Sunday, bloody Sunday,

Jag ber om ursäkt. 

 

Jag skulle ju återkomma efter torsdagens säsongsavslutande jojo-test. 

 

Så var bestämt, som Martin Dahlins mamma skulle ha sagt. 

 

Men det gick helt okej, det där löptestet, och jag kände att "det här måste firas". 

 

Så jag gjorde vad varje ung man gjort… ni vet… jag satt uppe till fyrarycket och spelade Football Manager. 

 

Och sen kom helgen. 

 

Och som den kom. 

 

En bättre skiva hos Kung Erik på fredagen (som var tänkt som en lugnare uppvärmning av hela helgspektaklet men som i samma stund som Maths Elfvendahl fick nys om att det var Officiella Champagne-dagen eskalerade till ett skumpaslag utan dess like) följdes ju igår upp av den officiella lagfesten. 

 

Jag skulle kunna välja många olika beskrivningar till hur min söndagsstatus har varit. 

 

Jag väljer att konstatera att vid niosnåret så kände jag för att – efter att ha slevat i mig nudlar direkt ur kastrullen – se en film. Jag var då fortfarande så pass sliten att jag inte hade ork nog att ladda ner en film. Jag såg då på den gamla Beck-rulle som TV4 visade. Från början till slut. 

 

Beck. 

 

GAMMAL BECK!

 

Det var på den nivån. 

 

Jag skulle kunna skriva teasers om det kommande helginlägget som skulle få er att med manisk blick sitta och nöta ner F5-tangenten till oigenkännelighet under morgondagen.

 

Men ni har säkert viktiga saker för er. Jobb och sånt att sköta. 

 

Så jag nöjer mig med att säga att det kommer ett inlägg imorgon. Och att jag har stoff nog för att det ska kunna bli ett rätt skapligt ett.