Umeå FC – Syrianska Kerburan 4-0 (3-0),

Det har ju spelats match på den nya telekombolagsarenan. Erik Löfgren ska sammanfatta matchen här på sin UFC-blogg. Han sitter i ett grävlingsgryt. Han tittar på ett gammalt The Office-avsnitt. Han lär använda ordet "trassligt" åtminstone några gånger i sammanfattningen. 

 

Så långt är allt sig likt. 

 

Den enda skillnaden den här gången är att Erik Löfgren den här gången sett matchen från läktarplats. Som en… typ riktig skribent som skriver riktiga matchrapporter. 

 

Kommer det att innebära att den här matchrapporten kommer att bli bättre än de tidigare? 

 

Nej. Inte alls. 

 

Men… om vi vänder på det? Blir själva spelet nere på konstgräset bättre av att Erik Löfgren sitter på läktaren?

 

Ja. Tydligen. 

 

 

Jag är en ung man av den typ som kan säga "jo, jag hade en jävligt bra helg" för att när någon sedan ber en att specificera "vad som var så bra" tillägga att "jag låg och vältrade mig på en soffslaf i bara mässingen och fick se Stoke kryssa mot West Bromwich". Jag har, om man säger, sett en del fotboll i mina dagar. Tycker jag blivit rätt bra på att titta på fotboll. 

 

Och efter blott knappa fem minuters spel i dagens match så stod det klart för mig att det här kommer vi att vinna. Det här kommer vi att vinna jättelätt. 

 

Det var dels sättet vi klev ut på; så där aggressivt gå-på-igt som man kan läsa om i de första tipsparagraferna i självhjälpsboken "Hur man går ut och vinner på hemmaplan mot omotiverade syrianer". 

 

Men nästan lika mycket för sättet som Syrianska Kerburan klev ut på. Ordföljden "ingenting att spela för" tas mer ordagrant på det syrianska språket, får vi anta. Jag har sällan sett ett lag komma ut så pass håglöst till en match. Sällan sett ett lag vara så rädda för att gå in i närkamper (riktiga närkamper; inte fälla-folk-när-de-spelat-bort-bollen-närkamper – där var de duktiga). Sällan sett ett lag vara så pass mätt, med fyra matcher kvar av säsongen. Det såg ut som att var och en av de rödgula spelarna låtit sig väl smaka av varsin gräddstakad cidergås i omklädningsrummet precis innan matchstart. 

 

Men det ska inte förta särskilt mycket av vår första halvlek. 

 

När vi ser tillbaka på säsongen som gått så är det några mål som sticker ut. Vi minns alla den magiska tån hemma mot IFK Luleå. Men jag undrar om inte Wennebros 2-0-mål är där uppe och nosar på titeln Årets mål på Gammlia. Nån sorts felvänd semiklack förbi den första spelaren, sen löper han ifrån den andra, kommer ner till linjen, skeppar inte in bollen på vinst och förlust utan väljer att Kurre Hamrin-vandra inåt själv. När han kommit i behaglig vinkel vid målområdslinjen rullar han enkelt in bollen i det bortre aviga. 

 

 

… och sen överstegsfinten som näst siste man vid mittlinjen! Han blev Matchens Allstar-lirare. Jag har fått för mig att det priset ges till "Matchens prestation". Jag fick det efter någon match. Jag tror jag har fått det två gånger av anledningar som enbart kan stavas "tombola". Jag är nästan villig att ge bort mitt pris till Wennebro som idag förtjänade dubbla priser. 

 

Tillsammans med Kung Erik, som var tillbaka på innermittfältet (på riktigt, och inte i någon släpande anfallare/trequartista/konungs-roll), fick de styra spelet bäst de ville i den fantastiskt trevliga förstahalvleken. Och de gjorde det med den äran. 

 

Larsson flög fram på sin flank och överlappades jämt och ständigt av den snart irakiske landslagsmannen Ali Jasim. Som vid 1-0-målet då… nån nådde Seif på den första stolpen som skjöt sig ännu ett steg närmare det irakiska landslaget med ett perfekt vänsterrull i det bortre.

 

På andra kanten stod "Stigga" och måttade inlägg. Ett satt så där frikyrkligt perfekt på Danny Perssons skalle. Och är det något Danny Persson gillar att bli matad med förutom en isande kall och sliskigt söt Coffee Slush så är det dylika inlägg. 

 

… däremot höjer bloggen ett ögonbryn för alla de bollar vår väldige rödtott bara skulle ha rakat in med fötterna. De där han till synes slog en pålstek på sig själv istället för att bara förpassa bollen i mål. 

 

De två "riktiga" anfallarna fungerade väldigt dynamiskt bredvid varandra då Seif var väldigt löpvillig i djupled och den där enkla, raka bollen från ytterback ner mot hörnflagga gick att slå på samma sätt som under våren då Simon Mårtensson ständigt var på språng. Det leder inte alltid till målchanser, men vi får nästan alltid på ett eller annat sätt fast bollen på offensiv planhalva. Och det är sällan en nackdel. 

 

Det var väldigt roligt att se Jens Sjöström i full aktion i nittio minuter igen. Jag tänkte skriva Kapten Jens Sjöström men jag har noterat att Erik Lundström, månne efter en viss adlingskrönika, fått behålla bindeln. Matchbilden var ju till stora delar en våtare dröm för en mittback. Ingen som gick upp och störde i nickmomenten och schemalagd "Fri lek utan press" med bollen i alla lägen – men Jens, och Marko för den delen, gör det väldigt bra. Han är ruskigt trygg med bollen vid fötterna Jens, slog massa kloka uppspel och välartade lyftningar, och hade så när fått krönt sitt insats med en balja när han själv drev upp ett anfall och avslutade med ett distansskott. 

 

 

… enda orosmomentet defensivt var när Sallanto fick bollen vid fötterna. Men… om han har "sin dag" spelar det väl ingen roll om man som defensivt kollektiv kallar sig Umeå FC eller Otto Rehagels Grekland anno 2004. Han hatar inte skott- och inläggsfinter, den killen. Man vet ju faktiskt inte hur matchen sett ut om John-Junior, lille nummer 15 på högerkanten, rakat in 1-1-målet från två meters håll efter en fantastisk Sallanto-aktion. Men nu behöver ju vi inte fundera i de banorna. Vi har ju Vlado Sudar. 

 

Andra halvlek? 

 

Njäe. Jag hade sett fram emot hur vi stormade fram och öste in 6,7,8-0 mot de uppgivna, ointresserade syrianerna vars usla förhandsinställning inte lär ha förbättrats markant av att gå in i ett cidergåsångat omklädningsrum i pausvila med ett hopplöst tremålsunderläge. Alla plusmål hade ju varit så oerhört välkomna i jakten på det Dalkurd som placerar sig tre poäng före i tabellen. Hade vi vunnit med, säg 8-0 (jag såg faktiskt helt ärligt inte det som någon omöjlighet), så hade vi plockat in alla minusmål. Då hade vi varit på kvalplats vid det inte otänkbara scenariot att Dalkurd förlorar hemma mot Frej och vi vinner borta mot Forward nästa helg. 

 

Men nej. Den andra halvleken innehöll verkligen inget av de element som gör en fotbollsmatch intressant. Inget. 

 

Det var en jävla tur att vi på läktaren bjöds på höstens varmaste och mest solstinna dag. Jag kan inte ens föreställa mig hur outhärdligt trist andrahalvleken hade varit ifall det varit åtta grader och den vanligtvis obligatoriskt styva nordankulingen. 

 

… 1350 med nämnda väder och FRI ENTRÉ i åminnelse? För dåligt. "Men ni är ju inte med i den absoluta toppen längre", hör jag någon medgångare grymta där bak. Men nu är vi det. Okej? Och vi vann med 4-0 idag. Spelade propaganda i omkring fyrtiofem. Ni kommer nästa gång? Bra. Tack. Ses. 

 

Nej. Nu måste jag sova. Det väntar en träningsvecka med tillhörande formuppvisande utan dess like like från min sida om jag ens ska ha en sportkeps på att slå mig in i det lag som mordvann med 4-0 idag.