It’s fashion week, and so am I,

Det var träningsledigt igår, men jag hade ändå på förhand för avsikt att bjuda på ett inlägg. 

 

Men ja… ni vet hur det blir. Den hektiska vardagen som bloggare kommer i vägen.

 

Det är modevisningar som ska besökas, det ska läppjas på snittar, det ska minglas och det ska sedan rusas vidare mot releasefester av klassband. 

 

Goodiebags, ja. Inuti påsen man som ung man tilldelades fann jag hur det är tänkt att man ska se om sitt huvud i vinter. 

 

… det var ingen överraskning att det även vintern 2011 är ett virkat, vitt pannband med rosett som gäller. Perfekt för att fullända den där "fryntlig mattant"-looken som är så på tapeten. 

 

Hursom. Idag var det träning igen. SVT var där med kameraman och reporter och…

 

Ni minns Juan Matas tunnel på Raul Albiol härom året? 

 

 

Det här var ingen Mata-tunnel, det var inga klackar inblandade; men när den gänglige mittbacksresen Erik Löfgren – Juan Matas raka motsats på en fotbollsplan – får en passning bakom sig i kvadraten, sträcker sig efter bollen och sedan liksom med en smäckrare fläkning drar bollen tillbaka varpå den med knapp styrfart tunnlar Jonas Nilsson… ja, då är det på sitt sätt nästan lika anmärkningsvärt. 

 

Jag hoppas så innerligt att kameramannen fick med den. Då kan jag en gång för alla lägga skorna på hyllan och istället leva på royalty-intäkterna från alla Youtube-klickar.

 

Vi får se. Jag antar att inslaget dyker upp på morgondagens Västerbottensnytt. 

 

Träningen fortlöpte med lite löpning och spänstträning med Fys-Malin, en passningsövning, ett gammalt klassiskt tre-zons-spel och sen ett högklassigt sex-mot-sex-spel som avslutning. 

 

Jag har hela säsongen, ända sedan jag pendlade hit i januari, förespråkat fler mindre spel – och nu på sistone har det börjat synas varför. Jag är de små ytornas man, tydligen. Inte för att jag är teknisk och kvickfotad när det är trångt, nej, snarare främst för att jag är för orörlig och långsam för stora spel. 

 

Mitt lag (Danny, Böni, Lundström, Jonas, Johan Örnfjäll) vann och jag bjöd offensivt på ett volleymål från egen planhalva som letade sig ner under ribban ("Jag har aldrig sett någon bli så glad över ett mål på träning", sa nån och jag kan väl medge att den efterföljande skrik- och dansaktionen kanske var lite mycket) och defensivt förlängde jag ett skott från Henke Sennström över med en lika väl avvägd som otymplig fläkning på mållinjen. 

 

Jag börjar så sakteliga göra mig högaktuell för en plats i truppen till vinterns futsal-säsong där UFC ska försöka ta revansch på Falcao FC i SM-slutspelet. 

 

… just ja, det kanske är min uppgift som UFC-bloggare att berätta att Tegs stormålsskytt Johan Örnfjäll varit med och tränat med oss i dagarna fyra. 

 

Imorgon ska jag försöka stiga upp i ottan för att skriva en krönika till papperstidningen om avslutningen mot Akropolis. Jag är inte helt säker på hur jag ska lägga upp krönikan. Den ska ju vara… bra. Det ska den helst vara. Jag har inga större förväntningar på var den här krönikan ska ta mig och min journalistiska karriär, men jag har väl närt en tanke om att gemene man som läser den på lördagsmorgonen ska tänka att "det här var banne mig det finaste jag läst sedan jag konfirmerades, varför skriver inte den här Erik Löfgren ALLTID krönikor i Västerbottens-Kurriren?" varpå ett uppror bland tidningsläsarna dras igång. Ett uppror som saknar motstycke på den här sidan Dackefejden och som gör att jag till slut får mig en liten fast kolumn som jag kan fakturera satan för och fylla med allsköns anekdoter. Nåt sånt, bara. 

 

Så… eh… tips på element man bör applicera i en dylikt hejdundrande succékrönika om UFC anno 2011 tages tacksamt emot.