Hej. Vi ska väl börja med något litet ("något litet" till exempelvis kaffet är, precis som frågeställningen "vän av ordning undrar…", något jag borde yppa mer ofta) om helgens Sundsvallsbesök. 

Vi börjar med att konstatera att solen sken i dagarna två i Norrlands Huvudstad. Det känns som viktigt att skriva hem om till en pöbel som lever och frodas i Umeå, där jag – och nu kryddar jag inte – träffats av solsken en enda gång under detta nådens år 2012. 

Vi började med fredagsmatch mot Division II-gänget Hudiksvall (de kommer eventuellt att få kapsejsande Väsbys plats i ettan). En solid och planenlig 4-1-seger bärgades utan att vi varken förtog oss eller för den skull imponerade. Det var, efter en tidig 2-0-ledning, stundtals rätt segt passningstempo samtidigt som vi stundom släppte igenom Hudik för enkelt i djupled. 

Jag spelade högerback. Min farmor tyckte att jag var bäst. Det skulle förstås min farmor tycka om jag så medelst en ostämd bastuba hoppat in i en uppsättning av Kungliga Filharmonikerna. 

Det var förstås ett väldigt trassel. Jag har väldigt svårt att röra mig i den periferi som är ytterflanken. Man är så låst. Du får lov att passa bollen tillbaka till mittbacken, men det är ju tråkigt. Du får lov att passa ut den till yttermittfältaren för att sedan pinna på överlappande i ytterfil, men det borgar för att du behöver vara snabbare utan boll än vad din yttermittfältare är med boll. Det är med min kroppssammansättning ytterst tveksamt. Som tredjealternativ har du att med bollen vid fötter sätta fart framåt. För att nyttja detta alternativ bör du dock inte ha lagt hela din dribblingsmässiga verktygslåda på hyllan redan senhösten -03. 

Jag hade ett assist till Jocke "Kvirrmund" Kvists 1-0-mål då jag nickade en förlupen långhörna tillbaka in på hans panna. Jag skulle vilja säga att "jag var smart" och att "jag kunde ha nickat på mål" men om det så hade funnits den minsta av chanser till att nicka på mål hade jag förstås gjort just det för att ha en chans på att få Adebayor-springa över planen till motsatt kortsida för att glida på knä framför alla de Sundsvallsbor i publiken som oförrättat mig genom åren. 

Men överlag? Njäe. 

Bättre gick det för exempelvis Timothy på topp som var så där odjurigt stor och stark som han alltid borde kunna vara i bollmottagandet samtidigt som han påpassligt brunkade in en balja och smekte (medelst väl avvägd lobb) in en annan. Och Kvist, förstås, som nickade in dubbla strutar efter hörnor. Den andra utförd med närmast tysk effektivitet. Perfekt, hårt skruvad hörna mot första stolpen mot y-p-p-e-r-l-i-g-e hörnläggaren Johan Wilhelmsson där Kvist mötte med sin titanpanna och bombade in bollen. 

Ian Hogg (som ska vara kvar i tre veckor till) gjorde åter igen ingen Tjuren Ferdinand-prestation, men han var åtminstone betydligt bättre än sin ytterbackskollega på högerflanken. Om det nu säger någonting alls. 

Hampus, Jonte Jonsson och Jonte Johansson var de enda Umeåbor som hade vett nog att med dubbla hotellnätter stanna i Norrlands Huvudstad helgen igenom. Det blev ett litet casinobesök på fredagskvällen, en sjutimmars sittning på O’Learys under lördagen innan mitt barndomshem (en gång var jag bosatt i ett hem, sedan började jag tjäna egna pengar och började således bo i gryt) fick bjuda på världsrullen "Into the wild". 

En liten konsumentupplysning till de stackars sweetchilipastatörstande satar som månne letar sig ut i den västerbottniska djungeln av sportbarer imorgon för lite Champions League-underhållning;

Så här ska er "Sweet Chili Pasta" serveras. Det är lätt att glömma det i Umeå; där sweetchilianalfabetiker är en majoritet bland krögarna. 

Ni vet att vi på söndagen förlorade med 4-1 mot Giffarna. Jag vet dock inte vad ni vet om själva matchen. "Jaha, FYRA-ETT! Lika chanslösa som sist då", kanske ni muttrar. Men det var en oerhört skillnad på den match som spelades i söndags och den 4-0-förlust vi åkte på för några veckor sedan. 

Faktiskt. 

Jag brukar vara kritisk. Jag var väldigt kritisk till vårt eget spel efter Finlandsturnén där vi knappt uppvisade några tendenser till ett eget vårdat spel och där vi defensivt var ett lag som måste varit väldigt komfortabla att möta. 

Men i första halvlek mot – ett förvisso rätt lojt och trött – GIF i söndags är det nästan vi som är det bättre laget till en början. Vi sätter press, vi smäller på, vi vinner närkamper och med bollen är det ett heeelt annat lugn än vi uppvisat i någon av de tidigare matcherna. Vi rullar runt, vågar spela oss ur situationer och vänder föredömligt på spelet för att sätta våra yttrar (Seif och Larsson) i en-mot-en-lägen. 

Det är det att vi släpper in för många och för enkla mål. Under en annars defensivt ramstark förstahalvlek tappar vi konceptet för fem minuter mitt i halvleken. GIF rinner igenom på en kontring och Sliper sätter 1-0 och de efterföljande fem minuter är av oklar anledning total hönsgård som kulminerar i ett otroligt osexigt mål som nog Vlado får ta på sig då han står kvar på mållinjen istället för att gå ut och plocka den rätt förlupna bollen. Sliper hinner istället upp bollen på förlängd mållinje och inspelet går via Jens Juniors ben i stolpen och därifrån studsar den på Vlados ryggtavla och in i mål. 

Sedan hittar vi det igen och håller åter igen jämna steg halvleken ut. Timmy gör ett smäckert mål där han efter ett fint anfall viker in med bollen från strax utanför straffområdet och närmast Henry-viker in bollen i bortre gaveln bakom en skymd Oscar Berglund. 

I andra tröttnar vi månne en aning, Giffarna byter ut extremt loje Holster mot Michel och får lite bättre fart, och till slut får vi lite långt mellan lagdelarna och Giffarnana kan springa in två baljor och samtidigt få x antal frilägen avvinkade för knappa offsideavblåsningar från (tro mig, jag vet) den trassliga medelpadska linjemannatrojkan. 

Men vi fortsätter även den andra halvleken igenom att spela vårt spel och komma till några riktigt fina anfall som utmynnar i några… åtminstone halvchanser. 

Adam Chenouffi på sin offensiva trequartistaroll bakom Timmy är kanske den stora skillnaden då han knappt tappar en boll – varken som felvänd target eller rättvänd spelfördelare – samtidigt som han alltid vågar hålla i den och hitta på någonting konstruktivt. Vi får ett annat lugn i vårt spel när vi involverar Adams fötter. Och av offensiva mittfältsproffs som Forsberg, Holster, Sliper, Michel och allt vad de heter så var det Chenouffi, snart både pappa och Jula-anställd, som var klaaart bäst i söndags. 

Jens och Marko ska ha beröm för sitt mittbacksspel, Jens Junior gör på nytt en mycket fin insats som vänsterback som inte ska smolkas allt för mycket av den trassliga baklängespassningen som ledde till 4-0-målet, och min reslige mittbackskollega Karl Morten Eek gick (när Jonte Jonsson tidigt klev av på grund av krasslighet) in och gjorde ett riktigt gediget dagsverke på innermittfältet intill Kung Erik. Och Seif Kadhim, som efter en lång tid som renodlad anfallare fick ta steget ner på den vänsterytterposition som han gillar allra mest, bjöd stundtals på den "showtime" han utlovat på sin Twitter innan match. 

Det var en mycket positiv söndag i mina ögon. Men det är förstås trist att komma hem och sprida evangeliet om "bra spel" och att "vi var mycket tightare defensivt" när folk redan suckat över att resultatsiffrorna blinkar 4-1. 

Vi måste släppa in mindre mål. Slarva mindre. Hålla fokus. Vi har förstås en lång väg att vandra, men från och med i söndags har vi en grogrund till elvamannaspel att bygga vidare på. Det hade vi i mina ögon inte efter Finlandsvistelsen.