Dimmiga dar, det var… fan inga bra dar ändå,

Hej. Erik Löfgren heter jag och tänkte vara er guide idag. 

Först och främst vill jag självklart hjärtligt välkomna er alla till Murmansk i nordvästra Sovjet. 

Vi tar rundturen direkt. 

Här har vi stadskärnan. Den är, som ni noterar, under uppbyggnad. Just där ska vi bygga ett grått hus i betong som kommer gå väldigt bra med det kroniska grånaden i skyn. Ni ser ett fåtal bilar. Vi ser också en man som förmodligen är på väg att hämta ut sin helgranson av ett par limpor vörtbröd och några slevar kalops. 

Här har vi stadens allra finaste parkområde. Det är mycket populärt att sitta i parken. Främst bland alkoliserade och blinda personer. Blinda alkolister formligen älskar den. 

Ser ni vart bron slutar? Nej. Det är det ingen som gör. Det är ingen som vet var bron slutar där borta där grånaden tar överhanden. Sägnen säger att det förr i tiden var över den här bron man i långa led föste ihopbojade fångar till de nordsibiriska arbetslägren. Bara en handfull ska, enligt skrönan, ha klarat sig över. De omtalade kastvindarna och den lika ständiga som isande kulingen ska ha tagit de flesta. 

På andra sidan älven tornar Novosibirsk upp sig i all sin praktiga grånad. 

Folk i gemen bor i små, nedgågna grävlingsgryt. Snittgårdsplanen ser ut som ovan. Långt där borta i myllan ser ni en gammal fotboll ligga och skräpa. Ett tag stod en liten pottfrillad pojke och kickade på den varje dag. Innan han fick fast anställning nere i malmgruvan. Pojken hette Kiuskio. Han blev rätt hyfsad på att kicka.