Comeback,

Men frågan är… har det funnits något att snubbla över än? Det har väl varit v-ä-l-d-i-g-t lugnt på ryktesfronten på sistone? Visst, Innocent Okeke kommer alltid ha någon liten nigeriansk tekniker att dra fram ur rockärmen – men annars har det väl varit rätt stendött förutom ett par förnyade kontrakt. 

Lundström erbjöds tydligen ett kontrakt i veckoslutet. Det är väl faktiskt – när klubben uttalat ska satsa på att sjuttiofem procent av spelartruppen ska vara från Umeå med omnejd – den viktigaste värvning vi kan göra inför nästa år. 

Nåväl. Jag befinner mig inte på min mentala topp just nu. Jag har varit ut i dagarna två. Exakt hur segt mitt hjärnmaskineri funkar för tillfället?

Okej. Ett exempel. Jag har – och håll i er nu – sedan jag kom tillbaka från Sundsvall i fredags klagat på att det är så oerhört kallt i mitt lilla gryt. Oerhört. Jag har en termometer vid fönstret. Den har visat sju-åtta grader. Min hyresvärd skulle få sina fiskar varma på måndagsmorgonen, tänkte jag. Idag kom Maths Elfvendal hit för att se Chelsea-Liverpool. Han tyckte också att det var kallt. Hemskt kallt. Speciellt kring fönstret. 

Till slut känner han med näven mot ovansidan på fönstret. Det står på glänt. Relativt vid glänt. Ni vet (jag vet i och för sig inte hur många av er som någonsin ens besökt ett grävlingsgryt) så där inåtlutande. Konstant slungandes in nollgradig västerbottnisk novemberkyla in i lägenheten. 

Detta har jag inte bemödat mig att kolla. Istället gått omkring och huttrat och svurit. 

Så segt. 

(Hade Elfvendal inte med sina vana fönstertätarfingrar dragit längsmed fönstertoppen hade jag – efter att ha tillkallat expertis om elementet – kunnat bli huvudperson i en hantverkarskröna som sedan passerats ner i åtskilliga generationsled)

Nåväl. Eftersom kapaciteten att skaka fram textmässiga fyndigheter är minimal så bjuder vi istället på en smärre bildkavalkad från helgen. Det funkar alltid. Oavsett. Det är safe. 

I fredags var det avslutningsskiva för hela klubben Umeå FC. Ledare, kanslister, spelare, chiefscouter, styrelseledamöter, publikvärdar, gamla stötar och diverse annat löst folk kalasade på en smäckrare buffé på Teatercafét. 

Det hölls tal och det delades ut priser. 

Joel Burström nöp "Årets genombrott", Marko "Årets nykomling" och…

… Erik Lundström såg till en början lite butter ut, inskuffad i ett hörn intill en högtalare. Men ni vet hur det brukar sluta. 

Någon timme senare var han förstås Kung Erik av Vasaplan när han stoltserade med sina dubbla statyetter, en för Årets skyttekung och så galans tyngsta; "Årets UFC:are". 

Vi vevar – under rådande hybris efter att i afton ha sett Game of Thrones-avslutningen i Danny Perssons biorum – igång den sevärda seriens mäktigaste scen som kanske borde videobloggifieras inför starten av nästa säsong (om nu Lundström beslutar sig för att stanna i UFC-blått):

Övrigt? 

Hampe och Henke var en av de många lyckliga vinnarna av "Årets Första Hjälpen"-pris. Priset delades ut från Obbola IK till alla de som hjälpt division fyra-laget i matchandet under säsongen.

 Galan för egen del?

Inga priser. Det närmaste jag kom en statyett var någon Mariestad till tonerna av ordinarie lokalpris. Dessutom fick jag följande fråga från ordförande Bergmark; "… har du sagt upp lägenheten?" samtidigt som jag – och det här var ändå knappt en halv öl in på kvällen – kallade den ena halvan av vår tränarduo för "Urban". 

Det här kan med andra ord mycket väl vara bland det sista ni hör av mig i UFC-kretsar. 

… som tur var finns jag ju då att följa på Twitter. Jag siktar på att ta hela twittrandet med samma storm som jag tagit det västerbottniska bloggväsendet. Lyckas jag så lär jag med andra ord ha ett fyrtiotal followers och därefter prestera rätt trassliga inlägg. Även Kung Erik Lundström och Seif Khadim finns att följa för den UFC-intresserade och om man ger sig ut på en skallgångskedja på de sociala mediernas bakgator kan man även hitta Hampus Wallgren.