Koka soppa på en spik, ena dagen andra lik,

Jaha, gott folk.

 

Livet går sin gilla försäsgång, som man skulle kunna säga i snöyrans februari. 

 

Man masar sig upp, tränar något förmiddagspass i munter singular, trasslar ihop en lunch, cyklar (!) iväg mot den kollektiva träningen, kommer hem, försöker slänga ihop något som är marginellt olikt gårdagsmiddagen för att i förlängningen inte behöva bli det västerbottniska ansiktet utåt för skörbjugg innan man gör kväll med någon teveunderhållning och månne ett framkrystat blogginlägg. 

 

Det finns inte så mycket att skriva hem om under en vanligt kasslerosande tisdag. Men vi kan väl göra ett försök i afton. 

 

På lagfotot var Jonas Nilsson det vanliga jag som vi fått lära känna under det föregående året. Ni vet; det yviga, förvildade håret – som inte sällan applicerades i en Zlatan-osande tofs – kompletterat med en ansenlig mustasch och inte sällan en flerdagars stubb som tillsammans gav "Stigga" någon sorts oklar Cast Away-uppenbarelse. 

 

Dagen efter var det Alla hjärtans dag. Då gled "Stigga" in i omklädningsrummet i en kortklippt börsmäklarfrisyr av propraste märke, utan ett fjun vare sig på överläpp eller kring hakparti. "Tjejen har ju velat att jag ska klippa mig i ett år". Och så går han och gör det lagom till kärlekens alldeles egna kommersiella högtid. Det var baske mig något av det finaste jag sett sedan jag konfirmerades.

 

Efter gårdagsträningen hade jag, i samråd med Elfvendal (den förre UFC-målvakten som efter knätrassel omskolats till tränare i Tipselit, men kanske mer känd som Rosé-Maths), styrt ihop en Champions League-skiva på O’Learys. Uppslutningen blev bättre än vad en social paria av min kaliber kunde räkna med; vi var nog knappa tiotalet på plats. 

 

Jens Sjöström yppade, efter några alldeles för långdragna Championship Manager-diskussioner, en fras som jag kommer bära med mig i mitt innersta ett tag. 

 

Jag satt ocn grunnade på tankegångar i stil med "tänk om man lagt all den tid man suttit och lirat CM och FM på någonting akademiskt…" varpå Jens tar ton; 

 

"Då hade man ju varit den torraste killen i stan!". 

 

Det är alltför sant. Hade jag ägnat all den tid jag suttit och sökt igenom norska andradivisioner i speldatabasen (Moss lika kvicke som starke forward Anders Askheim tog mitt Giffarna till CL-guld på CM03/04, det går ju inte att värdesätta i hp) åt att läsa på om min omvärld hade jag ju varit en Carl Bildt-stofil redan i unga år och inte vetat om det pågick ett fotbolls-VM eller att det springer runt en barfotad värmlänning i teve och pratar om färger som får det att brumma som humlor i ens bröst. 

 

Det är bara att konstatera: CM/FM-time well spent. 

 

Kung Erik kom sent men ville beställa någonting. Och kanske var det det faktum att vår mittfältsdynamo hade lägst fettprocent av alla som testades uppe på Idrottsmedicin, nästan f-ö-r lite, som gjorde att hans matsug var ett av de mer schizofrena jag upplevt;

 

"Jag tror jag ska ha en sån där…", säger han först och pekar på Elfvendals hamburgermeny med extrainkallade pommes och bea, "… eller… om dom har nå glass kanske…". 

 

Arsenal-supportern och supporterprylsockraren Danny Persson fick för en kort stund innan matchen Simon Mårtensson att tro att han satt på San Siros läktare. Det gjorde han inte. Istället satt han hemma på sin kobbe, gramsen över att inte ha fått något inbjudningskort till sittningen skickat till sin adress. 

 

Jag är rätt säker att jag skickade rätt. 

 

Jävla Posten. 

 

Nu hade det under inga omständigheter blivit en särskilt festlig gårdagskväll för vår rödvithjärtade centertank. En viss Zlatan Ibrahimovic stod för en så pass habil insats i Milans 4-0-seger att nog även den värsta Zlatanofoben satt och mumlade om att han "kanske kunde ta en plats i EM-truppen ändå". 

 

Det blev väldigt varmt i vårt hörn bland matoset och det testosteronstinna samkvämet. Men Ian Hogg, surfare från Nya Zeeland, satt efter att ha vandrat från Ålidhem i västerbottnisk bitkyla iklädd ytterjackan kvällen igenom. 

 

En sista anekdot från gårdagskvällen; speltorskar kan porta sig själva från casinot, jag antar att fyllon kan göra detsamma på Systembolaget. Frågan är ifall man kan porta sig själv från en meny? Jag vet ju att den västerbottniska sweetchilipastan på sportlokal är trasslig bortom all räddning, men ändå är jag alldeles för ofta där och pekar med giriga fingrar när det ska beställas; i patetiskt hopp om att just det just den här kvällen ska jobba någon exil-medelpading i köket som vet hur det ska smaka. Men icke (på O’Learys bjuds man dock frikostligt på två smäckrare vitlöksbröd till pastan, det ska sägas). De är ju bevisat sweetchilianalfabeter här uppe.

 

Nu undrar jag ifall man helt sonika kan låta sätta upp sin nuna i diverse sportbarskök med undertexten att "denna man är avstängd från alla sweetchili-relaterade pastarätter under obestämd framtid". 

 

Ikväll hade vi löpträning, kollektivt, i Nolia. "Arsenal-löpningar" stod, ironiskt nog, på schemat. Det var rätt jobbigt. Vi avrundade med en "trehundring" fylld till bredden av lustigheter som armhävningar, rygglyft och olika typer av situps. Det var också jobbigt. 

 

Sedan fick vi skynda oss att avrunda. Jens Sjöström, Wennebro, Seif, Timothy och Kalle håller alla på Manchester United och för de är torsdagskvällarna och dess europacupspel heliga.