BREAKING NEWS: ”Han är snyggast i UFC”,

Av , , Bli först att kommentera 26

Gårdagens inkilning gick i heldagens förlovade tecken. Man letade sig redan i den arla lördagsottan upp för att röra sig mot IKSU för ett gympass. Efter att en sämre currymacka från IKSU-bistron fått ställföreträda som lunch styrde vi kosan mot Umeå Arena för att i dess A-hall rigga en liten hockeydrabbning. 

 

Det var inte bara Jens The Kid och hans Crosby-tröja som förberett sig på bästa sätt materialmässigt. Även Kung Erik Lundström hade genom kontakter kommit över en Alexei Kovalev-mundering. 

 

Något som möjliggör en liten bildtävling här på UFC-bloggen. En tävling vi får lov att kalla "Gissa ryssen":

 

 

Med Jonte Jonsson och Jonas Nilsson iförda full målvaktsmundering i varsin kasse anordnades det ganska direkt ett äldre-mot-yngre-spel. Trots en UFC-trupp som redan innan afrikaner och gamla Sundsvallsrävar anslutit innehåller nog med spelare för att annektera en liten del av Polen så lyckades vi bara formera två sexmannalag på isen. Ett yngre med Jonte Johansson (gedigen hockeyrutin från Kålaboda HC), Jens Junior (några ungdomsår i Tegs stolta SK), Wennebro (som gottgjorde för sin knaggliga skridskoteknik med smäckra handleder), Hampe (som trots kortvarig hockeykarriär visade sig vara en kvick snipertyp), Timothy (stor, stark powerforward av Anson Carter-typ) och jag (sarg-ut-back av tråkigaste märke) som tog en stor ledning i inledningen efter att Jonte Johansson gång på gång tagit fart och på bandymanér soloåkt och stänkt dit ett antal baljor. 

 

När dessa räder förbjöds efter ett rådslag bland de äldre så jämnade matchen ut sig och till slut, när allt skulle till att avgöras med ett klassiskt "sista-målet-vinner"-moment, så petade Joel Burström in segermålet. Detta dock långt efter att en storspelande Jonte Jonsson blockerat punkten, något som även en skumögd Christer Lärking kunnat stävjt ifall han varit på plats.

 

Här på bilden syns nunan på Karl Morten Eek – det levande beviset på att en brasklapp alltid bör bifogas när elitserieklubbars sportchefer tittar på spelare som producerat poäng i den norska ligan. 

 

Jag hann med en liten lov på stan efter hockeyn. En knapp på ett bar byxor behövde åtgärdas inför kvällens festligheter. En enkel syuppgift på ett antal minuter trodde jag, som är av naiv medelpadsk natur, men det skulle visa sig övermäktigt för hela det västerbottniska beståndet av klädesaffärer. Istället fick jag, som har den finansiella statusen av en arbetslös grek, gå och köpa på mig ett bälte. I samma veva fick jag reda på att den utlovade skjutsen till lokalen på I20 hade avgått utan mig. Hade det inte varit för att jag just där och då bjudits på en fantastisk slice av förhållande-Sverige (Tjej: "Ska vi inte gå på Monki?" Kille: "Näääe" innan de lämnade gallerian under tystnad) som fick mig att skratta hade jag – som är en kokningsbenägen ung herre – kunnat tappa skallen totalt. 

 

Nu blev det istället en fantastisk afton av samkväm och såväl inkilning som omkilning i en väldigt tjusig lokal på I20 ("ii-tjugi", inte "hundratjugi"). Där fanns bastu varifrån man genom glasvägg kunde sitta och se Premier League-fotboll (Kung Erik fick plingledes se sitt Newcastle tappa en tvåmålsledning hemma mot Wolves). 

 

Den gemensamma inkilningen (Karl Morten Eek och massör Alex Gibson) och omkilningen (fjolårets Jonte Johansson, Seif, Danny och Böni som misslyckades att möta tidskravet på en halvtimmes underhållning under fjolhösten) höll till stora delar mycket fin klass. 

 

Som en del av underhållningen hade Seif tillsammans med sin kameraman Karl Morten gått omkring med fjolårets lagfoton på näven och anordnat head-to-head-dueller med "vem är snyggast?"-frågor och allt hade ebbat ut i ett stort slutspelsträd. 

 

Jag ska ge er en konstpaus för att kanske, om andan faller på, själv göra en gissning på vem som kan ha tagit hem titeln för att sedan scrolla nedåt. 

 

(…)

 

(…)

 

(…)

 

(…)

 

(…)

 

Joakim Kvist vann efter att två unga män (nån sorts finalspecial!) fått delge sina tankar inför kameran under vad som verkade vara en väldigt sen kväll på McDonalds. "Bra käklinje" och "bra frisyr" var två av de mest frekventa berömen genom hela slutspelet och räckte till slut alltså till en finalseger över Jens Junior.

 

Han har ju lite av en pojkbandsaura över sig på den här bilden, Jens Junior; något som gjorde att han lekte sig igenom åttondels-, kvarts- och semifinal med Dragonskolans ungmöer som enväldiga domare. Men i finalen tog det stopp. 

 

Jag själv tog mitt trassliga anlete hela vägen till semifinal (någon sorts overklig Grekland i EM 2004-resa) efter en fördelaktig lottning innan jag gick rakt in i väggen mot slutsegraren Kvist. Hade jag haft bara lite sämre självbild hade jag buttert klagat på att semifinaldomaren var kassabiträde på Statoil – samma företag där Joakim Kvist jobbar – vilket innebar en jävsituation utan dess like like. Nu var jag istället oerhört nöjd över att kunna ta med mig en semifinalists självförtroende ut i det västerbottniska nattvimlet. 

 

Taxibilarna gick mot den fabulösa sportbaren Allstar där vi stod uppskrivna på någon diffus lista och kunde glida om det ringlande kösystemet medelst gräddfil. 

 

Det var säkert trevligt. 

 

Jag tog dock, efter en kortare femminuterslov genom Allstarspektaklet, med mig Larsson för att som de män av folket vi vill utge oss för att vara ställa oss i den fyrtio minuter långa kön till Scharinska i den bitande kylan. 

 

 

Det var en bra kväll. 

 

Efter en dag på sofflocket med galna derbyn (är det något man kan lita på här i livet så är det väl ändå underhållningsvärdet i möten mellan Arsenal och Tottenham) och nervdallrande cupavgöranden (jag trodde väl aldrig att jag, utan att ha egna finanser på spel, skulle jubla över ett Cardiff-mål i – LIGACUPEN!) så tar vi nu avstamp mot Superettan med en ny träningsvecka imorgon. Walle kommer vara på plats, ett gäng afrikaner är på väg in, Hoggen är kvar och till helgen åker vi till Stockholm för årets första drabbning mot Superettamotstånd i Assyriska. 

 

Häng med. 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

”Han har kort hår och han gör ju mål; Jonas Wallerstedt”,

Av , , 4 kommentarer 19

Några ord om Jonas Wallerstedt kan väl vara på sin plats. Han var som bekant här idag, uppges ha setts kalasa på en lunchbuffé på TC för att sedan behöva "åka hem till Sundsvall över helgen för att ordna saker och ting och komma tillbaka på måndag". 

 

Vi har lagfest imorgon. "Walle" skulle förstås egentligen ha blivit inkilad tillsammans med Karl-Morten Eek och några som saknades i höstas. Han kan säkert ha fått nys om detta. Han kan säkert därefter ha tagit beslutet att åka hem. 

 

För det är ju först och främst en mycket rutinerad herre vi har att göra med. En som varit med ett tag.

 

Om knappa månaden fyller han trettiofyra år. Han är alltså sex år äldre än vår näst äldsta spelare (om vi borträknar Mattias Bergström, 48, som "är för gammal" för att inkilas). Han slog igenom i IFK Norrköping innan Internet ens hunnit avfärdats som "en fluga" och har hunnit med januariturnéer med landslaget, proffsspel i Sovjet (kan ha just blivit Ryssland), blivit en profil i Giffarna, vunnit SM-guld och cupguld med IFK Göteborg, återvänt till Sundsvall under pompa och ståt för att bland annat omskolas till innermittfältare och aldrig riktigt hitta tillbaka till sin forna storhet. 

 

För även hur gärna Danny Persson poängterade att "Walle är ju defensiv innermittfältare" så är det som offensiv boxspelare och som hårdbarkad – och för mittbackar riktigt jävla jobbig – anfallare som han har sina styrkor; framför allt tack vare sin hårdhet, timing och ypperliga huvudspel. 

 

Men i unga, orutinerade (Ali Jasim har gjort typ halvdussinet Superettamatcher, jag har åkt lite Superettabuss) Umeå FC anno 2012 kommer det i mina ögon att vara som kravställare han blir som allra viktigast. Att medelst röst och allmänt gå-på-uppförande på träningar visa vägen, ställa krav på intensitet och kvalitet samt ge tips och råd till våran uppsjö av unga spelare så att kanske också de i framtiden kan slå igenom och spela sovjetisk ligafotboll. Det är en karaktärsspelare som i sin skalle (vari jag länge misstänkt att han apterat en titaniumskiva – karl skjuter ju med skallbenet) besitter en väldig vinnarinstinkt. 

 

Det är också en värvning jag länge gått och grunnat på. Nästan varje gång jag besökt Norrlands Huvudstad under detta vinterhalvår har "kommer Walle till er eller?"-frågan dykt upp från diverse fotbollsintresserade håll. Men från västerbottniskt håll har det varit knäpptyst, något som väl ändå måste ses som ett underbetyg till lokaltidningarnas nyhetsletande? Det första jag gjorde när jag såg att det skulle kallas till presskonferens för presentation av ny spelare var att klicka upp Walles Facebooksida för att kunna avläsa huruvida han befann sig i Umeå. 

 

Nåväl. Imorgon är det lagskiva. Vi kommer att börja med att spela hockey i A-hallen på Umeå Arena mellan klockan ett och två på eftermiddagen. Björklöven ska enligt uppgift möta Boden klockan tre, så om intresse finns så går det att förstås att komma väldigt tidigt för att få lite kontraster i tillvaron (jag tänker mig kontrasterna mellan "Jens Sjöström i ockrigt dyr Crosby-mundering som lutar sig mot klubban för stöd" och, typ, "Jon Palmebjörk" som jag – efter att ha sett i Sundsvall Hockey – antar snittar en handfull poäng per match i serier innehållande lag som Clemensnäs HC). 

 

4 kommentarer
Etiketter: , , ,

Nyförvärv klart! (uppdaterad)

Av , , Bli först att kommentera 16

Vilken morgon!

 

Först får vi veta ifall kungahuset vågar gå på namnet Seven Bernadotte till den nyfödda tronarvingen. 

 

Bara kvarten senare, 11:30, går en presskonferens av stapeln i Gammliahallen där UFC ska presentera en ny spelare. Vi hade ju möte igår, Håkan var där och så, men jag kan ärligt säga att jag svävar i lika stor ovisshet som er när det gäller detta nyförvärv. Det nämndes då inte med ett ord under gårdagen. Kanske på grund av folk med "bloggar… eller VK-BLOGGAR". 

 

Nu gjorde jag ett snabbt journalistiskt överslag med min vanligtvis täppta nyhetsnäsa och tror mig vara rätt säker på vem det är. Men låt oss vänta tills det celebra klockslaget 11:30 då UFC själva får presentera honom innan vi dissikerar nyförvärvet in i minsta beståndsdel. 

 

EDIT: Det blev inte Seven, men väl en subtil men smakfull hyllning till George Costanzas mor Estelle. Gott så. 

 

Och jag å min sida måste rusa in till stan för att där hiva mig upp på stortorgets högst belägna räcke för att bekräfta att "WALLE ÄR KLAR!" till den euforiska pöbeln nedanför. 

 

Sen ska vi träna.

 

Sen ska vi prata om min gamle lagkamrat Jonas Wallerstedt här på UFC-bloggen. 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Prinsessor, möten och att idka ocker,

Av , , 2 kommentarer 16

Vi börjar förstås med det viktigaste. 

 

Ni kanske kikande in på Aftonbladet.se under dagen? Jag fick scrolla i en halvminut för att hitta någon sportnotis om hur det egentligen gick mellan Boltic-Göta och Falu BS igår. Det var bebisartiklar så långt ögat kunde nå (favoriten måste vara "Karnivalstämning i Ockelbo" där de fångat en medelålders, säkerligen arbetslös, man som på morgonkvisten hunnit riggat upp en svensk flagga på sin bil och som "funderade på att köpa en prinsesstårta"), bildspel (bland annat "Se på magen – vilken resa!"), krönikor, live-teve och över alltsammans kastade de upp en pop-up där en bebis tittade fram och helt oförhappandes skrek en i ansiktet. 

 

Jag har (ännu) ingen webb- och layout-ansvarig som kan sno ihop ett dylikt upplägg, men även här på UFC-bloggen ska vi förstås skjuta salut skriftmässigt över en nyfödd liten tjej. 

 

Hon kanske inte får någon apanage-peng att glida igenom livet på, får kanske aldrig åka kortege genom Ockelbo iförd folkadräkt och hon kommer kanske inte ens besitta ett hakparti av monumentala mått; men lilla Jamila ärver västerbottens allra läckraste fotbollsteknik. 

 

Det största av grattis till de nyblivna föräldrarna Adam Chennoufi och Jonna Larsson. 

 

(Konstpaus för att gemene läsare ska inse att det tyvärr inte kommer vevas upp något pop-up-fönster med en skrikande bebiskrake. UFC-bloggen är inte där än, men vi jobbar mot det enligt en modest treårig plan om världsherravälde) 

 

Efter dagens eftermiddagsträning*, där mitt lag avgick med en 1-0-viktoria efter att ha stuckit upp i en kontring (det gastades nåt om "offside" från några stabbiga motståndarbackar) för att sedan catenaccio-spela hem segern, hade vi ett tvåtimmars möte. Klubbchefen var där. Sportchefen likaså. Tränarna. Alla gick igenom det de hade att säga. 

 

Det är väl det jag kan skriva hem om det. För… jag vet inte, jag inbillar mig väl men; jag kände mig en aning utpekad. 

 

Sportchef Håkan Bäckström klev nämligen fram och inledde med att "Det som sägs här stannar här och skrivs inte ut på Twitter eller bloggar… (tittar sig omkring och höjer månne rösten marginellt) eller VK-bloggar eller… (hittar mig med blicken) hur, Erik?". 

 

Ehe. Ehe. 

 

*= Jag var uppe i den arla otta vi genom bekanta känner som 07.00 imorse för att tillsammans med Wennebro, Kalle och Johan Larsson träna extra fotboll med Björn-Åke vid åttarycket. Ville bara säga det. 

 

När vi skulle till att rulla hemöver efter mötet fick jag chansen att föreviga den svenska handelsindustrins absoluta baksida. Det sista min ömma moder, med gråten i halsen, vädjade om när jag för första gången skulle sätta mig på bussen till Umeå var att jag "inte skulle göra affärer direkt ur bilars bagageluckor med suspekta män i stora mössor". 

 

Jag vet inte hur Jens Sjöström är uppfostrad…

… men där stod han och skakade näve med en tvivelaktig nasare. Vi har lagfest och inkilning på lördag (låt mig återkomma om det) och ska spela lite hockey under dagen. Något som Danny Persson och hans www.supporterprylar.se inte var sena att försöka kapitalisera på genom att givmilt erbjuda alla UFC-spelare ("skaru’ inte ha en Malkin?" har under veckan ersatt alla artighetsfraser) NHL-tröjor till det facila priset av 1099 kronor. 

 

Och Jens, som enligt uppgift ska vara närmre än ett vådaskjutet rådjur än någon Sid The Kid på en spolad is, slog förstås till direkt. Det måste förstås finnas medicinering mot dessa sjukliga impulshandlingar. Senast ska Sjöström till de ockrigt dyrköpta tonerna av fullt pris ha slagit till på en Thierry Henry-tröja med nummer 12 (!) på ryggen efter att fransmannen gjort ett mål (!!) mot Leeds (!!!) i FA-cupen (!!!!); detta som Manchester United-supporter! 

 

Och Danny bara står där i det förnöjda leende som bara en mugg kaffesmakande glassblask eller en riktigt ockrig försäljning kan frambringa. 

 

Jag ska ta tag i det här med bloggandet igen. Kanske återkommer jag redan imorgon med ett inför-lagfest-inlägg eller ett om träningsklädstvätt eller kanske kan vi lansera den enhövdade fredagspanelen "Simon Rasar" där lagets allra största kokare, Simon Mårtensson, får gå lös på utvalda ämnen. Kanske kan ni tills vidare finna förströelse i svensk elitfotbolls minst viktiga lista 2012. 

 

Have it good. 

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Det här är en söndagsmåndagssång,

Av , , 1 kommentar 17

 

Här har vi dem; mittfältaren Ibrahim Kallay (till vänster) och den afrikanska kontinentens mest spännande högerback; Mohamed Kamanor.

 

Jag, som trots mina journalistiska ambitioner har en nyhetsnäsa vars näsväggar är trassligare än Classe Malmbergs, har förstås inte på egen hand letat mig tillafricansportstv.com en söndag som denna. Nej, ett tipstack ska förstås riktas till signaturen "özil" på UFC.se:s gästbok. 

 

En försäsong på västerbottniska breddgrader blir som påpekat inte så exalterande på en daglig basis. Men snart så. Plocka gärna på sönadgskvällen ner de gamla ordlistor ni har dammsamlandes där längst uppe i bokhyllan, damma av de läderprydda pärmarna, sätt er till rätta i vardagsrummets länstol och slå på bokstaven S. 

 

Under definitionen för ordet "spännande" torde ni i förklaringen finna en exemplifiering i stil med "fotbollsspelare som via agenturer kommer direkt från Afrika". 

 

Det blir ju inte mycket mer spännande för en supporter till ett norrländskt fotbollslag än när ett okänt exotiskt namn flygs in. Det kan ju vara en Tetteh Bangura som kommer. Det kan ju vara en Akombo Ukeyima. Man vet ju inte. Det ska ju bli väldigt spännande att se vad dessa -94:or (!) kan komma och bidra med i årets UFC-trupp.

 

(Smaka förresten helst inte på ordet "nittiofyror" i onödan när du är född 1990 och finner dig själv sitta och okynnesblogga i bara mässingen en söndagskväll. Det kan väcka jobbiga inre frågeställningar om karriärval.)

 

… Akombo, förresten. Han kom som ett yrväder en högsommardag med ett höganäskrus i en svångrem om halsen och stod i sitt första bejublade tiominutersinhopp för två bollkontakter; två en-touch-skarvar som båda osade Champions League-hymn och fägring stor. Jag sov inte på en vecka. Låg och tänkte på hur Giffarna hade hittat den bästa afrikanska exporten sedan kaffebönan. Killen hade ju "ledat skytteligan i afrikanska Champions League".

 

Vår snart provspelande Kamanor har ju "international qualities", mittfältaren Kallay ska vara "strong in attack" och efternamnet Kargbo känner jag igen från en sierra leonier vid förnamn Albert som alltid haft fina siffror på Football Manager men aldrig riktigt slagit igenom. Nu spelar han i azerbadjanska ligans FK Baku. Månne en släkting?

 

Den spänningen. 

 

(Den där sista Albert Kargbo-anekdoten med tillhörande Football Manager- och azerbadjanska ligalagsreferenser kapslar förresten in min olegade aura som i-n-g-e-n-t-i-n-g annat.)

 

Vi får se när de dyker upp. Annars? 

 

Vi var, efter diverse Sundsvalls- och Finlandsresor på sistone, matchlediga i helgen. En helg med snöstorm och FA-cupomgång. Ett IKSU-pass igår och sabbat idag; och kvällstid hann jag dels med att lära Lövensupportrar att uttala Kovland ("Kååvland, inte KOvland") men också få tips på hur man berör bloggledes. Det gäller tydligen att vara snabb med att stryka nyss avlidna världsstjärnor mothårs.

 

Annars är väl det vi får ta med oss från den här helgen som UFC-spelare eller -anhängare överlag detta;

 

Björn Ranelid ställer upp i Melodifestivalen. Foto: Niklas Larsson/Scanpix

Vi tar med oss den här fascinerande mannen och det faktum att allt är möjligt detta nådens år 2012. Man kan långt i tävlingar även med det trassligaste av material, till och med samtidigt som man ser ut som en griljerad morotsstav. 

1 kommentar
Etiketter: ,

Koka soppa på en spik, ena dagen andra lik,

Av , , Bli först att kommentera 24

Jaha, gott folk.

 

Livet går sin gilla försäsgång, som man skulle kunna säga i snöyrans februari. 

 

Man masar sig upp, tränar något förmiddagspass i munter singular, trasslar ihop en lunch, cyklar (!) iväg mot den kollektiva träningen, kommer hem, försöker slänga ihop något som är marginellt olikt gårdagsmiddagen för att i förlängningen inte behöva bli det västerbottniska ansiktet utåt för skörbjugg innan man gör kväll med någon teveunderhållning och månne ett framkrystat blogginlägg. 

 

Det finns inte så mycket att skriva hem om under en vanligt kasslerosande tisdag. Men vi kan väl göra ett försök i afton. 

 

På lagfotot var Jonas Nilsson det vanliga jag som vi fått lära känna under det föregående året. Ni vet; det yviga, förvildade håret – som inte sällan applicerades i en Zlatan-osande tofs – kompletterat med en ansenlig mustasch och inte sällan en flerdagars stubb som tillsammans gav "Stigga" någon sorts oklar Cast Away-uppenbarelse. 

 

Dagen efter var det Alla hjärtans dag. Då gled "Stigga" in i omklädningsrummet i en kortklippt börsmäklarfrisyr av propraste märke, utan ett fjun vare sig på överläpp eller kring hakparti. "Tjejen har ju velat att jag ska klippa mig i ett år". Och så går han och gör det lagom till kärlekens alldeles egna kommersiella högtid. Det var baske mig något av det finaste jag sett sedan jag konfirmerades.

 

Efter gårdagsträningen hade jag, i samråd med Elfvendal (den förre UFC-målvakten som efter knätrassel omskolats till tränare i Tipselit, men kanske mer känd som Rosé-Maths), styrt ihop en Champions League-skiva på O’Learys. Uppslutningen blev bättre än vad en social paria av min kaliber kunde räkna med; vi var nog knappa tiotalet på plats. 

 

Jens Sjöström yppade, efter några alldeles för långdragna Championship Manager-diskussioner, en fras som jag kommer bära med mig i mitt innersta ett tag. 

 

Jag satt ocn grunnade på tankegångar i stil med "tänk om man lagt all den tid man suttit och lirat CM och FM på någonting akademiskt…" varpå Jens tar ton; 

 

"Då hade man ju varit den torraste killen i stan!". 

 

Det är alltför sant. Hade jag ägnat all den tid jag suttit och sökt igenom norska andradivisioner i speldatabasen (Moss lika kvicke som starke forward Anders Askheim tog mitt Giffarna till CL-guld på CM03/04, det går ju inte att värdesätta i hp) åt att läsa på om min omvärld hade jag ju varit en Carl Bildt-stofil redan i unga år och inte vetat om det pågick ett fotbolls-VM eller att det springer runt en barfotad värmlänning i teve och pratar om färger som får det att brumma som humlor i ens bröst. 

 

Det är bara att konstatera: CM/FM-time well spent. 

 

Kung Erik kom sent men ville beställa någonting. Och kanske var det det faktum att vår mittfältsdynamo hade lägst fettprocent av alla som testades uppe på Idrottsmedicin, nästan f-ö-r lite, som gjorde att hans matsug var ett av de mer schizofrena jag upplevt;

 

"Jag tror jag ska ha en sån där…", säger han först och pekar på Elfvendals hamburgermeny med extrainkallade pommes och bea, "… eller… om dom har nå glass kanske…". 

 

Arsenal-supportern och supporterprylsockraren Danny Persson fick för en kort stund innan matchen Simon Mårtensson att tro att han satt på San Siros läktare. Det gjorde han inte. Istället satt han hemma på sin kobbe, gramsen över att inte ha fått något inbjudningskort till sittningen skickat till sin adress. 

 

Jag är rätt säker att jag skickade rätt. 

 

Jävla Posten. 

 

Nu hade det under inga omständigheter blivit en särskilt festlig gårdagskväll för vår rödvithjärtade centertank. En viss Zlatan Ibrahimovic stod för en så pass habil insats i Milans 4-0-seger att nog även den värsta Zlatanofoben satt och mumlade om att han "kanske kunde ta en plats i EM-truppen ändå". 

 

Det blev väldigt varmt i vårt hörn bland matoset och det testosteronstinna samkvämet. Men Ian Hogg, surfare från Nya Zeeland, satt efter att ha vandrat från Ålidhem i västerbottnisk bitkyla iklädd ytterjackan kvällen igenom. 

 

En sista anekdot från gårdagskvällen; speltorskar kan porta sig själva från casinot, jag antar att fyllon kan göra detsamma på Systembolaget. Frågan är ifall man kan porta sig själv från en meny? Jag vet ju att den västerbottniska sweetchilipastan på sportlokal är trasslig bortom all räddning, men ändå är jag alldeles för ofta där och pekar med giriga fingrar när det ska beställas; i patetiskt hopp om att just det just den här kvällen ska jobba någon exil-medelpading i köket som vet hur det ska smaka. Men icke (på O’Learys bjuds man dock frikostligt på två smäckrare vitlöksbröd till pastan, det ska sägas). De är ju bevisat sweetchilianalfabeter här uppe.

 

Nu undrar jag ifall man helt sonika kan låta sätta upp sin nuna i diverse sportbarskök med undertexten att "denna man är avstängd från alla sweetchili-relaterade pastarätter under obestämd framtid". 

 

Ikväll hade vi löpträning, kollektivt, i Nolia. "Arsenal-löpningar" stod, ironiskt nog, på schemat. Det var rätt jobbigt. Vi avrundade med en "trehundring" fylld till bredden av lustigheter som armhävningar, rygglyft och olika typer av situps. Det var också jobbigt. 

 

Sedan fick vi skynda oss att avrunda. Jens Sjöström, Wennebro, Seif, Timothy och Kalle håller alla på Manchester United och för de är torsdagskvällarna och dess europacupspel heliga. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Lagfoto 2012,

Av , , 3 kommentarer 19

Igår eftermiddag låg inte ett enda hårstrå malplacerat på någon UFC-spelares hjässa. Det lånades concealers till höger och vänster, folk hade legat förmiddagen igenom i någon UV-strålande masugn och de stackare som glömt bort sig smörjde paniskt in sig i brunkräm. 

 

Just precis; det var dags för den årliga lagfotograferingen. Detta år utfört av fotografer som självaste Svenska Fotbollsförbundet skickar ut till alla landets trettiotvå elitföreningar. 

 

Officiella grejjer. Till förbundets hemsida och, framför allt – den poserande nuna man lyckades frammana under gårdagen blir den som skärskådas av exempelvis tusentals bajare i Söderstadions matchprogram. 

 

Viktiga grejer. Jag om någon borde veta. Detta då jag ägnade merparten av min högstadietid åt att tillsammans med en lika skadad vän bildgoogla fotbollstrupper för att därefter – baserat på faktorer som "namn" (exempelvis Eric Fischbein), fotbollsmässig trasslighet (Paul Oyuga) eller helt sonika uppsyn på lagfotot (exempelvis Kaspars Gorkss som dock även faller in under båda de andra faktorerna) – sätta ihop åtskilliga drömelvor som vi sedan lämnade in till vår gympalärare. 

 

Dagens fjortonåriga fotbollsnördar ska inte få äran att placera mig i en dylik drömelva baserat på annat än måhända fotbollsmässig trasslighet vad det lider. 

 

Jag är inte så lite besviken på att jag inte förevigade någonting bildledes. Men en av mina många stora brister som bloggare är att jag har alldeles för långt till att kasta upp mobilkameran och oironiskt förklara att "det är till bloggen". Det är något, i mina ögon, så omittbackigt över det skeendet. 

 

Nåväl. Det är tur att vi har andra sociala medieprofiler i laget. Seif Kadhim livetwittrade förstås hem om vårt nya hemmaställ. Åtminstone överdelen: 

 

pic.twitter.com/WuCmlVDS

 

Inte mindre än åtta företag syns på tröjans framsida och vissa kanske skulle påstå att det blir plåttrigt – men jag å min sida tror att det är ett väldigt gott omen att vi lyckades klämma in spelbutiken Bubblan på en plats. De gånger jag har varit där och vevat in diverse strykor har det känts som ett riktigt vinnarhål. 

 

Och… all heder åt att T3 gick in och köpte åt sig Gammlias namn, men smaka på… Bubblan som arenanamn. Bara BUBBLAN. Ojvoj. Vi börjar med en bröstplats på tröjan. 

 

Creddiga modetyckare där ute som på kvällstidningsmanér vill dela ut + till tröjan, speak now or forever hold your peace. 

3 kommentarer

En helg i Norrlands patentsökta Huvudstad,

Av , , Bli först att kommentera 22

Hej. Vi ska väl börja med något litet ("något litet" till exempelvis kaffet är, precis som frågeställningen "vän av ordning undrar…", något jag borde yppa mer ofta) om helgens Sundsvallsbesök. 

 

Vi börjar med att konstatera att solen sken i dagarna två i Norrlands Huvudstad. Det känns som viktigt att skriva hem om till en pöbel som lever och frodas i Umeå, där jag – och nu kryddar jag inte – träffats av solsken en enda gång under detta nådens år 2012. 

 

Vi började med fredagsmatch mot Division II-gänget Hudiksvall (de kommer eventuellt att få kapsejsande Väsbys plats i ettan). En solid och planenlig 4-1-seger bärgades utan att vi varken förtog oss eller för den skull imponerade. Det var, efter en tidig 2-0-ledning, stundtals rätt segt passningstempo samtidigt som vi stundom släppte igenom Hudik för enkelt i djupled. 

 

Jag spelade högerback. Min farmor tyckte att jag var bäst. Det skulle förstås min farmor tycka om jag så medelst en ostämd bastuba hoppat in i en uppsättning av Kungliga Filharmonikerna. 

 

Det var förstås ett väldigt trassel. Jag har väldigt svårt att röra mig i den periferi som är ytterflanken. Man är så låst. Du får lov att passa bollen tillbaka till mittbacken, men det är ju tråkigt. Du får lov att passa ut den till yttermittfältaren för att sedan pinna på överlappande i ytterfil, men det borgar för att du behöver vara snabbare utan boll än vad din yttermittfältare är med boll. Det är med min kroppssammansättning ytterst tveksamt. Som tredjealternativ har du att med bollen vid fötter sätta fart framåt. För att nyttja detta alternativ bör du dock inte ha lagt hela din dribblingsmässiga verktygslåda på hyllan redan senhösten -03. 

 

Jag hade ett assist till Jocke "Kvirrmund" Kvists 1-0-mål då jag nickade en förlupen långhörna tillbaka in på hans panna. Jag skulle vilja säga att "jag var smart" och att "jag kunde ha nickat på mål" men om det så hade funnits den minsta av chanser till att nicka på mål hade jag förstås gjort just det för att ha en chans på att få Adebayor-springa över planen till motsatt kortsida för att glida på knä framför alla de Sundsvallsbor i publiken som oförrättat mig genom åren. 

 

Men överlag? Njäe. 

 

Bättre gick det för exempelvis Timothy på topp som var så där odjurigt stor och stark som han alltid borde kunna vara i bollmottagandet samtidigt som han påpassligt brunkade in en balja och smekte (medelst väl avvägd lobb) in en annan. Och Kvist, förstås, som nickade in dubbla strutar efter hörnor. Den andra utförd med närmast tysk effektivitet. Perfekt, hårt skruvad hörna mot första stolpen mot y-p-p-e-r-l-i-g-e hörnläggaren Johan Wilhelmsson där Kvist mötte med sin titanpanna och bombade in bollen. 

 

Ian Hogg (som ska vara kvar i tre veckor till) gjorde åter igen ingen Tjuren Ferdinand-prestation, men han var åtminstone betydligt bättre än sin ytterbackskollega på högerflanken. Om det nu säger någonting alls. 

 

Hampus, Jonte Jonsson och Jonte Johansson var de enda Umeåbor som hade vett nog att med dubbla hotellnätter stanna i Norrlands Huvudstad helgen igenom. Det blev ett litet casinobesök på fredagskvällen, en sjutimmars sittning på O’Learys under lördagen innan mitt barndomshem (en gång var jag bosatt i ett hem, sedan började jag tjäna egna pengar och började således bo i gryt) fick bjuda på världsrullen "Into the wild". 

 

En liten konsumentupplysning till de stackars sweetchilipastatörstande satar som månne letar sig ut i den västerbottniska djungeln av sportbarer imorgon för lite Champions League-underhållning;

 

Så här ska er "Sweet Chili Pasta" serveras. Det är lätt att glömma det i Umeå; där sweetchilianalfabetiker är en majoritet bland krögarna. 

 

Ni vet att vi på söndagen förlorade med 4-1 mot Giffarna. Jag vet dock inte vad ni vet om själva matchen. "Jaha, FYRA-ETT! Lika chanslösa som sist då", kanske ni muttrar. Men det var en oerhört skillnad på den match som spelades i söndags och den 4-0-förlust vi åkte på för några veckor sedan. 

 

Faktiskt. 

 

Jag brukar vara kritisk. Jag var väldigt kritisk till vårt eget spel efter Finlandsturnén där vi knappt uppvisade några tendenser till ett eget vårdat spel och där vi defensivt var ett lag som måste varit väldigt komfortabla att möta. 

 

Men i första halvlek mot – ett förvisso rätt lojt och trött – GIF i söndags är det nästan vi som är det bättre laget till en början. Vi sätter press, vi smäller på, vi vinner närkamper och med bollen är det ett heeelt annat lugn än vi uppvisat i någon av de tidigare matcherna. Vi rullar runt, vågar spela oss ur situationer och vänder föredömligt på spelet för att sätta våra yttrar (Seif och Larsson) i en-mot-en-lägen. 

 

Det är det att vi släpper in för många och för enkla mål. Under en annars defensivt ramstark förstahalvlek tappar vi konceptet för fem minuter mitt i halvleken. GIF rinner igenom på en kontring och Sliper sätter 1-0 och de efterföljande fem minuter är av oklar anledning total hönsgård som kulminerar i ett otroligt osexigt mål som nog Vlado får ta på sig då han står kvar på mållinjen istället för att gå ut och plocka den rätt förlupna bollen. Sliper hinner istället upp bollen på förlängd mållinje och inspelet går via Jens Juniors ben i stolpen och därifrån studsar den på Vlados ryggtavla och in i mål. 

 

Sedan hittar vi det igen och håller åter igen jämna steg halvleken ut. Timmy gör ett smäckert mål där han efter ett fint anfall viker in med bollen från strax utanför straffområdet och närmast Henry-viker in bollen i bortre gaveln bakom en skymd Oscar Berglund. 

 

I andra tröttnar vi månne en aning, Giffarna byter ut extremt loje Holster mot Michel och får lite bättre fart, och till slut får vi lite långt mellan lagdelarna och Giffarnana kan springa in två baljor och samtidigt få x antal frilägen avvinkade för knappa offsideavblåsningar från (tro mig, jag vet) den trassliga medelpadska linjemannatrojkan. 

 

Men vi fortsätter även den andra halvleken igenom att spela vårt spel och komma till några riktigt fina anfall som utmynnar i några… åtminstone halvchanser. 

 

Adam Chenouffi på sin offensiva trequartistaroll bakom Timmy är kanske den stora skillnaden då han knappt tappar en boll – varken som felvänd target eller rättvänd spelfördelare – samtidigt som han alltid vågar hålla i den och hitta på någonting konstruktivt. Vi får ett annat lugn i vårt spel när vi involverar Adams fötter. Och av offensiva mittfältsproffs som Forsberg, Holster, Sliper, Michel och allt vad de heter så var det Chenouffi, snart både pappa och Jula-anställd, som var klaaart bäst i söndags. 

 

Jens och Marko ska ha beröm för sitt mittbacksspel, Jens Junior gör på nytt en mycket fin insats som vänsterback som inte ska smolkas allt för mycket av den trassliga baklängespassningen som ledde till 4-0-målet, och min reslige mittbackskollega Karl Morten Eek gick (när Jonte Jonsson tidigt klev av på grund av krasslighet) in och gjorde ett riktigt gediget dagsverke på innermittfältet intill Kung Erik. Och Seif Kadhim, som efter en lång tid som renodlad anfallare fick ta steget ner på den vänsterytterposition som han gillar allra mest, bjöd stundtals på den "showtime" han utlovat på sin Twitter innan match. 

 

Det var en mycket positiv söndag i mina ögon. Men det är förstås trist att komma hem och sprida evangeliet om "bra spel" och att "vi var mycket tightare defensivt" när folk redan suckat över att resultatsiffrorna blinkar 4-1. 

 

Vi måste släppa in mindre mål. Slarva mindre. Hålla fokus. Vi har förstås en lång väg att vandra, men från och med i söndags har vi en grogrund till elvamannaspel att bygga vidare på. Det hade vi i mina ögon inte efter Finlandsvistelsen. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Papperslappar och högerbackar,

Av , , Bli först att kommentera 22

Först: Det finns ju annat att lägga sina fåtaliga slantar på än leasingbilar. 

 

Typ… papperslappar: 

 


 

Ba’ tipsar. En kompis var på plats och stod längst fram bland fjortonåringarna på Håkan Hellströms spelning. Han sa att det var bra. 


 

Det anordnades extraträning för mittbackar igår morse. Jag, Marko, Kalle och Doug tränade huvudspel med Stuart. Vi avrundade med fotbollstennis. Svenskarna mot utlänningarna om en bättre kopp java och, tja, på mina fötter satt ett splitternytt par fjäderlätta brandgula pjuck; klart jag och Doug vann. 

 

På onsdagens agenda i övrigt stod "löpning på IKSU" vid valfri tid. Jag klev in genom spärrarna strax efter klockan slagit fem. Jag förtjänar förstås att skjutas för det beslutet. 

 

Imorse klev jag upp i den otta en hantverkare säkert känner som "lunch" för att köra lite extraträning i Nolias friidrottshall. Sist jag var där var jag iförd UFC-mundering från topp till tå och fick då beskedet av någon ansvarig tjomme att jag inte fick vara där för att "ert lag inte har någon tid nu". Idag gled jag, som den sluge rävrackare jag vill vara, därför in komouflerad i ett helsvart underställ. Jag fick ostört veva fram såväl häckar som gymnastikbockar för att hoppa och skutta lite i spänstsyfte. 

 

Och här kommer lärdomen ungar; ibland lönar det sig att ha de yttre egenskaperna hos en vanlig korpulent motionär. 

 

Inte mycket att skriva hem om från eftermiddagsträningen. Vi åker till Sundsvall imorgon vid lunchtid med i stort sett alla som är disponibla. Johan Larsson, Henke och "Böni" hade alla gått och blivit sjuka och var oklara inför helgens båda matcher. Vi fick aldrig någon startelva, men jag har på omvägar kommit över vad som ska vara uppställningen mot Hudiksvalls FF: 

 

Jonte Johansson – Jag, Kvist, Eek, Hogg – Jonas, Adam, Kung Erik, Årshampe – Seif, Timothy. 

 

Jag ser ni sitter som frågetecken hemma i stugorna, vrider hjärnhalvorna ut och in efter möjliga svar på ekvationen innehållandes "Erik Löfgren" och "högerback". Tittar ni längst bak i facitstencilen så hittar ni väl förmodligen svaret "Trassel". 

 

Men jag ska göra mitt bästa om nu uppgifterna stämmer, även om högerbacksplatsen tidigare rankats bakom såväl anfalls- som innermittfältsplats ur kompatibilitetssynpunkt. . Men ‘Den förlorade sonen’ som jag kallas i Sundsvall av min mor ska göra det bästa av situationen inför sina gamla beundrare i hemstaden inför folk som undrande ställer frågan "känner jag inte… igen han den där fyran?" för att sedan besvara den med "jo, han skrev ju dressyr för Dagbladet". 

 

Adam Chenouffi blev ju till slut äntligen klar för 2012. Men nästa riktiga nyförvärv verkar kunna dröja i ett antal veckor till. Frågan är ju, då Håkan specificerar "offensiva spelare", ifall Ian Hogg svalnat betänkligt?

 

Jag och några ytterligare UFC-spelare stannar i Sundsvall över lördagen (jag hoppas de inte är sådär jobbiga att de ska stanna överallt och "ta kort" bara för att de flanerar "Norrlands Huvudstad") så nästa blogginlägg, det om Hudik-matchen och den där fabulöse nye högerbacken (NU måste jag kunna bära mina brandgula dojjor med högburet huvud?), skrivs på medelpadsk mark. Kanske kan det bli bättre. 

Bli först att kommentera
Etiketter:

En leasa för själen,

Av , , 1 kommentar 21

Igår letade jag mig ut i den sibiriska bitkylan efter närapå två dagars sjukdomskarantän. Micke Ek – före detta mentor och ledsagare åt Ronaldinho i Paris Saint-Germain men numera "koordinator och sportchef" för UFC:s Tipselitsatsning – hade kallat till möte vid Folkets Hus tillsammans med Hyundai för att prata leasingbilar. 

 

Hyundai-säljaren på podiet började med att veva igång en flera minuter lång festlig reklamfilm från fotbolls-VM 2010, för att få den obildade fotbollspöbeln med sig i något försök till masspropaganda. 

 

Jag som just – mot min vilja och allt vad sunt förnuft heter – spenderat en lördagskväll framför "Transformers 3" fick dock ett barskt uppvaknande från masshypnosen när han svarade att "nej, bilen kan inte förvandlas till att rosta formfranskor" och "nej, bilen brukar inte hänga med Optimus Prime". Redan då rynkade jag på näsan och bestämde mig för att "nähäpp, då får det vara". 

 

Eller om det möjligen var lite senare, när han började prata om "kreditvärdighet" och "binda upp sig på tjugofyra månader", som jag drog öronen till mig och beslutade mig för att jag inte skulle boka upp mig på en bil. 

 

Jag har förstås inte kreditvärdighet nog för att leasa en bil. Jag har inte ett kreditvärdigt yttre nog för att få låna ett skålpund socker ens av den mest ömma granntant. 

 

Vi fick veckan på oss att fundera. Och… ja… kanske ifall jag hyr ut en sängplats i grytet samtidigt som jag, istället för att sova, flanerar Kungsgatan nätterna igenom iförd en kortare kilt samt nätbrynja och lutar mig genom bilfönster och förhandlar timpenning efter den gamla Pippi Långstrump-devisen "en guldpeng?! Det räcker ju till det och så mycket mer"… så kanske jag kan glida omkring i en Hyundai i20 till våren. Vi får se hur jag gör. 

 

Det fanns dock konkret intresse från många håll. Bland annat lät såväl Danny som Kung Erik sugna, trots att Hyundai-nissen gjorde klart att man inte fick ordna egna sponsordekaler på bilen. Annars fanns långt gångna planer från vår lagkaptens sida att applicera en stor konungakrona över hela huvpartiet, samtidigt som vår ljumskskadade Coffee Slush-junkie till anfallare tänkt skylta med sitt Supporterprylar.se över hela långsidan. 

 

… ni vet; den där hemsidan där man kan köpa Chelsea Anka (Mjukis) för 199 kronor men där man inte kan köpa en enda atteralj från Sveriges överlägset populäraste idrottsman? 

 

Vart är Rolf-Göran-kavajerna? Rolf-Görans tacktal från Jerringspriset på DVD? Kanske ett paket herrgårdsrökta skinkbitar från någon av Roffes tidigare krakar?

 

Ingenting. 

 

Nåväl. Det finns annat till livet som fotbollsproffs… eh… -spelare än lyxiga vrålåk krocksäkra småbilar. 

 

Idag hade vi träning som vanligt. Det var tyvärr inte mycket mer att skriva hem om mer än att både Joel Burström och Seif Kadhim fyllde år vilket resulterade i fyrdubbla tårtrackare i omklädningsrummet. Alla bakade med den kärlek och omsorg som det i stort sett bara tillstår unga fotbollsspelare. 

 

1 kommentar
Etiketter: