Jag vet inte, men...  att förlora samtliga fem matcher i ett sex-mot-sex-spel när man vill slå sig in tillbaka i en startelva som senast vann med 4-0...

Jag tror inte det är optimalt. 

Det var hur som helst vad jag gjorde på onsdagsträningen. 

Igår, på vår träningsfria dag, hade jag planerat att träna fotboll med Björn-Åke på morgonkvisten, tillsammans med Wennebro, Lundström och Rajko. 

Men Wennebro, som fyllde 20 år dagen till ära, stod på morgonkvisten istället och bultade på portarna till Systembolaget, tillsammans med valda delar av Umeås oerhört rika alkisbestånd. 

Och Lundström har, enligt en samlad panel av häxdoktorer,  "för lite luft i lungorna" och får därigenom - genom synapser som Gud eller annan ansvarig måste sammankopplat på en sjusärdeles fylla - trassel med ljumskarna. Han har därför vilat från de intensivare spelen under träningsveckan för att kunna komma till spel på lördag. 

Det blev med andra ord ingen morgonträning. 

Istället skyndade jag till stan i öppningsottan och vevade med ett av mina oräkneliga bonus- och VIP-kort* och...

Resten av dagen kan vi sedan sammanfatta i en bild**:

 Ledord: grävlingsgryt, morgonrock, handkontroll, FIFA 12. 

*= Bonuskortet från GAME är mitt allra stoltaste kort, det jag brukar "råka" dra fram när jag ska legga mig in någonstans - bara för att få visa upp det. 

**= Fantastiskt vad man kan göra med en webbkamera nu för tiden, hörrni. Ett knapptryck så är kameralinsen omgiven av ett hjärtskimmer. I och med att jag upptäckt dessa nya landvinningar inom webbkamerabranschen känns ju genast det här med långa texter väldigt föråldrat och tråkigt. 

För att citera den klarast lysande stjärnan på Division I-fotbollshimlen: "Jag skriver väldigt mycket på bloggen nu och det är tråkigt ibland, det är inte så kul att läsa hela tiden. Jag kan förstå det, jag menar... skulle inte heller orka läsa och läsa, läsa, läsa hela tiden". 

Vilken förpillat förtjusande dag vi fick att tjusa oss i idag, idag idag, idag, hörrni. 

När man i ottan vevade på Nyhetsmorgon och drog upp rullgardinen kunde man direkt konstatera att det skulle bli en sån där härlig septemberdag då till och med Magnus Hedman slår upp sina ögon, liggandes skavfötters med Jockiboi i en gammal skinnsoffa efter ett sent DJ-gig på Flens stadshus, och tänker att "mitt liv är nog inte så trassligt ändå". 

Lagom till att Malou von Sivers förklarade att dagens "Efter tio" skulle bestå av att Agneta Sjödin och tre ännu mindre kända medelålders kvinnor skulle prata om hur det var att växa upp som skilsmässobarn. Jag stängde av teven rekordsnabbt och begav mig ut. 

(Till er som tycker att "hur kan han sitta och klaga på att det är jobbigt när han ska klämma fram ETT BLOGGINLÄGG OM DAN?!" vill jag bara påpeka att jag är en journalist av rättfärdigt märke som alltid underbygger och tar fram alla fakta (hörde jag någon dölja ett "Galambos" i en låtsashostning?). Så när jag ska skriva en kort och obetydlig anekdot om Malous klimakterieteve så måste jag surfa in på programmets egna Facebook-sida för att ta reda på vad de egentligen sa att de skulle prata om. "Skilsmässobarn", var det, fick jag bekräftat av ett av redaktionens inlägg. Detta dock först efter att ha sållat igenom hundratals inlägg i ett forum där svenska medelålders förskolepedagoger får vara så mycket svenska medelålders förskolepedagoger man bara kan vara: 

Print-screens, copy-pastande, Paint-fixande, bildinfogande... och så hela den här utläggningen. Det var den kvarten, det. Men min läsarskara har ni fått ett svar på den eviga frågan "vad är det för människor som sitter och kommenterar och diskuterar 'Efter tio' på Facebook?". 

Lite jobbigt. Men... lätt värt det?)

Efter en längre promenad med världsmusik i lurarna och en TC-lunch lämnade jag in min cykel för reparation. Gårdagens försök till att laga en bakhjulspunktering utmynnade i ett däckhaveri utan dess like like. 

Jag fick väldigt ledsamt, närmast gråtande, pynta upp 370 kronor för ett nytt däck, en ny slang samt sju-åtta minuters arbete. 

Hur blåst blev jag, hobbyreparatörer där ute? Jag antar själv att jag blev rätt blåst. Jag lämnade ju nämligen in cykeln hos CM Cykel. Just det; på Öst-Teg. Där får man förmodligen inga förmåner när man glider in som bloggprovokatör från fel sida E4:an, med en stor Väst-Teg Represent-tatuering över skulderbladen. 

Därefter rullade jag med nya snabba däck (men månne bortkopplade bromsar?) till träning. 

Två-dagar-efter-match-snacket inleddes av Stuart bad mig förklara hur matchen sett ut från sidan. Han ville att jag skulle ta upp ungefär alla aspekter som fanns att ta upp vid sidan av den kokta halvtidskorvens läckerhet. 

Det är i de lägena (och i nästan enbart de lägena) det är bra att ha en UFC-blogg, gott folk. Jag rabblade upp det mantra jag tvingat ner i bloggform på söndagskvällen. 

... efter det fanns det, förståeligt nog, inte mycket kvar att säga. 

Coffee Slush-Danny har börjat rycka i mina skribentnävar till sitt företag (www.supporterprylar.se; jag skickar en faktura för reklamplatsen). Någon slags "månadskrönika om fotboll" har han lösa planer på att plocka in min trassliga fjäderpenna för. Jag har inte ens skickat över min raider och jag har mig veterligen inte ens blivit tilldelad något kontor, så förhandlingarna har ju inte inletts, men...

... efter dagens orala matchanalysuppvisning gick ju priset på mina tjänster inte ner, direkt. Det finns ju dock, som Hossianna lärde oss, saker här i livet som är värt mer än pengar. Danny har pratat om att de ska börja ta in prylar inom motorsport inom en snar framtid och... jag måste erkänna att jag gärna skulle ta ut mitt gage i en äkta Rospiggarna-mundering. 

Efter det korta matchmötet om söndagens succématch gick vi ut och gjorde en mycket bra träning. Lite löpning, hopp och spänst med Fys-Malin, nån passningsövning och sedan spelade startelvan mot oss andra. Elva mot elva. 

Vi andra förlorade till slut klart. Men vi hade 0-0 med mersmak in till pausdrickat och i den andra halvleken blev vi en man mindre varpå Wennebro, söndagens succéman, klev in i en brandgul väst i en joker-roll där han alltid var med laget som hade bollen. 

För oss tappade han bollen. Gång på gång. För startelvan spelade han fram till två och gjorde ett tredje med att felvänd hoppa upp och nicka bollen i det bortre aviga på ett sätt som fått Mambo-Mumba att bli grön av avund. 

När vi sedan rullade igång bollen efter nickmålet stod Wennebro fortfarande och kramades med Rajko (som var i startelva-laget då Lundström kände av en ljumske och vilade). Då är det inte lätt. 

Nej, all skuld ska inte falla på Wennebro, men att ha en diffus joker att skylla ifrån sig på i en i övrigt ganska jämn match gör att man kan lämna träningen lite nöjdare. 

Och det var överlag en mycket bra träning. 

... hade jag bara inte slängt bort flera surt förvärvade slantar i tron på att Manchester Citys småknoddar skulle få den 2,44 meter långe van Buyten att slå en pålstek på sig själv hade vi kunnat summera en fantastiskt bra dag. 

Det har ju spelats match på den nya telekombolagsarenan. Erik Löfgren ska sammanfatta matchen här på sin UFC-blogg. Han sitter i ett grävlingsgryt. Han tittar på ett gammalt The Office-avsnitt. Han lär använda ordet "trassligt" åtminstone några gånger i sammanfattningen. 

Så långt är allt sig likt. 

Den enda skillnaden den här gången är att Erik Löfgren den här gången sett matchen från läktarplats. Som en... typ riktig skribent som skriver riktiga matchrapporter. 

Kommer det att innebära att den här matchrapporten kommer att bli bättre än de tidigare? 

Nej. Inte alls. 

Men... om vi vänder på det? Blir själva spelet nere på konstgräset bättre av att Erik Löfgren sitter på läktaren?

Ja. Tydligen. 

Jag är en ung man av den typ som kan säga "jo, jag hade en jävligt bra helg" för att när någon sedan ber en att specificera "vad som var så bra" tillägga att "jag låg och vältrade mig på en soffslaf i bara mässingen och fick se Stoke kryssa mot West Bromwich". Jag har, om man säger, sett en del fotboll i mina dagar. Tycker jag blivit rätt bra på att titta på fotboll. 

Och efter blott knappa fem minuters spel i dagens match så stod det klart för mig att det här kommer vi att vinna. Det här kommer vi att vinna jättelätt. 

Det var dels sättet vi klev ut på; så där aggressivt gå-på-igt som man kan läsa om i de första tipsparagraferna i självhjälpsboken "Hur man går ut och vinner på hemmaplan mot omotiverade syrianer". 

Men nästan lika mycket för sättet som Syrianska Kerburan klev ut på. Ordföljden "ingenting att spela för" tas mer ordagrant på det syrianska språket, får vi anta. Jag har sällan sett ett lag komma ut så pass håglöst till en match. Sällan sett ett lag vara så rädda för att gå in i närkamper (riktiga närkamper; inte fälla-folk-när-de-spelat-bort-bollen-närkamper - där var de duktiga). Sällan sett ett lag vara så pass mätt, med fyra matcher kvar av säsongen. Det såg ut som att var och en av de rödgula spelarna låtit sig väl smaka av varsin gräddstakad cidergås i omklädningsrummet precis innan matchstart. 

Men det ska inte förta särskilt mycket av vår första halvlek. 

När vi ser tillbaka på säsongen som gått så är det några mål som sticker ut. Vi minns alla den magiska tån hemma mot IFK Luleå. Men jag undrar om inte Wennebros 2-0-mål är där uppe och nosar på titeln Årets mål på Gammlia. Nån sorts felvänd semiklack förbi den första spelaren, sen löper han ifrån den andra, kommer ner till linjen, skeppar inte in bollen på vinst och förlust utan väljer att Kurre Hamrin-vandra inåt själv. När han kommit i behaglig vinkel vid målområdslinjen rullar han enkelt in bollen i det bortre aviga. 

... och sen överstegsfinten som näst siste man vid mittlinjen! Han blev Matchens Allstar-lirare. Jag har fått för mig att det priset ges till "Matchens prestation". Jag fick det efter någon match. Jag tror jag har fått det två gånger av anledningar som enbart kan stavas "tombola". Jag är nästan villig att ge bort mitt pris till Wennebro som idag förtjänade dubbla priser. 

Tillsammans med Kung Erik, som var tillbaka på innermittfältet (på riktigt, och inte i någon släpande anfallare/trequartista/konungs-roll), fick de styra spelet bäst de ville i den fantastiskt trevliga förstahalvleken. Och de gjorde det med den äran. 

Larsson flög fram på sin flank och överlappades jämt och ständigt av den snart irakiske landslagsmannen Ali Jasim. Som vid 1-0-målet då... nån nådde Seif på den första stolpen som skjöt sig ännu ett steg närmare det irakiska landslaget med ett perfekt vänsterrull i det bortre.

På andra kanten stod "Stigga" och måttade inlägg. Ett satt så där frikyrkligt perfekt på Danny Perssons skalle. Och är det något Danny Persson gillar att bli matad med förutom en isande kall och sliskigt söt Coffee Slush så är det dylika inlägg. 

... däremot höjer bloggen ett ögonbryn för alla de bollar vår väldige rödtott bara skulle ha rakat in med fötterna. De där han till synes slog en pålstek på sig själv istället för att bara förpassa bollen i mål. 

De två "riktiga" anfallarna fungerade väldigt dynamiskt bredvid varandra då Seif var väldigt löpvillig i djupled och den där enkla, raka bollen från ytterback ner mot hörnflagga gick att slå på samma sätt som under våren då Simon Mårtensson ständigt var på språng. Det leder inte alltid till målchanser, men vi får nästan alltid på ett eller annat sätt fast bollen på offensiv planhalva. Och det är sällan en nackdel. 

Det var väldigt roligt att se Jens Sjöström i full aktion i nittio minuter igen. Jag tänkte skriva Kapten Jens Sjöström men jag har noterat att Erik Lundström, månne efter en viss adlingskrönika, fått behålla bindeln. Matchbilden var ju till stora delar en våtare dröm för en mittback. Ingen som gick upp och störde i nickmomenten och schemalagd "Fri lek utan press" med bollen i alla lägen - men Jens, och Marko för den delen, gör det väldigt bra. Han är ruskigt trygg med bollen vid fötterna Jens, slog massa kloka uppspel och välartade lyftningar, och hade så när fått krönt sitt insats med en balja när han själv drev upp ett anfall och avslutade med ett distansskott. 

... enda orosmomentet defensivt var när Sallanto fick bollen vid fötterna. Men... om han har "sin dag" spelar det väl ingen roll om man som defensivt kollektiv kallar sig Umeå FC eller Otto Rehagels Grekland anno 2004. Han hatar inte skott- och inläggsfinter, den killen. Man vet ju faktiskt inte hur matchen sett ut om John-Junior, lille nummer 15 på högerkanten, rakat in 1-1-målet från två meters håll efter en fantastisk Sallanto-aktion. Men nu behöver ju vi inte fundera i de banorna. Vi har ju Vlado Sudar. 

Andra halvlek? 

Njäe. Jag hade sett fram emot hur vi stormade fram och öste in 6,7,8-0 mot de uppgivna, ointresserade syrianerna vars usla förhandsinställning inte lär ha förbättrats markant av att gå in i ett cidergåsångat omklädningsrum i pausvila med ett hopplöst tremålsunderläge. Alla plusmål hade ju varit så oerhört välkomna i jakten på det Dalkurd som placerar sig tre poäng före i tabellen. Hade vi vunnit med, säg 8-0 (jag såg faktiskt helt ärligt inte det som någon omöjlighet), så hade vi plockat in alla minusmål. Då hade vi varit på kvalplats vid det inte otänkbara scenariot att Dalkurd förlorar hemma mot Frej och vi vinner borta mot Forward nästa helg. 

Men nej. Den andra halvleken innehöll verkligen inget av de element som gör en fotbollsmatch intressant. Inget. 

Det var en jävla tur att vi på läktaren bjöds på höstens varmaste och mest solstinna dag. Jag kan inte ens föreställa mig hur outhärdligt trist andrahalvleken hade varit ifall det varit åtta grader och den vanligtvis obligatoriskt styva nordankulingen. 

... 1350 med nämnda väder och FRI ENTRÉ i åminnelse? För dåligt. "Men ni är ju inte med i den absoluta toppen längre", hör jag någon medgångare grymta där bak. Men nu är vi det. Okej? Och vi vann med 4-0 idag. Spelade propaganda i omkring fyrtiofem. Ni kommer nästa gång? Bra. Tack. Ses. 

Nej. Nu måste jag sova. Det väntar en träningsvecka med tillhörande formuppvisande utan dess like like från min sida om jag ens ska ha en sportkeps på att slå mig in i det lag som mordvann med 4-0 idag. 

Hej. 

Den schemalagda "fria leken" innebär idag att jag sitter på sofflocket med vänsterfoten i växelvis högläge och i en plastbytta med varmt såpavatten. 

Och just det; på skolan gör de samtidigt någon "obligatorisk statistikuppgift" som... jag vet inte, jag har inte hängt med så bra; men jag tror inte det hade varit någon nackdel för mig att göra den. 

Jag tror, om man ska tala i termer som räkfiskare förstår (och det ska man ju alltid försöka göra), att den här missade statistikuppgiften var den sista räktrålaren som avgick till sjöss - och kvar står jag på lastkajen.

Jag tror inte jag kommer att kunna tillgodoräkna mig några femton psykologipoäng här i höst. Men... lika glad för det är väl jag. Jag kan ju fortsätta smyga in på föreläsningar som låter intressanta och argument som "men det syns ju inte på ditt CV; att du gått och lyssnat på föreläsningar" besvaras med faktumet att ett CV sällan är lika viktigt som ett personligt möte i en anställningsprocess. Och om jag ska tvingas släpa in min tvivelaktiga person på ett möte med en annan människa; ja, då var det ju kört redan från början. 

(... hela CV-utläggningen förutsätter givetvis att jag någonsin kommer vara aktuellt för ett riktigt jobb. Det är inte alls säkert.)

Nåväl. 

Nu när mina dagar inte är lika uppstyrda längre (tre timmars "Fri lek" om dagen är inte tillräckligt), så tänkte jag styra upp den här kapsejsade skutan till UFC-blogg. 

Jag är öppen för allt. Spelarintervjuer? Bryan Massa-inspirerade videobloggar? Ett "Supersize Me"-projekt där Danny Persson i en månad uteslutande dricker sig mätt på Coffee Slush framför en skakig handkamera?

Jag ber er ödmjukast om er hjälp med att hitta på idéer som ni skulle vilja läsa om. Den här bloggen har kört fast, den halkar läsarmässigt efter storheter som Big Papa - Ersbodian och Lisbet Olofsson - the one and only på ett sätt som snart blir omöjligt att ta igen, och behöver komma på rätt spår. 

Se så. Support your local UFC-blogg; bjud på en åsikt om vad du vill läsa om. 

PS. Den bästa idén är med i utlottningen av den andra volymen av Stefan Sauk-boxen på VHS. 

Om man driver med Danny Perssons tandutplock, bilolyckor och sockersug så till den milda grad att han kommer in i omklädningsrummet dagen därpå och undrar "varför så många på jobbet frågade mig om han gillade Coffee Slush idag"...

Då är man, om man säger, inte riktigt i position att själv kliva av den efterföljande träningen på grund av en ond blånagel. 

Inte alls. 

Men låt mig först och främst klargöra en sak;

Jag har spelat fotboll i sjutton år. I åtminstone i en handfull av de åren har jag stått och blivit trampad på som mittback. Jag har haft blånaglar förr. Väldigt blå naglar. Blånaglar så pass väldiga att de haft sina egna blånaglar. Fan, några av mina närmaste vänner har varit blånaglar. 

Men den här. Min vänstra tånagel har hela säsongen (efter ett ihärdigt på-trampande av Robin Arestav) haft utseendet av en fifty-fifty-klubba. Hälften blå, hälften hudfärgad. Under kontroll. Kontrollerat semiblå. 

Men så helt plötsligt, över en natt, så hade hela vänstertån svällt upp och blivit rödfärgad tills imorse. 

Jag testade aldrig att gå till skolan (regn o-c-h tåbekymmer... någon måtta får det vara även för samhällets karaktärspelare), men jag testade att träna. 

Det gick inte. Alls. Jag är van att stappla runt på fotbollsplanen (även när jag är fullt frisk beskrivs min löpstil bäst som ett "trassligt stapplande") - men det här... Nej. Tänk er en gammal krigsveteran, med granatsplitter genom hela benmärgen, vars tarmsystem kapsejsat på ålderns höst och frambringat ett avföringshaveri i khakibyxorna... där någonstans. Där har ni mig under uppvärmningen, löpstilsmässigt. 

"Det måste vara böter", sa Jonas Nilsson när jag linkade av. "Om det här är mina tandbesvär...", sa Danny och flinade på det sätt som han annars bara flinar när han har gipan full av chokladsörja, "... så är det här dina TÅBESVÄR", fortsatte han och gestikulerade med händerna i helt olika våglängder. 

Jag rusade ut för att snabbt rycka åt mig något vasst att sticka hål på hela tåområdet med. I omklädningsrummet fanns massör Mats-Åke. Han började omgående vända upp och ner på hela Gamm... f'låt; T3 Arena för att finna en nål eller ett gem eller dylikt av det sterilare slaget. Han hittade inte ett enda vasst föremål han ville anförtro att sticka min tå med. 

Så; en och en halv timme senare står jag i mörkret och regnet vid en vägkorsning i Ålidhem och väntar på skjuts tillbaka till Gammlia. Jag har då spenderat en timme i ett väntrum samt betalat 300 kronor för att - inte sticka hål på nageln, nej, det var tydligen "farligt och kommer inte hjälpa ett dugg" - få berättat för mig att jag måste lägga ut ytterligare 200 kronor på ett antibiotika mot min inflammerade tå. 

Hej. Det var inte igår. 

Jag ber om ursäkt för det. 

Är man till viss del ursäktad ifall man säger att man i dagarna tre befunnit sig i Norrlands Huvudstad? Kan man hänvisa till andra bloggar för täckning av såna UFC-orelaterade händelser? 

Inte det? Häpp. 

Nu är jag hur som helst tillbaka i Västerbotten. I Umeå. I ett av stadens allra mest hemtrevliga grävlingsgryt. De yttre förutsättningarna är åter så perfekta som de brukar vara; jag borde diska, jag borde städa, jag borde sova - men jag måste skriva. Och jag har ingenting att skriva hem om. 

Ingen. Idé. Alls. 

Kan man göra ett sånt där inlägg där ingenting hänger ihop? Där man bara staplar en massa strukturlösa anekdoter på varandra? Kan man det? I en sån här klassblogg som alltid har levt på sina strukturerade och välplanerade inlägg... äh, va'nget. Nu åker vi. 

... igår tisdag hade vi ett kortare matchsnack än vi haft på sistone. Efter både Dalkurd- och Väsbytorsken hade vi långa diskussioner och några kände att "vi pratat för mycket om de senaste förlusterna inför Karlstadsmatchen". Nu bestämde vi på kort tid att allt fokus skulle skeppas vidare till helgens match mot Kerburan. Sedan gick vi ut och genomförde en av säsongens roligaste och bästa träningar. Där mitt lag självklart tog hem totalsegern i fotbolls-trekampen som arrangerades mellan tre lag. 

... hemma i Sundsvall såg jag för första gången i år Giffarnana spela seriematch. Stabila 5-0 mot ett Brage som var så pass svagt att Tycho Brahe måste vänt sig både en och två gånger i sin grav för de grönkläddas vanhelgande av stora delar av Tychos välrennomerade efternamn. 

... ni kanske har sett hur jag cyklar runt i för stora huvtröjor och formar ett "V" följt av ett "T" med händerna? Den här veckan är jag extra stolt över att vara Västteg Represent. Teg Publishing har nämligen gett ut det här årets bästa svenska skiva; Mattias Alkbergs "Anarkist". 

... jag hoppade av spelarbussen i Norrlands Huvudstad och lämnade därmed mitt Chelsea vind för våg med inhämtade Martin Keown som tillförordnad vid rodret för skutan fram till Karlstad och tillbaka. Enligt uppgift har Martin "häng på en Europaplats" när FM-saven är inne i februari. 

... Marko Mihajlovic har sparat ut en Ron Jeremy-mustasch. 

... Väsby tappade två poäng mot Vasalund hemma. Vi har fem poäng upp till direktuppflyttning med femton poäng kvar att spela om. 

... vi lottade om lagen vid FM-savens start. Jag rev ut några bilder från en oviktigare Aftonbladet-sida (den handlade inte om varken sport eller spel). Seif drog en okänd gammal gubbe och fick Arsenal. Danny drog en bild på en pingvin, vilket innebar nitlotten Liverpool, och jag ryckte upp Maud Olofssons gapiga nuna och fick sätta tänderna i Chelsea. Jens Sjöström hoppade, under Karlstadsresan, in som Tottenham-manager. 

... Danny Persson två träningar förra veckan. Först på grund av en lindrigare bilolycka och sedan på grund av ett akut utplock av en tand. "Jag fick lugnande plus sex sprutor i käften och sen krafsade dom på med en gaffel i två timmar", sa Danny. "Det är inget utplock - det är en operation. Jag skulle tippa på att det är så nära jag kommer barnafödande i smärtväg", försökte han. 

... hand upp på alla som finner det en aning misstänkt att dessa två suspekta frånvaroskäl sammanfaller med två av säsongens allra hårdaste löppass? 

... det var många händer, det. Jäklar. 

... hörde jag en fråga om "hur gick det för Seif Khadim på FM-saven"?

... efter 0-4 hemma på Emirates mot Dannys medriggade Jay Spearing- och Maxi Rodriguez-innermittfält. Några dagar senare dök dock en ny, oadlad Khadim upp och smilade upp sig inför pressen som ny Arsenal-tränare. 

... ett litet tips, så här i onsdagsnatten; om du studerar vid universitetet - tolka då inte den schemalagda "Självstudier i grupp" som "FRI LEK". Det kan... försvåra saker när du närmar dig grupparbetsinlämningen och inte ens vet vilken grupp du tillhör. Så kan vi säga. 

... idag innebar "FRI LEK" att jag tog bussen ut till Ersboda för att hämta ut ett par nya fotbollsskor. 

... "vilken färg har dina nya fotbollsskor?"!?! Vad är det för fråga? Svarta och vita. 

... ett litet tips till: Patrik Backlund. Här har jag bott i Umeå i över ett halvår och först nu snubblar jag in på hans musik; varför har ingen sagt något?! Och; vart går jag och ser honom spela? 

... hans vinylskiva är bokad och klar. Sedan fattas det bara en vinylspelare till grävlingsgrytet. 

... den uppmärksamme märker att jag ännu inte nämnt dagens träning med ett enda ord; det tänker jag heller inte göra då vi blev utspelade i poängspelet och föll stort. 

... imorse - i den arla morgontimma vi känner som 10.30 - tränade jag, Lundström och Wennebro med Björn-Åke igen, efter någon veckas uppehåll. Det måste ske mer kontinuerligt framöver om här ska hittas någon storartad höstform. 

... ni minns hur Joel Burström hängdes ut som daminnebandyentusiast härom sistens? Han kom väldigt lindrigt undan. Jag fick ju, helt oförhappandes på en bortaresa, tag på fantastiskt bloggmaterial om herr Burström som skulle kunna slå hål på hela hans maskulina snickaraura. Jag ska försöka ta upp ämnet igen och återkomma med ett inlägg. 

... Dannys ryktesomsusade tandutplock härom veckan ledde till en drömdiet; bara flytande föda i ett antal dagar. 

"Drömdiet?"

Jo. För Coffee Slush-Danny, så. 

Mackägare i Västerbotten; om ni någon gång i början av förra veckan noterade att en storväxt, rödlätt man stormade in i butiken och slängde upp en femhundring på kassadisken för att sedan rusa bort till Coffee Slush-maskinen och lägga huvudet dubbelvikt under kranen, fästa läppgipan mot mynningen och sedan bara veva i slushspaken tills bägaren var tom... hör av er till UFC-bloggen. 

Så. Det var nog första och sista gången vi prövade på staplings-idén. Jag behärskar den inte. Men klockan har skenat iväg och nästan blivit ett och jag måste sova. 

... eller måste och måste; det är förvisso "FRI LEK" fram till lunch imorgon. 

På återseende, peace, Västteg represent och allt det där. 

Som en av Västerbottens bästa och mest initierade UFC-bloggar gäller det att leverera i alla väder. 

Även när man inte är med fysiskt på planen utan sitter och försöker jobba in bortapling på lajvskåren. Även när det går tungt. 

Så vi kör en kortare SMS-baserad intervju med comebackande lagkaptenen Jens Sjöström efter den tunga bortaförlusten mot Karlstads BK. 

(... sist jag försökte närma mig någon journalistiskt via SMS försökte jag nå Rysslandsproffset Sofia Jakobsson under VM i Tyskland. Då fick jag ett ganska snabbt svar på min fråga. 

"Du har skickat fel / Lasse Dala Maskin". 

Just när ett sånt SMS trillar in känner man att man har en bit till Pulitzerpriserna. 

Den här gången gick det bättre.)

Hur var matchen?

- Det var en jämn match på en okej bana i regnet. Vi vann för lite andrabollar trots tre innermittfältare och spelet var jämnt men inte så värmande. Det var svårspelat. De gjorde mål på ett inspel, snett-inåt-bakåt, utan att någon plockade upp honom från mittfältet. Och vi... vi gjorde inte mål. 

Vi pratade en del om presspelet under veckan; då det var något som inte fungerade mot Väsby. Hur fungerade det idag? 

- Presspelet var lägre idag vilket gjorde att de fick mer tid. Men det var tanken - de hotade inte på grund av det. Vi vann för lite boll på mitten helt enkelt.

Kändes det mer som att bollen inte ville in framåt än att ni gjorde en dålig match?

- Det var en tuff match. Vi ska givetvis prestera bättre men vi borde även vinna en sån här match med alla ingridienser som de såg ut idag. Det är nya tag som gäller. 

Hur kändes det att vara tillbaka i startelvan?

- Så klart är man någonstans stolt och det känns kul att efter fjorton månader på sidan, och allt vad det innebär, vara med igen. Men den känslan är självklart gömd bakom den stora besvikelsen att förlora. De hotade oss i backlinjen inte särskilt mycket. Fysiskt hade jag inga problem alls. Jag borde tagit mer boll. 

Jens spelade, till skillnad från vad det står på hemsidan och övrigt, nittio minuter. Det var Seif Khadim som blev utbytt när Danny Persson hoppade in. 

Den amerikanska skvallerjournalisten Cindy Adams brukade avsluta sina krönikor på ett och samma sätt. 

"Only in New York, kids, only in New York". 

Umeå är inte New York. I jämförelse med Det stora äpplet är staden på sin höjd ett litet, men förstås naggande gott, rönnbär. 

Men likafullt; avslutningsformuleringen kan vi ju knycka för en morgon och modifiera. 

Igår var det fredagskväll. Umeå FC:s spelartrupp låg i det konstlade gräset och stretchade efter ett träningspass. 

Några spelare diskuterar hur de ska lösa middagsplanerna innan försäsongsmatchen i daminnebandy mellan IKSU och Dalen i Gammliahallen. 

Joel Burström överhör diskussionen och utbrister, utan tillstymmelse till ironi; 

"NEJ?! Är den IKVÄLL?!", med den frustration som bara en missad försäsongsmatch i daminnebandy kan frambringa. 

På en fredagskväll. 

Only in Umeå, kids, only in Umeå. 

Idag var det träningsledigt. 

Det var också en mycket bra skoldag då det över hela mitt schema stod "Studentsportardag". 

Och sport är ju, som vi alla vet, bra mycket roligare än psykologi. 

Jag drog på mig mitt tightaste GASP-linne, fyllde shakern med diverse obskyra pulver och avverkade ett IKSU-pass i den arla ottan (runt niosnåret) tillsammans med en vän min vän från Sundsvall (notera gärna tragiken i att omnämna sin vänkrets i singular). 

Därefter tog vi oss en runda på stan. Det regnade, för trettionde dagen i rad här i Umeå, och vi stod under MVG-gallerians tak och väntade på uppehåll i omkring tjugo minuter för att kunna korsa Kungsgatan. Vi förbannade Umeås kommunpolitiker och lokala entreprenörer för att de inte kommit på den geniala idén att bygga ihop samtliga centrala gallerior med tunnar och passager. Så att folk slipper bli blöta eller att styva kulingar ska behöva trasa sönder folkets gå-på-stan-frisyrer. Men framför allt så att man, genom att allt är sammankopplat, kan kalla hela stadskärnan för en enda stor galleria. Det kommer då inte spela någon roll hur många butiker man klappar igen, hur många fönster som är igenbommade med plywood-skivor; det kommer fortfarande vara okej att kalla den "Norrlands största shoppinggalleria". 

"Nej, Umeå kommer nog aldrig bli Norrlands Huvudstad", muttrade vi båda moloket. 

Jag köpte en present till min syster. Hon fyller 19 om någon vecka. Jag gick till min favoritbutik här i Umeå och fick behövligt nog (jag har samma koll på kvinnligt mode som Göran Greider) förstklassig hjälp i att välja ut något som skulle kunna passa. Jag tycker verkligen om att köpa presenter. Jag tror, om jag minns mitt bibelstuderande rätt, att det var Hossianna - Davids son, ni vet - som slog fast att "Det är roligare att ge än att få" i samma ögonblick som han såg sin vän Jesus riva upp presentpappret och titta ner på en skäggtrimmer från Braun för 1499 israeliska guldmynt. 

... och då var det ändå på den gamla goda tiden då julen först och främst firades till åminnelse av Kristi födelse. 

Nåväl; till saken. I år är det extra viktigt med presenterna, känner jag. Jag har ju flyttat, jag har ju gjort något av mitt liv, bor ju inte längre hemma i Sundsvall, och träffar inte lika ofta släkt och vänner. Man vill ju att de ska tro att det gåt någorlunda okej för en, här uppe. Att man överlever, och så. Att man inte ständigt står och vinglar på en ekonomisk ruinbrant. Så när jag väl vänder hem med en present så kan jag ogärna vara ärlig genom att lämna över en present i min egentliga budgetklass (typ en egenmålad teckning). 

Styrkepass i ottan och stadsvandring - det här var nog min tuffaste dag på länge. Men en tretimmarslur på sofflocket senare vaknade man upp sugen på Champions League-fotboll. 

Mitt Real Madrid stod för en trött, slentrianmässig 1-0-seger i Kroatien, mot MFF-dräparna Zagreb. Om bara Ulrich Vincentzs skott på tilläggstid letat sig in för halvannan månad sedan så hade världens vackraste klubb premiärspelat i Skåne ikväll (och dansken hade varit "Swedbank-Ulrich" med hela svenska folket). Det fanns nötter som efter kvaltorsken yppade formuleringar som "det var bättre att det blev Europa League, de hade ju blivit utklassade i Champions League". De kan återkomma när de istället för att se Cristiano Ronaldo ta fart mot Markus Halsti får se ett heroiskt Malmö kriga till sig 1-1 hemma mot Metalist Kharkiv inför 2300 personer i svensk midvinterfrost och greppa det där sista halmstråt om att nå tredjeplatsen i gruppen och därmed slussas vidare till fortsatt spel i Intertotocupens B-slutspel. 

Den slöa Real-insatsen och det tillhörande äckelröda bortastället till trots; det hade kunnat vara så mycket, mycket värre. Man hade kunnat hålla på Inter. Jag var faktiskt bland de två (!) procent som streckat Trabz... det där turkiska laget på Europatipset. Dessvärre var jag en av de som spikat Lille hemmavid. 

Det här inlägget skulle ursprungligen ha handlat om Danny Perssons kupp för att slippa löpträning. Jag får återkomma. 

Jag ska skynda iväg på träning. 

Jag antar att jag inte är ensam om att fastna med spelfingrarna i den på ytan så läckra syltburk som är Champions League. 

Så medan jag tränar och för Umeå FC framåt på fotbollsplanen så kan väl ni se till att jag håller mig flytande ekonomiskt utanför densamma. 

Detta helst genom att bidra med några vinnande lir - men kanske även genom att motargumentera mina tidiga spelidéer så att jag inte kastar iväg mina sista slantar som skulle ställt såväl aromatkryddan som knäckebrödet på middagsbordet. 

Här är mina idéer: 

Dortmund-Arsenal: 2:a till dryga fyra gånger såsen. 

När Champions League-hymnen rullade ifjol satt småknoddar som Mario Götze i tevesoffan och fingrade på några syrlingar i löskarrapåsen som han fått tillåtelse att köpa för sin veckopeng av sin ömma moder "trots att det faktiskt inte är lördag". 

Arsenal är en pinsam skugga av sitt forna jag, givetvis, och saknar dessutom en tågkupé med spelare. 

Men... ligga lågt med grisarna Frimpong och Song på innermittfältet - och sedan ställa om på Walcott, Gervinho och van Persie?

Sounds like a plan. 

Porto-Shakhtar: x2 till omkring 2,40 alternativt rak tvåa till 5,50. 

Löjliga odds på Porto utan Guarin och Rolando. Falcao och mästercoachen borta. Shakthar gick som tåget ifjol, fem vinster av sex möjliga i gruppen, krossade Roma i åttondelen innan man stötte på övermäktiga Barcelona. 

Nå. Säg åt mig, vänligen men bestämt, att hålla i mina slantar istället. 

Stora tack för all input om matchen. 

... "input". Jag fick googla ordet direkt efter jag skrivit det. Jag tvingas ofta göra det. Googla ord jag snappat upp någonstans och helt plötsligt använder för att verka coolare. Jag är ju nämligen en sån där som inte sällan missar hela korgapparaturen när jag spelar streetbasket. Men "input" verkar funka ändå. Att skriva "input" är ett första steg att Bryan Massafiera den här bloggen. 

Idag hade vi ett möte i omklädningsrummet, som vi alltid har på första träningen efter match. 

Det tog... sin tid. Och det blev ett riktigt bra snack. Det är som de flesta av er har påpekat; vi gör ingen värdelös match, vi är inte "utklassade" som det gick att läsa i diverse tidningar. Men 0-3 på hemmaplan är 0-3 på hemmaplan är 0-3 på hemmaplan och vi har en hel del detaljer att fila på i veckan. 

Vi gick ut och körde ett stenhårt pass i regnet. Hade man applicerat ett brungräddat knäckebröd innanför fotbollsstrumporna på samtliga UFC-spelare så hade det knakat bra. Det var intensivt, tight - och det small. På det sätt som det borde ha smällt från start mot Sal Jobarteh, 12, och Robin Quaison, 14, och de andra ynglingarna i lördags. 

Och så löpning på det. Sedan cyklade jag skyndsamt hem i rusket. 

Med tanke på min begynnande förkylning lär jag ligga i järnlunga imorgon. Det kan komplicera mina skolplaner för morgondagen. Idag grusades skolplanerna vädret och av de riktlinjer jag lärt mig av Seinfeld-karaktären Newman. 

George: Shouldn't you be at work by now?
Newman: Work? It's raining.
George: So?
Newman: I called in sick. I don't work in the rain.
George: You don't work in the rain? You're a mailman! "Neither rain nor sleet nor..." It's the first one!
Newman: I was never that big on creeds.

... varför jag cyklade hem så skyndsamt från träningen? Jo, GIF-GIF-GIFFARNA-HÄRVARE-HÄRVARE spelade borta på Söderstadion. 

Och de vann. De har nu ett liknande läge som oss. Tre poäng upp till den direkta uppflyttingsplatsen med sex matcher kvar att spela. 

... just precis; ett drömläge, med andra ord. 

Det firar vi med den här världslåten: 

Architecture in Helsinki - Escapee from Architecture in Helsinki on Vimeo.

Så sitter man här och har förlorat. 

Inte bara förlorat. 

Förlorat - mot spelare som bloggar om kepsar. 

Med 0-3.

Hemma. 

Det är med andra ord med väldigt tunga tangenttryck man ska påbörja någon sorts matchanalys ikväll. Väldigt tunga. Extremt tunga. Jag menar... spelare som bloggar om kepsar - det är inte innebandy, det här. 

Var börjar man?

Jag tror vi börjar med deras 1-0-mål. Jag skulle så hemskt gärna komma över en DVD-skiva med lördagens match. Inte direkt för att klippa ihop Erik Löfgrens ageranden i matchen och skicka det till diverse agenturer, nej, men för att se vad som händer;

Hur Väsby United, våra allra bittraste rivaler i serieledarrejset, kan få ett ledningsmål i Årets viktigaste match så oerhört lättvindigt efter knappa tio minuter.

De ställer om och det kändes som att vi bara föll, föll, föll, backade undan, rullade ut den röda, bereden en väg för herran - tills AIK-lånet Robin Quaison till slut fick stå helt ren, närmast helt opressad, och placera dit 1-0. 

... från straffområdslinjen!

Klev vi ut och var så passiva? Så proppfulla på respekt? Så... rädda? 

Jag hade en väldigt bra känsla inför matchen. Faktiskt. Tänkte tillbaka på matchen i våras på Vilundavallen; hur vi tog över taktpinnen sedan vi flyttat upp laget och spelat tightare på deras små tekniker. Tänkte tillbaka på förra veckans möte med Dalkurd; hur tydligt det var att ackilleshälen då var en undermålig aggressivitet. Tänkte att aggresiviteten är väl lätt att åtgärda; det är bara att skruva upp reglaget till Väsbymatchen. 

Mycket semikolon nu. Kanske bäst att förtydliga att det inte är Jens Lapidius som gästbloggar.

... tyvärr inte. Jag hade gärna låtit någon annan skriva det här inlägget. Jag har... svårt. Svårt att sätta ord på hur de egentligen kunde tillåtas att så busenkelt springa in 1-0 så snöpligt tidigt. 

Eftersom det här är en social mediekanal så kan jag ju som tur var lämpa över en del av analyseringsuppgiften på er. Hur uppfattade ni matchstarten? Ni som sitter på sidan och ser matchen med -förvisso nervösa och spända - men adrenalinfattiga, analytiska ögon? Såg vi... rädda ut när seriefinalen blåstes igång?

Skriv för all del allt ni tycker och tänker om matchen. Vi hade en del kommentarer här efter Luleå hemma - och på microbloggar världen över går debatten fortfarande het om det omtalade 2-0-målet i den matchen, inte sällan under hashtaggen #worldsgreatestgoal - men man lär sig som bekant mer av kritik än av beröm och ryggdunkningar. 

Men håll det på en bra nivå. Inga direkta spelarpåhopp, förutom de på den allmänt erkända olyckan Erik Löfgren, utan generellt. 

Min generella analys är att Väsby var bättre än oss. Det tror jag samtliga 1745 medmänniskor som bevittnade spektaklet på plats kan hålla med om.

Väsby hade inte bollen lika mycket som oss. Det berodde på att de inte ville ha bollen särskilt mycket. De låg extremt djupt i sina positioner, Osman Sow längst fram huserade omkring mittcirkeln när vi mittbackar hade bollen. Så pass djupt som bara IFK Luleå gjort mot oss i år. Vi rullade runt bollen, ibland kunde vi spela oss igenom till någon rättvänd spelare på mittfältet och man hann tänka att "nu blir det farligt". 

Men nej, det blev sällan särskilt farligt. Alls. 

När istället Väsby väl hade bollen så gjorde de så mycket mer med den än vad vi gjorde. Och framför allt - så mycket snabbare. 

Och tydligare. Så mycket tydligare. När Osman Sow mötte boll så kom Robin Palacios löpande rakt ner i djupled. Om bollen spelades upp på en felvänd Sow så hände allting blixtsnabbt. Tillbakaspelet på rättvänd mittfältare, löpningarna från både yttermittfältarna och Palacios - och så bollen, oftast på ett tillslag, i djupet. 

Där Väsby hade tydliga linjer, anfallstaktiker så tydliga att jag inte blivit minsta förvånad om Tomas Lagerlöf på sidlinjen stått och ropat "Gurkburk!" i uppspelsfasen. 

Vi... vi rullade mest runt. 

Där Väsby attackerade med alla gubbar, triangelspelade sig runt och flög fram, så baserade sig vårt spel lite för ofta på att efter många om och men komma ut på en kant för att där se "vad Adam och Seif kan hitta på". Och när inte de hade någon av sina bästa dribbeldagar och mötte varsin riktigt bra ytterback (Daniel Sundgren ser ut att kunna följa i sin fars fotspår och kanske en dag få äran att bli utvisslad på Ullevi) så... ja, då hände inte så mycket. 

Väsbyspelare kom flygande in från kanter, ut på kanter - överallt var de. Trots att Lundström ofta sjönk ner på mittfältet, alldeles för lågt för att vara ett komplement till Danny, så blev de övertaliga centralt. Sal Jobarteh, 12 år gammal typ, var ständigt spelbar på något sätt som - med tanke på att "Stross" alltid föll ner - övergår mitt förstånd. Och vissa gånger när de spelade ut bollen på en flank kunde man följa bollen med blicken och tänka att "har de ens nån spelare där ute?" och när bollen väl landat så kom där tre stycken grönklädda farande. 

De blev ständigt övertaliga. De hade alltid folk på rätt ställen på offensiv planhalva. Detta trots att de låg så oerhört lågt i utgångspositionerna. En ekvation jag inte får ihop. Ens så här i efterhand. Kanske smög de in en tolfte spelare. Kanske löpte de bara mer än oss. 

Det hjälper inte heller att i psykologiskt äckliga fyrtionde minuten med UFC-ben styra in en långpastej upp i Vlados kryss. 

Det var en period i den andra halvleken, när Väsby hamnade lite väääl långt ner i banan och vi radade upp några halvchanser på raken, som de grönklädda blev lite oroliga. Jag noterade hur de började skrika på varandra, att de "måste komma in i det här igen" och sånt. Ett mål under den perioden och jag tror att vi hade kunnat pressa oss tillbaka in i matchen och ställt en allvarets fråga till de talangfulla ynglingarna på andra sidan. 

Men icke. 

Istället kontrar de in 3-0 i slutskedet. 

Och alldeles i slutet, i nittionde minuten, en stund efter det att båda mina vader krampat i en luftduell tar jag beslutet att försöka glidtackla för att raka ut en boll vid en Väsbyomställning på vår högerkant. Deras ytter petar till bollen, jag känner hur den bara snuddar vid mitt benskydd utan att nämnvärt ändra riktning, jag känner hur han ramlar över mitt åbäke till lekamen. 

Inte fult (väl?), ingen vansinnig "nu-ligger-vi-under-nu-ska-jag-mörda-i-ren-frustration"-tackling (väl?!). Men väl hindrad kontring, ett andra gult kort, utvisning. Väl det dummaste beslut jag tagit på en fotbollsplan.

Nittionde minuten. 0-3. För att vända bakut på en gammal Bo Kaspers-dänga:

"Många gånger har jag sagt att det här är nog det dummaste jag gjort". 

Jag ser en rynka i er panna, en undran om "jag inte gjort dummare beslut i mitt sociala liv, utanför fotbollen?". Nej, ser ni, fördelen med att inte ha något socialt liv är att man på 21 år inte hinner ta särskilt dumma sociala beslut. 

Som sagt; den här långa men sakligt torftiga analysen blir man inte klok på. Det är upp till er att bidra. Skriv era intryck från matchen. 

Jag vet ju att det finns de som bryr sig. Väldigt mycket. Jag har hört att Umeå är en medgångsstad utan dess like, så när 0-2-bollen dalade in i slutet av första var jag beredd på att folk skulle vallfärda från läktarna för att sätta sig i den bekväma tevesoffan och jobba in Strykan istället. Men klacken stod kvar och stöttade matchen igenom. Stora tack. 

Fyra poäng upp till serieledning. 18 poäng kvar att spela om. Hade någon inför säsongen erbjudit mig ett dylikt höstläge hade jag nypt det direkt. 

Sju poäng på sju matcher under höststarten är ju inget annat än piss. Hade vi haft samma poängsnitt dessa sju matcher som vi hade under våren så hade seriesegern känts klar vid det här laget. Det är förstås surt. Men. Det är fortfarande ett riktigt bra läge. Vi är i allra hösta grad med. 

Jag har väl dragit den här mantrat inför varje toppmatch. Men: 

Det är för dagar som imorgon som man frivilligt väljer att leva i ett grävlingsgryt i ett år. Det är för dagar som imorgon som man med ett leende i läppgipan balanserar på den ekonomiska  ruinens brant varje månadsslut. 

Seriefinal på hemmaplan. Inför något tusen personer på läktarna som faktiskt i de flesta fall betalat för att se dig dina lagkamrater göra det de tycker är allra roligast. 

Ta dig till Gammlia. Ta med en godare vän. Stötta Umeås fotbollsflaggskepp som vid seger tar över serieledningen. Med blott sex omgångar kvar av serien. 

Något nytt från Väsbylägret? 

Tja, jag vet att deras klassnyförvärv från GIF Sundsvall, Kristian Ek - mest känd från min gamla bloggmatlagningsserie "Sockerstek med Ek", inte ska medverka. 

I övrigt?

Folk med blogg, alltså...

Det här är ingen blogg som sysslar med produktplacering, textreklam eller smygannonsering i onödan. 

Det vet ni. 

Den här bloggen har varit väldigt fri från sånt, trots alla de dyra krämer, hudoljor, hårförlängningar och balsam som dagligen dimper ner i min brevlåda från jättarna inom kosmetikaindustrin - i hopp om att jag ska blogga om deras förträfflighet.

Men just ikväll tänkte jag göra ett undantag. 

För den goda sakens skull. 

Spelartrupperna i Umeå FC och Umeå IK ska måla varsin tavla. Tavlor som sedan ska auktioneras ut och där varenda polett ska gå till de utsatta för den väldiga svältkatastrofen vid Afrikas horn. 

Jag har inte riktigt fått klart för mig vem som kom med idén, men vi kan alla skriva under på att det är en hjärtskärande fin tanke. 

Och på ett högst personligt plan gläds jag inte enbart åt att de svältande stackars barnen får bidrag; utan även att UFC-bloggen får någonting att skriva om.

Idag, denna träningsfria torsdag, var det nämligen dags att färdigställa tavlan. 

Innan vi börjar med vad som med UFC-bloggens mått mätt får räknas som en bildorgie så ska vi leka en lek. 

Jag vill att ni funderar på frågan "Vem är UFC-truppens bästa tecknare?" och tänker ut ett namn av det knappa trettiotalet spelare som finns att välja bland. Så tar vi svaret längst ner sedan. 

Så. Då åker vi. 

Vladimir Sudar gör en tavla. 

Vi får hoppas han inte gör någon på lördag. 

(Konstpaus för småskrattande och tankar som "han är bra lustig den där Erik Löfgren" och "vart får han allt ifrån?")

Jens Sjöström fick det lika ärofyllda som svåra uppdraget att med en väl avvägd blandning av brandgul, röd och vanligt gul färg måla en sol. Sjöströms "Godkänt med rest" i teckning räckte för att peta mig från solmålningen då jag prompt ville utrusta solen med såväl mungipa som solglasögon. 

Jag själv - här saknas bild och det ska vi alla vara väldigt tacksamma för - placerades istället på ifyllning av en Sverige-flagga. 

Ett uppdrag jag utförde med en sådan noggrannhet och perfektion att Sten Sture den äldre skulle göra saltomortaler under sin runsten om han visste hur högt den svenska fanan fortfarande hölls ända in på 2010-talet. 

"Svennen" hade varit stolt över mitt flaggritande. 

"Strossa" var där och lade sitt fokus på att få till den Pride-regnbåge som i uppe i ena hörnet vakar över Afrikas horn med en logik som övergår mitt symboliska förstånd. 

... notera gärna Sverigefanan. 

Jag var tvungen att gå hem vid halv åtta-snåret. Jag blev - ironiskt nog, då vi med penslar och färgtuber försökte hjälpa svältoffer i Afrika - "väldigt hungrig" och "var tvungen" att "gå hem och äta". 

Så här såg åtminstone mästerverket ut när jag lämnade pysslarstugan:

Trots många detaljer kvar att finslipa så ser ni redan nu att kontrasten mellan den rynkige, blåfärgade gubben, den afrikanska kontinenten, den lysande solen, de olika flaggorna (som alla representerar en nationalitet i UFC-truppen) och den... eh... den där regnbågen uppe i hörnet är något för de mer välrenommerade franska konstsalongerna. 

Jag vågar inte ens börja spekulera i vilka astronomiska summor man kan få in på ett dylikt verk, samproducerat av ett antal av vår tids allra finkänsligaste konstnärsfingrar. Men vi kan väl konstatera att inte en afrikan borde behöva gå hungrig längre, när auktionshållaren vevat med klubban för sista gången om någon vecka. 

Till sist; åter till vår lilla lek. 

(Konstpaus för att något hundratal läsare ska konstatera att ingen av deras drygt tjugo olika spelargissningar stämde)

UFC-truppens bäste tecknare (titta bara på det där Umeå IK-klubbmärket med renhuvuden och grejer): 

Marko Mihajlovic - "He's from Serbia, he'll fuckin illustrate ya'". 

Vi driver som bekant ett soppkök här, men istället för att ha grönsakshandlare och charkuterier som underleverantörer så kommer varje förmiddag en gladlynt hantverkargrossist och lämnar av en skottkärra med spik. 

Vanligtvis är det åtminstone raka, gedigna Gunnebo-spikar som lastas av och vi kan sno ihop en halvrostig soppa och sleva ut den till pöbeln. 

Men den här veckan... 

Det har varit så pass krokiga, rostiga och defekta spikar som vi fått arbeta med att jag som soppleverantör inte kunnat sätta mitt goda namn på soppan och sleva ner den i era gipor. 

Om vi för en stund ska lämna soppreferenserna därhän; jag har inte haft någonting att skriva de senaste dagarna. Inte en idé. Inte tillstymmelse till en rolig, UFC-relaterad tanke. 

Kanske är det för att jag städat alldeles för grundligt härom dagen. Vissa genier behöver leva i kaos för att kunna tänka klart och producera. 

... kanske stämmer det även på vissa dumma bloggare? 

Nåväl. Ni vet hur Västerbotten var ett av de områden med absolut flest soltimmar i somras. Man borde, med facit i hand, ha proclaimat den "the summer of Erik". Lärt sig spela frolf, och sånt. 

Nu när sommaren passerat i all hast tänkte jag, den största olycka som vandrat i ett par foträta skor, proclaima den här att bli min höst. 

Utöver uppflyttning med UFC tänkte jag i höst fylla mina dagar med någonting vettigt. Jag gjorde härom veckan ett antal sena anmälningar till en handfull av de kurser som fanns kvar att välja bland. 

De senaste dagarna har jag därför svansat omkring på campus för att smyga mig in på introduktioner till de flesta av de kurser jag kommit in på. För att "sondera terrängen", som det heter. Ni vet; när man granskar sina klasskamrater för att se ifall där finns några smäckrare damer eller några "sköna snubbar"*. 

*= Chansen att jag återfinner en "snubbe" som jag tycker är "skön" är väldigt liten. Detta då jag själv har den sociala kapaciteten av en varg som besitter beska barndomsminnen och en svårartad psoriasis. Den lilla chansen som ändå finns för mig att träffa någon jag tycker är "skön" är att jag överhör hur någon för en dialog och använder något ex-allsvenskt fotbollsnamn som "Paul Oyuga". 

Men vad möts man av, när man drar igång ett dylikt beundransvärt projekt? 

Jo; västerbottniska, isande kastvindar och ett hällande regn som på grund av kastvindarna piskas i sidled så pass hårt att inte ens en kisande, vindögd japan skulle undgå att få stänk i ögonen. 

Ett väder av Kung Bores nåde som bara den allra mest starka karaktärsmänniska ens kan fundera på att utmana genom en cykeltur mellan Väst-Teg och universitetet. 

Det höll i två dagar. 

Nu ligger jag här invirad i ett täcke, med en kopp skållande hett tevatten - självklart sockerblandat efter devisen "hälften vatten, hälften honung" - och försöker kurera det halsont jag kände kom smygande stormandes fram under skoldagen. Det som fick mig att vila från träningen i afton. Det som får mig att börja tänka på refrängen, så här vid halv åtta-snåret. 

Allt för att vara tillbaka i fullt slag på fredagens dagen-innan-match-träning. 

Till sist; det känns så overkligt att en svensk hockeymålvakt helt plötsligt kan dö. I en flygkrasch. Bara sådär. 2011. 

Vila i frid, Stefan Liv. Och ta hand om er. 

Jag tänkte fatta mig kort idag. Mycket kort. 

Jag har hela eftermiddagen och halva kvällen suttit på Gammliahallen (den nya innebandyarenan som med dagens namngivartrend borde heta Gamla Gammliahallen... eller månne Gamla Nyliahallen) och tittat på innebandy. 

Mot betalning. Galabos var åter igen bra i målet och rubrikförslaget, som i min bok alltid bör vinklas till väderlek, löd "Solen gick ner när Dalen vann Nolia Cup". 

Jag vet att det här verkligen är att svära i kyrkan; men jag tycker inte att innebandy är en särskilt publikfriande sport. Då pratar vi om Superligainnebandy. Nu var det försäsongsinnebandy. 

Vi kan väl säga som så att efter omkring fyra timmars tittande så är jag... rätt trött. 

Till saken. Till den fantastiskt publikfriande underhållning vi känner som svensk Division I-fotboll. 

Fick jag välja en sak jag skulle velat ändra om jag fick spela om lördagens toppmöte så skulle det vara att jag gick in i matchen och smällde på en grönklädd i första duellen. Mot boll, självklart, men även om bollen missats - att jag varit där och markerat att "här kommer laget som ska upp i serieledning i eftermiddag". Direkt. Från start. Kanske kostat på mig ett gult kort, det hade jag - som med min enda varning varit så from och försiktig under hösten att Mahatma Ghandi framstått som ett råskinn - haft råd med. 

Att man fått de grönklädda - vars påstådda storpublik knappt kan varit hundrahövdad från en början - skärrade från start. Fått de att tänka att "här kan man inte göra vad man vill med bollen". 

Men nu.

Jag var inte där. 

Vi var inte där. 

Dalkurd är ett bra fotbollslag. Om fotboll bara gått ut på att tiki-taka sig runt (det gör det inte utanför Katalonien) så är Dalkurd kanske seriens allra bästa lag. Mambo-Mumba, med sitt jamaicanskinfluerade "eeeaaaasyyy, man"-snack, knackar alltid boll på ett och två tillslag. Deras nummer 88, Ammar Ahmed, är inte bara tre äpplen hög och femtio kilo tung - han är extremt skicklig med bollen vid fötterna. 

Ger man var och en av dessa spelare två sekunder var med bollen i vart och vartannat anfall - då får man det väldigt svårt.

Men fotboll går - utanför Katalonien - som sagt ut på andra saker än att bara knacka bollen mellan sig. 

Fotboll är, och det brukar trassliga resar som jag tacka för, också en kontaktsport. 

Hade vi, som inte hade våran bästa dag med bollen, fört kontaktelementet in i matchen mot Dalkurd så tror jag vi hade vunnit matchen.

Visst, vi skapade en del chanser även nu när vi gav bort dirigentpinnen. Kanske skapade vi lika många kvalificerade chanser som Dalkurd. Kanske nån fler. Förmodligen nån färre. Men det kändes rätt jämnt egentligen, chansmässigt.

Seif hade ett friläge vid 0-0, han försöker runda och målvakten får ut sitt längsta finger och styr bollen lite, lite i sidan så att Seif tvingas hämta upp den och försvarare hinner ikapp och täcka. Mål där och vi hade kanske kunnat baxa in tre poäng i bussen trots allt. 

Men det som etsar sig fast är att om det ändå var så pass jämnt chansmässigt när vi tillät Dalkurd att göra matchen helt till deras, när vi rullade ut den röda silkesmattan och sa "spela hur ni vill, vi tänker inte gå in och störa" genom att inte vara i hasorna, genom att inte vara jobbiga... hur skulle det då ha sett ut om vi gått ut och gjort matchen till vår? Om vi tightat till det och blivit aggressiva, tuffa, jobbiga som vi blev under nästan alla bortamatcher under våren?

Hemmasegern måste beskrivas som rättvis. 

Dalkurd rullade runt bollen mycket bättre och lugnare än oss - det var kanske rätt väntat. Men Dalkurd vann också duellerna, kampmomenten i de allra flesta fall. Över hela banan. 

Och om vi får gå in på lite gammal hederlig rasbiologi så här på söndagskvällen så skulle jag vilja hänvisa till diverse studier, förmodligen tyska, som säger att om tunna, spensliga, kurdiska tekniker vinner femtio-femtio-dueller mot grova, storväxta nordnorlänningar - då är det något som inte stämmer. 

Något stämde inte. Vi var inte där. Så skulle jag vilja sammanfatta. Lite kort, sådär. 

Vi kan också konstatera, mitt i all förlustmisär, att om det var någon helg man skulle förlora en match utan att bli avhakad i tabelltoppen... ja, då var det den här. 

Den fortsatta serietvåan Umeå FC ber om att få återkomma på lördag, inför en välfylld Gammliavall, och visa upp sitt rätta jag och ta över serieledningen då istället. 

Jag får lov att tacka så väldigt för alla trevliga kommentarer till förra inlägget. 

Men det är ju så att nyckeln till en bra blogg är att den uppdateras frekvent. 

Och... där har vi haft en del att jobba på, på sistone. 

Jag vill till stor del skylla den taffliga bloggproduktionen på att jag haft en inneboende under veckan. 

Bor man i ett grävlingsgryt kanske man kan hushålla en liten hamster* i en liten bur i något hörn. En mindre vädur på sin höjd. 

*= En hamster lämpar sig dock alltid bättre om man bor på någon av de övre våningarna så att kreaturet kan få sig en fin flygtur efter att man tappat en 2-0-ledning sista fem minutrarna borta mot Torquay på Football Manager. 

Man ska däremot aldrig försöka sig på att hushålla, utfodra och underhålla en 23-årig Sundsvallsbo på dryga trettio kvadrat. Hade jag haft någon heder att försvara som bed-and-breakfast-anordnare så hade jag kastat ut honom huvudstupa efter att han kallat min smäckra boning för "en SOC-källare". Nu blev jag istället räddad av en bortaresa till Dalarna som tvingade honom att flytta ut. 

Jag har alltså återigen åsidosatt vänskap, umgänge och dylikt världsliga ting för att kunna fokusera på det som är genuint och viktigt här i livet; bloggandet. 

Vi börjar med att berätta lite om träningarna. Ni vet att vi allt som oftast brukar avsluta träningarna med något som kallas "poängspel"? Att spelarna i det vinnande laget tilldelas fem poäng? Poäng som sammanställs och räknas ihop till en lista?

Ja. Ni vet också att jag, som gick fram som en ångvält under våren, på sistone inte plockat så många poäng. Alls. Poängen har strömmat in i samma takt som royaltypoletterna från Spotify trillar ner i Kjell Kraghes konton. 

Men i slutet av förra veckan hände någonting. På såväl torsdags- som fredagsträningen så lade mitt lag beslag på de fem poängen.

Signaturen "kola" förutspådde inför Luleåmatchen att jag skulle göra mål. Ett vågat utspel som han lär ha fått en hel del spott och spe för innan matchen. Jag antar att det talades en del bakom hans rygg om att han "hade tappat det helt", att "han blivit helt världsfrånvänd" och hans närstående lär ha funderat både en och två gånger om de inte "skulle ringa den där psykriatiska kliniken ändå". 

Men. Hade ni sett förra veckans träningar hade ni också noterat att seriens allra trassligaste reses offensiva form var i vardande. 

För på en av träningarna plockade jag fram min trollerilåda. Den som legat inskuffad längst in på den översta hyllan sedan någon gång senhösten -05 då jag helt sonika blev av med min offensiva mittfältsplats - och omskolades till mittback. 

Jag hamnade i en en-mot-en-situation med bollen vid fotlästen, mitt på den lilla sex-mot-sex-planen. Jag drog bollen med högerfoten till vänsterfoten - och helt plötsligt var jag förbi. Den gamla tvåfotaren - som satte skräck i hela fotbolls-Medelpad under tidigt 00-tal då Virtuosen från Viforsen snurrade som värst - hade plockats fram ur mitt undermedvetna och utförts med perfektion. 

Jag hann aldrig uppfatta vem som blev bortgjord - men med tanke på de barska tröjdragningar som följde när jag störtade mot målet så misstänker jag starkt Henke Sennström. Nåväl; jag släppte bollen i sidan till Hampus som smällde upp den i nättaket. 

Det kan ha varit årets bästa träningsögonblick. På riktigt. Fan, jag kände inte ens av tån. 

I nästa anfall fick jag bollen igen. Satte full fart framåt. Rajko stod mellan mig och målet. Med en hybris västvärlden inte skådat sedan Idol-Danne Lindström pratade på engelska - i tron om att han besatt internationella fans, får vi anta -  i en Spotify-reklam så försökte jag mig på en fint igen. Och eftersom min gamla trollerilåda är ungefär lika djup som texten i en Eric Saade-dänga så blev det samma gamla tvåfotare. Igen. 

Rajko klev, innan jag ens påbörjat finten, ett steg i sidan. Knyckte bollen med enkelhet. Ställde om. Baklängesmål. 

"Aj, aj, aj, vad ont det gör i tån", grimaserade jag. 

Nåja - öppnandet av trollerilådan tog jag bevisligen med mig in i matchen mot Luleå då jag på magiskt manér förpassade bollen i mål. Jag hoppades att "kola" spelade en slant på mig som målskytt till oddset "Valfritt", skrev in ett koppel nior och kvitterade ut en säckfull poletter. 

Det kan löna sig att titta på UFC-träningar, är väl någonstans min andemening. 

Andemening och andemening... ni är smartare än att tro på det där. Min egentliga orsak till att jag skrev hela den här harangen om förra veckans träningar är självklart att det är svårt att fylla ut en UFC-blogg.

Speciellt en sån här vecka. Idag hade vi veckans första riktiga träning - efter en IKSU-pass-tisdag och ledig onsdag. Och... jag skulle vilja säga att jag visade någon sorts form, offensiv eller defensiv, ikväll - men icke. Jag var tillbaka och famlade i beckmörkret och torskade både poängspelet och kände av tån. 

Men men. Själva spelet - elva mot elva på fullstor plan - flöt på bra. Vi går, trots lite fotbollstränande i veckan, in med en bra känsla inför lördagens tuffa bortamatch. 

Eller... vi kommer att gå in till matchen med en bra känsla om den långa bussresan flyter på fint imorgon. 

Och vad behövs för en lyckad bussresa? 

Jo. Följande: 

1. En buss. 2. En busschaufför. 3. Några laptops. 4. Football Manager. 5. En router. 6. Några nätverkssladdar. 7. Ett grenuttag. 

Jag blev beordrad att bistå med router, nätverkssladd samt grenuttag. Detta trots att jag är en människa som senast idag uttalade router som "ROTER" på samma sätt som en gammal same, inlindad i en björnpläd och med lappskojs i gipan, skulle uttala det när han ringer ComHems kundtjänst. 

Jag är mycket nervös för hur det ska gå med allt det tekniska. Nästan lika nervös som inför matchen. 

Jag blev dessutom ansvarig - jag ansågs väl, mycket riktigt, vara den som har minst att stå i på dagarna - för att hitta en databasuppdatering gjord efter det att transferfönstret stängde igår natt. 

Det hittade jag. Här har ni den, alla FM-torskar där ute. Wally, denne hjälte, har till och med ändrat PA:n och CA:n på vissa spelare - så att det delvis känns som ett nytt spel. 

(Jag väljer att inte gå in på några förklaringar av de två senaste förkortningarna då jag någongång i framtiden kanske skulle vilja närma mig någon av det kvinnliga könet)

Uppdateringarna innebär bland annat att Samir Nasri har ersatts av Yossi Benayoun i Arsenal. Något som gav mig en idé som jag med det gladaste av minspel levererade till Gunners-supportern Danny Persson: 

"Du, vi skulle ju kunna ta varsitt mittenlag i Premier League. Att man tar några rätt jämna gäng. Typ att vi spelar med Sunderland, Bolton, Stoke och Arsenal".