Ersbodacupen 2012,

Jag var vaken vid sexsnåret på söndagsmorgonen. Det var inte en bra söndagmorgons-vakenhet (ni vet, som när man sitter på efterkruka och smuttar portvinsslattar till nån Bright Eyes-låt) utan ett ytterst påtvingat uppvaknande efter en tung lördag med jobbig elvamannapremiär följt av en kanske ännu jobbigare bussresa hemöver. 

Men jag tog mig upp, packade i den arla morgondimman med ungefär hälften av de atteraljer man blivit tillsagd att medtaga och rullade sedan in på Noliahallens parkering lagom till öppning 07.00. UFC hade lottats till att spela söndagens första drabbning, redan vid 07.45. Med tanke på den gamla rivaliteten mellan just Umeå FC och arrangörsklubben Ersboda så spekulerades det i att det kunde ha förekommit varma och kalla bollar i lottningen för att just vi skulle tvingas pallra oss upp i söndagsottan. 

Men men. Vid åttasnåret på kvällen hade vi spelat fem matcher, vunnit samtliga på både hyggliga (semifinalen mot Spöland och finalen mot Teg) och trassliga (4-2 mot Division IV-gänget GUIF) sätt och Kung Erik hade i renaste eufori lyft pokalen i luften till öronbedövande jubel. 

Jag åt färre Banana Skids; annars var söndagen snarlik de cuper man spelade som liten. Jag var dock inte heller lika produktiv som i mina yngre dagar som offensiv mittfältsvirtous. Jag kan på fem matcher kanske tillräkna mig ett andraassist. En gång avancerade jag i banan och avlossade ett skott. Bollen dunsade i väggen längst nere i det högra hörnet. Undvek precis att gå till inkast. Vi fick hörna, trots att närmaste försvarare var flera meter ifrån bollen. Ingen kunde klandra domaren då det sunda förnuftet säger att det måste bryta mot alla naturens lagar att skjuta en fotboll så snett. 

Det fanns de som gjorde det bättre. Adam Chenouffi vann såväl mål- som assistligan med sina futsalfärdigheter – men eftersom jag vill vara en svårare fotbollskännare och människa ska jag, om jag får låna en Michael Scott-referens (det är de jag har i referensskåpet intill alla Seinfeld-referenser), "make this way harder than it has to be" och utse Joel Burström till turneringens UFC-spelare. Inte bara för att han vispade upp en boll i vardera kryss med två lika smäckra som hårda långskott, han assisterade framför allt även till flertalet enkla baljor när han kom ångande längs sin högerflank och bara serverade in bollar på silverfat till framrusande forwards. 

Just det; genom turneringssegern fick vi oss en peng. En femtusenkronorsslant som ska investeras i en teve till omklädningsrummet som i sin tur ska kopplas till ett Xbox.