig i bitterhet – men inte ens jag kan finna nöjet i att för fjärde matchrapporten i rad sätta sig ner och såga sig själv jämsmed fotknölarna tålederna. 

Men det är tyvärr oundvikligt. 

För att sammanfatta kort – klockan är mycket, jag har en fotbollsskola att kliva upp till imorgon – så kan vi säga som så att vi garanterat hade vunnit matchen med Joakim Kvist intill Marko. 

Hade Janne Schaffer spelat mittback intill Marko hade nog vunnit med 2-1. 

Men när Erik Löfgren spelade där så blev det 2-2 och två tappade poäng. 

Det är den, för alla parter, bistra sanningen. 

Vid reduceringen möter jag Sunday Sylvester Bale – som jag mött flera gånger tidigare – i en en-mot-en-duell. Jag låter honom löpa helt obehindrat, låter hon sick-sacka vänster, höger, tillbaka, tillbaka igen. Ingen tanke på att styra honom åt något håll. Eller, för den delen, någon tanke på att ta av honom bollen. Jag bara backade, backade – med fotarbetet hos en plattfotad vätte – och lät honom till slut, från några meters avstånd, flika in och skjuta bollen i nät. 

Vid kvitteringen försöker jag, med naiviteten hos ett litet barn, bryta bollen medan den går fram till samme nigerianske Sylvester. Framför honom, liksom. 

Han viker bara runt, parerar min veka lekamen med sin bakdel, och är halvt fri. Ett inspel och en lite för långsam rensning senare så är bollen i mål. 

Då har jag ändå bara nämnt de två nyckelscenerna. Man skulle kunna klippa ihop de sekvenser där jag figurerar på Sirius matchvideo och låta Roger Gustavsson sätta ihop två kortfilmer till sin Fotbollens Hemligheter-serie med undertitlarna "Hur man inte ska spela försvarsspel" och "Värdelösa uppspel – så går de till".

Jag tycker att jag skött allting optimalt på sistone. Känt av halsont varje morgon, förvisso, men det har alltid försvunnit under dagarna. Kosten, sömnen – och framför allt träningen har skötts med den sortens prickfrihet som man annars bara ser hos idrottens allra värsta nördar (jag glömmer säkert några, men jag tänker mig friidrottare och simmare). Jag tränade dubbla pass nästan varje dag förra veckan. Men min form sedan jag trasslade till min tåled i hemmamötet mot Sirius – sedan jag började knapra Voltaren till dagligdags – går närmast att jämföras med Magnus Hedmans formkurva över de senaste två-tre åren. 

Vi kan väl säga som så att om jag vore en travhäst så skulle jag ligga i en charkuteriavdelning – skuren i tunna skivor och bara väntandes på att få lägga sig på en bädd av smör ovanpå en kavring – vid det här laget. 

Nu är jag människa och då har jag lärt mig att livet går vidare.