2-0-ledning, Hampe i kokning samtidigt som jag känner att mina vevningar börjar sättas närmre och närmre de där nesliga bakhörnen. 

Nån halvtimme senare stod man där, med sålt smör, bortblåst konfektyr och blåsor på händer och fötter så pass stora och grymma att de kunnat annektera en liten bit av Polen. 

Och med en 2-3-förlust kastad i ens trassliga plyte. 

Jag tycker mig förtjäna en större eloge för att jag återlämnade mitt uppenbart undermåliga lånerack i ett stycke. 

Hade ett dylikt tapp utspelat sig på en tennisbana hade det förmodligen bara varit kompositflisor kvar av mitt racket. Det är ju nämligen tennis som är min andrasport. Det är i tennis jag har mitt DM-guld från 2004. På den tiden då det var jag, "Pim-Pim" och Robin Söderling som totaldominerade den svenska ungdomstennisscenen. En skröna jag gärna berättar. 

(Att jag den där magiska DM-vinnardagen på Baldershovs centrecourt egentligen betvingade en lönnkorpulent -91:a förtäljer inte lika ofta historien)

I squash är jag fortfarande en nybörjare. Jag tror att det var mitt fjärde squashpass i historien. Jag vevar fortfarande för mycket med hela armen, slår igenom slaget med en tennisrörelse, när man i squash bara ska vispa till med handleden. 

Och sen fick jag ju blåsor också. Nämnde jag det? Väldiga blåsor. 

Och jag tvingades ju upp i sjusnåret. Det är inte min tidszon. 

Så. Då har jag fått bläddra igenom hela min ursäktsarsenal. 

Eller, ja, om vi ska vara riktigt ärliga så är väl jag som långsam och osmidig i ett rent rasbiologiskt underläge redan från början mot en rapp, kvick och smidig motspelare som Hampus Wallgren. 

Nåja. Jag hoppas få revansch i dagarna. 

På eftermiddagen blev det ett Pilates-pass med Erik Lundström. Jag ska återkomma med recensioner av det, samt de Yoga-, Yoga 90- och Core Control-pass jag genomfört de senaste dagarna tre. 

Och på kvällen… jag fick den stora äran att bjuda hem Umeå FC:s just nu mest eftertraktade spelare till mitt grävlingsgryt. 

Dels Maths Elfvendahl som befinner sig mitt i en lukrativ huggsexa om sina tjänster som målvaktstränare. Men framför allt fick mitt gryt prominent besök av självaste Kung Erik Lundström som nästa vecka kanske ärar Norrlands Huvudstad och GIF Sundsvall med ett besök. 

Han skulle fira en förmodat lyckad tenta. Jag och Elfvendahl… att det var tisdag. 

Det gick sådär. Grytet var iordningställt till perfektion (jag har aldrig städat och donat så intensivt som när jag fick beskedet att ers kungliga höghet skulle besöka min trassliga boning om den gamla pizzabagartermen "tio minuter-en kvart"), det läppjades på någon öl, Elfvendahl – mer känd som "Rosé-Maths" – hade självklart med sig en bättre tetra rosa och… ja vi hade väl väldigt trevligt överlag. Trasslet började väl inte förrän vi kände för att röra oss vidare. 

Vi hade för oss att det var på tisdagar av alla vardagliga veckodagar som man kunde leta sig ut på lokal i Umeå. 

Det var väldigt fel, skulle det visa sig. Hela staden bommade igen som om ryssen var på frammarsch vid 23-rycket. 

Så jag och Elfvendahl tog oss några trassligare FIFA-matcher, Lundström lånade datorn och det plingade i högtalarsystemet med en sån frekvens som det bara gör när kungliga högheter via chattverktyg försöker rädda upp en havererad utekväll genom att hitta någon obskyr hemmafest. 

Men det är ju som det är med hemmafester. Jag säger som The Office-karaktären Michael Scott;

I love hemmafester, I’d love to be a part of one some day. 

Kung Erik tappade ut ett rör Pringles med löksmak över tangentbordet. Sedan cyklade de hem. Det knastrar lite av potatis bakom vissa bokstäver när jag skriver idag. 

På återseende.