Sunday, bloody Sunday,

Av , , Bli först att kommentera 22

Jag ber om ursäkt. 

 

Jag skulle ju återkomma efter torsdagens säsongsavslutande jojo-test. 

 

Så var bestämt, som Martin Dahlins mamma skulle ha sagt. 

 

Men det gick helt okej, det där löptestet, och jag kände att "det här måste firas". 

 

Så jag gjorde vad varje ung man gjort… ni vet… jag satt uppe till fyrarycket och spelade Football Manager. 

 

Och sen kom helgen. 

 

Och som den kom. 

 

En bättre skiva hos Kung Erik på fredagen (som var tänkt som en lugnare uppvärmning av hela helgspektaklet men som i samma stund som Maths Elfvendahl fick nys om att det var Officiella Champagne-dagen eskalerade till ett skumpaslag utan dess like) följdes ju igår upp av den officiella lagfesten. 

 

Jag skulle kunna välja många olika beskrivningar till hur min söndagsstatus har varit. 

 

Jag väljer att konstatera att vid niosnåret så kände jag för att – efter att ha slevat i mig nudlar direkt ur kastrullen – se en film. Jag var då fortfarande så pass sliten att jag inte hade ork nog att ladda ner en film. Jag såg då på den gamla Beck-rulle som TV4 visade. Från början till slut. 

 

Beck. 

 

GAMMAL BECK!

 

Det var på den nivån. 

 

Jag skulle kunna skriva teasers om det kommande helginlägget som skulle få er att med manisk blick sitta och nöta ner F5-tangenten till oigenkännelighet under morgondagen.

 

Men ni har säkert viktiga saker för er. Jobb och sånt att sköta. 

 

Så jag nöjer mig med att säga att det kommer ett inlägg imorgon. Och att jag har stoff nog för att det ska kunna bli ett rätt skapligt ett. 

Bli först att kommentera

Avslutning,

Av , , 1 kommentar 28

Dåligt med inlägg på slutet.

 

Jag vet inte, men det kan ha något att göra med att mina dagar nu för tiden inte innehåller många fler element än "sofflock", "morgonrock", "laptop" och "Football Manager 2012". 

 

Eller ja, igår var jag ju faktiskt på daminnebandyderby. Men det finns andra som är mer lämpade att analysera sånt. 

 

… jag skriver helst om lokal orientering. 

 

Och i tisdags hade vi ju faktiskt träning. Det mest intressanta som hände var att Jonas Nilsson klacktunnlade någon reslig mittback… det talades om någon sorts revansch… och…

 

Äh, vi har en enväldig gatekeeper här på sidan som bestämt hävdade att det inte var stoff värdigt UFC-bloggen. 

 

Säsongen avslutas ikväll med ett löptest. Jojo-varianten. 

 

För den på slutet åsidosatte mittback vars kontrakt är utgående skulle UFC-bloggen rekommendera ett resultat som på skalan ligger närmre "27-årig Håkan Mild" än "GIF Sundsvalls gamle kedjerökande och lönnkorpulente balt Donatas Vencevicius just efter ett paket filterlösa John Silver". 

 

Jag återkommer. 

1 kommentar
Etiketter:

Cheers to feeling good all the time,

Av , , 6 kommentarer 40

Hej. 

 

Foto: Jan Hofverberg. 

 

Jag måste förstås ta mig samman och bjuda på en sammanfattning av gårdagens firande. Speciellt en dag som denna då västerbottningarna i ett elektroniskt lämmeltåg vallfärdat till UFC-bloggen i sällan skådad utsträckning. Jag tror näppeligen att fler Umeåbor suttit sig till rätta framför en och samma mediekanal sedan bygdens store son Staffan Ling sände sitt sista avsnitt av Stadskampen. 

 

Nåväl. 

 

Jag sitter här och läser igenom lokaltidningarnas UFC-uppslag. 

 

Jag fastnar vid ett citat i VF. Ett citat som ger mig och mina planer att återge gårdagens festligheter väldiga… trassel. 

 

- Det ingår i våra värdegrunder att vi inte ska förknippas med sånt, sa sportchefen Håkan Bäckström om att UFC inte hade någon champagne på kylning utan firade med läsk och vatten i omklädningsrummet.

 

Jag vill ju inte göra någon upprörd. Det är det sista jag vill göra när jag sitter på min kobbe utan något som helst kontrakt inför nästa säsong. Jag får på förhand be om ursäkt till alla UFC-anhängare som tar illa vid sig när alkoholhaltig dryckjom förs på tal. 

 

Men. Det var ju faktiskt så att Johan Larsson, den hårfagre Gimonäs-fostrade ytterspringaren som rörd beskrev 2-1-inlägget som "sitt bästa någonsin", till slut vevade upp en champagneflaska i omklädningsrummet. Efter många om och men. Han ville väl inte visa upp för lagkamraterna sina att det var han som stått för den jinx vi kämpade emot i nittio minuter igår. 

 

- Men jag tänkte att går jag upp i Superettan ska jag ha något att spruta, sa Larsson. 

 

Och sedan flödade det på. Hem och svida om till bästa gå-bort-skruden för att sedan sätta sig på cykeln i ilfart mot Allstar. 

 

Samtliga spelare, ledare, naprapater, sjukgymnaster (det ska tydligen vara någon sorts skillnad mellan dessa två yrkesgrupper), materialare, styrelseledamoter, funktionärer, nån tjomme från kommunen och diverse respektive firade avancemanget med nå bättre burgare, några tal, flera liter mjöd – allt inbäddat i den aura av nöjdhet som förslöt hela Allstar-loungen. 

 

Vi lämnade loungen vid ettsnåret. Stack försiktigt ut våra nyblivna Superettahjässor i den karga, folktomma söndagsnattsverkligheten utanför – och fortsatte festligheterna. 

 

Hur? En söndagskväll? I Umeå?

 

Ja, det var onekligen frågan man grunnade på när man slevade i sig ett bättre Friscomål på Max (mycket produktplacering så här i läsarrekordstider, märker ni). 

 

Men det löste sig. På bästa sätt. 

 

Assisterande tränaren Stephan Kullberg bjöd helt oförhappandes in till efterfest i sin bastuanläggning i källaren. Med sin familj sovandes på övervåningen och med ett jobb att gå till dagen därpå kan det vara en av de finaste gester som någonsin utförts utanför de tibetanska munkklostren. 

 

Där satt vi – jag, "Stigga", Joel, Kvist, Elfvendahl, Kung Erik och Wennebro – och mådde så där som man mår när man just har vunnit Division I och lyckligt lapar 3,5:or på ett bastugolv. Kullberg fick berätta om hur han spelat inför 68 000 på Olympiastadion i Rom (apropå att vissa spelare tyckte att "det inte gick att göra sig hörd på planen" när 6000 västerbottningar levde om som värst) och vi utvärderade hela säsongen och diskuterade förstrött inför nästa. 

 

Vid fyrarycket på måndagsmorgonen cyklade jag med det belåtnaste av leenden över gipan hemöver genom en stad som slumrade så där förpillat tungt som en stad gör när den just placerats dit på herrfotbollskartan igen. 

 

… det här är ju den typen av inlägg som borde vara fyllt till bredden av bilder. Men jag är på gott och ont den typen av bloggare med en törstläpp av så pass gedigna mått att jag har en tendens att ofta ha en sejdel i var näve. Då har man tyvärr ingen näve över att fotografera med. Jag hoppas att ni har överseende. Jag lär väl förhoppningsvis kunna samla på mig ett gediget bibliotek med bilder som andra kan ha tagit. De kommer. 

 

Tills vidare avslutar vi med (jävla inaktiverade inbäddning) en länk till en av mina absoluta favoritscener alla kategorier: 

 

"Cheers to feeling good all the time". 

OLÉOLÉOLÉOLÉOLÉOLÉOLÀ!

Av , , 13 kommentarer 67

Tack. 

Tack. 

Tack.

Tack.

Tack. 

Sextusentrettio jävla tack för den här eftermiddagen. 

Jag måste slänga på mig min bästa gåbort-skrud och springa vidare mot nya festligheter. 

Ikväll ska jag bli full, för Superettans skull. 

13 kommentarer

Nittio minuter kvar,

Av , , 1 kommentar 11

Hej.

 

Jag sov dryga nio timmar inatt, och nu på morgonkvisten börjar mitt hjärta så sakteliga slå i någorlunda rytmiska slag igen. 

 

Det här med att gå upp ur serier, hörrni…

 

Jag iklädde mig igår supporterrollen när jag såg mitt GIF Sundsvall till slut avancera upp i Allsvenskan – efter så pass många om och men att till och med en tetra Proviva Fruktdryck fått svårartade magsår. 

 

Hur jag under matchernas tio sista minuter stirrade ner i mobilskärmen, fixerade på 0-0-resultatet i matchen Ängelholm-Hammarby, och bara hoppades så innerligt att mina inre organ måste tvinnats att det inte skulle plinga till och förkunnas hemmaledning… 

 

Fotbollsmatchen Jönköping Södra-GIF Sundsvall kan vara en av de gråare tillställningar jag sett. Men jag tror aldrig att jag kommer att glömma gårdagen, inskuffad i Allstars entré. Hur Robert Lundström och Ari Skulason först ser helt uppgivna ut när slutsignalen ljuder (Ari hade tydligen kollat på fel resultattavla) för att sekunderna senare explodera i en femtiometerslöpning ner till kortsidan för att fira med de tillresta bortasupportrarna i en enda stor lycklig gröt av Giffare. 

 

Det är ju i helt avgörande matcher, när nittio minuter fotboll avgör mellan total eufori och avgrundsdjup misär, som känslorna blir så pass starka att de sitter kvar i åratal.

 

Och idag, västerbottningar, Umeåbor, annat löst UFC-intresserat folk; idag har ni chansen att bevittna ett dylikt spektakel. 

 

Sätt er till rätta klockan 15.00 på Gammliavallen så ska vi spelare göra exakt allting i dryga nittio minuter för att Umeå FC ska vara ett Superettalag vid femsnåret. 

1 kommentar

Årets viktigaste släpp,

Av , , 3 kommentarer 22

Jag slafsade ihop en krönika på eftermiddagen. Med längden av ett genomsnittligt blogginlägg. 

 

Men det skulle kortas. Å kortas. Å kortas. 

 

Det är alltid jobbigt att tvingas korta ner sina alster. Särskilt så mycket. 

 

Men nu kan jag ju sitta här och hitta på att "det v-a-r en bra krönika" och att "den h-a-d-e en tydlig röd tråd" och att den "visst v-a-r ihopknuten på ett smäckert sätt". 

 

Egentligen. "Innan den kortades ner". 

 

Självfallet var den lika trasslig i utgångsformatet. Bara lite längre. 

 

Nåväl. Under nerskärningsarbetet hann jag dock ändra en viktig detalj. 

 

Jag skrev något i stil med att "Det finns inga anledningar att inte besöka Gammlia", men så gick jag och hämtade dagens post, hittade ett brunt kuvert och… ja, jag blev tvungen att stryka den delen. 

 

Jag säger absolut inte att ni ska sitta hemma på söndag. Absolut inte. Men "det finns inga anledningar"-biten kändes inte lika stark då man vet att en bättre Football Manager-save på ett nyanlänt spel inte sällan varit anledningar för folk att prioritera bort världsliga ting som "att äta" och "att sova". 

3 kommentarer

It’s fashion week, and so am I,

Av , , Bli först att kommentera 24

Det var träningsledigt igår, men jag hade ändå på förhand för avsikt att bjuda på ett inlägg. 

 

Men ja… ni vet hur det blir. Den hektiska vardagen som bloggare kommer i vägen.

 

Det är modevisningar som ska besökas, det ska läppjas på snittar, det ska minglas och det ska sedan rusas vidare mot releasefester av klassband. 

 

Goodiebags, ja. Inuti påsen man som ung man tilldelades fann jag hur det är tänkt att man ska se om sitt huvud i vinter. 

 

… det var ingen överraskning att det även vintern 2011 är ett virkat, vitt pannband med rosett som gäller. Perfekt för att fullända den där "fryntlig mattant"-looken som är så på tapeten. 

 

Hursom. Idag var det träning igen. SVT var där med kameraman och reporter och…

 

Ni minns Juan Matas tunnel på Raul Albiol härom året? 

 

 

Det här var ingen Mata-tunnel, det var inga klackar inblandade; men när den gänglige mittbacksresen Erik Löfgren – Juan Matas raka motsats på en fotbollsplan – får en passning bakom sig i kvadraten, sträcker sig efter bollen och sedan liksom med en smäckrare fläkning drar bollen tillbaka varpå den med knapp styrfart tunnlar Jonas Nilsson… ja, då är det på sitt sätt nästan lika anmärkningsvärt. 

 

Jag hoppas så innerligt att kameramannen fick med den. Då kan jag en gång för alla lägga skorna på hyllan och istället leva på royalty-intäkterna från alla Youtube-klickar.

 

Vi får se. Jag antar att inslaget dyker upp på morgondagens Västerbottensnytt. 

 

Träningen fortlöpte med lite löpning och spänstträning med Fys-Malin, en passningsövning, ett gammalt klassiskt tre-zons-spel och sen ett högklassigt sex-mot-sex-spel som avslutning. 

 

Jag har hela säsongen, ända sedan jag pendlade hit i januari, förespråkat fler mindre spel – och nu på sistone har det börjat synas varför. Jag är de små ytornas man, tydligen. Inte för att jag är teknisk och kvickfotad när det är trångt, nej, snarare främst för att jag är för orörlig och långsam för stora spel. 

 

Mitt lag (Danny, Böni, Lundström, Jonas, Johan Örnfjäll) vann och jag bjöd offensivt på ett volleymål från egen planhalva som letade sig ner under ribban ("Jag har aldrig sett någon bli så glad över ett mål på träning", sa nån och jag kan väl medge att den efterföljande skrik- och dansaktionen kanske var lite mycket) och defensivt förlängde jag ett skott från Henke Sennström över med en lika väl avvägd som otymplig fläkning på mållinjen. 

 

Jag börjar så sakteliga göra mig högaktuell för en plats i truppen till vinterns futsal-säsong där UFC ska försöka ta revansch på Falcao FC i SM-slutspelet. 

 

… just ja, det kanske är min uppgift som UFC-bloggare att berätta att Tegs stormålsskytt Johan Örnfjäll varit med och tränat med oss i dagarna fyra. 

 

Imorgon ska jag försöka stiga upp i ottan för att skriva en krönika till papperstidningen om avslutningen mot Akropolis. Jag är inte helt säker på hur jag ska lägga upp krönikan. Den ska ju vara… bra. Det ska den helst vara. Jag har inga större förväntningar på var den här krönikan ska ta mig och min journalistiska karriär, men jag har väl närt en tanke om att gemene man som läser den på lördagsmorgonen ska tänka att "det här var banne mig det finaste jag läst sedan jag konfirmerades, varför skriver inte den här Erik Löfgren ALLTID krönikor i Västerbottens-Kurriren?" varpå ett uppror bland tidningsläsarna dras igång. Ett uppror som saknar motstycke på den här sidan Dackefejden och som gör att jag till slut får mig en liten fast kolumn som jag kan fakturera satan för och fylla med allsköns anekdoter. Nåt sånt, bara. 

 

Så… eh… tips på element man bör applicera i en dylikt hejdundrande succékrönika om UFC anno 2011 tages tacksamt emot. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Vi ska göra vårt,

Av , , 5 kommentarer 21

Hej, hej, hemskt mycket hej. 

 

Det spelades en match på Norrporten Arena i Sundsvall igår. En sån där match som det såldes drygt åtta tusen biljetter till. En sån där match där Giffarna vid oavgjort eller kryss skulle ha säkrat det allsvenska avancemanget. En sån där match som man som Sundsvallsbo i största allmänhet och GIF-supporter i synnerhet gärna skulle se. 

 

Så jag var där. Jag får tacka tränarduon som lät mig åka ner över dagen. Jag missade ju nämligen en träningsmatch på Gammlia mot något sorts potpurri av lokala talanger. Men det verkar inte ha blivit någon världsdrabbning. Jag har fått berättat för mig om några som klev av med småskavanker, hur Adam Chenouffi fick kliva in i kassen och hur matchen slutade mållös. 

 

(Dessutom fanns det tydligen talanger födda 1996 (!) på planen – ett faktum som, ifall jag hade spelat, hade fått mig att känna mig väldigt avdankad)

 

Någon världsmatch blev det ju inte heller nere i Sundsvall. Åtta tusen (varav åtminstone fem tusen medgångsartade marginalsupportrar) medelpadingar fick molokna lomma hem i ett besvikelsens lemmeltåg efter att Oscar Möllers 1-0-mål från den sextonde matchminuten stått sig matchen ut. 

 

Det där var "deras Akropolis". Att få säkra avancemang inför välfyllda läktare på hemmaplan. 

 

På söndag är det vår tur. Och…

… ja, "arrogans" (som i att placera ut åtta tusen löpsedlar under varje sittplats i-n-f-ö-r matchen) verkar inte vara ledordet för att ta vara på en dylik chans. 

 

Så idag – idag tränade vi hårt. Och bra. I piskande ösregn och kastvindar – ett väder som Kung Bore och hans lakejer måste ha hittat på under någon rejäl psykos – genomförde vi ett bättre pass. Ja, när ljuset väl tändes, det vill säga. Hela uppvärmningen lufsade vi runt i totalt mörker. Jag vet inte hur många högskolepoäng meteorologi man läser på vaktmästeriprogrammet – men tydligen inte tillräckligt för att inse att det i mitten av oktober är rätt beckmörkt i Västerbotten vid halv sex på kvällen. Och att det är ungefär lika beckmörkt – varje dag. 

 

Det blev ett sånt där förpillat karaktärsdanande pass. Det small på och det skreks på fem-mot-fem-spelet och till slut ledde Stuart in oss i katakomberna där vi fick avrunda träningen med några hundra sit-ups och armhävningar. 

 

Ojvoj. "Vill du vara en vinnare måste du träna som en vinnare", basunerade Stuart ut så att det ekade i katakomberna. 

 

Arrogans? Icke. Vi kunde väl hoppas att när vi låg på betonggolvet och krökte oss upp till det där hundratjugoåttonde maglyftet så satt Akropolis-spelarna och slevade i sig gräddstakad moussaka och tittade på "Mitt stora feta grekiska bröllop" på BlueRay. Men det kan vi inte veta. 

 

Vi kan bara påverka det vi ska göra. Och vi ska göra vårt. 

5 kommentarer

Tre poäng är tre poäng är tre poäng,

Av , , Bli först att kommentera 41

Hand upp på alla som tror att ni om tio år kommer att sitta och bläddra i VK:s sportarkiv, undrandes "hur såg spelet egentligen ut där mot Boden borta i oktober 2011?". 

 

Vi tog tre poäng idag. Det är förstås allt som räknas. 

 

Danny sitter och lapar mjölkchokladdryck ur tetran och visar på imponerande simultanförmåga då han samtidigt för saffransgiffel efter saffransgiffel mot mungipan, på teven rullar klassfilmen Max Payne (alla bra filmer är baserade på populära skjut-dataspel), vi har passerat Piteå och om en vecka kan vi säkra Superettanavancemanget hemma mot Akropolis. 

 

Nu dör mitt batteri. Hej på er.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Årets viktigaste match,

Av , , 1 kommentar 23

Hej. 

 

Imorgon, klockan kvart över nio, rullar vår buss upp mot Boden. 

 

Jag har aldrig varit i Boden. Aldrig ens besökt Bodens fästning. Knappt ens sett den målad på tennstickstavla. 

 

Men jag tror mig veta följande: att oavsett hur lite fotbollslaget Bodens BK har att spela för rent tabellmässigt så kommer de bjuda upp till en sista rejäl hambomazurka inför hemmapubliken. 

 

Dels för att de kan spela helt utan press. Bara trilla boll och ha kul. Utan nerver. 

 

Men framför allt: 

 

Man ska inte underskatta motivationsfaktorn som stavas "missunnsamhet". Bodens BK kommer att åka ur Division I Norra. Det står klart. Tror ni då att de grönvita spelarna gladeligen kommer att ställa ut ett par skor och låta sina norrländska spelarkollegor i Umeå FC bara vandra mot Superettan? 

 

"Mä’ grabbar, hä’ju klart att vi komm’ åk hänna serien. Mä’ om vi ska åk ur, INTE FAAAN ska vi låt dom hänna UMÄÄBORNA få VINNA SERIÄN!"

 

Typ så. De kommer att bjuda upp till en väldig kamp. Det vågar jag lova. 

 

Men vi, Umeå FC – serieledarna, kommer till spel med optimala förutsättningar. En r-i-k-t-i-g-t bra träningsvecka avrundades idag med en lugnare dag-före-match-träning. 

 

Det var bra fart på spelet, Ali Jasims axel verkade vara spelbar, Örjan var tillbaka efter några dagars frånvaro på grund av älgjakt UEFA:s Steg 8-utbildning. 

 

VI åker med en nittonmannatrupp av spelare, samtliga ledare, säkerligen massa bifigurer, ett koppel groupies och i ytterligare en buss åker femtiotalet (?) supportrar som med hymner och glada tillrop förhoppningsvis kommer få oss att känna oss som hemma i Boden Arena. 

 

Ojvoj. 

 

Nu måste jag sova. Jag ska bara se till att jag har med allt i väskan först. Jag vevar upp den gamla checklistan. 

 

"Fotbollsskor… benskydd… router… nätverkskabel… laptop och Football Manager-skiva… Japp. Allt verkar vara på sin plats"

1 kommentar
Etiketter: