Mycket spel på dagens träning. 

Vi avslutade med ett straffområde-till-straffområdes-spel. Åtta mot åtta. Poängspel. Jag har inte plockat en poäng sedan Sten Sture den äldre var i ropet. 

Idag var jag nära. Mycket nära. Jag fick läppja på segerns sötma. Hade vinsten i mungipan. 

Men med halvminuten kvar har "Strossa" bollen på mittplanen. När vi är i en dittills relativt trygg, men alltid skör, 1-0-ledning. I backlinjen står jag och Hampe och skriker oss halvt harmynta för att han ska spela bak bollen så att vi kan rulla runt bollen, döda tiden, knyta till gaffeln och hämta hem de fem poängen. 

Men Lundström väljer att slå en svårare djupledspassning. Han får en trasslig felträff, Joel Burström bryter och de ställer om blixtsnabbt. En djupledsboll på Larsson, en passning i sidled till Emil Lindblad Kernell - Umeåbördig mittfältare från Gamla Uppsala SK som tränar med oss - som smackar dit bollen bakom Vlado från nära håll. Precis innan slutsignalen ljöd. 

Och vi tappade fyra pinnar. 

"Strossa", som förmodligen leder hela poängligan, har självklart gjort många avgörande mål framåt under dessa spel. Plockat många poäng åt en trasslig rese som mig själv som bara bidrar genom att stå och skrika och gorma. Men idag får han för en gångs skull bära hundhuvudet. 

Och... tja, när vi ändå är inne på att klaga på vår lagkapten så är uppvärmningarna ofta för enformiga och... tja...

Nästa gång "Strossa" utbrister "två led!" och börjar jogga från sidlinje till sidlinje i uppvärmningssyfte ska jag börja löpa åt ett helt annat håll och gorma nya direktiv. "You've had your chance! You're no leader" ska jag skrika för full hals när "Strossa" försöker vinna tillbaka gruppen till sina envetna hälkicks- och höga-knän-löpningar. 

Vissa dagar är det överkomligt att hanka sig fram som låtsasfotbollsproffs. 

Som när man äter en skål jordgubbar till frukost framför vad jag får anta var ett ironiskt avsnitt av Nyhetsmorgon, då TV4 grävt fram Hasse Fahlén ur någon gammal städskrubb och låtit honom leda spektaklet tillsammans med - inte Salem Al Fakir - utan Salem Al Fakirs brorsa. 

Som när man vid elvarycket hoppar i sina allra kortaste shorts och sitt mest urringade linne för att bli upphämtad av Jonte Jonsson och Hampus Wallgren i Jonssons smäckra fordon alldeles utanför porten. 

Som när vi hämtar upp Lundström vid TC - och han som avtalat har med sig en fylld matlåda med smäckerheter som rostepäror, älgfärsbiffar och enbärssås. 

Som när man styr kosan mot Bettn... Bättn.. Bettne... Bettnä... den där stranden ni har här i Umeå. 

"Strossa" med sin nyinköpta Lapidius-bok och bakåtvänd kepa. Ni vet att den gode Lundström inte alltid kommer överens med fordon? Ni minns hans lilla vurpa häromsistens? Idag var olyckan framme igen - denna gång i bil. Ingen frontalkrock på kringel-krok-vägarna som tur var - men väl en fläck enbärssås på shortsen. 

Det var varmt, det var soligt, de medhavda jordgubbarna dansade hambo-mazurka i gomseglet, det var trevligt - men jag lämnade ändå stranden något besviken. 

Det var så lite folk... Folk i gemen kan man ju förvisso vara utan. Men få klassdamer. Och om det nu florerade några klassdamer längsmed strandkanten så vore jag den sista att få reda på det. Jonsson hittade nämligen oss en plats i vassbrynet, långt uppe i någon avlägsen glänta. 

"Varför ligger vi i vassbrynet? Det är ju alla tjockisars hemvist", kläckte jag ur mig till Strossa, precis när vi påbörjat en hämta-vatten-lov och passerade vassmynningen.

... där det råkade ligga någon sorts mutant mellan en man och en sjöko och tjuvlyssna. 

Nej, tacka vet jag Tranviken, gott folk. Om knappa två veckor, två helger, två matcher så är jag åter i det som efter en lyckad patentsökning får kallas Norrlands Huvudstad. 

Matcher, ja. På söndag väntar Sirius i vad som borde kunna bli en folkfest till toppmöte. 

Idag hade vi dels matchsnack om den misär som var IK Frej borta i söndags, dels spänst- och snabbhetsträning med Malin, dels elva-mot-elva-spel - och sen satt jag, Simon och Lundström kvar på planen och diskuterade med Örjan tills klockan blivit tio i åtta. 

... det är ändå underligt hur man kan vara lite bekymrad när man tagit tio poäng på de fyra senaste matcherna, men, ja, det fanns en del att bena ut. 

Jag blev dessutom överkörd av nära på nittio kilo bosnier idag. Det berodde inte på någon obetald spelskuld, utan att jag stod i vägen för en Vlado-utrusning på en inläggsövning. Jag börjar så smått återfå känseln i mitt käkparti. 

Trodde ni att UFC:s stora problem för stunden var att spelet haltade betänkligt mot IK Frej i söndags? 

Nja. Idag spelade vi elva-mot-elva på träningen, hade vi gått i ett medelpadskt lågstadie hade man kallat uppdelningen "startelvan mot rubbet", och vi spelade riktigt bra. 

Nej. I mina ögon har vi större problem än ett trasslande bollrull. 

Materialare Ruarid (uttalas, åtminstone av mig, som "Rurie") ska gifta sig i dagarna. UFC-bloggen vill förstås skicka sina allra varmaste gratulationer och lyckönskningar till den trevlige skotten som med såväl barn och giftermål alltså verkar slippa mitt redan förutbestämda öde - där jag sitter pensionerad på en kobbe i bitter singular och diktar ihop skrönor för ett par låne-barnbarn som jag får placera i mitt knä mot rekorderlig timtaxa. 

Det gläds vi förstås åt. 

Men. 

MEN. 

Det finns ett stort men här. 

Med vår materialare borta fram tills våravslutningen mot HTFF är det ingen som tvättar våra träningskläder under två veckor. 

Något som rimmar dåligt för mig som dels har svettningar som får Robert Prytz (4.05 in på det här klippet) att framstå som det nya ansiktet utåt för Niveas nya serie antiperspiranter - och dessutom inte en tvättstugetid inom en veckas räckhåll. 

Där snackar vi problem. 

På grund av att det inte fungerar att blogga från mobilen kunde vi inte basunera ut nyheten först av alla. Men UFC-bloggen var å andra sidan enda medium på plats med både skjutjärnsreporter och fotograf när Division I Norras skytteligaledare kritade på för ett nytt halvår i UFC-tröjan i eftermiddags. 

... en vanlig dussinbloggare hade kanske cyklat vidare till IKSU som planerat, men inte krafterna bakom en av Sveriges bästa UFC-bloggar (jag antar att de andra handlar om att slå in skallar på varandra i burar). Jag cyklade istället i åttor utanför kanslifönstret och såg hur det skummades igenom kontrakt och diskuterades. Jag övertalade sedan Lundström om att vi skulle vänta utanför för att "man kunde filma Anders till bloggen när han hivar sig upp på en närbelägen staty och ropar 'Simon är klar!' för full hals till en jublande och euforisk pöbel". Eller åtminstone "ta en bild när Simon får ta emot en matchtröja och posera intill Anders på ett podium". 

Det blev till slut inte ens en upphållen tröja. Men väl ett handslag, två leenden och en spira solsken i Anders kalufs efter det totala mörker som var IK Frej borta. 

Det brukar vara nog jobbigt vid seger - att slå sig ner vid datorn på nattkvisten för att utvärdera matchen. 

Och nu? När jag för första gången kommer hem till Umeå från en bortaresa och är riktigt, riktigt besviken? Less? Arg? 

När jag efter säsongen sitter på någon sandstrand i Thailand  står i baren på någon tur-och-retur-färja till Tallinn som jag i sista minuten hoppat på i bitter singular så hoppas jag att jag kan se tillbaka på den spelmässiga insatsen mot IK Frej och konstatera att "det där var säsongens bottennapp". 

Vi börjar faktiskt helt okej. De första fem minuterna vinner vi duellerna, får fast bollen och Larsson kommer till något halvtaffligt högerskott efter att vi rullat upp ett bättre anfall. 

Men sen. 

Sen var det ridå ner. Totalt.

Långa bollar. Tjong. Panik. Idélöst sparkande. Oceaner av ytor mellan alla UFC-spelare. Hawaii-infuerad fotboll. Ständiga bolltapp. Böljande spel. Ett bottengäng som gått poänglösa i sju av tio matcher tilläts totaldominera på alla plan mot seriens obesegrade ledarlag. Ett ledarlag som verkade ha blivit övertagna av en Bluff-Drillo-typ i stövlar som förespråkat långa, ogenomtänkta höjdbollar mot en helt ensam Simon Mårtensson som inte fick något som helst understöd. Det var nästan pinsamt att se den ena efter den andra långbollen susa iväg planlöst på grund av att vi blev pressade. Samtidigt fick Frej rulla runt boll som de ville på mittfältet, framför backlinjen, i backlinjen, i mitten, på kanterna - överallt. De rullade ut oss och var i stort sett aldrig pressade.

Man behöver inte vara Carl-Jan Granqvist för att inse att om du blandar ner ovanstående ingridienser i en kittel så smakar det inte direkt fågel. 

I andra halvlek, efter att vi fått oss vår beskärda del av skällsleven i pausvilan, går ridån upp en marginell aning. Det börjar glänta in lite ljus. Man ser några konturer till någonting som en gång i tiden varit ett fungerande, vägvinnande fotbollsspel. 

... det blixtrade till med en riktigt skarp ljusstrimma fem minuter in i halvleken, då Strossa skjuter in bollen på Simons fot. Vår skyttekung, och vår för dagen överlägset bäste spelare, suger ner bollen perfekt på ett tillslag och smaskar helt fri dit en högervrist till höger om målvakten. 

Men det var det. De totalt fem-sex sekunderna av briljans är, typ, det enda jag kommer att minnas som positivt från besöket på Vikingavallen. 

Och vi spelar helt enkelt inte tillräckligt bra för att hämta hem. Inte alls. Inte ens med det väldiga flyt vi befunnit oss i under våren kunde vi vända hem från Vikingavallen med full pott. Det kunde inte asagudarna, som vi får anta håller på Frejs gäng, tillåta. 

På en hörna får deras mittback smyga fram mot den första stolpen och alldeles för enkelt styra dit kvitteringen. Bollen såg ut att kunna nickas undan av Simon, men så försvinner hans krullprydda kalufs helt plötsligt och bollen dimper ner på Frej-försvararens panna. 

Jag läste något i UFC:s gästbok om att det önskades cancer och spetälska över "den som orsakade hörnan som ledde fram till 1-1-målet". Tjommen hade "haft 1,3 miljoner" om vi "hållit nollan". Den spelbongen hade man ju faktiskt velat se. 

Det var ingen mindre än denne mittbacksrese som med en av få vältajmade tacklingar avväpnade deras kvicke lille Guterstam-komplement när han var på väg igenom. 

Så... det blir till att inte öppna misstänkta mjältbrandsbrev framöver, antar jag. 

Apropå klubbnamnet Frej... vi får helt sonika hoppas att namnet härstammar från asaguden... 

Nåja. Det finns väl någon sorts styrka i att ta poäng, och fortsätta den obesegrade raden, även när I-N-G-E-N-T-I-N-G stämmer. Vi får också ta med oss att trots att den första halvleken är säsongens överlägset sämsta och att hela matchen gick i trasslets tecken så tillåter vi inte Frej att skapa särskilt många klara målchanser. 

... men med ovanstående skrivet - ett taffligt försök att vara positiv i all misär - så är jag väldigt besviken. Det här var två tappade poäng. Eftersom vi tog en pinnrackade med denna bedrövliga ursäkt till insats hade vi med enkelhet flygit hem med tre ifall vi bara kommit upp i närheten av vår kapacitet. 

Min mor och far var dessutom på matchen idag och fick se sin förstfödde och ende son visa upp hur han tjänar sig sitt knapra leverbröd...

... och med dagens insats i åminne lär de väl svara "han arbetar som gigolo" eller "han lever på att bidragsfuska" när någon undrar "vad Erik gör nu för tiden" - bara för att alla svar låter bättre än att säga att "han agerar värdelös mittbacksrese mot Farbror Frejs gamla fotbollslag". 

Och det är ju inte för att stå för såna här insatser som man ligger i soffan och ser på gamla Seinfeld-avsnitt innan man somnar vid midnatt på midsommarafton, direkt. 

God afton.

  Jag var om möjligt än trassligare än brukligt på måndagens träning. 

Igår kväll bjöds det till ett pokerparti i den centralt belägna, fem rum stora boning som är Markos, Bönis och massörvikarien (vilken titel) Alex Gibsons. 

Jag, som springer mellan dubbla jobb om dagarna innan jag ska hem och utfodra ett helt ensamhushåll på kvällarna, var en aning försenad och snubblade in vid tiosnåret. 

... just det tiosnår jag egentligen tänkt gå och lägga mig vid för att orka upp i ottan. Men det vankades ju lir och jag hade ju omöjligen kunnat sova så som det hade ryckt och kliat i spelfingrarna. 

När jag kom hade - förutom lägenhetsinnehavarna - redan Ali, Jonte Jonsson och Jocke Kvist sedan länge slagit sig ner runt bordet. 

(Jag ber redan på förhand om ursäkt till den ospelförstörda delen av läsarpöbeln för följande pokeranekdot, men ni kan om ni vill scrolla ner till bilden)

När jag slår mig ner vid bordet och gräver upp ärligt talat varenda sedel och mynt jag har på fickan för att växla in till marker så hinner jag studera en giv. 

Det spelas alltså cashgame, med blinds på 1-2 kronor, och alla synar de två kronorna (jag har redan ytterst utopiska chanser på damkontakter i denna stad, jag vill inte rasera den sista gnistan hopp genom att här slänga sig med nördiga pokeruttryck som "limpar"). Fram tills dess att det är Alex Gibsons tur på big blind. 

- All in, säger han och skyfflar in all sin keramik, värd omkring 75 kronor. 

Alla lägger sig, fram tills dess att turen kommer till Böni. Som funderar ett slag. Innan han synar. 

Och flippar upp dam-två i ruter. Dam-två. Massörvikariens 44 står sig inte och Böni kammar hem en ytterst absurd pott på omkring 150 kronor. 

Jag måste medge att det vattnades en aning i den mest spelförstörda och mest pengatörstande av mina två mungipor när man möttes av en dylik välkomstuppvisning. 

Nåväl. Hela kvällen avslutades för egen del runt midnatt då jag skeppade in keramiken med ett trassligt färgdrag: 

Jag stötte på patrull med mitt lilla semibluffaktiga försök då även hela Bönis och hela Markos markerstaplar blev inskyfflade i bordets mitt över en enda, säkert fyrsiffrig, trevägspott. 

Och som ni förmodligen kan avläsa av Bönis oerhört belåtna smil - ett nöjt varggrin som jag kan tänka mig att finnen annars bara plockar fram vid åsynen av en hela Koskenkorva eller när han piskar sig själv harmynt med ett knippe björkris i hundragradig hetta - så var det han som till slut håvade in keramiken med en bättre kåk. 

Jag förlorade. Jag fick moloket lomma hemöver i fattig singular. Men inte bara det. Jag spelade riktigt dåligt. 

Man behöver ju nämligen inte alls vara särskilt kunnig inom poker för att känna till den allra första grundregeln inom Texas Hold'em: 

Nästla inte in dig i stora potter med farliga serber och tatuerade finländare. 

... för även om jag hade dragit in mitt färgdrag och vunnit potten hade jag ju näppeligen kommit helskinnad ut ur spelhålan med rättmätigt antal poletter på fickan. 

IKSU Spa idag. Dag-efter-match-träning med cykling och en hel del benstyrka. 

Danny Persson var där. Hampe försökte pressa honom på information om hösten - men med en UFC-bloggare spetsade öron intill sägs inte mycket av värde. 

- Det är bara att hoppas att Al-Hilal hör av sig. Eller Boden. Det är ju typ samma, sa Danny som "inte hade hört nåt" om UFC. 

Nåja. 

Hampe hämtade upp mig, Henke, Böni och Lundström i sin stolta Volvo. Lundström var en aning försenad till Gammliahallen där det var bestämt att han skulle hämtas upp. 

Ni vet hur tufft det är att säga till en riktigt gammal närstående att det är dags att sluta köra bil? Hur den gamle ofta vägrar. Hur de inte inser att med deras nuvarande syn- och hörselförmåga vore det ungefär lika sunt att låta en grävlingsgalt sitta och kisa och grymta bakom ratten.

Hur de närstående - det kan vara en son, en dotter eller i vissa fall ett barnbarn - till slut helt sonika måste knycka nycklarna till bilen.

Då är det liksom slut. "Du får eller för den delen kan inte köra omkring längre. Du är inte lämpad att åka runt med detta fordon i vardagstrafik". Punkt.

Igår var Erik Lundström, som gjorde sälen härom dagen, försenad till Gammliahallen för att han "inte kunde hitta cykelnyckeln".

Jag tycker det var lika starkt som korrekt av den eller de närstående som nu tog beslutet att ta Eriks cykelnycklar ifrån honom.

Alla som är vana att tvinga sig igenom en längre roman till matchrapport här efter avslutad UFC-drabbning kan andas ut. 

Jag är så där trött som man kan anta att Pär Mårts, med sina på förhand redan påsiga ögon och trötta uppenbarelse, blev av att följa NHL-finalen härom natten. 

Jag vet inte varför riktigt... för... tja, jag personligen hade ju inte mycket att stå i mot Valsta Syrianska. 

Med Marko avstängd klev Jocke Kvist in intill min trassliga uppenbarelse i fyrabackslinjen. Och även om Valsta var mer än lovligt trubbiga offensivt så kan jag inte räkna till någon riktig målchans för de gulröda. 

Då tycker jag att man som fyrbackslinje får tillskriva sig godkänt. 

Vi har trots allt släppt in mål i fem raka matcher på slutet - så det kändes viktigt att hålla nollan igen. 

Även om det var mot ett till slut rejält decimerat Valsta. 

Vi blev ju nämligen två man mer på planen en bit in i andra halvlek. Den första utvisningen tycker jag är korrekt. Den korte ytterspringaren med det desto längre namnet, Okiremute Sunday Obohwo, är uppe och vevar med sig en boll med näven i en duell med Hampe. Dylika bluff- och båg-aktioner - hade domaren inte sett det hade han kunnat knyckt åt sig ett friläge - bör belönas med en varning. 

Men den andra... när Böni, efter att ha ryckt och dragit i Valstas mittback, får sig en förvisso rejäl knuff i ryggen... och domaren blåser frispark för Valsta - och rött kort till deras mittback... den är ju bara... tråkig. 

Domaren måste haft en liten tombola med sig i fickmynningen - för det verkade som att det lottades ut frisparkar. Nivån var väldigt svajig och i vissa stunder gick han in och småblåste vid varje situation för att under vissa perioder släppa i stort sett allting. 

Nåja. Valstas andra utvisning var ju tråkig - och tråkig var väl precis vad matchen blev, åtminstone för er på sidan? Jag läste nu att VK på nätet kallade tillställningen för en "medioker match". 

Men ska vi verkligen gå så långt? M-E-D-I-O-K-E-R? Elva mot elva tycker jag att vi, efter en halvtrasslig start där vi låg lite fel, åt oss in i matchen. Lundström och Henke började vinna mittfältskampen, Larsson hade sitt vanliga övertag på sin högerback, vi spelvände helt okej - och till slut kom också målet. 

... och där det blir mål, där finns just nu oftast Simon Mårtensson. 

Jag får anta att det muttrades betänkligt på läktarplats över att vi inte utnyttjade vårt tvåmannaövertag på ett bättre sätt de sista tjugo minuterna. Och ja, nog borde vi stängt matchen genom ett 2-0-mål - och hade vi gjort det är jag helt säker på att Valsta kastat in handduken och att vi kunnat öst in ytterligare baljor. 

Men. Men. Det är - hur konstigt det än låter - "svårt" att hålla uppe farten i spelet när man spelar mot ett väldigt decimerat lag. Du har aldrig någon press på dig, kan vända och vrida - och då stannar bollen till någon extra sekund vid varje spelare. 

Det blir så. 

Det hade väl varit trevligt att bjuda de tolvhundra betalande på propaganda men själv bidrog nog jag, som varit en defensiv och destruktiv mittbacksrese så pass länge att den flinke tonårskreatören i mig gått och självdött, till att söla ner tempot, säkra bakåt, prata om "balans", tvinga ner folk, skälla på folk som sköt eller slog omställningsbara inlägg. 

Sånt. Bara för att slippa få någon onödig en-mot-en-omställning emot oss. Bara för att slippa inkassera ett poängtapp som med tanke på elva-mot-nio-överläget skulle kvala in på listan över den västerbottniska fotbollshistoriens trassligaste. 

Nu sitter jag här, i ett grävlingsgryt som i helgen fått sig en upprustning av mina föräldrar så till den milda grad att även en societetsgrävling skulle kunna vilja bosätta sig här, och är nöjd. 

För vi vann matchen, och är det någon devis jag kan påstå mig leva efter så är det följande: 

Tre poäng är tre poäng är tre poäng är tre poäng. 

Och det tog vi ju. Igen. 

Bäst på plan? Erik Lundström. Inget snack. Det var från Lundströms fotläst som våra fartfyllda anfall startade. Hans bolldriv, hans krossbollar, hans arbetskapacitet - man kan med all rätt göra sig en aning lustig över det faktum att han vid 22 års ålder får be sin far montera på stödhjul på cykeln - men på fotbollsplanen har han i år varit fantastisk. 

Imorgon ska jag på fullaste allvar upp i ottan. Jag ska återse min gamle nemesis och svurne ärkefiende 06:30 för att försöka sätta mig till rätta på VK:s sportredaktion före klockan slagit 08.00. En procedur jag tänkte upprepa fram till och med torsdag. Och sedan stämplar man ut vid halv fem varje dag...

... som en riktig människa. En vuxen människa. En arbetare. En proletär. 

Med tanke på att jag redan överfakturerat både VK och Norran för halvtrassliga frilansjobb så lär det äntligen skramla till i poletthögen i slutet av juli. Man kan nämligen inte, förstår ni, inte enbart leva på tre poäng...

... bara nästan. 

En ledig fredag är det svårt att krama ur sig något att skriva på en UFC-blogg. 

Men jag lånar orden från Dalai Lama, känd som andlig ledare för Tibet men kanske än mer för sin blogg http://dalai.devote.se; 

"Leta inte blogginlägget. Låt blogginlägget komma till dig."

Så när jag var på väg hem från en filmkväll (Himlen är oskyldigt blå som efter moget övervägande tilldelas fyra solar) hemma hos IFK Umeå-pytsvaktaren Erik Vallgren tillsammans med Erik Lundström så dök det helt plötsligt upp framför mig;

En kort liten fredagsfyndighet i bildform. 

Frisörsalongen Svarta Saxen...

... tror ni dom skattar mycket? 

Inte mycket att skriva hem om från dagens träning. 

Helgens nykomponerade backlinje fick lära känna varandra lite ytterligare, Simon Mårtensson joggade sin vana trogen mest omkring utanför spelet med sin trassliga rygg, poängspelet slutade oavgjort, Arestav trampade i vanlig ordning, "omedvetet" sönder min stortå och i omklädningsrummet efteråt diskuterades det mest om kontraktsförhandlingarna som herrar Chenouffi och Mårtensson är inblandade i. 

Men det var inget nytt under solen. Vår lockprydde skytteligaledare har ännu inte fått något konkret förslag i näven och om fjorton dagar är han kontraktslös. 

I brist på annat bjuder vi här på UFC-bloggen på en Spotifylista lagom tills dess att man vill släpa fram grillen, suga i sig halvannat paket filterlösa Blend och svepa i sig en halv box billigare rödtjut framåt en härlig försommarkväll i goda vänners lag: 

Den är alltså skapad för er, bästa läsare, då jag självklart inte får uppleva dylika kvällar. Jag får ju inte dricka. Jag har ju inga vänner. 

Här är den. 

Jag brukar vara en relativt ödmjuk grabb; men det här är sommarlistornas sommarlista. Punkt. 

Bland andra Armand Mirpour, The Cure, The Vaccines, Arctic Monkeys, Masshysteri, Ladyhawke, The Strokes, Fleet Foxes och - framför allt kanske...

... världens bästa låt just nu. 

Nu ska jag gå och panta lite burkar. Att göra Spotifylistor blir man inte rik på. 

Alla som satt UFC-hjärtat i halsgropen när världen nåddes av chockrubrikerna om omslagspojken Erik Lundström - nu kan ni andas ut på allvar;

"Strossa" gick för fullt på dagens snabbhets- och teknikträning. I de nya spejs-limegröna fotbollsskorna som kan ha räddat honom under gårdagens traumatiska olycka. 

Efter att Malin kört halvlugna två-dar-efter-match-intervaller med oss fick jag, Hampus, Joel och Jocke - vi vågar väl kalla det "söndagens backlinje" - gå åt sidan. 

De andra skulle köra inlägg och avslut - och vi fick kliva åt sidan. 

Jag antog, eftersom det är vår kvartetts första seriematch tillsammans, att vi skulle lära känna varandra genom att sätta oss ner i en ring, kasta en boll mellan oss och säga våra namn. 

Men vi fick köra en långbollstävling där vi placerade ut två trettiometerskvadrater på varsin långsida, delade upp i två lag - och svepte långkrossar som "motståndarna" på första tillslaget i luften skulle spela mellan varandra inne i sin kvadrat. 

Lät det komplicerat? Jaja, till det viktiga; 

Jag och Joel Burström vann båda deltävlingarna. 

Nu ska jag styra kosan mot NHL-afton hos Jonas Nilsson som verkar ha bunkrat upp i sann se-på-amerikansk-idrotts-anda: 

Stigga: "Önskemål på snacks?"

Jag: "Det vore ju inte dumt att styra varma mackor igen framåt nattkvisten? Snacksmässigt... några smörigare popcorn är ju aldrig fel."

Stigga: "Det fixar vi."

Jag: "Kan ju köpa med mig från ICA på vägen dit om det saknas nåt."

Stigga: "Du, saknar jag nåt ikväll så är det pinsamt."

Erik Lundström kommer också till "Stigga". Om han inte cyklar omkull på vägen. 

(Konstpaus för kort leende och en insikt hos bloggläsarna att "det där skämtet lär man få läsa en del gånger")

(Det har ni så klart alldeles rätt i)

Förra finalen var ju den första livesända NHL-match jag sett sedan Bobby Orr, Sten Sture den äldre och grabbarna var i farten, så jag är väl ingen auktoritetsperson på området - men visst fan vinner Boston ikväll? Nog blir det en liten, för att använda ett av spelförstörde Maths Elfvendals favoritord, tevepeng på Bostonseger. 

Strax efter klockan slagit fem kom SMS:et.

"Jag kommer inte till IKSU Spa, jag har cyklat omkull, måste upp på akuten". 

Skickat från Erik Lundström - som imponerande nog tagit sig tid att SMS:a med vad han trodde var en fraktur i axeln. 

Läget med UFC:s mittfältsdynamo och lagkapten var högst oklart fram tills dess att UFC-bloggen, som enda rapporterande medium, fick tag på Lundström via telefon vid 21.30. 

Det är en lättad lagkapten som fått komma hem från sjukhusets akutavdelning. 

- Jag fick några smärtstillande, sen fick jag gå och röntga. Röntgen visade inte på nån fraktur så jag fick åka hem direkt, säger han. 

Omkullcyklingen skedde på väg nerför en brantare backe på Sandbackavägen. Lundström hade just hämtat ut ett par fotbollsskor på Intersport och cyklade i brådska hemöver för att ta bilen vidare mot IKSU Spa. 

- Jag låg bakom en tjej som bromsade i nerförsbacke och jag tänkte att "det här går inte", så jag cyklade om henne. Sen hade jag skokartongen på styret och råkade trassla in mig själv på nåt sätt och föll rakt över styret, säger Lundström och utvecklar: 

- Det kändes som att göra "Sälen" som Anja Pärson brukar göra. 

För att vara en cykelvurpa i hög hastighet med en hjälmlös cyklist blev skadorna väldigt lindriga. Ett hål i tröjan, ett hål i byxorna (som i försäkringsrapporten lär beskrivas som ett par japanskimporterade 2500-kronors-jeans), en trasig display på mobiltelefonen och en något blodig axel. 

Du förstår väl att du kunde slagit i huvudet och blivit en grönsak, din medrigg? 

- Ja, det hade förstås kunnat bli mycket värre. Det går så galet fort och jag minns inte riktigt vad som hände, men det var tur att jag landade på axeln. Och kanske var det så att jag landade på skokartongen, för den var alldeles trasig. Då kanske det var den som räddade mig, säger Lundström. 

Eftersom det här är en objektiv nyhetstext kan vi inte påpeka ironin i att ett par spejsade rymdfarkostskor i neongröna färger - såna som vi gång på gång fördömt i den här bloggen - blir Erik Lundströms, en hårt arbetande innermittfältare som borde ha svartvita fotbollsskor, räddning. 

Chockad av fallet reste han sig omgående och cyklade hem till sitt föräldrahem där han väl innanför dörren lade sig raklång på hallgolvet (jag vill att vi tillsammans tar en halvminut och iscensätter den bilden i huvudet ett tag) där han blev upptäckt av sin far (iscensätt även gärna den bilden i huvudet om så önskas) som genast skjutsade sin son till akutmottagningen. 

Lundström fick, månne i egenskap av UFC-stjärna, snabbt en röntgentid på akutavdelningen. Han andades väldigt högt och anfått (en gammal beprövad metod av jämrande tanter som vill gå före i prioriteringslistan på akutmottagningar) och hans situation flaggades som "trauma". 

- Läkarn märkte mitt fall som "trauma" och så fick jag sätta mig och vänta intill nån som blivit biten av en huggorm, säger Lundström som säger sig inte ha så ont längre.

Träning imorn? 

- Jag tror jag ska dit och testa.

Erik Löfgren,

Förste skjutjärnsreporter,

UFC-bloggen. 

Man kunde ju tänka sig att det efter en bussresa på tre och en halv timme i benen skulle ta en liten stund för traktorn att rulla igång på Skogsvallen. 

Men icke. 

Det hinner bara gå sex minuter innan Simon Mårtensson, denne världsanfallare, löper igenom i djupet och från relativ snäv vinkel placerar dit bollen i det bortre aviga på det där enkla målskytt-i-form-sättet. 

Tjugo minuter senare får han bollen halvfri utanför straffområdet, noterar att målvakten är gravt felplacerad i målet, och yttersidar bollen i en smäcker skruv i det högra hål som målvakten av någon anledning lämnat därhän. Ett överraskande skott i steget som fick en ännu mer överraskande kraft och målvakten hann inte alls reparera sin felplacering. 

... vi håller jävligt tyst om att Mårtenssons kontrakt går ut om någon vecka, va? Sportchef Bäckström är ju med på bussen idag - han sitter dock vad jag kan se i detta nu och kikar på "Gladiator" när han egentligen borde närma sig Mårtensson med ett A4-ark och en penna, eller vad han nu kommer över i pappers- och pennväg. En toalettpapperssnutt och en krita - bara han signerar nytt. 

Men. Låt oss vara nyanserade och säga att det inte är enkom unge herr Mårtenssons förtjänst att vi leder komfortabelt i paus. 

Hela laget, hela traktorn, gör en i mina ögon fantastisk halvlek. Vi rullar boll efter marken och skapar, tack vare ett högt bolltempo och bra passningskvalitet, mängder av en-mot-en-lägen där framför allt Johan Larsson har ett 80-20-övertag på sin högerback. 

Och defensivt kändes det exakt hur stabilt som helst. Fan, till och med en så pass trasslig rese som undertecknad kunde ju för, typ, första gången i år känna sig riktigt nöjd över en halvlek. 

Det var lite "Dalkurd hemma" över den första halvleken (vi borde nog även idag gjort ett eller två mål till och stängt tillställningen) - bara ännu bättre. 

Men. Låt oss vara nyanserade - igen. 

IFK Luleås matchplan i första halvlek kan vara ett av de största taktiska felbeslut som begåtts sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente tillsattes som programledare för Fredsgalan i Porto Piluse. 

Man låg extremt lågt. Hade jag haft för vana att alltid spela fotboll med en påse gifflar i byxlinningen hade jag kunnat ta emot bollen, bjudit in Marko på kafferep, löst en svensk och en serbisk korsordsbilaga innan IFK Luleås anfallare skulle våga flytta fram och pressa oss. 

Men samtidigt som de låg extremt lågt så kunde vi hur enkelt som helst rulla in bollen på innermittfältare, eller hitta forwards på fötterna. Där de har yta att göra någonting med bollen. Vi kunde till och med, trots att de låg extremt lågt, hitta Simon och Böni på löpningar bakom deras backlinje - i djupled. 

Det fanns ytor överallt. Överallt. 

2-0 i paus och man klev av med ett leende på läpparna. Solen sken, vi gjorde som vi ville, fan, till och med jag kände att jag varit bra - det var roligt att spela fotboll. 

Kanske gick det lite för enkelt. Kanske hade vi lite för roligt och trevligt. Kanske trodde vi att matchen bara skulle spelas av på samma sätt - att vi skulle få trilla omkring, kanske plocka med sig en giffelpåse och fortsätta vara helt ohotade. 

Vi var åtminstone inte, med facit i näven, beredda på att Luleå skulle komma ut och byta skepnad helt. De gick till från att ha ett, utan att överdriva, obefintligt presspel över hela banan till att redan från avspark i andra halvlek presslöpa som olicensierade kamphundar. 

Och att få extrempress mot sig i motljuset från den lågt stående solen - det var ingen höjdare då man ofta knappt såg mycket längre än den framrusande presspelaren. 

Det blev okontrollerade långbollar, väldigt korta anfall, omställningar emot - och matchen hade helt plötsligt vänt bakut. 

Sen hjälper det inte att jag bjuder de på en straff bara några minuter in på första halvlek. Eftersom det här är min blogg och eftersom eventuella webb-teve-sändningar och höjdpunktspaket brukar vara mer än lovligt grumliga skulle jag kunna skriva lite vad som helst här. Att det var en filmning. Att jag inte rörde honom. Att det var skandal. 

Men nej. Det var straff. Jättestraff. Killen går förbi Marko som stötbryter längre upp, får en lång touch, jag går emot, han petar i sidan - jag vänder mig om och sätter samtidigt ut benet. Fall. Straff. 

... sen att en av deras löpande retur-spelare är inne i straffområdet när straffen väl slås emot försökte jag påtala för domaren - men utan gehör. 

Det är inget spel att tala om. Vi är utspridda, vilsna och har helt tappat strukturen. Men så kommer en hörna från höger från Chenouffis finstämda högerfot. Jag kände att jag kom perfekt, helt fri, på första ytan, hann som hastigast tänka att "VF-COACHEN, HÄR KOMMER ÅTTA POÄNG!" innan bollen smiter just över min pannlob. 

Men vad gör det när man har en skenande serb bakom sig? 3-1 med tjugofem och det kändes väl ändå som en potentiell stängning av matchen. 

Men icke. Det tappas helt markeringen på två Luleåspelare på en inläggsfrispark bara halvannan minut senare. Vlado hamnar på mellanhand och Marko hinner inte upp bollen tillräckligt för att styra den över det egna målet - och så är det match igen. 

Det hela reder dock ut sig. Det händer, trots viss Luleåpress och fortsatt taffliga UFC-anfall, inte så hemskt mycket. Tja, förutom då att Marko Mihajlovic får sitt första gula kort i matchen - och blir utvisad. 

Domaren Johan Kratz vevade upp först ett gult och sedan ett rött i nittionde och jag rynkade näsan och tänkte för mig själv att "vänta nu... inte har väl Marko fått nåt kort innan?". Det hade han inte. Och Kratz, som dubbelkollade sin lilla bok, var som tur var inte stoltare än att han kunde ursäkta sitt misstag och... tja, säga åt Marko att han visst fick stanna kvar på planen. 

Tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag är tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag. 

Men nog hade det känts fint att göra nittio riktigt bra, övertygande minuter idag - istället för fyrtiofem lysande och fyrtiofem trassliga "som vanligt". 

Men en sån nätt besvikelse är inget som inte ett Cheese n' Bacon-mål med plusmeny och orginaldipp kan råda bot på. I hamburgerkedjans egen hemstad, dessutom. 

Eftersom vi kommer hem omkring tvåsnåret så har det snackats om att en grupp löst folk ska ta tillfället i akt att gå samman och se Boston jobba fram en sjunde och avgörande match i NHL-slutspelet. 

... och ni slängde väl upp era livsbesparingar, barn, husdjur, guldklocka och husnycklar på disken hos det lokala spelombudet? Ni satsade väl allt det - som man vanligtvis pantsätter för lir - på min räntetrippel? Som jag föreslog?

Det finns hopp för mänskligheten; idag, den trettonde juni 2011, har jag både eluttag alldeles vid sätet och ett prickfritt fungerande nätverk. 

Och klassrullen Snatch på samtliga teveskärmar. 

Det blev nyss ett stopp i Skellefteå, där vi åt i Coop Forums restaurang. 

Jag slängde i mig det sista som fanns av spaghetti och köttfärssåsen. De som kom efteråt fick nöja sig med en halvtrasslig carbonaravariant till pastan.

Man får förresten hoppas att de hade kokat måltidsvattnet. Det märker vi nog snart. 

Vi slängde i oss maten lite snabbt, så där. Halvt skyndsamt. 

För ni vet att i dom här förstörda kretsarna så heter det ju spel- och matstopp. 

I den ordningen. 

 Här ses Klonk-Matte, alltid med en säker trippel bakom örat, med en Oddset-kalkylator modell större som ska multiplicera ihop ett smäckrare trippelodds. 

Det här är inget Helgens Lir-skrik, inte alls, men eftersom jag inte gärna vill framstå som mindre förstörd än någon annan så tvingade jag fram följande trippel i ett försök att kunna ställa mer än knäckebröd, aromat och vattenutspädd mjölk på bordet i veckan;

Bortasegrar i Valsta-Sirius, IFK Luleå-Umeå FC och J-Södra-Öster - den trippeln ger, i en paralell utopisk värld där Erik Löfgren inte är en född motrigg, dryga elva gånger insatsen tillbaka. 

Nu har filmvetaren Marko Mihajlovic vevat igång Gladiator. 

Det har varit några konstiga dagar. 

Värmen har varit mer tryckande i Pajala än i Paris. Solen har stekt hårdare i Baggböle än i Barcelona. 

Man har "varit tvungen" att göra nåt av kvällarna. Dyra sittningar på uteserveringar och sånt där som jag egentligen inte alls har råd med. 

Fan, ni vet; slantar som egentligen ska vara öronmärkta till att kasta bort på naiva, miljondrömmande Stryktips-inlämningar har ju gått åt. 

Och rent fotbollsmässigt har man inte kokat lite mycket över en förlust i poängspelet som man kokat över det faktum att medicinväskan inte innehåller någon After Sun-lotion. 

Men nu är vi tillbaka till det normala igen. Det blåser åter en styv, kylig kuling genom hela Västerbotten och imorgon lär den lokala sportdelen i sedvanlig ordning vara full med fel ditplitade av Erik Löfgren. 

Och imorgon är det, för att travestera teveprofilen Erik Lundström, dags att ta på sig traktoroverallen igen. Den traktor som tydligen är UFC anno 2011 ska ju försöka rulla över IFK Luleå. 

IFK Luleå - seriens formstarkaste lag. Det är en mening jag nog inte trodde jag skulle få skriva efter att vi slagit ett uddlöst IFK Luleå på försäsongen med hela 5-1. Jag tror till och med att det var vår egen Jonas Nillson som, rätt läckert, klackade in deras mål. 

Jag minns att jag tänkte att "de här kommer få sina fiskar varma i ettan". Och var inte särskilt överraskad när de bara samlat ihop en ynka pinne efter fyra omgångar. 

Men nu? Vad säger man nu? Tio poäng på fyra matcher? Oavgjort borta mot ett Sirius som man trodde kommit igång på riktigt? 

Det blir till att sätta på både trimpipa och dra alla möjliga variatorbrickor och pluggar på traktorn för att köra över ett så pass formstarkt gäng - som dessutom lär vara duktigt revanschsugna över 5-1-krossen i våras. 

För första gången i år blir det bussresa till bortamatch. Jag skulle kunna utlova någon kortare inför-match-rapport från bussen om det nu inte vore så att bussväsendet är det enda som stått totalt stilla i ett årtionde. Jag minns att man som liten lillknodd - på den tiden man gick omkring i pottfrilla och klädde upp sig i Real Madrid-fotbollströja när man var bortbjuden på kalas (de få gånger man fick en inbjudan, det vill säga) - fick höra om att "nu är det inte långt kvar tills det finns både eluttag och internetanslutning på vanliga bussar". Nu har tio år passerat, året är 2011 och fortfarande är det inte långt kvar tills det finns både eluttag och internetanslutning på vanliga bussar. 

Men men. Alldeles oavsett bussnätets vara eller icke vara så ska vi slita oss till tre poäng imorgonkväll. 

Ni får ursäkta ett taffligt bloggande i helgen. 

Men jag jobbar. 

Dels på att kasta bort mina surt förvärvade slantar på Stryktipset. 

Dels för VK på friidrotts-DM. 

Och dels på en sjuhelvetes linnebränna. 

När man i förmiddags klev ut från terminalen möttes man av en vägg av kvav värme och på gatan stod en taxichaufför av sydeuropeiskt utseende lutad mot sitt yrkesfordon och sög i sig en bättre filterlös cigghalva. 

Man hade kunnat trott att jag flygit tvärsöver kontinenten - men jag hade bara klivit av busslinje 99 från Sundsvall och åter satt mina skeva fötter på västerbottnisk mark. 

Jag beviljades en dags ledighet av tränartrojkan då min syster sprang ut för Hedbergskaskolans anrika trappa och firade sin nyblivna arbetslöshet i torsdags. 

Imorse tog jag, efter några lika fåtaliga som trassliga timmars svettig sömn, beslutet att frivilligt återse min gamle bortglömda vän 07.00, för att i sin tur hinna med 07.45-bussen mot Umeå. 

Ett beslut som grundade sig på Peter Kondrup och hans meteorologvänners analyser som pekade mot att Umeå, alla snålblåsthålors moder, för en dag skulle förvandlas till Östtimors solkust - med temperaturer på uppemot 30 grader. 

Hade jag talat latin hade jag sagt att mitt beslut att ta den ockertidiga bussen, som skulle göra att jag anlände till Umeå vid elvasnåret, haft något med "carpe diem" att göra. 

Direkt översatt tror jag att "carpe diem" betyder någonting i stil med att "du bör inte sitta i en buss hela dagen när det är trettio grader ute". 

Det hanns med någon halvtimmes bar överkroppsstekning med Ali, Marko, Vlado, Böni och Jonas vid Rådhusparken (de försäkrade om att det var socialt accepterat... men är det verkligen det? Det ligger ju ändå i stadskärnan och folk som går med bar överkropp inne i själva staden borde ju läggas in på klinik eller åtminstone bli av med sina gymkort) innan det blev träning i hettan och sen...

... sen blev det vad de katolska prästerna brukar kalla "carpe fredagskvällsdiem". 

Ni vet. Samlas en handfull lagkamrater och nån flickvän i en park, köpa nån kaffeslatt (Latte Macchiato väljer någon mittbacksrese - inte för att de inte kan dricka vanligt svart kaffe utan för att mjölken är svalkande i hettan), hitta nån Klick-bilaga, diskutera och rösta om "Veckans klänning" (där Lundström valde bort en randig klänning med motiveringen att "man skulle bli alldeles yr när man strök den"), läsa horoskopen högt för varandra innan vissa (däribland de som inte har flickvän utan något desperat skriver in "Singel" i familjekolumnen på hemsidan) styr kosan vidare mot Teatercaféts uteservering. Där man sätter sig och småsmuttar på ett glas läskeblask och minglar (med enkom varandra) innan man efter någon halvtimme känner att "näe, ska vi inte ta och spela lite blackjack innan vi går hem?" och så slänger man någon hundring i sjön snabbare än man hinner säga "hit me" och sen vandrar man i bitterljuv singular hemöver. 

Carpe fredagskvällsdiem.

Som utlovat; nu sätter vi tänderna i den folkfest som var Umeå FC-Karlstads BK. 

En kort, koncis och precis analys - precis som vanligt.

Jag vet som bekant inte hur man håller det varken kort eller koncist. Ifjol, när jag åkte land och rike runt för att sitta på landets alla Superettabänkar, så hade jag alltid ett litet anteckningsblock i huvudet när jag följde matchen. 

Det är nämligen ingen jättenerv i att sitta som fjärdemittback - som jag ofta gjorde - utan man kan titta relativt nyanserat på fotbollsmatchen och notera alla lustiga anekdoter. 

Nu kan jag ju - på väldigt mycket gott jämfört med ont - inte göra det på samma sätt. 

Så jag slängde iväg frågan till fortfarande skadade målvakten Elfvendal ifall inte han kunde ge lite input där han satt och gassade på läktarplats. 

Du vet, det är så jävla svårt att skriva om matchen man själv spelar, förklarade jag. 

- Det är inte så lätt när man har solsting och blöder näsblod heller, säger han och utvecklar: 

- Jag rev sönder matchprogrammet och försökte stoppa det i näsan. 

Här på UFC-bloggen använder vi oss av bara de bästa medarbetarna, som ni märker. 

Jag får lita till mig själv.

Ifjol satte jag som förklarat ovan på bänken i GIF Sundsvall. Hela tiden. Längst in i båset, intill ett Findus-paket med fiskpinnar. 

I år är det roligare. Jag är en kugge i ett vinnande jävla lag. Förvisso en av de trassligaste kuggarna i hjulet, men likafullt. 

Vi är alltså obesegrade i åtta matcher. Fem, tre, noll i kolumnen. Och ändå finns ju den där känslan av att vi inte spelat som vi kan, som vi ska, under särskilt långa stunder i särskilt många matcher. 

Men vi har ändå mött fyra av de fem som jag ser som potentiella seriesegrare. Varav tre av dessa på bortaplan. Och ändå inte förlorat. 

Matchen mot Karlstad igår är ju definitivt en av våra bästa. Våra införrapporter om motståndet löd, typ, att de låg jävligt lågt och kompakt med i stort sett hela laget för att sedan när de väl vann bollen bara tjonga den långt och högt i djupet på en ganska ensam Viktor Olsson. 

Det lät... lite för enkelt för att ha tagit fem segrar av sju möjliga, tyckte jag. Och det stämde ju heller inte. Karlstad låg förvisso lågt - men man var mycket mer än långa bollar på nån ensam stackare i djupled. Och det tror inte bara berodde på att Viktor Olsson, sexmålsskytten, började på bänken efter sjukdom. 

Vi mötte ett bra lag som försökte straffa oss så fort vi tappade boll på mittplan - och då tycker jag också att vi skärpte oss och höll bollen bättre. Vi var, så som jag uppfattar det från min plats på planen (och jag har ju inte mycket annat att gå på då mina källor på läktaren var upptagen med att pula upp matchprogram i näsmynningen), spelförande i den första halvleken och skapade chanser genom några fina anfall och kombinationer. 

Det blir, fullt naturligt, så att vi faller tillbaka en aning i sista delen av andra halvlek - men i övrigt tycker jag att vi sköter spelet bra. Hyggligt bolltempo, skapligt värderat när vi ska gå fram och ett lugnare, mer behärskat bollrull än tidigare. 

I mina ögon, som sagt. Jag kände under en period i första halvlek att jag hade split-vision-synen hos en vindögd åkersork och spelade fast Joel Burström på högerkanten ett antal gånger. 

Men vi löste det allt som oftast. Som ett lag. Att Henke kom ner och kunde vända på bortre mittback. Att Lundström visade sig för utsläpp på Jonas. 

Sånt. 

Det var nog det jag i första hand tar med mig från matchen. Att vi lyckades hålla i bollen på ett annat sätt. Och, just det, det här har jag ju faktiskt tänkt att belysa; Jonte Jonssons inhopp. 

När Strossa klev av med sina feberkänningar redan i sextionde-nånting så klev Jonsson, som hade nå magmuskelproblem under nästan hela försäsongen, och levererade ett passningsspel med en lugn, enkelhet och precision som Xabi Alonso varit rätt nöjd med. Jag räknade i och för sig inte - men jag kan inte erinra mig någon felslagen boll från Jonssons fötter. 

... jag trodde att Jontes seriösa diet, där han drog ner på kolhydraterna och ökade proteinintaget och samtidigt rasade en handfull kilon, mest var till för att på stekigt manér strosa omkring på Betness i sommar - men igår visade Jonsson att han formligen bankar på dörren till en startplats. 

Bästa spelare igår? Min röst, här på hemsidan, gick till Joel Burström. Även om han på vissa ställen fick cred för en assist till 1-0-målet som skulle ha gått till Jonas Nilsson. Joel har varit extremt stabil genom hela säsongen så här långt - och igår skulle jag (som förvisso var på planen men åtminstone utan matchprogram i näsmynningen) säga att han hade mest boll av alla UFC:are. Och han skötte det alltid exemplariskt. 

Här har vi målen samt Vlados extremt viktiga benparad vid ställningen 1-1. 

Jag fick en (EN) fråga på gårdagens inlägg. 

"Vem hade markeringen på killen som ganska omarkerad nickade in 1-1 för Karlstad? Du och Markoo var inte så glada på varann direkt efter. Båda verkade skylla på den andre."

Svaret är väl att ingen hade den markeringen. Marko är ute och försöker avstyra inlägget, jag följer "min" gubbe (store targetspelaren med nummer fem på ryggen) på första stolpen och... tja, bollen går över mig och ingen tar upp markeringen på han som kommer bakifrån från en släpande position. 

Jag och Marko skrek lite på varandra efteråt. Inte över markeringsmissen - den där ska någon mittfältare plocka upp och Joel ska nog vara nån meter längre in som "andramittback" - utan över att jag tyckte att vi låg för lågt med backlinjen. 

Det här är ingenting för marginalåskådaren, men stanna bilden, om ni så vill förstås, vid 0.44 på matchvideon. När Karlstads högerback har bollen så har de en (1!) spelare i anfallsposition. Han står tjugo meter ovanför vår samlade backlinje. Jag ser att passningen ska komma till deras target, men kommer inte närmre än tio meter ifrån deras kille när han enkelt på ett tillslag spelar bollen tillbaka till en rättvänd mittfältare som i sin tur får lämna över till en tredje som har tid på sig att lägga ut den i djupet på kanten. 

Vår linje borde, när deras ytterback har bollen och de inte har ett enda hot mot oss i djupled, stå betydligt högre upp för att täta till och göra det trängre. 

Det var det jag påpekade för Marko och han... kände väl lite annorlunda just där och då. Men jag tyckte vi löste det bättre därefter. 

Frågan besvarad. Matchrapport avklarad. Läsare kvar ända hit? Förmodligen inga. 

Då är vi i hamn. 

Att jag är en svag, ryggradslös människa har jag vetat om länge. 

Ännu ett bevis på det är att jag alldeles nyss tackade ja till att slänga ut tvåhundra kronor på en landslagskväll på Allstar. Trots att jag hade förberett en smäckrare matlåda. Trots att jag har en finansiell situation som mer än någonsin liknar en ensamstående portugisisk flerbarnsmors. Och trots att det ser ut som att ett gäng franska ungdomar löpt gatlopp genom lägenheten. 

Men jag har aldrig varit en svag bloggare. 

Här har jag utlovat en matchrapport - och så smiter man, väl hemkommen från IKSU Spa, ifrån datorn till en fabulös sportbar. 

Och på dan, när solen stod som högst, prioriterades ni bort för en godare bok i solskenet. 

Men det kommer. Jag må vara en högst medioker människa och fotbollsspelare - men jag sätter mitt goda ord som bloggare på att jag sätter mig ner ikväll, efter matchen, och bjuder på en sammanfattning. 

... hur trött jag än är. Och hur många Europatips- och Bomben-bångar jag än tvingas knyckla sönder i kokning under kvällen. 

Det var väl en trevlig nationaldag? 

Att istället för att raka huvudet för att gå runt i kängor, skrika slagord och vifta med blågula flaggor sätta sig och lapa sol på Gammlia och samtidigt bjudas på - till stora delar - rätt underhållande fotboll? 

Och dessutom se stadens lag ta ännu en viktig seger på sin ännu obesegrade resa - och för första gången (får jag för mig?) ta över serieledningen. 

Ni bjöd på en väldans fin stämning, hur som helst. Fan, det var ju rena applådinfernot när vi rullade runt bollen sisådär tjugo passningar på offensiv planhalva under den andra halvleken. 

Jag är alldeles för trött för att orka skeppa ut min sedvanligt halvdana matchrapport. 

Det får bli under morgondagen då jag har... få ursäkter till att inte hinna med en uppdatering. 

Mina planer är att leta mig upp till IKSU för att återförenas med Agda, Britt-Inger och de andra på ett gymapass i vattenbassängen - och att sedan tillsammans med några andra av dagens startspelare bege mig till IKSU Spa för lite avkoppling. 

Hade jag bara stått för en bra insats idag - en insats jag skulle kunna känna mig nöjd med och inte en högst medioker - så hade det kunnat bli en fin dag där jag kunnat känt att min gårdag gjorde mig förtjänt av att ligga i bubblet eller att sitta i ångbastun. 

Men men. 

Ikväll dök inte bara en videointervju med Vlado - matchens lirare väl? - upp på hemsidan - utan även de nya individuella lagbilderna. 

Hade jag bara spelat fotboll lika bra som jag var snygg så hade jag... nog alltid gjort lika trassliga insatser som jag stod för idag. 

... jag noterar att jag trots allt inte var ensam med att skriva dit det något desperat skrikande "Singel" i familjekolumnen där de flesta räknat upp mor, far och syskon. Lundström, Joel Burström och "Böni" försummar också sina familjer för att istället annonsera lite för sig själv. 

Har ni, stora pöbel som letade er till Gammlia och varav en liten, liten del kanske letat sig till denna blogg, några kommentarer om matchen som jag kan spinna vidare på när jag tvingar fram en matchrapport imorgon? 

Träning i fredags vid sexsnåret på kvällen. Lagom tid, tycker jag. Ni vet. Så att man hinner vakna.

Och sedan har en helg formligen sprungit förbi utanför mitt fönster där jag suttit i mitt grävlingsgryt och bara väntat. 

På nationaldagen. Om jag ska på strippklubbsrunda med kungen? Inte i år. 

Imorgon tar vi emot överpresterande (väl?!) Karlstad BK hemma i ett toppmöte på Gammliavallen som nu för första gången i UFC-sammanhang kan erbjuda sina åskådare solsken och fotboll - samtidigt. 

Solläktaren, som - enligt uppgifter jag litar blint på - i de allra första planerna skulle stå klar i november, är nu färdig. 

Fantastiskt. Och lediga är ni. 

Och jag måste säga att jag, efter att ha sonat mina brott och samtidigt fått en helgs vila, känner mig i förträfflig form och redo att stå för min första riktigt bra hemmamatch. 

Det ska också bli skönt bara att få beträda en fotbollsplan utan den där jävla rosafärgade Donkey of the Week-västen.

Det vore hur som helst trevligt om ni kom förbi och kikade. 

Idag har vi träning som vanligt igen, halv sex på kvällen. 

Jag gick igår och la mig lite senare än i onsdags. Runt ettsnåret (en tumregel man kan använda sig av är att när Cheers drar igång på TV6 är det dags att verkligen tänka på refrängen). Ställde medvetet inget alarm - mest för att se hur länge jag skulle kunna sova. 

Jag vaknade och kände mig rätt utvilad och var på väg att stega upp för att se Steffo läppja på något bättre rödtjut på teven. Kollar på klockan; 05.17. Eftersom jag inte är 65 år fyllda så somnar jag givetvis om. 

Samma process igen. Vaknar upp och tänker stiga ur sängen. 07.12. 

08.48. 

09.12.

09.25. Och här stiger jag slutligen upp. 

Fem gånger vaknar jag upp. Helt av mig själv. 

Bara säger. 

När Dulee Johnson försover sig från träningar så anländer han till Karlsbergs träningsanläggning genom att ramla ur en taxi som kommer direkt från en efterkruka. 

Det är idiotiskt, oansvarigt, oseriöst. 

Ett val man gör. 

Om man ändå rumlat runt på nån efterfest igår, slafsat i sig nån rullpizza kring femsnåret på Robert Laul-vis och därefter somnat i nåt buskage nånstans. 

Eller att man åtminstone stannat uppe och sett den första NHL-finalen tills det att Vancouvers Torres stänkte in segermålet där vid femsnåret. 

Det hade varit oansvarigt, dumt, oseriöst och allt det där. 

Det hade varit ett val jag hade gjort. 

Men nu. 

När man går och lägger sig vid tolvsnåret, till och med några tio minuter tidigare än vanligt, och ställer alarmet på 07.30 för att man ska upp och ha tvättid på morgonkvisten innan morgonträningen vid 10:00; 

Då är det inte ens rock n' roll att försova sig. 

Att alarmet aldrig ljuder och att mitt trassliga lekamen bevisar att den är på randen till undergång genom att sova oavbrutet i tolv (12, etta-tvåa) timmar - det är ju bara ännu ett bevispapper i min skyhöga stapel på det faktum att jag är född till alla olyckors olycka. 

Jag vaknar alltså upp, kikar på mobilen och ser siffrorna 11:35. Träningen har inte bara börjat. Den har pågått i en timme och trettiofem minuter. Den är förmodligen slut. 

Den känslan. Hade man kunnat kapsla in den känslan i små mungipsanpassade tabletter hade man haft ett deppressivt medel som fått Dillmannen (den mest glädjespridande människa jag känner till) att hänga sig i en snara ihopsmidd av torkade dillkronor. 

Så vad gör man? Jo, man slår i väggar. Sparkar i väggar. Bankar. Jag tror att det är rätt lyhört här i huset, så ifall det bor någon barnfamilj i kåken så kan jag ha bjudit någon lycklig liten kotte på ett svordomsförråd av könsord, natura-arbetare-smädelser och nationalitetssvordomar (balt är min favoritord att skrika ut vid olycka och misär) som han kommer att klara sig långt med på även de tuffaste av lågstadier. 

Sedan plockade jag upp telefonen och skickade iväg följande meddelande till Örjan Andersson: 

"Asså vad säger man ens? Jag har gått runt och slagit och sparkat i väggar i en kvart nu. Alarmet ringde aldrig, era samtal var ljudlösa. Jag har tydligen sovit i tolv timmar i sträck. Bötfäll mig med en årslön och peta mig resten av säsongen. ASDÖLKAÖSLDKÖLASKDÖLASKADSFKJLA. Jag får köra nå backe själv, ifall jag inte bara plockar ner skylten innan dess. /Erik Löfgren"

Jag ringde långt senare, när jag kände att min röst var tappad på det mesta av frustrationen och ångesten, till Stuart. 

Det var inte lika självmordsbenäget jobbigt som jag trott att det skulle bli. Han avslutade med att "det ska bli kul att se vad det står i bloggen". 

Och, tja, en sån här grej lär jag dels få höra av lagkamraterna tills dess att... äeh, jag lär aldrig få sluta höra det - och samtidigt lär jag ju få sätta upp en flerårig avbetalningsplan med Jonas Nilsson om bötesbeloppet till lagkassan. Så den går ju inte bara att ignorera på ens UFC-blogg. 

När jag så slutligen, efter att i ren kokning avverkat en köksbänksstapel med disk (den enda positiva i kråksången då jag annars hade fortsatt anordna staplings-VM i köksvrån), tog mig till träningen och...

... igår på träningen tog vi upp ett koncept som de hade under fjolåret. Den spelare som gör sämst ifrån sig under något specifikt moment på en träning får bära en väst under en vecka. Igår avgjordes tävlingen med ett tvålagssspel där man inte fick tappa bollen. Den spelare som tappade bollen flest gånger - tränarna förde statistik - förlorade och fick därför bära västen resterande veckan. 

Adam Chenouffi - med sina svåra vrickningar och sina smånätta klackar - tappade bollen flest gånger. Dock hade han bollen säkert fler gånger än någon annan. Han sökte ständigt boll och var inne i smeten jämt och ständigt - samtidigt som andra, kloka men träbensbefattade mittbackar kanske höll sig mer i utkanterna. Så det var ju lite orättvist, kanske. Det tyckte i alla fall Adam. 

Men nu, och det märkte jag när jag stegade in i omklädningsrummet på eftermiddagen...

... nu har rättvisa skipats. 

Vad kostar en portionskapsel cyanid? 

Det blev ingen debut i Obbola i afton. 

Det kommer tyvärr inte heller bli någon debut i den grönfärgade Obbola-tröjan för mig det här året. 

Precis när jag plockat ihop mina Copa Mundial, mina benskydd, mina benskyddshållare och mina värmemammelucker på Gammlia vid halv-sex-snåret så fick jag ett samtal från Obbola-tränaren "Bertan" där han förklarade att jag inte fick spela. 

Jag är ju nämligen på något halvtrassligt sätt redan utlånad från GIF Sundsvall till UFC och får därmed inte bli utlånad vidare till Obbola. 

... men vem vet; nästa år kanske jag får göra Obboladebut. Jag har hört av UFC-källor som spelat med Obbola att de har en kyl full med diverse smäckra dryckjomer - Vitamin Well och Red Bull bland annat - samt en glassfrys från vilka spelarna efter match kan stilla sitt sockersug. Detta då "Bertan" tydligen arbetar inom snaskindustrin. 

Lön i form av glass och dryckjom är ju bara marginellt trassligare än den inkomst jag ståtar med i år som låtsasfotbollsproffs. 

Vi får se. 

Nu blev det träning istället. Lite snabbhetsträning, lite spänstträning följt av en passningsövning och spel...

... och, tja, det behövs ju knappast tilläggas; men eftersom det var UFC-träning och Erik Lundström, teveprofil och fotbollsspelare (i den ordningen), var där så var även delar av det västerbottniska mediedrevet där. 

Idag var det SVT och Västerbottensnytts tur att ge Lundström ännu lite mer tid framför kameran. Eller "air time", som medievane Lundström numera kallar det. 

Han hade tydligen kläckt ur sig något om att årets UFC-lag "var som en traktor". 

En formulering som Lundström efter intervjun var orolig över. Han var rädd att den skulle låta bonnig. Som om han just klivit ut från logen i Täfteå, även om han som tur var inte specificerade traktorn och sa nåt i stil med "vi e' ju som na' jävla traktor i år, hä' e' som en Valmet sex-två-nolla mä' dubbla förgasare". 

(Det här är en blogg där vi tar oss tid att googla traktormodeller en stund bara för att landa något halvmesyr till skämt. Och vi vill ju inte framstå som okunniga inför eventuella Täfteå- och Sörmjöle-läsare)

Men bara att referera till en traktor kan räcka en bra bit. 

Jag följde kvällens lokala 22.15-sändning slaviskt - men inlägget var inte med i den sändningen. 

I egenskap av chef över teveprofilen Erik Lundströms promotionstab ber jag om att få återkomma. 

Täfteå borta ikväll. 

Alltid tufft. 

Lundström skickade ett SMS där han, typ, ville säga upp bekantskapen och få mig och min blogg att flytta hem och lägga mig under någon sten i Sundsvall. 

Men nu var det ju faktiskt så att Lundström stod för ett ytterst gediget kaptensmässigt intryck. 

Fan, han såg till och med solbrun och fräsch ut (jag vet inte om det är filmredigerarna eller solrummen på IKSU Spa han ska tacka)- och varenda hårstrå i frisyren var noga fixerat. Jag noterade till och med att han tog det en aning lugnare än oss andra på uppvärmningen, förmodligen för att inga lätta svettningar i hårbottensregionen skulle fälla hela frisyruppläggningen. 

Nåja. Han lyckades med väldigt god marginal undvika en "... han ser lite moderat ut"-fadäs.

När vi passar på att skriva så här pass korta, innehållslösa inlägg - det hör inte till vanligheterna - kan vi passa på att fylla ut det med högst privata ändamål: 

Först en vädjan till den obarmhärtiga, råbarkade tjyv som helt oförhappandes lagt rabarber på min Pro Logan härom helgen; lämna tillbaka min cykel. Ingen människa borde behöva gå längre sträckor i en cykelstad som Umeå. Men framför allt borde inte en ung man som har inkomsten av en ekvatorialguineansk grindpojke behöva lägga ut fyrtio kronor - känt som "flera dagslöner" för en lönetagare av min trassliga dignitet - för att ta sig till ett universitet och tillbaka. 

Universitetet, ja. Imorgon ska jag i den arla morgontimman dit en sista gång innan jag äntligen får gå på sommarlov. Det har totalt varit några tuffa halvdagars skolarbete under våren och det ska skönt att äntligen få sig lite välförtjänt vila. 

Jag kan inte påstå att jag brann för att införskaffa mig de 7,5 poängen i strategisk kommunikationslära - men jag brann hela tiden helhjärtat, sista-minuten-kämpade in alla uppgifter, för att få fortsätta ha en anledning att röra mig kring Lindellhallen. Umeå måste bli en mycket fulare stad på sommaren om alla universitetsstuderande damer beger sig hemåt. 

Jag lämnar er av någon outgrundlig anledning med en spontan topplista över de fem bästa somna-till-låtarna, alla kategorier, med tillhörande Spotify-länk. 

5. Lua - Bright Eyes

4. Nu Sigge - Håkan Hellström

3. Vaggvisa för Flyktbenägna - Håkan Hellström

2. Mr. Bojangles - Nina Simone

1. Gårdakvarnar och Skit (Instrumental) - Björn Olsson

Här har ni några bubblare i en gammal lista som skulle behöva sig en uppdatering. 

Med det säger vi god natt.