Äh. Lite kort om det negativa bara: 

Vi gör en bedrövlig träningsmatch. Fullkomligt uselt. 

Mer om det positiva: 

Vi blev än mer utspelade av Division II-lag i våras i diverse träningsmatcher. Den ena träningsmatchen var sämre än den andra. Spelet hackade i halvlek efter halvlek. Hela försäsongen igenom. Trots att vi - till skillnad från igår - spelade med både herr Mårtensson och då okrönta kungar vid namn Erik.

Efter det trasslet gick vi in i seriespelet och vann premiären. Sedan vann vi ytterligare sju matcher. Kryssade fem. Gick obesegrade genom seriespelsvåren. 

UFC anno 2011 är väl, får vi nog konstatera med våren i åtanke och efter 1-1 mot Umedalen och 0-1 mot Mariehem, inga träningsmatchare. 

... och Jens Sjöström är tillbaka i matchspel. Även om han berättade för mig att han haft väldigt ont igår kväll efter matchen. Men på planen såg det bara bra ut. 

Vi lämnar det så. Konstaterar att vi fick oss en bra genomkörare inför höstsäsongens start på söndag. Och... var det någon i UFC-lägret som svävade på moln efter vårsäsongen så... borde de vara tillbaka på marken vid det här laget. 

Vill jag påminnas om hur dåligt jag och i stort sett alla andra UFC:are spelade så kan jag kika ner på min sargade högra näve som jag under visst vredesmod i den andra periodpausen vevade in i avbytarbåsets ena långsida. Ett rejält knytnävesslag som inte behövt ursäkta sig ens på en Härnösandskrog en sen lördagsnatt. 

Här på UFC-bloggen väljer vi istället attt fokusera på något roligare. 

Igår följde jag med mittbackskollegorna Jens Sjöström och Joakim Kvist på en runda minigolf borta vid Dragonskolan. 

Här syns Jens Sjöström, Umeå Bangolfklubb, putta med den sortens elegans som det bara tillstår en riktig bangolfsentusiast. 

Joakim Kvist, Vilhelminas Bangolfklubb och skapare av Facebook-grupperna "Alla vi som hatar när folk kallar Bangolf för Minigolf" och "Alla vi bangolfare", syns här puttandes med sin specialputter i helkomposit. 

Dessa två bangolfare gick en runda med någon som tydligen hette Erik. Denne Erik var en tragisk olycka till bangolfare vars nerver brann av fullständigt på tre till synes enkla banor och han förstörde dagen med resultat på 11, 8 respektive 6 på dessa tre. Denne Erik avslutade dock med fyra spikar på de fem sista hålen - men vad hjälpte det? Stackarn, som såg hemskt fattig och pittoresk ut i all sin trasslighet, förlorade stort - slutade på sextionånting slag och fick vackert pynta upp 150 kronor i klubbstugan för allas golfande. Men jag vill höja ett varningens finger för att denne Erik, som gick sin första runda på två år, kan bli farlig vid ett eventuellt returmöte i sommar - då han avslutade urstarkt. 

Kan dock inte påstå att jag man fick något vidare intryck av den där Erik. Verkade i total obalans. Oregerlig. Vevade med stickan. Hytte med den. Verkade tappa det fullständigt. 

Jag själv, som är en lugn och sansad individ med ett stabilt psyke som inte skulle kunna bli provocerad av någon som skrattar illa dolt i mjugg över ett fjärde helskevt slag, gillar inte den typen av beteenden. 

Jag? Jag följde med och bevakade minigolfbataljen från sidan. Fotade, antecknade, golfapplåderade. Ni vet. Allt för er, kära läsarskara. 

Det här...

Nej. 

Jag orkar inte. Inte ikväll. Vi låter den stora bågsågen hänga kvar i förrådet över natten. 

Men ni vet att när man flyttat till en helt okänd stad, när man bosätter sig i ett grävlingsgryt, när man lever på vad som måste räknas som absolut minimumlön även av det tanzaniska fackförbundet för arbetare på bommulsplantage, när man en bredd på sitt sociala kontaktnät värdig en dömd sexförbrytare...

När man lever så... bara för att kunna satsa helhjärtat på att spela fotboll... då...

Då är det inte så roligt att komma hem efter en match som idag. 

Så kan vi säga. Tills vidare. 

Förvånande svaga reaktioner på Simon Mårtenssons knäskada. Jag läste på hemsidans gästbok en kommentar som löd "Simon förkyld?? Hur allvarligt??" och när då UFC-bloggen avslöjade att skyttekungen nu skadat knät kunde jag inte ens föreställa mig reaktionerna som skulle svalla genom hela Västerbotten. 

Särskilt när skadan visade sig mer elakartad än vad alla hoppades på under måndagen. Nu missar han väl stora delar av hösten. Om inte hela. 

Riktigt tråkigt. Kanske har Kung Erik varit vår genomgående bästa spelare under våren - men nog har Mårtensson varit vår allra viktigaste. Detta då han ofta agerat ensam forward, burit upp vårt anfallsspel som relativt ensam uppspelspunkt. Varit rätt oersättlig som ensam spjutspets. 

Och gjort våra mål. Bara det. 

Synd om UFC, med andra ord. Men allra mest synd är det ändå om Simon själv. Den lockprydde teknikern har väl, vad jag förstått, redan haft sin beskärda del av skador under sin korta karriär. Att han fått den senaste säsongen halvt fördärvad av diverse kroppsligt trassel. 

Och så får han äntligen vara hel en vårsäsong, äntligen chansen att spela ordinarie på topp i Division I - och stänker omgående dit tio baljor. 

Bara för att bli långtidsskadad igen. 

Det är förstås tur att Danny är klar, men han känns i mina ögon inte som en lika komplett "etta" i en 4-5-1-uppställning. Han berättade exempelvis sist, över en asiatbuffé, att han under matcherna "inte kände något behov av att vara med i spelet". 

Det hade varit jävligt roligt att se Danny tillsammans med Simon på topp. Jag tror de kunnat uträtta Division I-mässiga stordåd tillsammans. 

Nu får vi se några nya konstellationer på topp. Kanske någon DVD-moldav eller blu-ray-est skyndas in i truppen? 

Eller är det dags för herrar Arestav och Sundqvist att kliva ut ur Mårtenssons skugga och börja producera baljor? Ett första svar på det lär vi få ikväll då jag antar att nämnda duo startar på topp mot Mariehem; 19.00 på Ersängsvallen. 

Väl mött. 

(Jag hade skrivit "peace out" men jag har åter igen slut på kontanter på fickan)

Simon Mårtensson är först på bollen, halvt fri med målvakten, tänker avsluta på ett tillslag, göra ännu ett mål. 

Då händer någonting i knät. Han faller skrikande till marken. 

- Jag hoppas att det bara är nån översträckning, säger Mårtensson direkt från väntrummet på akuten. 

Endera fastnade han i gräset, eller så fastnade han med foten ovanpå bollen. Ingen, inte ens Mårtensson själv, visste säkert vad som hände när han skulle klippa till på Ersängsvallens fina gräsmatta. 

Det är ännu oklart vad som hänt i skytteligaledarens knä. Spekulationerna gick vilda på träningen medan knät lindades. 

Andramålvakt Mattias Bergström, som arbetar som sjukgymnast till vardags, hade några teorier då Mårtensson menade att smärtan var som värst "under knät", ner mot knävecket. 

- Det borde inte kunna vara bakre korsbandet. Det är väldigt ovanligt att man drar sönder det bakre korsbandet. Jag tror nog aldrig jag varit med om nån som gjort det på en fotbollsplan, sa Bergström. 

Han var istället hoppfull om att det istället skulle kunna vara "bara" en stukning av de bakre ligamenten. 

Sent igår kväll hade Simon Mårtensson ännu inte fått några besked från sitt akutbesök på sjukhuset. 

- Smärtan är borta nu, så det är ju bra. Det är dock fortfarande svullet, så vi får se... Jag hoppas att det är nån översträckning, säger han ytterst exklusivt till UFC-bloggen direkt från akuten. 

Alldeles oavsett vad som hänt med knät så lär det som allra minst handla om två veckors vila, menar sjukgymnast Bergström. 

Det gör att Mårtensson med största sannolikhet missar söndagens drabbning mot Hammarby - till vilken inte heller Danny Persson är spelklar. 

UFC-bloggen siktar på att göra en uppföljning på skadan under morgondagen. Tills vidare får alla UFC-anhängare hålla samtliga tummar för att knät är så välbehållet som möjligt. 

Skadeläget i övrigt ser ut som så att Kung Erik Lundström vilade med en öm, möjligen överansträngd, baksida samt att Ali Jasim satt på sidan med känningar i en höftböjare. Jonte Jonsson och Fredrik Wennebro var hemma förkylda. 

Provspelande Nate Weiss fick besked efter träningen att det inte blir nån fortsättning i UFC-tröjan. Seif Khadim hade inte fått något kontraktsförslag i näven, men det är på väg. 

- De sa att vi skulle sätta oss ner på onsdag, säger han. 

Regn och rusk ställde in eftermiddagens och kvällens aktiviteter i Obbola. 

Och när såväl en internmatch som en grillning regnar inne finns det inte mycket att rapportera hem om för en tåskadad stackare. Men jag gör ett försök: 

Vi kan väl meddela att förmiddagens stora spelövning avgjordes genom att Seif Khadim prickade Danny Perssons kalufs på en hörna. 

Av det lilla jag sett av Seif så verkar det vara en bra inläggsspelare. Och när vi nu har en orangehårig ångvält inne i offensivt straffområde så kan högklassiga inlägg bli ett riktigt farligt vapen. 

... även vid hörnflaggan skulle inläggskvalitet komma till pass. Vi har gjort ett hörnmål på hela säsongen trots att vi har ett relativt storvuxet lag - en del måste förklaras med att många hörnor slagits... hur ska jag uttrycka det med en vänlig ton... eh... skevt. 

Nåja. Det såg som vanligt ut att vara en riktigt rolig, fartfylld träning där det skreks och vrålades friskt från alla håll under det prestigefyllda tvåmålsspelet. 

Själv låg jag på en brits och blev dragen i tån under större delen av träningen. 

Men imorn. Kanske. 

Annars då? Istället för Obbola-eftermiddagen blev det ännu en lunchbuffé på Great Eastern. En lång sittning med Danny, Simon och Johan Larsson där diverse fotbollsrelaterade ämnen stöttes och blöttes. "Var Simon Mårtenssons mål borta mot Frej århundradets snyggaste mål?", "hur går det för Dannys hemsida?" och "kan verkligen en tåskadad mittback, som bara motionscyklade nån halvtimme, unna sig en backning av den friterade kycklingen?" var några av frågorna som diskuterades. 

... Dannys hemsida? Jo, målspottaren driver - tillsammans med en kompis - www.supporterprylar.se. Hemsidan för dig som vill beställa allt från Barcelona-matchställ till mammelucker med invirkad Doncaster Rovers-logga. 

(Jag skickar en faktura, Danny, för denna ovärdeliga reklamexponering)

... och om någon kunde vilja vara vänlig att tipsa om ett annat asiatiskt bufféställe. Helhetsbetyget på Great Eastern kan inte bli mer än godkänt då de saknar jordnötssås vid buffédisken. Jordnötssås som är själva fundamentet, själva grundpelaren i all asiatisk matlagning. 

Jag hann med ett styrkepass på IKSU med Kung Erik innan det bjöds till ännu en pokersittning i Marko och Bönis lägenhet. 

Efter att ha suttit och brejkat iven i stort sett alla tidigare gånger fick jag ikväll lämna bordet ordentligt plus - med en gedigen bunt ihopknycklade sedlar i fickan. Nästan en gummibandsrulle full. 

Många säger när de vinner stora summor pengar att de "hoppas att pengarna inte förändrar oss som människor". Jag vann en struntsumma i afton - men jag fick mängder av sedlar på fickan. Svarta, snabbt intjänade slantar. Och det lär förändra mig i grunden ett tag, tills sedlarna är borta. 

Tips mottages gärna på var i Umeå jag kan köpa autentiska FUBU-jeans, robusta guldkedjor, bergsprängare och bandana. 

Jag orkar inte skriva om gårdagens match. 

Som den oöverträffliga olycka jag är lyckades jag släntra in på Umedalens IP efter femton spelade minuter. 

Då hade matchens - skulle det visa sig - enda två mål redan fallit. 

De sjuttiofem minuter jag fick se var... bara dåliga. Riktigt dåliga. 

Vi spelar lika mot, inte Umedalen - som ju åtminstone är ett topplag i tvåan, utan Umedalen utan Danny Persson. Ett lag jag har svårt att se ska haka på någon toppstrid i höst. 

Jag hoppas att vi kan skylla det mesta på att Erik Löfgren saknades vi var slitna. Den här träningsveckan har nog varit säsongens tyngsta. Vi körde till och med rätt hårt även på fredagsmorgonen - och det syntes på planen. Dålig rörelse, ingen som tog löpningen för att visa sig - något som ledde till att det blev en massa planlösa långbollar mot ingen alls. 

Inte ens Kung Erik var bra. Det måste säga nånting. 

Provspelar-Nate gjorde en väldigt blek insats under sin tid som forw... ja, tanken var väl att han skulle vara forward men han sjönk stundtals djupare än balansspelarna. 

Seif var däremot rätt pigg under sitt inhopp. 

... och den där Jim i Umedalenkassen? Jag har sett honom två gånger (han spelade en träningsmatch med oss i våras där han gjorde ett ingripande - en sinnessjuk dubbelräddning på en straff) och av det jag har sett får jag väl lov att anta att det är, typ, världens bästa målvakt. 

Satt någon mot förmodan och filmade matchen så har vi ju en given Youtube-succé taggad som "worst+miss+ever+football". Jonas Nilsson får ett inspel, står en meter framför det helt öppna målet, väljer att ta emot bollen (säkert för att undvika en genant felträff och missa) för att sedan, lugnt och tillbakalutat, placera bollen - utanför. 

Nåja. Trevligare blev det efter matchen då Johan Larsson bjöd in till en pool- och grillkväll hemma i sina föräldrars smäckra villa. Jonas Nilsson, känd som "Stigga" men även (av anledningar jag inte vill börja nysta för djupt i) som "Puff-Kaninen", hade köpt in mat som man fick köpa in sig på. 

"Puffens mix", som han döpt blandningen, bestod av så många allsköns diverse köttstycken att jag tappade räkningen just när han räknat upp "kebab" och "hamburgare" efter varandra. Det lät på förhand som en riktigt trasslig blandning som någon lönnfet pojke, som mycket väl kan heta Niko, naivt drömt ihop för sin stora födelsedag. 

Men det smakade faktiskt fantastiskt. 

Diverse wokade kreatur med ris och grönsaker och... tja, eftersom jag inte är en tjej så behärskar jag inte riktigt den här ta-kort-på-sig-själv-och-sina-vänner-genom-att-veva-upp-näven-och-knäppa-en-bild med-kameran-vinklad-ner-mot-en... men bilden får det att se ut som om Jens Sjöström, chaufför till och från Carlslid, sitter och ölar till den smäckra wokblandningen. Det gjorde han inte. 

Ölen... tillhörde överhuvudtaget inga UFC-spelare, inga serieledare i Division I, utan... nåt annat löst folk. 

Jag tror nästan hela truppen var samlad. En bra kväll. 

Imorgon är det morgonträning, internmatch och grillning ute i Obbola. Det borde kunna bli en bra dag och... ett bättre blogginlägg. 

Jag har inte tänkt tråka ut er med ännu fler utläggningar om mina tåbryderier. Finns det något intresse för en trasslig mittbacksreses än trassligare stortå kan ni läsa dagens update - där en läkare subtilt insinuerade att jag var alkis - på den här portalen.  

Det blev hur som helst ännu en kväll på IKSU. På träningscykeln. Svettandes mig genom programmet "Alpine Hills", upp för diverse fiktiva bergsetapper - den ena jävligare och brantare än den andra. 

Jag skulle vilja skicka ett meddelande till mig själv i framtiden. Till mitt medelålders jag. Ett kort koncist meddelande: 

Cykla aldrig på träningscykel. 

Det är det tråkigaste man kan göra. Att träna utan boll. Jag tror att jag ska lova mig själv att - hur lönnfet jag än börjar bli - aldrig sätta min avdankade, medelålders ända på en skavande träningscykelsadel. 

Jag förutsätter att ni haft den goda smaken att se alla Seinfeld-säsonger ett par gånger. Då minns ni att George en gång uttrycker sig på följande vis: "You must have a good story, otherwise it's just masturbation". 

Jag skulle vilja säga så här om idrott i största allmänhet: "You must have a ball, otherwise it's just masturbation". 

Att då sitta och svetta sig själv harmynt på en träningscykel för att sedan cykla ner till Gammlia igen och se sina lagkamrater spela en intensiv, tempostark och närkampsstinn fotbollsmatch... det...

Det är som att sitta och talla på sig själv till bilder ur en gammal Ellos-katalog - samtidigt som du därefter kliver in i ett taffligt ljussatt rum och ser att alla dina vänner idkar gymnastiska övningar med varsin Victoria's Secret-modell. 

Typ. 

(Morgonträning imorgon. Trippla alarm ställda. God natt)

Naprapat-Andreas hade ingen spruta med mittbackstestosteron. Istället tyckte han att jag skulle ta mitt arma lekamen och min rekordlåga smärttröskel till närmaste röntgenmaskin. 

För så här pass trassliga mittbacksresar innebär det att man cyklar upp för en eftermiddag på akuten.

Jag var, efter ett antal besök på akutavdelningen hemma i Sundsvall, beredd på en eftermiddag där man sätter sig i ett väntrum och åmar sig, andas högt (den gamla Erik Lundström-taktiken) och vänder sig i påhittade plågor för att försöka tränga sig före i den oändliga kön av rullstolsburna tanter med andetag som alla verkar vara det allra sista, gallskrikande romer, gråtande kolikbarn och spetälska vättar. 

Men icke. Det gick faktiskt - med mina tidigare akutvårdsbesök som måttstock - väldigt smidigt. Jag var ensam i väntrummet på sjukhusets akutavdelning. Fick ganska raskt min fot tittad på. Blev än raskare bortskyfflad med min uppenbart icke-akuta skada till Norrlandskliniken. Där gick det också undan. De testade blodtryck, sänka, allmän trasslighet innan jag fick en remiss för röntgen uppe på sjukhuset igen. 

Till slut, när klockan slagit en rågad femma, fick jag svar på plåtarna av röntgendamen. 

 -Ingen fraktur. 

Inget annat heller? Dom pratade om att det kunde va' nån benpåbygg...

- Ingen fraktur. 

Det var tydligen det enda svar man kunde få. Nåja. 

Som tur är så fabulerar inte hela UFC-truppen diffusa tåskador för att slippa springa. Det genomfördes ett jojo-test på Gammlia och jag hann just dit för att se upplösningen. 

Till synes oberörd joggade slitvargen Henrik Sennström till segern. Generellt var snittresultatet en aning sämre än det från i våras. Månne för att vanligtvis överlägsne Kung Erik stod på sidan med en känning i halsmynningen. Även Simon Mårtensson, den unge mannen som gett "Ung man som står på sidan småskadad och ser på träning" ett ansikte, stod på sidan - semisjuk även han.  

Imorgon ska jag presentera de två provspelare som var på plats. Min ständigt sniffande journalistnäsa lyckades... inte riktigt få namnen på de idag. 

Jag å min sida fick min träningsdos på IKSU. Men jag kände mig en aning hungrig efter mitt femtimmars röntgenäventyr - så jag flyttade fram IKSU-besöket. Till klockan nio. 21.00. 

Kvällen till ära, när jag iförd UFC-mundering skulle cykla genom stadskärnan, hade Umeborna gått man ur huse och torget var så pass fullt som det bara kan vara när The Poodles spelar svensk medelåldersglamrock på en provisorisk scen. Det skulle kunna förklaras bort som ett "olyckligt sammanträffande" - men alla som läst grunderna i marknadsföring förstår direkt att jag tog till vara på den samlade folkmassan, den stora scenen, genom att försöka lansera "Erik Löfgren - UFC-stjärnan" på ett subtilt men tydligt sätt. 

Jag trodde att det skulle vara väldigt folktomt på gymmet vid niosnåret på en ljuv sommarkväll. När The Poodles spelade på torget och allt. 

Men icke. Kan ni tänka er vilka som väljer bort en uteservering i kvällssolen för att pumpa biceps och lyssna på RIX FM-musik? Det kan ni nog. Jag kan säga som så här: 

Det var alldeles för mycket tribaltatueringar per hudcapita. Alldeles för mycket muskler per linnecapita. 

Jag får börja med att ursäkta den totala inläggstorka som rådit på denna trasslighetens portal under sommarsemestern. 

Men ni vet hur det är när man åker till Huvudstaden. Full fart dygnet runt, skrikande neonljus, gatorna fulla av taxibilar, luxösa shoppingstråk och... ja, hur som helst - nu är jag tillbaka från Sundsvall. 

... skulle någon vara intresserad att läsa några alster från mitt semesterfirande (som i och med att två inlägg behandlar två olika avsnitt "Morden i Midsomer" kanske inte riktigt var så 'wild and crazy' som jag vill ge sken av ovan) så går det att tillgodogöra sig här. 

Nu ska jag gå till Naprapat-Andreas och förhoppningsvis få rätsida på min vänstertå som fortfarande smärtar. Kanske får jag en spruta mittbackstestosteron direkt in i venen så att jag slutar känna av dylikt fåniga skador. 

Jag skulle heller inte tacka nej till något prestationshöjande utöver det smärtbefriande - ifall jag vill halta mig över nivå Kedjerökande-balt-efter-VM-i-köksfläktsbolmning på kvällens jojo-test.

På återseende.  

Det lönar sig att titta in på hemsidan - även under semestern. 

Jag antar att Håkan Bäckström, som sig bör, har klättrat upp på torgets högsta staty för att skrika ut "Danny är klar!"  till en jublande, dansande pöbel på Umeås torg. 

På UFC-bloggen nöjer vi oss för stunden, mitt uppe i att ordna och ställa i ordning för en grillkväll där alla som är någonting i Norrlands Huvudstad där det arma fåtal som haft missnöjet att råka trassla in sig in i min bekantskapskrets är inbjudna, att säga;

Välkommen, Danny. 

(Det är väl bäst att tillägga att innan jag smäller i mig halvannan grillad grissugga, ett halvt ugnsrostat potatisland, nån skål bearnaiessås och sveper ned detta med något jordigare vitt i afton så ska jag ta och löpa något varv runt sjön. 

Jag tänkte bara påpeka det, så att Håkan inte känner sig nödgad att hämta in någon tvåmeters mördarghanan till mittback i sommar.)

Stora tack ska ni ha. Det är sannerligen inte varje dag som den arrogante, bittre, 21-årige bloggaren med det trassliga (medvetet ordval) ordförrådet knåpar ihop ett inlägg som blir mer populärt än ett som författats av en fryntlig mormoder vid namn Gunnel vars leende verkar vilja servera en bricka mandelbiskvier och en tillbringare fläderblomssaft till hela sin omvärld. 

Jag tar det som ett kvitto på att UFC gjort en riktigt, riktigt fin vårsäsong. 

Nu är tiden kommen för mig att summera våravslutningen mot HTFF, nu när gårdagens semesterfirarväder bytts ut mot ett ruskigt "varför har inte FM12 kommit än?"-regnoväder. 

Om det finns en liten handbok som heter något i stil med "Hur du går ut som storfavorit och möter en tabelljumbo på hemmaplan när bara tre poäng räknas"  så skulle jag vilja påstå att vi följde den till punkt och pricka - första tio. 

Det var hög press. Det var full fart med bollen. Det var tempo. Det var återerövring av boll. Det var "flytta på er, grönvita småknoddar, här kommer UFC-traktorn", skriket i örat på Kleber Särenpää som kom ut och försökte ligga lågt och kompakt. 

Efter några halvchanser, ett antal fina igenomsågningar av nykomponerade vänsterfirman Jasim/Chenouffi, vad som kändes som en handfull hörnor så trasslar Lundström till ett bra skottläge så pass mycket att bollen studsar i sidled till... ja, det är målchans i straffområdet - det är klart att det är Simon Mårtensson som står där och tackar, tar emot och kallt placerar dit ledningsmålet. 

1-0 efter nio minuter mot tabelljumbon som bara lyckats fippla dit ett bortamål på hela våren; det var upplagt för en rejäl fest på Gammlia. 

Men... nej. Det var så oerhört irriterat och högljutt i omklädningsrummet i paus. Det skreks på ett sätt som det nog inte gjorts på hela våren. Det var riktigt förbannat. 

Över att vi, efter den drömstarten, gett bort initiativet till ett redan från start håglöst jumbolag som i och med starten borde gått ner sig ännu mer. 

Vi tappade pressen, sjönk ner för djupt och lät småbajarna, som inte är några dåliga fotbollsspelare rent tekniskt - tvärtom, göra det de gillar mest; trilla boll utan närkamper och fysisk kontakt. 

De skapar väl egentligen bara en riktig chans, när Erik Figueroa nickar utanför på en inläggsfrispark, och vi fortsätter väl att - trots ett väldigt bolltappande i tid och otid - skapa chanser trots allt. 

Men - det var ändå för dåligt. Vi borde ha bjudit de fjortonhundra på läktarna på en riktig fotbollsfest efter den start vi fick - inte nån blek halvmesyr. 

Jag tycker inte det blir så mycket bättre i andra. Men Kung Erik (trodde ni jag, eller någon annan i laget för den delen, missat den krönikan? Nej, det lär han få höra ett tag) krutar till slut dit 2-0, inte en minut för sent, och då var de tre poängen hemma. 

3-0 efter ett smäckert volleymål av Chenouffi och de tre poängen var till slut hemma. Fyrapoängsledningen var ett faktum inför höstsäsongen. Allt det där. 

Det jag tar med mig mest av allt är Adams insats på vänsterkanten. Jävlar vilken förstahalvlek. 

... och samspelet med Ali var det ju... inget fel på. Skaplig konkurrens på vänstersidan, med Hampe avstängd i helgen och Johan Larsson på bänken, får man lov att säga. 

Men känslan, ändå, inte helt på topp. Delvis på grund av att vi som lag borde kunnat spelat bra mycket bättre. Men...

... främst på grund av att jag nog hade min sämsta fotbollsupplevelse sedan jag missade två straffar på samma slutspelsdag i Gothia Cup -06. 

De första tio minuterna kändes bra. Riktigt bra, till och med. Jag fick spela rättvänd, mest stå, slå lite bollar, vinna nån enklare duell mot nån liten grönvit knodd. 

Men sen. Jag var liksom inte där. Det var, med risk att låta som nån soffhoppande scientolog, nästan som en utomkroppslig upplevelse. En sån där äcklig känsla som man kan få på träning ibland när kroppen inte alls hängde med. Jag tog liksom helt slut, så fort Hammarby fick något att säga till om och började anfalla. Jag sprang för fullt, men det blev till nån sorts långsam lunk som gemene bältdjur skulle skämts över. 

Jag vet inte vad det berodde på. Men jag hade ju bara varit med på lördagsträningen, den lätta dagen-innan-match-träningen, under veckan. Och det är inte optimalt för någon som är lättränad som en genomsnittlig Biggest Looser-deltagare. Jag är ju ingen Ledley King, direkt. Ingen Simon Mårtensson, om ni så vill. 

Nej, det var en riktig åttiominuters pina. I sextionde (60:e!) minuten slängde jag mig och fick kramp i - håll i er nu - båda vaderna och båda baksidorna, samtidigt som jag vid landningen vred till den Voltarenpumpade tån som gäckat mig hela veckan. 

Jag vill minnas att jag började signalera för att göra i ordning Kvist för ett inhopp. Jag var fullkomligt livrädd för en löpduell bakom mig, något som kanske märktes på det halvplanslånga djup där jag ofta fann mig själv bilda någon sorts enmannabacklinje. Jag var helt orkes- och kraftlös.  

Det gick ju dock vägen, till slut. Men jag kan ju säga som så att söndagens match är den jag är överlägset mest missnöjd med under våren - och då har jag ändå stått för ett axplock av halvmesyrer. 

Jan Hofvenberg fångar min insats bra. 

Här är jag inte bara efter utan misslyckas dessutom med en helt vanlig halvnelson på deras gänglige anfallare. 

Och den här bilden är ju... ganska talande. Steget efter och en utmattad blick som tittar bakom sig i djupled och man får väl anta att förvåningen övergick i ett grimaserande innan man lommade hemåt i för dagen extra långsamt gemak. 

Nej, hörrni, det ska bli skönt med lite semester för min arma lekamen. 

(PS. Ursäkta att det här inlägget blev en aning försenat. Men. Jag hade skrivit det nästintill klart en gång då batteriet tog slut och laptopen slocknade. Och... tja... någon sorts sparat-som-utkast-funktion verkar inte finnas hos VK-bloggportalen. Så det blev till att skiva om. 

Varför jag inte hade strömkabeln ikopplad till datorn? Jo, det åskade och blixtrade rätt intensivt i Sundsvallsområdet under tisdagseftermiddagen. Och om man kan dö av att sova intill en eldriven luftmadrasspump så skulle jag inte ens vilja veta vad en episk motrigg och oefterhärmelig olycka som mig har för odds på att överleva, knappandes på en dator)

Jag orkar utvärdera HTFF-drabbningen just nu. Min kropp har nått nya höjder av trassel. 

Imorgon, gott folk. 

Tills vidare: 

Som den ambitiösa bloggaren jag är har jag självfallet då och då tittat in på VK-bloggarnas topplista. Den som förkunnar vilka inlägg som fått flest "tummar upp" under veckan. 

En så här pass trasslig portal har självfallet ingen chans på topplaceringarna vanligtvis. 

Men nu tror jag att jag kan ha någonting på lut. Jag märker nämligen att toppliste-ettan, ett blogginlägg skrivet av en fryntlig kvinna vid namn Gunnel, bara består av en bild. 

En väldigt tjusig bild på en västerbottnisk solnedgång, förvisso, men likafullt bara en bild. 

Jag är ju ingen fotograf eller så, inte alls. Men eftersom det här är en Umeå FC-blogg som trots allt har något hundratal besökare dagligen - folk jag antar letat sig hit för att läsa om norra Norrlands främsta fotbollslag och som borde bli belåtna när det går bra för laget - så tänkte jag att... vi gör ett bildförsök för att försöka nästla oss in på topplistan. En endaste gång. 

Jag menar... alla tror att solen ska gå ner varje kväll. Gunnel ska ha cred för sitt vackra fotografi - men det är ingenting överraskande, omvälvande vi ser. Solen förväntas alltid gå ner lagom tills dess att Magnus Hedman snubblar ut från en efterfest till något kändis-DJ-gig i Flen med Jockiboii och Villa Meduza-Benny. 

Men vilka trodde när den här bilden togs...

... att denna uppradade trupp, som nog många fotbollsintresserade Umeåbor ställde sig halvt tveksamma till, skulle framkalla nedanstående bild när den tionde juni var kommen och vårsäsongen var till ända?

Push the tumme-upp-button. Krossa Gunnel. 

Se så. 

Morgonträningar har genomförts, stortår har testats, poletter har vevats iväg mot jackpottkryddade hägringar, SVT-text-sidan 377 har uppdaterats till leda, miljondrömmar har grusats, bongar har rivits och alla mina arma celler har fyllts med pasta och vatten. 

Med andra ord: ännu en lördag har passerat. 

Den inbitne är förstås väl medveten om att Väsby inte fick med sig en enda pinne hem från Värmland, och att Vasalund, Dalkurd och Kerburan alla tappade två poäng. 

Den inbitne är förstås än mer medveten om att vi imorgon tar emot jumbon HTFF hemma på Gammlia. 

Jag skulle vilja utse det till vårens allra viktigaste match. 

Poängtapp imorgon och det skulle sätta sig som en jätteplump över hela den här fantastiska vårsäsongen. Man skulle gå till ledighet med en bitter känsla. En känsla så bitter att inte ens en varm sommarkväll i Norrlands Huvudstad skulle kunna råda bot på. Man skulle komma tillbaka från uppehållet, till jojo-test och dylika bedrövelser, utan en seger på tre matcher. 

Men så ska det inte bli. Jag sitter i detta nu och kikar på den fantastiska "Stockholm Boogie" på femman. De sitter och läskar vin på en klippa genom en stockholmsk soluppgång. Man undrar lite "varför ägnar man inte sin ungdom åt sånt?". 

Svaret är "tre poäng". 

Att kämpa sig till tre poäng i en betydelsefull fotbollsmatch är med min magra pundarbakgrund (kanske kan jag ha luktat på någon limkork i nån halvsekund under någon pysselstund på fritids) den bästa drogen jag känner till. 

Och imorgon tänkte jag ta mig en jätteladd. Jag blev en grön av avund när jag såg Giffarna rulla ut Degerfors i eftermiddags, ta tre viktiga poäng inför tvåtusennånting helnöjda åskådare - för att sedan kunna ge sig ut i Gatufestvimlet och kanske unna sig att läppja på något alkoholhaltigt. 

Imorgon får jag samma chans. Till tre poäng. Till bra spel. Förhoppningsvis inför tvåtusennånting på läktarna och... tja, Umeå har ju ingen Gatufest, men... kanske... Orup spelar på torget? 

Förutsättningarna i laget är perfekta, så när som på att truppens trassligaste spelare har blivit tillgänglig för spel efter att hans tåskada läkt. 

Klubbchefen frågade mig idag om "det fanns några grejer kvar" i det studentrum på Teg jag bodde i under halvannan månad. 

"Visst fanns det en säng, en teve och nåt sorts skrivbord kvar där?", frågade han. 

Jo. Allt det fanns mig veterligen kvar i studentrummet. 

Min journalistiska näsmynning sniffade omgående upp att någonting väldigt lurt var i görningen. 

Vem är det som ska flytta in där då?, frågade jag. 

- Det är jag som blivit utskickad hemifrån, skämtade klubbchefen och skrattade bort saken som folk ofta gör när man pratar med såna där jobbiga tjommar som skriver bloggar. 

Men vad tror vi? Jag har ju bott i studentrummet. Och även om grabbarna i studentkollektivet var trevliga så kan jag säga som så att jag har väldigt svårt att se en rödhårig, kraftig lokalbördig anfallare vilja bosätta sig på de knappa femton kvadraten. Eller för den delen vilja ha en tung, tjock, ofungerande teve eller en madrass av frigolit. 

Men en video-jugge? DVD-moldav? En blu-ray-est? Några idéer? 

Det var inte igår. 

Måndag, tisdag, onsdag och det mesta av torsdagen har gått - och inte ett enda blogginlägg har publicerats på en av stadens bästa UFC-bloggar. 

Under samma blogglösa tidsperiod har jag hunnit göra noll fotbollsträningar. 

Noll. 

Varför? Har han brutit benet? Fått en bristning i baksida lår? Hjärnskakning? Nåt annan maskulin mittbacksskada? 

Nej. 

Jag har ont i vänster stortå. Ont. I vänster. Stortå. 

Som hårdför mittbacksrese. 

Jag hatar den här sortens skador. Den typ av skador som inte alls är respekterade. Skadornas motsvarighet till mänsklighetens hovnarrar, gycklare och dansbandsmedlemmar. 

Nån liten, liten blödning vid den led som stortån fäster vid gör att jag inte kan lägga någon vikt över den regionen. Alls. Måndag, tisdag kunde jag näppeligen linka mig fram. Igår, onsdag, testade jag att jogga. Det gick okej. Om man joggade på hälen och utsidan av foten. Så fort man behövde öka takten, och därigenom springa över tån, så gick det inte. Alls. 

Ikväll försökte jag verkligen på uppvärmningen. Jag kände mig tvungen att vara med på torsdagsträningen för att kunna vara aktuell för spel till helgen. Vi har ju bara en lättare dag-före-match-träning på lördagen kvar innan våravslutningen mot HTFF på söndagen. 

Och jag menar... vila hela veckan för att sedan gå in i startelvan lagom till när helgen kommer... alltså... jag menar... jag är ju inte Simon Mårtensson, direkt. 

Men Stuart sa ganska snart åt mig att jag skulle vila foten, gå på IKSU istället och hoppas på att det gått bort tills på lördag. 

Det har alltså blivit tre raka dagar på IKSU. Tre dagar av Voltarensmörjande och Voltarenknaprande. 

Jag har alltid kommit tillbaka till Gammlia från IKSU så pass att jag kan se de sista tio minuterna av träningen. Och en sak kan vi slå fast: 

Fotboll ser aldrig så roligt ut som när man står på sidan skadad. Jag har tänkt att "det här var nog årets roligaste träning" tre kvällar i rad. Framför allt i tisdags var det en jävla fart och kamp på spelet. Det smälldes på i varenda närkamp, det revs och slets om varenda liten kvadratdecimeter på planen. 

Och där satt man på sidan och ryckte i en tå och grimaserade. 

Jag önskar att jag åtminstone haft en bra historia över hur jag fick skadan. Ni vet; att jag hade gjort en Canizares - försökt dämpa en parfymflaskas fall med foten. 

Eller att jag blivit allergisk mot nicklet i min tåring. 

Eller att jag blandat in mig i en grupporgie med ett gäng fotfetischer och att en mustaschprydd, läderomsvidad belgare sugit sönder min tåled. 

Det hade åtminstone gjort det hela till något att småskratta åt. 

Nu är det bara tragik och patetik. "Jag vet inte vad som hände, jag kände att det blev nånting nån gång under matchen i söndags", säger jag och fortsätter med att "men det gör jätteont i tån". 

Om jag hade åkt hem till Sundsvall till Sundsvall nu på torsdagskvällen hade ni kunnat kalla det en "Gatufesten-skada". 

Men nu är det ju så att jag sitter i mitt lilla grävlingsgryt i Umeå, knaprar i mig ett par tabletter och smörjer in min vänsterfot med nån vit smet samtidigt som jag ruckar på stortån i olika vinklar, sittandes på sofflocket, tittandes på någon trött amerikansk komedi. Ungefär så långt ifrån begreppet "folkfest" man kan komma. 

Jaha. 

Jag har i afton suttit och låtit en oxfilé dansa schottis jämsmed gomseglet på Scandics förnäma restaurang (ett restaurangbesök jag kan rekommendera alla gourmander med lite poletter brännandes i fickmynningen). Ett kalas som ni förstår inte bekostats av min grindöppnarlön. Nej, jag hade ju mina föräldrar och farföräldrar på plats. 

Och... ja, vad var det de fick se idag, gassandes i solen på Gammlias läktare? 

Jo. En jävla start. En förbannat jävla jobbig, tung och motig start med UFC-kepan på. 

Tog det... två minuter? Innan Ante Björkebaum, den listige räven, väljer att bryta in framför Joel Burström i en löpduell, trassla in fötterna i Joels - och... tja, han väljer ju inte att falla. Faller gör man när man trasslar in sig, när man bryter in i någons löpbana. 

Men frågan är om det ska vara straff? "Ja, domaren blåste ju", kanske någon sitter hemma och säger. Men. Jag skulle inte ta dagens rättsskipares beslut som någon sorts lag. 

Bollen är ju på väg ut från straffområdet... och... Ante springer ju ifrån bollen, sneddar inåt utan att ta bollen - som rullar i oförändrad riktning utåt. Det är ju otänkbart att Joel försöker sig på någon sorts fällningsaktion i det läget - bollen går ut ur straffområdet, farligheten är i stort avstyrd...

Han "fäller" honom inte. Han "blir motvilligt intrasslad". 

Nej. Jag hade inte blåst straff. 

Det var en jävla start. 0-1 innan säkert många av de över 2000 på läktarna hunnit sätta sig. Mot Sirius. Tunga, svårspelade, toppkonkurrenten Sirius. 

Med både solen och storpubliken på plats toppmötet till ära så kändes det som ett sånt jätteantiklimax. 

Och Sirius var bra i den första halvleken. Bra på det de gjorde - vilket var att svepa långt på Antes (seriens, vill jag påstå, bästa offensiva huvudspelare) skallbas eller på Sosseh (Håkan Juholt, vad är det för namn på en socialdemokratisk partiledare egentligen?) som försökte suga ner bollarna. 

Men jag tycker ändå vi åt oss in. Slutet av första började vi vinna andrabollarna, "Strossa" kom in mer och mer i spelet från sin släpande-forward-position, Henke och Jonte kom mer till sin rätt - och så fick... nej, fick är fel ord. Vi spelade oss fram till den där viktiga 1-1-kvitteringen innan pausvilan. 

... Sennströms lilla en-touch-vrickning?! Världsklass. 

Och sen i andra så är det ju onekligen vi som är närmast segern. Traktorn UFC maler igång. Spelet sitter väl inte särskilt klockrent, men "Strossa" gör som han vill, Henke löper för tre, Simon kommer in i spelet på ett helt annat sätt och bakåt vinner Marko allt. 

Vi är närmast segern. Efter den starten. Den jävla starten. I en seriefinal. 

Det är ändå starkt, på sitt sätt. 

... Sirius är jävligt tunga. Småfula. Jobbiga. Men deras grundspel? Kommer de verkligen kunna spela ut sämre lag? Det kändes väl som att de levde lite väl mycket på de längre bollarna... och... tja, förutom yttersideinlägget som Sosseh förpassar över så har de väl inte särskilt många klara lägen?

Inte de heller. 

Det är söndagnatt och jag ska upp i ottan imorgon bitti för att bli besjungen "med en enkel tulipan på bemärkelseda'n" då jag imorgon har levt i exakt tjugoett år. Jag trodde att det skulle dröja längre - men jag har nått den ålder då det inte är roligt att fylla år. Att det bara är jobbigt. Nu är jag liksom 21 år gammal och spelar fortfarande ett lika habilt och semitrassligt mittbacksspel som jag alltid gjort. Det är bara i boule och bridge man kan vara "ung och spännande" vid tjugoett års ålder. 

Vi har redan uttryckt "världsklass" en gång i det här inlägget. 

Nu är det dags igen. Foto: Jan Hofvenberg, mina damer och herrar. 

... jag noterade att "Strossa" ännu inte bytt profilbild på Facebook. Han står fortfarande och glåmar ut över någon hotellbalkong i en marinblå kepa på sin profilbild. Skandal. 

Det där var ju rätt kallt. 

Sverige slog lika många felpass, tappade lika mycket boll, tog lika många felbeslut och - framför allt - sköt lika snett och vint precis som jag trott på förhand. 

Men jag hade överskattat nordkoreanskornas dödsrädsla. Kim Jong Ils kvinnliga armé måste ändå stått för den mest uddlösa insatsen i ett stort mästerskap sedan Idi Amin skickade sina ugandiska trupper till bandy-VM i Murmansk -02. 

Nåväl. För de hundringarna hade man kunnat gjort något vettigare för. 

Som det här. Det här är förstås det mest vettiga man kan lägga sina slantar på under sommarhalvåret. Kanske inte Fredde Pauluns "superjuice" - det är säkert en bluff i paritet med "vitaminvattnet" jag envisas med att köpa för tjugofem kronor flaskan. Men bären, gott folk, bären. Förhoppningsvis blir de en vitamininjektion inför matchen imorgon. 

Jag har laddat som sig bör under kvällen med dubbla satser pasta med tillhörande trassligt egenredda såser framför The Office och Seinfeld. 

Och oj, vad jag är laddad. 

Sirlarna hemma på Gammlia. En tidig seriefinal. Att få stångas med fjolårets ÖFK-lagkamrat Ante Björkebaum. Sätter han åt mig lite extra imorgon så vet ni att det var jag som kom till Östersund som ett yrväder en juliafton med en bloggportal i en svängrem runt halsen och lämnade som den som på egen hand skickat ner bygdens stolthet i avgrunden. 

Men det är längesedan nu. 

Imorgon ska jag vara bra. Min farfar och min farmor har åkt upp från Sundsvall för att se vad sitt förstfödda barnbarn har för sig. De vill väl kunna säga att han "spelar strålande mittbacksspel i Umeå" när granntanterna och -farbröderna undrar. Inte behöva dölja mitt trassliga boll- och bensparkande bakom påhittade historier om mer accepterade karriärval som att jag "reser runt med ett gäng gycklare och uppträder på norrländska parkeringsplatser" eller att jag "sitter inne". 

Och imorgon ska vi vara bra. Jag tror och hoppas att vi, som Örjan berättar om på hemsidan, vågar spela;

Den biten har vi jobbat hårt med i veckan och vi har sagt att om vi ska förlora så ska vi göra det för att motståndarna är bra, och inte bli ängsliga.

 För då är vi bra. Att vi inte ger oss in i någon tjong-och-lyft-tillställning mot det tunga blåsvarta kollektivet. 

Vi gjorde en bra morgonträning idag. Vi i försvarslinjen jobbade mycket tillsammans och det kändes bra. Aggressivt och bra. 

... i omklädningsrummet efteråt fick jag så det slutgiltiga beskedet om att man håller på att ta det sista steget in i vuxenvärlden. Två spelare, som får förbli namnlösa, satt och diskuterade ifall de skulle "gå ihop och köpa en tub mot nagelsvamp". 

Gå ihop. Och köpa. En tub. Mot nagelsvamp. 

Hade man, när man som liten parvel stod och spelade utomhusinnebandy mot ett mål på gården, vetat att bli vuxen innebar att sitta och dividera priser på och samköp av nagelsvampsmedel på tub - då hade man väl ändå plockat ner skylten? 

Jag hoppas vi ses på Gammlia. 

Ibland är det väldigt enkelt, gott folk. 

Vilka tror ni är mest motiverade idag? Vilka vill absolut inte förlora eftermiddagens avgörande gruppspelsmöte i Dam-VM? 

Förlorar de stackars militärdrillade nordkoreanskorna så kan de kanske hoppas och be på sina bara knän framför Kim Jong II för att få sättas i något sorts straffläger i en gammal kolgruva. Att slippa det obligatoriska åka-och-skämma-ut-landet-nackskottet. Ett nackskott som jag antar att alla nordkoreanska golfspelare som prövar på den internationella touren får smaka på ifall de inte slår åtminstone ett dussin hole-in-ones per runda. 

2007 åkte de ut i gruppspelet. I årets VM-trupp finns en - EN - spelare med från den truppen. 

Vart de övriga tjugo som för fyra år sedan sågs som VM-spelare befinner sig vill man nog inte ens spekulera i. Men skulle jag vara nordkoreanska så skulle jag... eh... inte vilja förlora. Så mycket kan man väl säga. 

Om svenskorna förlorar? Vad väntar då? 

Jo, det kan jag berätta. 

Förlorar Sverige med klara siffror och åker ut ur VM med dunder och brak - ja, då kommer förbundskapten Thomas Dennerby stå där i omklädningsrummet med sitt allra bredaste, nöjdaste smil. Han kommer att säga nåt om att "det var väl skoj att få vara med, tjejer" och hälla upp fläderblomssaft i medhavda picknick-muggar och bjuda på mandelkubb. "Det var varmt idag tjejer. En sån här dag ska man inte spela fotboll. Drick upp fläderblomssaften nu så går vi på tivoli!", säger han glatt och lägger till att "det är ju bara två år tills nästa mästerskap". 

Jag hade inte varit särskilt orolig för en torsk med dessa premisser. Herr Dennerby är ju alltid gladare och muntrare efter en förlust. 

Lägg därtill att jag antar att hon den där Landström, damfotbollens Chris Iwelumo, starta på topp. 

3,60 på SvenskaSpel på de desperata nordkoreanerna mot de fläderblomstörstiga svenskorna. 

Skyffla in poletterna. Spelstopp 13.59. 

Det var ingen träning ikväll.

Däremot tevespelskväll. 

En sextonmanna FIFA-turnering. Åtta tvåmannalag som gjorde upp i ett slutspel. 

Jag lottades ihop med Lundström. Ni vet hur han fått utstå en del pikar i den här bloggen. Det gick en gång så pass långt att jag efter något smått retsamt inlägg vaknade upp till ett sms som löd, och jag citerar; "Okej, vart är det du vill komma? Åka hem till Sundsvall igen kanske? Lägga ner bloggen och Umeå kanske?". 

Det här kunde bli droppen som skulle få bägaren att rinna över en gång för alla, kände jag. Jag är ingen jävel på att spela teve-spel (det är för tråkigt att sitta och nöta sig bra), men jag lever på min grundmurade FIFA-spelförståelse som tränats upp från senhösten -95 då man fick FIFA '96 i sina ägor. Ni minns det när man kunde spela inomhus? På parkettgolv? Det när man, med sina knappt sexåriga fingrar, kunde passa bollen till Pascal Simpson och sedan trycka hejvilt på skjutknappen och hoppas att bollen studsade via någon brandgul vägg och in?

Jag är dock en jävel på att skälla ut folk som spelar tillsammans med mig när det inte går som det ska. När djupledsbollarna inte kommer. När det kladdas på dribblingsspaken i fel lägen. Och jag var lite orolig att jag skulle koka fullständigt och ta ut det på stackars "Strossa". 

Men nej. Trots att vi skandalöst nog åkte ut redan i kvartsfinalen med vårt lottade Chelsea, mot Jonas Nilssons och Jens Sjöström den yngres medriggade Inter-lag, så blev det ingen total kokning, inget totalt sammanbrott, ingen total och fullkomlig spricka mellan oss. 

Förvisso kostade "Strossas" trasslande med kontrollinställningarna oss ett första baklängesmål - men vi borde hämtat igen 2-0-underläget. Vi skapade nog chanser att vinna matchen under de sista fiktiva tjugo. 

Vi kunde enas om att det var den fiktive Drogens fel. Flertalet tre-mot-noll-lägen vid underläge 2-1 resulterade gång på gång i lösa hemåtspel i skopan på Julio Cesar. 

Han måste haft virtuell malaria. 

Mårtensson och Sennströms Milan såg jag länge som favoriter till titeln. Mycket beroende på att Mårtenssons målform, att alltid vara på rätt ställe, överförts till även det virtuella gräset. 

Men när det var dags för final stod det mellan våra banemän "Stigga" och Jens och ett destruktivt mittbackspar i jätteoutsiderduon Marko och Kvist. 

Och till sist var det de sistnämnda som till slut avgick med segern. 

Stora grattis till den prestigefyllda titeln. 

Men det är inte det vi i första hand tar med oss. 

Det var ett tag sedan ni såg Jens Sjöström den äldre på planen? Visst? Han har ju haft ett väldigt skadehelvete som man inte önskar ens Helena Bergström efter att ha regisserat filmen "Så olika". 

Ni där hemma kanske har undrat ifall han tröttnat? Att ett år med skador, ett år utan fotboll har fått lågan att slockna? Att han inte brinner längre?

Jo, då, gott folk. 

Han brinner.