Ett litet steg mot videobloggandets förlovade land,

Av , , 1 kommentar 17

Jag vet inte, men…  att förlora samtliga fem matcher i ett sex-mot-sex-spel när man vill slå sig in tillbaka i en startelva som senast vann med 4-0…

 

Jag tror inte det är optimalt. 

 

Det var hur som helst vad jag gjorde på onsdagsträningen. 

 

Igår, på vår träningsfria dag, hade jag planerat att träna fotboll med Björn-Åke på morgonkvisten, tillsammans med Wennebro, Lundström och Rajko. 

 

Men Wennebro, som fyllde 20 år dagen till ära, stod på morgonkvisten istället och bultade på portarna till Systembolaget, tillsammans med valda delar av Umeås oerhört rika alkisbestånd. 

 

Och Lundström har, enligt en samlad panel av häxdoktorer,  "för lite luft i lungorna" och får därigenom – genom synapser som Gud eller annan ansvarig måste sammankopplat på en sjusärdeles fylla – trassel med ljumskarna. Han har därför vilat från de intensivare spelen under träningsveckan för att kunna komma till spel på lördag. 

 

Det blev med andra ord ingen morgonträning. 

 

Istället skyndade jag till stan i öppningsottan och vevade med ett av mina oräkneliga bonus- och VIP-kort* och…

 

Resten av dagen kan vi sedan sammanfatta i en bild**:

 

 Ledord: grävlingsgryt, morgonrock, handkontroll, FIFA 12. 

 

*= Bonuskortet från GAME är mitt allra stoltaste kort, det jag brukar "råka" dra fram när jag ska legga mig in någonstans – bara för att få visa upp det. 

 

**= Fantastiskt vad man kan göra med en webbkamera nu för tiden, hörrni. Ett knapptryck så är kameralinsen omgiven av ett hjärtskimmer. I och med att jag upptäckt dessa nya landvinningar inom webbkamerabranschen känns ju genast det här med långa texter väldigt föråldrat och tråkigt. 

 

För att citera den klarast lysande stjärnan på Division I-fotbollshimlen: "Jag skriver väldigt mycket på bloggen nu och det är tråkigt ibland, det är inte så kul att läsa hela tiden. Jag kan förstå det, jag menar… skulle inte heller orka läsa och läsa, läsa, läsa hela tiden". 

 

Malou, Agneta och några andra,

Av , , Bli först att kommentera 22

Vilken förpillat förtjusande dag vi fick att tjusa oss i idag, idag idag, idag, hörrni. 

 

När man i ottan vevade på Nyhetsmorgon och drog upp rullgardinen kunde man direkt konstatera att det skulle bli en sån där härlig septemberdag då till och med Magnus Hedman slår upp sina ögon, liggandes skavfötters med Jockiboi i en gammal skinnsoffa efter ett sent DJ-gig på Flens stadshus, och tänker att "mitt liv är nog inte så trassligt ändå". 

 

Lagom till att Malou von Sivers förklarade att dagens "Efter tio" skulle bestå av att Agneta Sjödin och tre ännu mindre kända medelålders kvinnor skulle prata om hur det var att växa upp som skilsmässobarn. Jag stängde av teven rekordsnabbt och begav mig ut. 

 

(Till er som tycker att "hur kan han sitta och klaga på att det är jobbigt när han ska klämma fram ETT BLOGGINLÄGG OM DAN?!" vill jag bara påpeka att jag är en journalist av rättfärdigt märke som alltid underbygger och tar fram alla fakta (hörde jag någon dölja ett "Galambos" i en låtsashostning?). Så när jag ska skriva en kort och obetydlig anekdot om Malous klimakterieteve så måste jag surfa in på programmets egna Facebook-sida för att ta reda på vad de egentligen sa att de skulle prata om. "Skilsmässobarn", var det, fick jag bekräftat av ett av redaktionens inlägg. Detta dock först efter att ha sållat igenom hundratals inlägg i ett forum där svenska medelålders förskolepedagoger får vara så mycket svenska medelålders förskolepedagoger man bara kan vara: 

 

 

Print-screens, copy-pastande, Paint-fixande, bildinfogande… och så hela den här utläggningen. Det var den kvarten, det. Men min läsarskara har ni fått ett svar på den eviga frågan "vad är det för människor som sitter och kommenterar och diskuterar ’Efter tio’ på Facebook?". 

 

Lite jobbigt. Men… lätt värt det?)

 

Efter en längre promenad med världsmusik i lurarna och en TC-lunch lämnade jag in min cykel för reparation. Gårdagens försök till att laga en bakhjulspunktering utmynnade i ett däckhaveri utan dess like like. 

 

Jag fick väldigt ledsamt, närmast gråtande, pynta upp 370 kronor för ett nytt däck, en ny slang samt sju-åtta minuters arbete. 

 

Hur blåst blev jag, hobbyreparatörer där ute? Jag antar själv att jag blev rätt blåst. Jag lämnade ju nämligen in cykeln hos CM Cykel. Just det; på Öst-Teg. Där får man förmodligen inga förmåner när man glider in som bloggprovokatör från fel sida E4:an, med en stor Väst-Teg Represent-tatuering över skulderbladen. 

 

Därefter rullade jag med nya snabba däck (men månne bortkopplade bromsar?) till träning. 

 

Två-dagar-efter-match-snacket inleddes av Stuart bad mig förklara hur matchen sett ut från sidan. Han ville att jag skulle ta upp ungefär alla aspekter som fanns att ta upp vid sidan av den kokta halvtidskorvens läckerhet. 

 

Det är i de lägena (och i nästan enbart de lägena) det är bra att ha en UFC-blogg, gott folk. Jag rabblade upp det mantra jag tvingat ner i bloggform på söndagskvällen. 

 

… efter det fanns det, förståeligt nog, inte mycket kvar att säga. 

 

Coffee Slush-Danny har börjat rycka i mina skribentnävar till sitt företag (www.supporterprylar.se; jag skickar en faktura för reklamplatsen). Någon slags "månadskrönika om fotboll" har han lösa planer på att plocka in min trassliga fjäderpenna för. Jag har inte ens skickat över min raider och jag har mig veterligen inte ens blivit tilldelad något kontor, så förhandlingarna har ju inte inletts, men…

 

… efter dagens orala matchanalysuppvisning gick ju priset på mina tjänster inte ner, direkt. Det finns ju dock, som Hossianna lärde oss, saker här i livet som är värt mer än pengar. Danny har pratat om att de ska börja ta in prylar inom motorsport inom en snar framtid och… jag måste erkänna att jag gärna skulle ta ut mitt gage i en äkta Rospiggarna-mundering. 

 

Efter det korta matchmötet om söndagens succématch gick vi ut och gjorde en mycket bra träning. Lite löpning, hopp och spänst med Fys-Malin, nån passningsövning och sedan spelade startelvan mot oss andra. Elva mot elva. 

 

Vi andra förlorade till slut klart. Men vi hade 0-0 med mersmak in till pausdrickat och i den andra halvleken blev vi en man mindre varpå Wennebro, söndagens succéman, klev in i en brandgul väst i en joker-roll där han alltid var med laget som hade bollen. 

 

För oss tappade han bollen. Gång på gång. För startelvan spelade han fram till två och gjorde ett tredje med att felvänd hoppa upp och nicka bollen i det bortre aviga på ett sätt som fått Mambo-Mumba att bli grön av avund. 

 

När vi sedan rullade igång bollen efter nickmålet stod Wennebro fortfarande och kramades med Rajko (som var i startelva-laget då Lundström kände av en ljumske och vilade). Då är det inte lätt. 

 

Nej, all skuld ska inte falla på Wennebro, men att ha en diffus joker att skylla ifrån sig på i en i övrigt ganska jämn match gör att man kan lämna träningen lite nöjdare. 

 

Och det var överlag en mycket bra träning. 

 

… hade jag bara inte slängt bort flera surt förvärvade slantar i tron på att Manchester Citys småknoddar skulle få den 2,44 meter långe van Buyten att slå en pålstek på sig själv hade vi kunnat summera en fantastiskt bra dag. 

Umeå FC – Syrianska Kerburan 4-0 (3-0),

Av , , 3 kommentarer 24

Det har ju spelats match på den nya telekombolagsarenan. Erik Löfgren ska sammanfatta matchen här på sin UFC-blogg. Han sitter i ett grävlingsgryt. Han tittar på ett gammalt The Office-avsnitt. Han lär använda ordet "trassligt" åtminstone några gånger i sammanfattningen. 

 

Så långt är allt sig likt. 

 

Den enda skillnaden den här gången är att Erik Löfgren den här gången sett matchen från läktarplats. Som en… typ riktig skribent som skriver riktiga matchrapporter. 

 

Kommer det att innebära att den här matchrapporten kommer att bli bättre än de tidigare? 

 

Nej. Inte alls. 

 

Men… om vi vänder på det? Blir själva spelet nere på konstgräset bättre av att Erik Löfgren sitter på läktaren?

 

Ja. Tydligen. 

 

 

Jag är en ung man av den typ som kan säga "jo, jag hade en jävligt bra helg" för att när någon sedan ber en att specificera "vad som var så bra" tillägga att "jag låg och vältrade mig på en soffslaf i bara mässingen och fick se Stoke kryssa mot West Bromwich". Jag har, om man säger, sett en del fotboll i mina dagar. Tycker jag blivit rätt bra på att titta på fotboll. 

 

Och efter blott knappa fem minuters spel i dagens match så stod det klart för mig att det här kommer vi att vinna. Det här kommer vi att vinna jättelätt. 

 

Det var dels sättet vi klev ut på; så där aggressivt gå-på-igt som man kan läsa om i de första tipsparagraferna i självhjälpsboken "Hur man går ut och vinner på hemmaplan mot omotiverade syrianer". 

 

Men nästan lika mycket för sättet som Syrianska Kerburan klev ut på. Ordföljden "ingenting att spela för" tas mer ordagrant på det syrianska språket, får vi anta. Jag har sällan sett ett lag komma ut så pass håglöst till en match. Sällan sett ett lag vara så rädda för att gå in i närkamper (riktiga närkamper; inte fälla-folk-när-de-spelat-bort-bollen-närkamper – där var de duktiga). Sällan sett ett lag vara så pass mätt, med fyra matcher kvar av säsongen. Det såg ut som att var och en av de rödgula spelarna låtit sig väl smaka av varsin gräddstakad cidergås i omklädningsrummet precis innan matchstart. 

 

Men det ska inte förta särskilt mycket av vår första halvlek. 

 

När vi ser tillbaka på säsongen som gått så är det några mål som sticker ut. Vi minns alla den magiska tån hemma mot IFK Luleå. Men jag undrar om inte Wennebros 2-0-mål är där uppe och nosar på titeln Årets mål på Gammlia. Nån sorts felvänd semiklack förbi den första spelaren, sen löper han ifrån den andra, kommer ner till linjen, skeppar inte in bollen på vinst och förlust utan väljer att Kurre Hamrin-vandra inåt själv. När han kommit i behaglig vinkel vid målområdslinjen rullar han enkelt in bollen i det bortre aviga. 

 

 

… och sen överstegsfinten som näst siste man vid mittlinjen! Han blev Matchens Allstar-lirare. Jag har fått för mig att det priset ges till "Matchens prestation". Jag fick det efter någon match. Jag tror jag har fått det två gånger av anledningar som enbart kan stavas "tombola". Jag är nästan villig att ge bort mitt pris till Wennebro som idag förtjänade dubbla priser. 

 

Tillsammans med Kung Erik, som var tillbaka på innermittfältet (på riktigt, och inte i någon släpande anfallare/trequartista/konungs-roll), fick de styra spelet bäst de ville i den fantastiskt trevliga förstahalvleken. Och de gjorde det med den äran. 

 

Larsson flög fram på sin flank och överlappades jämt och ständigt av den snart irakiske landslagsmannen Ali Jasim. Som vid 1-0-målet då… nån nådde Seif på den första stolpen som skjöt sig ännu ett steg närmare det irakiska landslaget med ett perfekt vänsterrull i det bortre.

 

På andra kanten stod "Stigga" och måttade inlägg. Ett satt så där frikyrkligt perfekt på Danny Perssons skalle. Och är det något Danny Persson gillar att bli matad med förutom en isande kall och sliskigt söt Coffee Slush så är det dylika inlägg. 

 

… däremot höjer bloggen ett ögonbryn för alla de bollar vår väldige rödtott bara skulle ha rakat in med fötterna. De där han till synes slog en pålstek på sig själv istället för att bara förpassa bollen i mål. 

 

De två "riktiga" anfallarna fungerade väldigt dynamiskt bredvid varandra då Seif var väldigt löpvillig i djupled och den där enkla, raka bollen från ytterback ner mot hörnflagga gick att slå på samma sätt som under våren då Simon Mårtensson ständigt var på språng. Det leder inte alltid till målchanser, men vi får nästan alltid på ett eller annat sätt fast bollen på offensiv planhalva. Och det är sällan en nackdel. 

 

Det var väldigt roligt att se Jens Sjöström i full aktion i nittio minuter igen. Jag tänkte skriva Kapten Jens Sjöström men jag har noterat att Erik Lundström, månne efter en viss adlingskrönika, fått behålla bindeln. Matchbilden var ju till stora delar en våtare dröm för en mittback. Ingen som gick upp och störde i nickmomenten och schemalagd "Fri lek utan press" med bollen i alla lägen – men Jens, och Marko för den delen, gör det väldigt bra. Han är ruskigt trygg med bollen vid fötterna Jens, slog massa kloka uppspel och välartade lyftningar, och hade så när fått krönt sitt insats med en balja när han själv drev upp ett anfall och avslutade med ett distansskott. 

 

 

… enda orosmomentet defensivt var när Sallanto fick bollen vid fötterna. Men… om han har "sin dag" spelar det väl ingen roll om man som defensivt kollektiv kallar sig Umeå FC eller Otto Rehagels Grekland anno 2004. Han hatar inte skott- och inläggsfinter, den killen. Man vet ju faktiskt inte hur matchen sett ut om John-Junior, lille nummer 15 på högerkanten, rakat in 1-1-målet från två meters håll efter en fantastisk Sallanto-aktion. Men nu behöver ju vi inte fundera i de banorna. Vi har ju Vlado Sudar. 

 

Andra halvlek? 

 

Njäe. Jag hade sett fram emot hur vi stormade fram och öste in 6,7,8-0 mot de uppgivna, ointresserade syrianerna vars usla förhandsinställning inte lär ha förbättrats markant av att gå in i ett cidergåsångat omklädningsrum i pausvila med ett hopplöst tremålsunderläge. Alla plusmål hade ju varit så oerhört välkomna i jakten på det Dalkurd som placerar sig tre poäng före i tabellen. Hade vi vunnit med, säg 8-0 (jag såg faktiskt helt ärligt inte det som någon omöjlighet), så hade vi plockat in alla minusmål. Då hade vi varit på kvalplats vid det inte otänkbara scenariot att Dalkurd förlorar hemma mot Frej och vi vinner borta mot Forward nästa helg. 

 

Men nej. Den andra halvleken innehöll verkligen inget av de element som gör en fotbollsmatch intressant. Inget. 

 

Det var en jävla tur att vi på läktaren bjöds på höstens varmaste och mest solstinna dag. Jag kan inte ens föreställa mig hur outhärdligt trist andrahalvleken hade varit ifall det varit åtta grader och den vanligtvis obligatoriskt styva nordankulingen. 

 

… 1350 med nämnda väder och FRI ENTRÉ i åminnelse? För dåligt. "Men ni är ju inte med i den absoluta toppen längre", hör jag någon medgångare grymta där bak. Men nu är vi det. Okej? Och vi vann med 4-0 idag. Spelade propaganda i omkring fyrtiofem. Ni kommer nästa gång? Bra. Tack. Ses. 

 

Nej. Nu måste jag sova. Det väntar en träningsvecka med tillhörande formuppvisande utan dess like like från min sida om jag ens ska ha en sportkeps på att slå mig in i det lag som mordvann med 4-0 idag. 

 

Läsarinteraktion (förhoppningsvis),

Av , , 2 kommentarer 16

Hej. 

 

Den schemalagda "fria leken" innebär idag att jag sitter på sofflocket med vänsterfoten i växelvis högläge och i en plastbytta med varmt såpavatten. 

 

Och just det; på skolan gör de samtidigt någon "obligatorisk statistikuppgift" som… jag vet inte, jag har inte hängt med så bra; men jag tror inte det hade varit någon nackdel för mig att göra den. 

 

Jag tror, om man ska tala i termer som räkfiskare förstår (och det ska man ju alltid försöka göra), att den här missade statistikuppgiften var den sista räktrålaren som avgick till sjöss – och kvar står jag på lastkajen.

 

Jag tror inte jag kommer att kunna tillgodoräkna mig några femton psykologipoäng här i höst. Men… lika glad för det är väl jag. Jag kan ju fortsätta smyga in på föreläsningar som låter intressanta och argument som "men det syns ju inte på ditt CV; att du gått och lyssnat på föreläsningar" besvaras med faktumet att ett CV sällan är lika viktigt som ett personligt möte i en anställningsprocess. Och om jag ska tvingas släpa in min tvivelaktiga person på ett möte med en annan människa; ja, då var det ju kört redan från början. 

 

(… hela CV-utläggningen förutsätter givetvis att jag någonsin kommer vara aktuellt för ett riktigt jobb. Det är inte alls säkert.)

 

Nåväl. 

 

Nu när mina dagar inte är lika uppstyrda längre (tre timmars "Fri lek" om dagen är inte tillräckligt), så tänkte jag styra upp den här kapsejsade skutan till UFC-blogg. 

 

Jag är öppen för allt. Spelarintervjuer? Bryan Massa-inspirerade videobloggar? Ett "Supersize Me"-projekt där Danny Persson i en månad uteslutande dricker sig mätt på Coffee Slush framför en skakig handkamera?

 

Jag ber er ödmjukast om er hjälp med att hitta på idéer som ni skulle vilja läsa om. Den här bloggen har kört fast, den halkar läsarmässigt efter storheter som Big Papa – Ersbodian och Lisbet Olofsson – the one and only på ett sätt som snart blir omöjligt att ta igen, och behöver komma på rätt spår. 

 

Se så. Support your local UFC-blogg; bjud på en åsikt om vad du vill läsa om. 

 

PS. Den bästa idén är med i utlottningen av den andra volymen av Stefan Sauk-boxen på VHS. 

Bit i kudden, skattebetalare,

Av , , Bli först att kommentera 16

Om man driver med Danny Perssons tandutplock, bilolyckor och sockersug så till den milda grad att han kommer in i omklädningsrummet dagen därpå och undrar "varför så många på jobbet frågade mig om han gillade Coffee Slush idag"…

 

Då är man, om man säger, inte riktigt i position att själv kliva av den efterföljande träningen på grund av en ond blånagel. 

 

Inte alls. 

 

Men låt mig först och främst klargöra en sak;

 

Jag har spelat fotboll i sjutton år. I åtminstone i en handfull av de åren har jag stått och blivit trampad på som mittback. Jag har haft blånaglar förr. Väldigt blå naglar. Blånaglar så pass väldiga att de haft sina egna blånaglar. Fan, några av mina närmaste vänner har varit blånaglar. 

 

Men den här. Min vänstra tånagel har hela säsongen (efter ett ihärdigt på-trampande av Robin Arestav) haft utseendet av en fifty-fifty-klubba. Hälften blå, hälften hudfärgad. Under kontroll. Kontrollerat semiblå. 

 

Men så helt plötsligt, över en natt, så hade hela vänstertån svällt upp och blivit rödfärgad tills imorse. 

 

Jag testade aldrig att gå till skolan (regn o-c-h tåbekymmer… någon måtta får det vara även för samhällets karaktärspelare), men jag testade att träna. 

 

Det gick inte. Alls. Jag är van att stappla runt på fotbollsplanen (även när jag är fullt frisk beskrivs min löpstil bäst som ett "trassligt stapplande") – men det här… Nej. Tänk er en gammal krigsveteran, med granatsplitter genom hela benmärgen, vars tarmsystem kapsejsat på ålderns höst och frambringat ett avföringshaveri i khakibyxorna… där någonstans. Där har ni mig under uppvärmningen, löpstilsmässigt. 

 

"Det måste vara böter", sa Jonas Nilsson när jag linkade av. "Om det här är mina tandbesvär…", sa Danny och flinade på det sätt som han annars bara flinar när han har gipan full av chokladsörja, "… så är det här dina TÅBESVÄR", fortsatte han och gestikulerade med händerna i helt olika våglängder. 

 

Jag rusade ut för att snabbt rycka åt mig något vasst att sticka hål på hela tåområdet med. I omklädningsrummet fanns massör Mats-Åke. Han började omgående vända upp och ner på hela Gamm… f’låt; T3 Arena för att finna en nål eller ett gem eller dylikt av det sterilare slaget. Han hittade inte ett enda vasst föremål han ville anförtro att sticka min tå med. 

 

Så; en och en halv timme senare står jag i mörkret och regnet vid en vägkorsning i Ålidhem och väntar på skjuts tillbaka till Gammlia. Jag har då spenderat en timme i ett väntrum samt betalat 300 kronor för att – inte sticka hål på nageln, nej, det var tydligen "farligt och kommer inte hjälpa ett dugg" – få berättat för mig att jag måste lägga ut ytterligare 200 kronor på ett antibiotika mot min inflammerade tå. 

I brist på annat upplägg,

Av , , 2 kommentarer 17

Hej. Det var inte igår. 

 

Jag ber om ursäkt för det. 

 

Är man till viss del ursäktad ifall man säger att man i dagarna tre befunnit sig i Norrlands Huvudstad? Kan man hänvisa till andra bloggar för täckning av såna UFC-orelaterade händelser? 

 

Inte det? Häpp. 

 

Nu är jag hur som helst tillbaka i Västerbotten. I Umeå. I ett av stadens allra mest hemtrevliga grävlingsgryt. De yttre förutsättningarna är åter så perfekta som de brukar vara; jag borde diska, jag borde städa, jag borde sova – men jag måste skriva. Och jag har ingenting att skriva hem om. 

 

Ingen. Idé. Alls. 

 

Kan man göra ett sånt där inlägg där ingenting hänger ihop? Där man bara staplar en massa strukturlösa anekdoter på varandra? Kan man det? I en sån här klassblogg som alltid har levt på sina strukturerade och välplanerade inlägg… äh, va’nget. Nu åker vi. 

 

… igår tisdag hade vi ett kortare matchsnack än vi haft på sistone. Efter både Dalkurd- och Väsbytorsken hade vi långa diskussioner och några kände att "vi pratat för mycket om de senaste förlusterna inför Karlstadsmatchen". Nu bestämde vi på kort tid att allt fokus skulle skeppas vidare till helgens match mot Kerburan. Sedan gick vi ut och genomförde en av säsongens roligaste och bästa träningar. Där mitt lag självklart tog hem totalsegern i fotbolls-trekampen som arrangerades mellan tre lag. 

 

… hemma i Sundsvall såg jag för första gången i år Giffarnana spela seriematch. Stabila 5-0 mot ett Brage som var så pass svagt att Tycho Brahe måste vänt sig både en och två gånger i sin grav för de grönkläddas vanhelgande av stora delar av Tychos välrennomerade efternamn. 

 

… ni kanske har sett hur jag cyklar runt i för stora huvtröjor och formar ett "V" följt av ett "T" med händerna? Den här veckan är jag extra stolt över att vara Västteg Represent. Teg Publishing har nämligen gett ut det här årets bästa svenska skiva; Mattias Alkbergs "Anarkist". 

 

… jag hoppade av spelarbussen i Norrlands Huvudstad och lämnade därmed mitt Chelsea vind för våg med inhämtade Martin Keown som tillförordnad vid rodret för skutan fram till Karlstad och tillbaka. Enligt uppgift har Martin "häng på en Europaplats" när FM-saven är inne i februari. 

 

… Marko Mihajlovic har sparat ut en Ron Jeremy-mustasch. 

 

… Väsby tappade två poäng mot Vasalund hemma. Vi har fem poäng upp till direktuppflyttning med femton poäng kvar att spela om. 

 

… vi lottade om lagen vid FM-savens start. Jag rev ut några bilder från en oviktigare Aftonbladet-sida (den handlade inte om varken sport eller spel). Seif drog en okänd gammal gubbe och fick Arsenal. Danny drog en bild på en pingvin, vilket innebar nitlotten Liverpool, och jag ryckte upp Maud Olofssons gapiga nuna och fick sätta tänderna i Chelsea. Jens Sjöström hoppade, under Karlstadsresan, in som Tottenham-manager. 

 

… Danny Persson två träningar förra veckan. Först på grund av en lindrigare bilolycka och sedan på grund av ett akut utplock av en tand. "Jag fick lugnande plus sex sprutor i käften och sen krafsade dom på med en gaffel i två timmar", sa Danny. "Det är inget utplock – det är en operation. Jag skulle tippa på att det är så nära jag kommer barnafödande i smärtväg", försökte han. 

 

… hand upp på alla som finner det en aning misstänkt att dessa två suspekta frånvaroskäl sammanfaller med två av säsongens allra hårdaste löppass? 

 

… det var många händer, det. Jäklar. 

 

… hörde jag en fråga om "hur gick det för Seif Khadim på FM-saven"?

 

 

… efter 0-4 hemma på Emirates mot Dannys medriggade Jay Spearing- och Maxi Rodriguez-innermittfält. Några dagar senare dök dock en ny, oadlad Khadim upp och smilade upp sig inför pressen som ny Arsenal-tränare. 

 

… ett litet tips, så här i onsdagsnatten; om du studerar vid universitetet – tolka då inte den schemalagda "Självstudier i grupp" som "FRI LEK". Det kan… försvåra saker när du närmar dig grupparbetsinlämningen och inte ens vet vilken grupp du tillhör. Så kan vi säga. 

 

… idag innebar "FRI LEK" att jag tog bussen ut till Ersboda för att hämta ut ett par nya fotbollsskor. 

 

… "vilken färg har dina nya fotbollsskor?"!?! Vad är det för fråga? Svarta och vita. 

 

… ett litet tips till: Patrik Backlund. Här har jag bott i Umeå i över ett halvår och först nu snubblar jag in på hans musik; varför har ingen sagt något?! Och; vart går jag och ser honom spela? 

 

 

… hans vinylskiva är bokad och klar. Sedan fattas det bara en vinylspelare till grävlingsgrytet. 

 

… den uppmärksamme märker att jag ännu inte nämnt dagens träning med ett enda ord; det tänker jag heller inte göra då vi blev utspelade i poängspelet och föll stort. 

 

… imorse – i den arla morgontimma vi känner som 10.30 – tränade jag, Lundström och Wennebro med Björn-Åke igen, efter någon veckas uppehåll. Det måste ske mer kontinuerligt framöver om här ska hittas någon storartad höstform. 

 

… ni minns hur Joel Burström hängdes ut som daminnebandyentusiast härom sistens? Han kom väldigt lindrigt undan. Jag fick ju, helt oförhappandes på en bortaresa, tag på fantastiskt bloggmaterial om herr Burström som skulle kunna slå hål på hela hans maskulina snickaraura. Jag ska försöka ta upp ämnet igen och återkomma med ett inlägg. 

 

… Dannys ryktesomsusade tandutplock härom veckan ledde till en drömdiet; bara flytande föda i ett antal dagar. 

 

"Drömdiet?"

Jo. För Coffee Slush-Danny, så. 

 

Mackägare i Västerbotten; om ni någon gång i början av förra veckan noterade att en storväxt, rödlätt man stormade in i butiken och slängde upp en femhundring på kassadisken för att sedan rusa bort till Coffee Slush-maskinen och lägga huvudet dubbelvikt under kranen, fästa läppgipan mot mynningen och sedan bara veva i slushspaken tills bägaren var tom… hör av er till UFC-bloggen. 

 

Så. Det var nog första och sista gången vi prövade på staplings-idén. Jag behärskar den inte. Men klockan har skenat iväg och nästan blivit ett och jag måste sova. 

 

… eller måste och måste; det är förvisso "FRI LEK" fram till lunch imorgon. 

 

På återseende, peace, Västteg represent och allt det där. 

Intervju med comebackande Jens Sjöström efter Karlstad-förlusten,

Av , , 1 kommentar 14

Som en av Västerbottens bästa och mest initierade UFC-bloggar gäller det att leverera i alla väder. 

 

Även när man inte är med fysiskt på planen utan sitter och försöker jobba in bortapling på lajvskåren. Även när det går tungt. 

 

Så vi kör en kortare SMS-baserad intervju med comebackande lagkaptenen Jens Sjöström efter den tunga bortaförlusten mot Karlstads BK. 

 

(… sist jag försökte närma mig någon journalistiskt via SMS försökte jag nå Rysslandsproffset Sofia Jakobsson under VM i Tyskland. Då fick jag ett ganska snabbt svar på min fråga. 

 

"Du har skickat fel / Lasse Dala Maskin". 

 

Just när ett sånt SMS trillar in känner man att man har en bit till Pulitzerpriserna. 

 

Den här gången gick det bättre.)

 

Hur var matchen?

– Det var en jämn match på en okej bana i regnet. Vi vann för lite andrabollar trots tre innermittfältare och spelet var jämnt men inte så värmande. Det var svårspelat. De gjorde mål på ett inspel, snett-inåt-bakåt, utan att någon plockade upp honom från mittfältet. Och vi… vi gjorde inte mål. 

Vi pratade en del om presspelet under veckan; då det var något som inte fungerade mot Väsby. Hur fungerade det idag? 

– Presspelet var lägre idag vilket gjorde att de fick mer tid. Men det var tanken – de hotade inte på grund av det. Vi vann för lite boll på mitten helt enkelt.

Kändes det mer som att bollen inte ville in framåt än att ni gjorde en dålig match?

– Det var en tuff match. Vi ska givetvis prestera bättre men vi borde även vinna en sån här match med alla ingridienser som de såg ut idag. Det är nya tag som gäller. 

Hur kändes det att vara tillbaka i startelvan?

– Så klart är man någonstans stolt och det känns kul att efter fjorton månader på sidan, och allt vad det innebär, vara med igen. Men den känslan är självklart gömd bakom den stora besvikelsen att förlora. De hotade oss i backlinjen inte särskilt mycket. Fysiskt hade jag inga problem alls. Jag borde tagit mer boll. 

 

Jens spelade, till skillnad från vad det står på hemsidan och övrigt, nittio minuter. Det var Seif Khadim som blev utbytt när Danny Persson hoppade in. 

So this is what you do out here for fun?

Av , , 1 kommentar 19

Den amerikanska skvallerjournalisten Cindy Adams brukade avsluta sina krönikor på ett och samma sätt. 

 

"Only in New York, kids, only in New York". 

 

Umeå är inte New York. I jämförelse med Det stora äpplet är staden på sin höjd ett litet, men förstås naggande gott, rönnbär. 

 

Men likafullt; avslutningsformuleringen kan vi ju knycka för en morgon och modifiera. 

 

Igår var det fredagskväll. Umeå FC:s spelartrupp låg i det konstlade gräset och stretchade efter ett träningspass. 

 

Några spelare diskuterar hur de ska lösa middagsplanerna innan försäsongsmatchen i daminnebandy mellan IKSU och Dalen i Gammliahallen. 

 

Joel Burström överhör diskussionen och utbrister, utan tillstymmelse till ironi; 

 

"NEJ?! Är den IKVÄLL?!", med den frustration som bara en missad försäsongsmatch i daminnebandy kan frambringa. 

 

På en fredagskväll. 

 

Only in Umeå, kids, only in Umeå. 

Allmänt trassel som har väldigt lite med UFC att göra; en bloggserie i okänt antal delar,

Av , , Bli först att kommentera 21

Idag var det träningsledigt. 

 

Det var också en mycket bra skoldag då det över hela mitt schema stod "Studentsportardag". 

 

Och sport är ju, som vi alla vet, bra mycket roligare än psykologi. 

 

Jag drog på mig mitt tightaste GASP-linne, fyllde shakern med diverse obskyra pulver och avverkade ett IKSU-pass i den arla ottan (runt niosnåret) tillsammans med en vän min vän från Sundsvall (notera gärna tragiken i att omnämna sin vänkrets i singular). 

 

Därefter tog vi oss en runda på stan. Det regnade, för trettionde dagen i rad här i Umeå, och vi stod under MVG-gallerians tak och väntade på uppehåll i omkring tjugo minuter för att kunna korsa Kungsgatan. Vi förbannade Umeås kommunpolitiker och lokala entreprenörer för att de inte kommit på den geniala idén att bygga ihop samtliga centrala gallerior med tunnar och passager. Så att folk slipper bli blöta eller att styva kulingar ska behöva trasa sönder folkets gå-på-stan-frisyrer. Men framför allt så att man, genom att allt är sammankopplat, kan kalla hela stadskärnan för en enda stor galleria. Det kommer då inte spela någon roll hur många butiker man klappar igen, hur många fönster som är igenbommade med plywood-skivor; det kommer fortfarande vara okej att kalla den "Norrlands största shoppinggalleria". 

 

"Nej, Umeå kommer nog aldrig bli Norrlands Huvudstad", muttrade vi båda moloket. 

 

Jag köpte en present till min syster. Hon fyller 19 om någon vecka. Jag gick till min favoritbutik här i Umeå och fick behövligt nog (jag har samma koll på kvinnligt mode som Göran Greider) förstklassig hjälp i att välja ut något som skulle kunna passa. Jag tycker verkligen om att köpa presenter. Jag tror, om jag minns mitt bibelstuderande rätt, att det var Hossianna – Davids son, ni vet – som slog fast att "Det är roligare att ge än att få" i samma ögonblick som han såg sin vän Jesus riva upp presentpappret och titta ner på en skäggtrimmer från Braun för 1499 israeliska guldmynt. 

 

… och då var det ändå på den gamla goda tiden då julen först och främst firades till åminnelse av Kristi födelse. 

 

Nåväl; till saken. I år är det extra viktigt med presenterna, känner jag. Jag har ju flyttat, jag har ju gjort något av mitt liv, bor ju inte längre hemma i Sundsvall, och träffar inte lika ofta släkt och vänner. Man vill ju att de ska tro att det gåt någorlunda okej för en, här uppe. Att man överlever, och så. Att man inte ständigt står och vinglar på en ekonomisk ruinbrant. Så när jag väl vänder hem med en present så kan jag ogärna vara ärlig genom att lämna över en present i min egentliga budgetklass (typ en egenmålad teckning). 

 

Styrkepass i ottan och stadsvandring – det här var nog min tuffaste dag på länge. Men en tretimmarslur på sofflocket senare vaknade man upp sugen på Champions League-fotboll. 

 

Mitt Real Madrid stod för en trött, slentrianmässig 1-0-seger i Kroatien, mot MFF-dräparna Zagreb. Om bara Ulrich Vincentzs skott på tilläggstid letat sig in för halvannan månad sedan så hade världens vackraste klubb premiärspelat i Skåne ikväll (och dansken hade varit "Swedbank-Ulrich" med hela svenska folket). Det fanns nötter som efter kvaltorsken yppade formuleringar som "det var bättre att det blev Europa League, de hade ju blivit utklassade i Champions League". De kan återkomma när de istället för att se Cristiano Ronaldo ta fart mot Markus Halsti får se ett heroiskt Malmö kriga till sig 1-1 hemma mot Metalist Kharkiv inför 2300 personer i svensk midvinterfrost och greppa det där sista halmstråt om att nå tredjeplatsen i gruppen och därmed slussas vidare till fortsatt spel i Intertotocupens B-slutspel. 

 

Den slöa Real-insatsen och det tillhörande äckelröda bortastället till trots; det hade kunnat vara så mycket, mycket värre. Man hade kunnat hålla på Inter. Jag var faktiskt bland de två (!) procent som streckat Trabz… det där turkiska laget på Europatipset. Dessvärre var jag en av de som spikat Lille hemmavid. 

 

Det här inlägget skulle ursprungligen ha handlat om Danny Perssons kupp för att slippa löpträning. Jag får återkomma. 

Spelfingerkli,

Av , , Bli först att kommentera 15

Jag ska skynda iväg på träning. 

 

Jag antar att jag inte är ensam om att fastna med spelfingrarna i den på ytan så läckra syltburk som är Champions League. 

 

Så medan jag tränar och för Umeå FC framåt på fotbollsplanen så kan väl ni se till att jag håller mig flytande ekonomiskt utanför densamma. 

 

Detta helst genom att bidra med några vinnande lir – men kanske även genom att motargumentera mina tidiga spelidéer så att jag inte kastar iväg mina sista slantar som skulle ställt såväl aromatkryddan som knäckebrödet på middagsbordet. 

 

Här är mina idéer: 

 

Dortmund-Arsenal: 2:a till dryga fyra gånger såsen. 

När Champions League-hymnen rullade ifjol satt småknoddar som Mario Götze i tevesoffan och fingrade på några syrlingar i löskarrapåsen som han fått tillåtelse att köpa för sin veckopeng av sin ömma moder "trots att det faktiskt inte är lördag". 

 

Arsenal är en pinsam skugga av sitt forna jag, givetvis, och saknar dessutom en tågkupé med spelare. 

 

Men… ligga lågt med grisarna Frimpong och Song på innermittfältet – och sedan ställa om på Walcott, Gervinho och van Persie?

 

Sounds like a plan. 

 

Porto-Shakhtar: x2 till omkring 2,40 alternativt rak tvåa till 5,50. 

 

Löjliga odds på Porto utan Guarin och Rolando. Falcao och mästercoachen borta. Shakthar gick som tåget ifjol, fem vinster av sex möjliga i gruppen, krossade Roma i åttondelen innan man stötte på övermäktiga Barcelona. 

 

Nå. Säg åt mig, vänligen men bestämt, att hålla i mina slantar istället.