Ingenting är vettigt 19:30,

Jag följde med Simon Mårtensson på IKSU ikväll. 

Vi äntrade gymmet vid halv åtta på måndagskvisten. 

IKSU må vara hela Nordeuropas största gym – men på en måndagskväll, när gemene man ska gottgöra för alla de ölsejdlar som letat sig ner gipledes under helgen, så är det lik förbannat överbefolkat som ett Allstardansgolv en lördagkväll. 

Och total anarki. 

Jag försökte nypa mig en skivstång. Men trots att jag gick runt i min allra tyngsta gymmarhuvtröja ("Jag slängde bara ner nåt i väskan, jag fick så bråttom", ljög jag) var det ingen som lämnade sina stänger därhän när jag skred fram. När så en stång blev till synes ledig rusade jag dit, tittade mig omkring ifall det var så att någon bara lämnat för att fylla på med viktskivor. Min blick gick runt i gymlokalen tills jag mötte ett par uppspärrade ögon som stirrade maniskt rakt in i mina. En kraftigt byggd man satt och juckade med benen i någon vadmaskin i andra änden på gymlokalen. Jag frågade ifall "den där är upptagen" och nickade mot stången. Han svarade inte utan nickade knappt märkbart med en minimala huvudrörelser. Men hans fortsatt maniskt mordiska blick (en blick som kanske varit befogad ifall jag ställt samma fråga och nickat mot hans fru) sa det som behövde sägas. Där fanns någon sorts underförstådd "pax" som grundade sig i att han var mycket större än mig. 

Jag lommade genast därifrån med sänkt blick, överkörd och bortskuffad även i min allra tyngsta gymmarmundering. Men det är väl så att jag inte har någon gymaura kring mig. Alls. Ifjol sommar, till exempel, spatserade jag förbi busstationen i Östersund iförd linne och shorts. Då hoppar helt oförhappandes en alkis fram och ställer mig en fråga:

– Har du köpt det där linnet i Italien?

– Nääe, vadårå?, undrar jag, mer än en aning ställd.

– Det hänger ju spaghetti ut genom ärmarna, tjoar alkisen och hela Jämtlandsbeståndet av busstationsalkoholister brister ut i skratt. 

Tillbaka till kvällens gymanarki: 

Jag såg en tjej springa på ett löpband med bara en BH att skyla överkroppen med. Det trodde jag bara hände i Seinfeld-avsnitt. 

När jag väl fått tag på en skivstång och kunde veva igång mina styrkevändningar och -ryck så omgavs jag av ett sådant frekvent stönande att det hade varit för obscent även för den kvinnliga tennistouren. Några av stönen var så pass ljudliga att de ansetts stötande även på de mest frisinnade flamländska läderklubbarna. 

Nej. Det är inte på måndagskvällar man ska röra sig mot IKSU ifall man vill få valuta för sina surt förvärvade slantar. 

Vart man istället ska röra sig för högklassig träning tänkte jag redogöra framöver i en bloggföljetong där jag betygsätter alla de olika IKSU-pass jag besökt på sistone. Start imorgon.