Snuvad på Bohman-konfekten, (SNUVAD?! FATTAR NI?!)

Av , , 1 kommentar 14

Det var sagt att han skulle göra sin första träning idag, Hampus Bohman. 

 

Men han kom bara dit – brunbränd efter något sånt där jävla (sagt med bitterheten som bara en Superettannykomling som just kommit hem från ett vandrarhemsläger i grått Trondheim kan uppbringa) Cypernläger med Kalmar FF – långt efter utsatt samling, drog på sig en matchtröja, fotades av den lokala pressen och lommade därifrån. 

 

Som sig bör när man kommer direkt från Allsvenskan. 

 

Näe, han hade känning av en förkylning och stod över träningen. 

 

Kallay? Under det spel vi spelade samtidigt (så att eder UFC-bloggare kunde bevittna hans konster) så fick han oftast bollen från en väggspelare felvänd – och spelade då helt sonika tillbaka den. I stort sett varje gång. 

 

Det sa inte mycket. Inte mycket alls. 

 

Precis innan det att vi skulle till att spela ett större 9-mot-9-spel och man skulle få se Den Tredje Afrikanen (har UFC patentsökt detta begrepp kan de nog sälja namnrättigheterna till en Dramatenuppsättning) i matchsituation; ja, då störtade jag huvudstupa in med hela nack- och bakhuvudspartiet in i den bakre stolpen, efter att utan framgång ha försökt hindra en glidtacklande Wallerstedt att göra mål. 

 

Jag tänkte för ett några hundradels sekunder att jag, med min dokumenterat otursföljda natur, gjort en Dagfinn Enerly och brutit nackpartiet – men det hela utmynnade bara i en större bula jämsmed bakhuvudet och smärta i nackpartiet. Jag fick dock kliva av träningen.

 

Lika bra var väl det egentligen. Mina ben sprutade av mjölksyra, slutkörda efter gårdagens jojo-test, under hela träningen och min insats innan törnen från stolpen måste varit den sämsta de sju haven sett sedan Blod-Svente och Jocke med Kniven höll i värdskapet för Fredsgalan i Porto Piluse. 

 

Däremot gick avklivningen ut över den tilltänkta Kallay-utvärderingen. 

 

Ni får ta er till Gammlia i helgen och själva se honom i matchspel istället då vi är träningslediga imorgon. 

 

Nu vallfärdar vi istället i ett lemmeltåg mot Idun, va?

 

 

Klart vi gör. 

1 kommentar

Som jordgubbarna smakade i tant Bertas sommarkvällsberså, som en eftermiddagsträning i mars,

Av , , Bli först att kommentera 10

Hej. 

 

Jag påbörjade en akademisk karriär imorse. Klev upp i ottan, duschade, åt frukost, klädde på mig framlagda (!) kläder, lade block och penna i ryggsäcken och satte mig på cykeln mot universitetet. 

 

Men väl framme var den akademiska karriären, helt plötsligt, över. 

 

En enkel fråga. "Hej, jag vet inte riktigt vart den här salen är?"

 

Ett enkelt svar. "Den kursen är i Övik". 

 

Och så fick man besviket lomma hemöver med vetskapen att man inte bara är för dum för att studera – man har nu, under sitt tredje år som kombinerat fotbollsproffs och finansiell haverikommission, reducerats till en dumhet som gör att du inte ens kan försöka påbörja dina studier. 

 

Vi får försöka hitta andra svepskäl till att få strosa omkring på universitetsområdet framöver för att ta vara på den stundande "Lindellvåren"; men det hade ju varit trevligt med lite okonstlat umgänge med klasskamrater dagligdags som tillägg till de omklädningsrumsdiskussioner om syntetfotbollsskor och bötesregler som förs över en tung ljudmatta av Sean Banans schlagerdänga. 

 

Nu får jag väl gå fram och börja hålla låda angående huruvida jag bowlar tillräckligt för att skaffa mig ett eget klot. "You like school? It’s good, you know. It’s something to do in the day. There’s nothing to do in the day. What can you do in the day? It’s like FM, tv… it’s like a third thing to do after FM and the tv…"

 

Om man nu någonsin som västerbottnisk arbetare ska ta ledigt en eftermiddag för att bevittna en Superettanträning – ja, då vill jag hävda att det är idag. 

 

Hampus Bohman kommer! Kallay debuterar med boll vid fötterna! De sista pusselbitarna – väl? inte kommer det väl någon MySpace-uzbek vid 23.57 på lördagsnatten? – i det pussel som är Umeå FC anno 2012 ska visa vilken klass de tänkt hålla. 

 

14.30, gott folk! 

 

Annars får ni förlita er till denna trassliga pennas recensioner, som tänkt levereras någon gång innan Thåström kickar igång Umeå Open i afton. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Djupgående analys av nyförvärvet Hampus Bohman,

Av , , 1 kommentar 29

Kalmar FF:s Hampus Bohman, här i den svenska juniorlandslagsdressen, är klar för ett halvsäsongslån till Umeå FC. 

 

En "ung, talangfull och duktig vänsterfotad innermittfältare" är de enda omdömet vi läst om honom hittills. 

 

Det håller inte. Jag kan inte med näsan i vädret kalla mig Västerbottens bästa Umeå FC-bloggare om jag inte gick på djupet och verkligen skärskådade denne unge Bohman med alla de pålitliga, ackurata verktyg för spelarutvärdering jag besitter. 

 

Hampus Bohman är en mycket klok (de där psykiska siffrorna ser man inte på många 20-åringar!) innermittfältare med en fin passningsfot och bra löphuvud. Bra i det defensiva positionsspelet, beslutsam och inte alls oäven i tacklingsspelet. 

 

Tittar vi in på de personliga aspekterna så behärskar han främst svenska, men kommer även kunna interagera smidigt med såväl Karl Morten Eek – "norska (grunderna)" – som skåningen Ali Jasim – "danska (grunderna)". Han är "ganska professionell" och lär inte förhäva sig genom att ställa upp iförd vit Kristus-skrud i onsdagens papperstidning då han har en "reserverad" mediaprofil. 

 

Ska vi konkretisera ytterligare? Exakt hur bra han är som innermittfältare?

 

Han är lika kreativ, lika skicklig i anfallsspelet, men lite snabbare och bättre såväl fysiskt, psykiskt som försvarsmässigt än självaste Kung Erik Lundström. Lite sämre tekniskt och på skallen, bara. 

 

Jag har sällan känt mig mer journalistiskt tillfreds med ett grävande reportage. Hade Janne Josefsson ägnat sina murvelgärningar åt fotbollens värld hade Football Manager varit även hans främsta verktyg. 

 

Och var hade jag varit som debattör om jag inte fått öppna åtminstone hälften av mina argumenterande framläggningar med orden "Men på FM…"

 

Nå. Då var Hampus Bohman utredd. Välkommen, bienvenue, welcome. 

 

Imorgon landar ytterligare en innermittfältare och, ja, det är nog bäst att ni pallrar er till Gammlia för att själva bilda er en uppfattning om honom under endera onsdagens löptest eller torsdagens fotbollsträning. 

 

För…

 

 

… han har jag ingen koll på. 

1 kommentar
Etiketter: , ,

Sluta dröm om det ljuva livet, du kommer aldrig vara med om det,

Av , , Bli först att kommentera 19

Hej. Med en sovande afrikan hängande över axeln tvingade jag iväg en krönika till tidningen under gårdagens hemresa. Jag fokuserade mina knappa tre tusen tecken på Ranheimsdrabbningen; eftersom jag tänkte att det skulle ha varit till mest allmänintresse för den stora fotbollsintresserade pöbeln. 

 

Det kanske var rätt. Vad vet jag. Vem bryr sig; Stigga berättade att de kört med samma bylinebild som tidigare – den som de helt oförhappandes tog innan en träning och där mina underarmar har Karl-Alfredska proportioner – och då är ju allting förstört och bränt. 

 

(Innan en träning! Vilken bloggare med respekt för yrket släpper igenom dylika bilder på sig själv?)

 

Nåväl. Här tänkte jag ta upp allt från helgen som inte fick plats i tidningen. 

 

Vi börjar, som den direkta kollega till Sofi Fahrman och Kenza man är, med att modemässigt utvärdera årets reseställ. 

 

Modell är MIKAs fullblodsproffs Jens Sjöström som trots kort varsel inte behövde mer än en halvtimmes fotosession på sig vid Statoils löskarrahörna för att till slut sätta den där mustiga brunbjörn-på-narkos-blicken. 

 

Sportigt verkar vara på tapeten i vår. Jag tyckte att någon blazerprydd tjomme hos Malou nämnde det för någon morgon sedan – och då ligger ju Umeå FC:s nya reseställ helt rätt i tiden. Luftig bomullspiké under sportig, neonblå jacka i snabbare material, ett par svarta prasselbyxor som med enkelhet kan matchas nedertill med ett par foträta gympadojor. 

 

Stället hade varit uppe och nosat på ++++ om det inte vore för att ingen av outfittens fickor går att stänga medelst dragkedja eller ens knappanordning. Fickornas ständiga vidöppenhet ledde till att jag under resans gång i perioder var utan såväl mobiltelefon och kort som hemnycklar. Hade jag varit en person vars mobiltelefon inte var gravt defekt, som haft en färsk lön på sitt kontokort (och inte en "här får du för att du spelar lite fotboll och bloggar lite"-peng) och vars nycklar lett till ett hem med värdesaker och inte ett kasslerosande gryt hade jag blivit så pass orolig att jag sänkt årets reseställ till +. 

 

Nu stannar vi vid svaga +++. 

 

Det anordnades en frågesport i bussen. Jag bildade lag tillsammans med Wennebro och Henke. Frågorna berörde såväl Superettan som astronomi som bibelkunskap som geografi och när blyertsröken lagt sig fick vi se oss slagna av ett enda lag – det med Kung Erik och Wallerstedt. Jag tyckte vi hade täckt det mesta; jag tog alla de fotbollsfrågor vars svar en FM-pundare ramlar över dagligdags, Wennebro spikade bibelkunskapen på ett sätt som fått Hossiana att titta ner på honom med stolthet i ögongipan och ekonomilektor Sennström kom inflikande med sin universitetserfarenhet vid behov. 

 

Men geografin? Städer? Landskap?

 

Wallerstedt, 42, har åkt igenom en del landskap under sin fotbollskarriär. Många gånger innan ord som "bärbara telefoner", "datorer" och "Football Manager" var allmänt vedertagna och man istället fick sitta längst framme tillsammans med chauffören, kanske läsa en bok och då och då fråga "hur långt är det till Degerfors?". 

 

På detta vann han under fredagens resa en påse Polly på min, Wennes och Henkes bekostnad. Möt Jonas Wallerstedt; Umeå FC:s egna "Statistikmannen". 

 

Hur som helst. Vi kom fram till slut. Och jag har nämnt kort hur trassligt vi bodde textledes. Nu ska vi, med vetskapen om att en bild säger mer än tusen ord, konkretisera. 

 

Marko bäddar sin överslaf. 

 

Det fanns en planka för varje mjukdel i min kropp att vila på och därigenom hålla mig vaken. Jag låg i sängen i nio timmar under fredagskvällen – fick en timmes sömn. Inför lördagsnatten hämtade jag en till madrass från ett annat rum, applicerade denna under ursprungsmadrassen och min överslaf blev då till en… säng och inte någon gammal svensk husmansvariant på en japansk spikmatta. 

 

Vlado, knappt urskiljbar under starkt lysrörssken, unnar sig ett glas mjölk under kvällsfikat. 

 

Kvällsfikat i sin helhet. 

 

Rundpingis tills klockan slog 23.00. Då var det "ro" som skulle råda bland gästerna i vandringshemmet. 

 

Teverummets teve; vandrarhemmets enda. 

 

Det får vara allt för ikväll. Jag låter eder smälta denna bildexplosion och återkommer imorgon. 

Bli först att kommentera
Etiketter:

F’låt,

Av , , 1 kommentar 10

Det här vandrarhemmets enda nätburna rum, uppehållsrummet med förläggningens enda tjock-teve, lyckas med sitt 56k-mässiga* modem inte föra över bilder bloggledes. 

 

*= Tycker ni det är en nördig referens? Jag sitter mitt emot en glasögonprydd belgare, dator-mot-dator, och det började skämtas om att vi lanade. "De spelar Age of Empires", sa nån. "Aaa, tvåan", sa jag och hittade på, "The Return of the King"

 

"Vadå tvåan? Vadå Return of the King?", flikar en tjyvlyssnande Jonatan Johansson in. "Det heter ju Age of Kings!"

 

Jag skulle dock gärna förmedla bilderna av vårt boende hem. 

 

Men jag fick, på nio timmars sängliggande, uppskattningsvis en och en halv timmes sömn förra natten. Jag ska spela imorgon. Hosianna eller annan ansvarig norpar dessutom en timme från människorna inatt. Jag måste sova. 

 

Men ni förstår ju själv att 2-2 (med mersmak!) mot fjolårets Adecco-fyra Ranheim är något annat än det vi presterat hittills under försäsongen. Låt mig bara återkomma. 

1 kommentar

UFC-bloggare tar inte helg,

Av , , 1 kommentar 19

Hej. I onsdags löpte vi intervaller och ägnade resterande delen av träningen åt fasta situationer. 

 

Jag hade förstås kunnat skriva lite om den senare delen men då skulle jag förstås behöva döda var och en utav er som läser. 

 

Och… hur kul skulle det vara? Att behöva ta död på sin egen mor? Behöva mörda alla de avlägsna släktingar som klickar sig in i undran "om n’Erik nånsin växte upp till att bli någon vettig ingenjör som sina förfäder" och som efter bara någon rads läsning i vredesmod snabbt vevar ner webbläsaren? Och hur – framför allt – svårt skulle det inte bli att ta död på alla de dussintals välvuxna, rakade och tribaltatuerade machomän som av misstag klickar sig in på "UFC-bloggen" för att se bilder på unga män som slår och sparkar varandra harmynta i en bur?

 

Nej. Det var enklare att låta bli. 

 

Och efter dagens träning… ja, jag kände inte riktigt för att blogga. Kände inte för så mycket alls, faktiskt. Jag kände lite för att cykla framför en skenande Skoda Fabia på hemvägen. Lite för att gå lös med en machete. Men jag kommer från Sundsvall, det hade… känts lite gjort. Oklart också vem man vänder sig till för att låna. "Hej granne, har du ett skålpund socker över? Och är det… är det en machete som står och lutar där mot elementet, bredvid skohornet? Nej, inte det, nej."

 

Men det var i stora drag det jag kände.  

 

Jag hade en sån där träning där det blir ohyggligt klart för dig att du har byggt hela ditt leverne kring fotbollen men att din kropp samtidigt inte alls verkar vara anpassad för ett dylikt upplägg. 

 

Men nu har jag äntligen sett "Tinker Tailor Soldier Spy" med vän (något som måste betonas då se film allena har ett stänk av tragik över sig) och jag tror att jag lyckades ge intrycket av att vid filmens vara kultiverad nog att ha uppskattat den till fullo. Även om jag – förstås – inne i mitt fotbollsspelande lynne formligen skrek "VAFAN?! Det var ju INGE pang-pang!". Stärkt av att ha hållit mig vaken – tror jag? Jag minns att jag i typ två sekunder långt drömskt tillstånd tänkte på damtennis; var det med i filmen? – kan jag nu se med tillförsikt inför den viktig helg vi står inför. 

 

En värdemätande helg. Mot kvalitetsmotstånd. Med, säg, femton timmars Football Manager-lanande i buss. 

 

Jag ska imorgon bitti uppsöka en extern guru för att råda bot på det allomfattande trassel som är min kropp just nu; sedan åker vi mot Trondheim. Jag kommer ha med mig en Football Manager-dator som även bemästrar att kabla ut enklare blogginlägg. Jag tänkte försöka göra det med god frekvens. Jag ska skriva en krönika åt VK till måndagens sportbörsslasksida. Så, ja, låt oss nu – efter en miserabel vecka på alla plan – göra det här till en bättre helg. 

1 kommentar
Etiketter: ,

Världspremiär för Gainomax med päronsmak (kanske, jag behöver läsare),

Av , , 2 kommentarer 19

Jag cyklade iväg till Nolias friidrottsoval på förmiddagen för att köra ett styrkepass. 

 

Jag tänkte inte köra helt slut på mina arma ben, bara ge de en liten omgång; vi hade ju fotbollsträning om bara några timmar vid tvåsnåret. 

 

Men ni vet hur det blir; gymdelen är fullsatt med unga innebandyspelare från Riksidrottsgymnasiet. De tränar hårt. Vevar vikter i övningar jag inte alls förknippar med innebandyglasögon och Unihoc-svettband. 

 

Och, ja, är det några man inte kan verka vekare än så är det väl RIG-innebandygrabbar. Så jag gav mig själv en ordentlig kölhalning av hela benpartiet medelst skivstång. Avrundade med häckhopp i spänstsyfte. 

 

Inte. Det. Bästa. Beslut. Jag. Tagit. 

 

Jag kände redan på cykeln på väg mot Gammlia att mina lår var spända som fiolsträngar. 

 

Fiolsträngar som, skulle det visa sig någon halvtimme senare, var helt ostämda och omöjliga att spela försvarsspel med. 

 

Jag går alltid in till varje träning med inställningen att vara bäst av – om inte alla – så åtminstone de på min position. Jag hoppas och tror att alla går in med samma inställning varje träning – det känns ju faktiskt väldigt öppet om de allra flesta platserna i startelvan i nuläget – annars kommer vi få väldigt trassel att hålla uppe en träningsnivå av superettanskt snitt. 

 

Idag var jag hur som helst överlägset sämst. Hålla-bollen-spelet med tre lag i början, visst, där gick det okej – men sen var det dags för dubbla en-mot-en-övningar. Och om det sitter några fotbollsmässiga lekmän därute så ska jag förklara att för en mittback med grundsnabbheten hos ett mjölkdäst bältdjur är det ingen fördel att ens ben är ännu en beskärd del tyngre vid en man-mot-man-duell på en större yta mot, säg, Johan Larssons peta-och-spring-finter. 

 

Toppa spektaklet till mittbackskropp med ett ordentligt slutkört lynne och din kanske enda egenskap – att då och då kunna "läsa spelet" – sätts ur funktion och du har komplett misär träningsinsatsifierad. 

 

Med två och en halv vecka till Falkarna borta känns dylika träningar… sådär. 

 

Tror ni då att man blev lite upplyft av att kliva av konstgräset och mötas av – ett omklädningsrum uppdukat med smakprover från Norrmejeriers nya Gainomax-idéer. Danny Persson, Västerbottens största mjölkdrinksjunkie, lyste upp som bara barn på julafton och män som kränger NHL-tröjor till ockerpriser kan göra. 

 

Jag vet inte hur pass konfidentiellt den här proceduren med nya smaklanseringar kan tänkas vara – men, vafan, det är inte uranbrytning de håller på med på Norrmejerier; vi kör. 

 

I de små kopparna fanns prover med såväl "Natural" (!), "Pear" (!!) och – håll i plommonstopet – "Coconut" (!!!). 

 

Vi fick ett långt formulär som vi skulle fylla i. Jag skrev, som den proteinshakes-konnässör jag är, långa essäer om hur pass väl varje smakprov dansade i gomseglet. Jag satt och mumlade medan jag kritade ner avslutningen av omdömet om kokosnötssmaken; "spännande… utropstecken". Mittbackskollega Jens Sjöström tittade upp från bänkplatsen intill. 

 

"Kokosnöten?", frågade han varpå jag nickade. 

 

Han vek fram sitt ark, bläddrade fram till omdömet om nämnda smak och visade upp vad han skrivit: 

 

"Spännande!"

 

Den barnsliga, fotbollsspelarmässiga motsvarigheten till två sofistikerade herrar som på en avdragsgill vinprovning med företaget med näbben full i rödtjut samstämmigt hummar om att vinet har "gräsiga toner". 

 

Päron? I mjölkdryck? Vad tror ni själv? Det var som om någon doppat ner en Piggelin i ett mjölkglas och låtit det stå i halvannan timme. Är ni av Danny Perssonskt lynne vattnas det väl i gipan – men för oss vars sötsug inte är en namngiven psykriatisk diagnos låter det ju förkastligt. 

 

Spelarmöte på det. Vi luftade allt det som gjort oss besvikna under försäsongen. Det var lite som den gamla Festivus-traditionen "airing of grievances". Är ni inte på det klara med den referensen så ber jag er åsidosätta elva minuter så att vi kan fortsätta vara vänner. 

2 kommentarer
Etiketter: ,

Senaste nytt på alla fronter,

Av , , 1 kommentar 21

Stockholm kommer om hundra mil, 

Stockholm kommer men här är ditt liv

 

Vi fick helledigt i helgen – fråga mig inte varför – och jag tog tillfället i akt att besöka huvudstaden. 

 

Inte hem till Norrlands, utan jag rispade medelst kökskniv upp ett så pass stort hål i min myntfyllda porslinsgris att jag kunde ta mig hela vägen till Svea Rikes huvudstad. 

 

Därav bloggtorkan. Jag ber om ursäkt. Det enda fotbollsrelaterade jag sprang på var när jag vid gaten till planet hem från Bromma såg Tomas Dennerby, ni vet; damernas förbundskapten – han som kan se ut som ett fläderblomsstinnt barn av lyckligaste lynne även efter en värre kölhalning i en avgörande mästerskapsdrabbning. Han såg ut att vara på väg i samma västerbottniska riktning som mig innan han i sista stund vek av för att borda planet mot Malmö. Jag twittrade direkt ut att "EMMA BERGLUND" på grund av Dennerbys flygval var "ISKALL I LANDSLAGSDISKUSSIONEN" och mycket riktigt; när truppen till den kommande Kanada-matchen presenterades så var Berglund ersatt av – håll i hatten – Malmös (just det!) Linn Nilsson. 

 

Ojvoj. Det kan ha varit det största min ständigt täppta nyhetssnok grävt fram sedan jag som Dagbladets nischade dressyrreporter vände ut och in på den lokala medelpadska ridsporten. 

 

 

Nåväl. Hur roligt det än är att lägga upp vardagsbilder på sig själv – det är ju till syvende och sist det en blogg går ut på – så står det väl någonstans i det finstilta i min överenskommelse med Västerbottens-Kurriren att jag då och då nämner någonting om Umeå FC. 

 

Vi går väl därför först och främst tillbaka till torsdagen. Vi avrundade den korta – o, så korta – träningsveckan med ett löptest av mjölksyrekaraktär. En "idioten"-bana på totalt hundrafemtio meter (fem-tio-femton-tjugo-tjugofem meter stod konerna utplacerade på ifall vi har någon tränare av sadistiskt lynne som vill hitta inspiration) som skulle löpas först en gång, varpå man vilade i tre minuter för att sedan löpa samma bana igen. Det skulle inte få skilja mer än två sekunder mellan löpningarna. 

 

Jag var 0,1 sekunder långsammare andra gången – trots att benen på förhand kändes som två blysänken. Av detta kan man konstatera att jag är relativt jämnseg; en styrka så god som någon. 

 

Annars tyckte jag att Danny Persson, denna tunga koloss, imponerande med ett överraskande kvickt steg i vändningarna. Han hade en taktik där han medelst låg tyngdpunkt höll ena handen i backen när han rundade konerna – nästan som en hockeyspelare skulle gjort vid en likartad bana på is. 

 

"Han har sålt för många NHL-tröjor; det är vad han har gjort", som Zlatan skulle uttryckt saken. 

 

Kamanor såg sedvanligt lätt ut; det såg ut som om han bara joggade igenom banan och frågan måste ställas om det ens produceras någon mjölksyra när man bara flyter fram. 

 

Wallerstedt berättade efteråt att han genom sina många år av löptestande lärt sig att man blir mer mjölksyretålig ju äldre man blir. Och nog är han gammal, "Walle". I söndags fyllde han trettiofyra och bjöd, som traditionen bjuder, på tårta efter dagens träning. 34 är ju dock bara en siffra, för att riktigt förstå hur gammal han är måste vi sätta saker i ett sammanhang. "Walle" kallar mig då och då för "direktör Löfgren". Det minns jag att han gjorde redan i Giffarna och jag förstod inte heller då varför utan antog helt sonika att jag hade en direktörsaura över mig. Härom dagen berättade han dock varifrån han hämtat sin referens: 

 

"Det är ju ifrån ‘Repmånad’; du vet när ‘Direktör Löfgren’ kommer in och bokar bord!". 

 

Så gammal. 

 

Det hände en del på övergångsfronten medan jag spatserade Götgatan fram i jakt på nya paltor. Afrikanerna är klara via utlåning – alla tre! Även Kallay som hittills visat upp sig i form av en namnskylt i omklädningsrummet som förvisso suttit stabilt och inte gjort någon besviken. Ett tilltänkt "stjärnförvärv" ska ha varit en artonårig bolivian med det klassklingande artistnamnet Silva – men det ska ha runnit ut i sanden och… ja, jag vet inte – jag är ingen expert på den inhemska bolivianska ligan, däremot litar jag på att någon i UFC-ledningen laddat bolivianska ligan under någon FM-save för att säkerställa kvaliteten – men det hade känts en aning chansartat att ta hit en ensam 18-åring för att spetsa vår trupp. 

 

Nu fick vi istället lära känna en holländare vid namn Hicham Faik på dagens träning; en vänsterfotad mittfältare av lång och spenslig natur – o, så spenslig; alla holländska passningstrianglar verkar ha hållit honom på behörigt avstånd från alla sorters skivstänger – som fyllde 20 år just idag. Han har tillhört ADO den Haag, provtränat med Groningen och får nu alltså en vecka på sig att imponera sig till en plats som spetsförvärv i UFC-truppen. 

 

hicham_faik_120319_577.jpg

Jag har för mig att Hicham, likt Adam till höger, hade visst marockanskt påbrå och… visst är det lite, lite Chamakh över utseendet? 

 

Och han visade vissa kvalitéer, det gjorde han. En fin vänsterfot på uppspelsövningen, kloka hålla-i-bollen-värderingar i elva-mot-elva-spelet (ingen av den där "nu-ska-jag-visa-upp-mig"-hybrisen som kan drabba provspelare) medelst säkert passningsspel och den där härligt gängliga spelfördelarstilen – lite Pastore-vibbar – med lång hals högburet huvud som ser ut att kunna läsa av hela banan från någon periskopsvinkel. Han gick också att styra defensivt – med dresserande rop som "left", "right", "pressure", "fall" och det fonetiskt malplacerade "NEVER!" jag skriker varje gång det är bollduell och man "aldrig!" får förlora – på ett mycket enklare sätt än exempelvis sierraleonierna. 

 

Han var helt klart en välskolad fotbollsspelare. 

 

Det var väl bara det att han kändes så… vek. 

 

Min nyhetsnäsa är verkligen helt nysnuten; här har han Hicham gjort mål för sitt ADO mot Feyenoords reserver och… ja, han ser ju inte ut som någon som sätter skräck i ett falkenbergskt innermittfält om en månad? 

 

… dessutom är Hicham Faik väl något av en besvikelse namnmässigt när man ändå gör sig besväret att värva en flamländsk spelare? När vi förlorade dragkampen om Akropolis mittback Sotiris Papagiannapoulos i vintras skulle vår namnbleka trupp må bra av en riktigt bra van-efternamn (tänk Ricky van Wolfswinkel) eller åtminstone ett Geert i förnamn. 

 

Se där. Nu har jag försökt kompensera det faktum att jag skrivit alldeles för lite under en helg genom att skriva alldeles för mycket på en måndag; två fel som förhoppningsvis kan bli ett halvt rätt. 

1 kommentar
Etiketter: ,

Blåst på konfekten,

Av , , 1 kommentar 22

Det var över ett år sedan jag konstaterade det för första gången;

 

Att det blåser en del i den här staden. 

 

En del.

 

Man kliver upp, vevar upp rullgardinen och skådar en väderlek som yr.no hade porträtterat med den största av solar. Man hinner smida planer på vad man ska ägna en så förpillat förtjusande vårdag åt; en sån där dag då även den mest medellöse av alla långtidsarbetslösa stackare skiner upp och lovordar den borgerliga arbetsmarknadspolitiken för att han får vara ledig och sätta sig vid en älvspromenad och läsa en godare bok. 

 

Men väl ute finner man sig snart längst ut på Tegsbrons reling där man med gipor och klor försöker klamra sig fast samtidigt som ideliga kastvindar försöker kullkasta en överbord. 

 

Ni vet vägen som går upp från torget till ICA Bågen? Det vet ni nog, ni har nog ett mig överlägset lokalsinne (hela första veckan som Tegsbo började jag vandra åt fel håll när jag skulle in till stan). Jag har på väg till Gammlia stått upp och cyklat – verkligen tryckt på med samtliga av de muskler som brukar kunna benböja *plats för stark människa att applicera imponerande kiloantal, plats för gänglig mittback av vekare natur att utelämna pinsamt dito* – på denna raksträcka; och stått blickstilla – näppeligen tagit mig ens en meter framåt – tillbakatryckt av en luftvägg. 

 

Igår när jag gick hem över Tegsbron fick jag ont i ena örat för att det blåste så hårt. 

 

Jo. 

 

Den sortens blåst går inte obemärkt förbi på ett fem tusen kvadratmeter stort konstgräsbelagt fält. 

 

 

De där två elvamannamålen och det där avbytarbåset ska inte stå influgna mot den ena ingången och omöjliggöra entré. 

 

Förra veckan höll en felvänd Jonathan Johansson – som a) inte hade någon tårta med sig idag och b) fyller år idag - på att bli överkörd av ett framflygande mål som forsade fram på hjul i en fart på säkerligen trettio kilometer i timmen. Ett ivrigt tjoande från sidan fick vår andramålvakt att i sista stund kasta sig ur vägen och vi undvek en skada "pga flygande målställning" som givit Kalle Corneliussons gurkfadäs sällskap på framtida skadesammanställningar. 

 

 

Det där båset ska inte ligga där. Dess båda sidoskivor ska inte ha blåst bort.

 

Vi är ett av blott fyra lag i årets Superetta som spelar på konstgräs. Man kanske kan tänka sig att de tolv gräslagen i serien skulle fokusera på att veckan innan försöka träna på konstlad matta. Lära sig bollstuds och så vidare. 

 

Men nej. Det vitala för dessa lag innan bortaresan till Gammlia för Umeå FC borta blir att komma över Carolas gamla parti schlagerfläktar för att applicera intill träningsplanen. 

1 kommentar
Etiketter:

Kamanor, Smalling och miljötränade nittiosjuor,

Av , , 1 kommentar 21

Jahapp. 

 

1-0 mot IFK Luleå i en blek tillställning på lördagen, ackompanjerat av en av din (redan nog trassliga) karriärs allra svagaste halvlekar, följt av nittio minuters huttrande på en för dagen sovjetiskt grå "solläktare" till de rörliga bilderna av det till stora delar mediokra dramat Tegs SK-Umeå FC på söndagen. 

 

Det är alltså den helgen jag är tänkt att sätta på pränt. 

 

Folk som suttit sig ner för att författa självmordsbrev har gått in med ett gladare, mer inspirerat lynne. 

 

Nåväl. 

 

Lördagsmatchen? Om vi förbiser min andra halvlek – ska jag gräva ner mig i det textmässigt lär det ganska snart urarta till just nämnda självmordsbrev – så tycker jag det vi ska trycka på främst är hur enkelt det är för IFK Luleå, detta mittenlag i Division I, att spela sig igenom våra lagdelar och komma rättvända. 

 

Jag minns tillbaka till fjolårets möten med Luleå och kan inte minnas annat än att de mest tvingades skeppa långa, ostrukturerade bollar på någon stackars ensam centertank. Vi vann båda drabbningarna på Gammlia komfortabelt; med 5-1 på försäsongen och med 3-0 på höstkanten. Vi rev isär det relativt tröga – stora eller tunga är begrepp som Henke Sennström kanske velat omformulera till – laget med djupledslöpningar och ett mycket snabbare passningsspel. 

 

I lördags var det ju Luleå som hittade in bakom vårat mittfält, på rättvända spelare som sedan kunde utmana backlinje eller sticka in bollar i djupet –  allt med en väldig enkelhet. 

 

Muhammed hoppade åtminstone in och spred ett optimismens skimmer kring sin tjugo minuter långa högerbacksinsats…

 

 

… och han fortsatte på den inslagna vägen på söndagseftermiddagen. Jag hann inte mer än slå mig ner – något försenad efter att ha självspäkat min kropp på IKSU över lördagens misär – innan jag såg honom böja ett väl avvägt inlägg på Danny Perssons lika målfarliga som rödlätta hjässa. 

 

Det kändes matchen igenom som om han kunde välja att när som helst sätta fart mellan två försvarare och bryta sig igenom hela motståndarlagets försvarsmönster. Kanske att han skulle ha kunnat kommit överlappande en – i sviterna av veckans sjukdom – något sliten Johan Larsson ytterligare någon gång med sitt lätta Golden League-steg; men allt som allt var det en riktigt fin högerbacksprestation från 19-åringen som lär sätta press på Joel Burström framåt vårkanten. 

 

Efter min lördagsinsats skulle jag se det som ett reellt hot mot min truppstatus om så någon kom släpandes på ett mjölkdäst bältdjur och dresserade hen att stanna i trakterna utanför eget straffområde. 

 

Döm då av min orolighet när Timothy McNeil, detta fysiska odjur, helt sonika går ner som mittback och gör nittio solida minuter mot Teg…

 

Han är inte bara starkare, snabbare och… tja, dömer vi av min lördagsinsats är han bättre än mig på varenda liten fotbollsrelaterad punkt; men han är också rent utseendemässigt redan en etablerad världsback.

 

 

Men det jag främst tar med mig från Tegsmatchen måste ändå vara det att vi hade unga spelare som fick hoppa in och känna på spel i Umeå FC:s stolta a-lag. 

 

Jag noterade att Håkan Bäckström satt några rader nedanför mig, Kung Erik, Elfvendal och Wennebro. Jag var ytterst nära att muntligen, medelst skrik, lämna in min avskedsansökan just när juniorerna äntrade banan. 

 

För jag minns nämligen en tid där unga, lovande spelare som fick hoppa in och känna på a-lagsfotboll var "åttionior, nittior eller", om de var riktiga jättetalanger, "nittioettor". Jag minns den tiden som inte så väldigt fjärran. Döm av mitt barska uppvaknande när Elfvendal idag förkunnade hur gamla de små lintottarna till inhoppare var. 

 

Jag tofflade – om någon trodde att jag vinklade kroppen för skott i första hörnet för att i sista stund sedan medelst utsidan placera bollen i andra hörnet medvetet så står jag eder i evig tacksamhetsskuld – in en boll från nära håll efter en tilltrasslad situation (jo! TILLTRASSLAD!) i lördags – som 90:a. Jag log lite. Tyckte det var lite kul mitt i all avgrundsdjup misär. Jag har inte fått göra så mycket mål. Jag är ju fortfarande ung. 

 

Igår avslutade Axel Fällman ett mönsteranfall genom att behärskat brösta (!) in en boll i nättaket – som 96:a.

 

… dessutom ska inhoppande vänsteryttern Filip Lundin, som hade några fina kombinationer med en pigg Seif, ha varit 97:a – men det kan jag ju för mitt eget personliga välbefinnande bara inte finna mig i att tro på. 

 

Jag fick i helgen inte bara påminnelsen om att jag stumdom kan vara oerhört dålig, medioker, kass – inga överdrifter går att yppa – på en fotbollsplan; jag fick också kastat i plytet det aldrig tidigare så uppenbara faktum att jag blivit väldigt gammal och att jag inte längre kan leva i någon sorts Johnny Rödlund-bubbla och aldrig någonsin hänvisa mig till begrepp som "lovande". 

 

Nåväl. Alla tre inhoppare – Filip Lundin, målskytten Axel Fällman och pigge högerbacken Joel Mugisha (som borde haft en assistpoäng om inte Henke Sennströms närskott stoppats av en otillåten Tegsnäve) – var trevliga bekantskaper som säkert kommer få slussas upp även på träningar inom en framtid. 

 

Exakt hur snar den framtiden kunde bli frågade jag Mikael Ek, Ronaldinhos gamle ledsagare i Paris Saint-Germain och numera koordinator och sportchef för TipsElit-projektet, på väg ut från Gammlia efter matchen. 

 

"De ska miljötränas", svarade Ek kryptiskt med hjälp av sin fotbollsmoderna, säkert SEF-baserade, ordlista. 

 

Mycket oklart vad det kan tänkas betyda, men för att jag ska kunna se på framtiden med tillförsikt (det är två veckor tills jag kan få revanschera mig i matchspel då vi har nästakommande helg ledig) så väljer jag att tro att det i femton- och sextonåringarna av idag sitter någon dieselhybrid till motor; något som får mig som bara springer runt med två saktfärdiga ben och ett labilt fotbollslynne att känna mig lite bättre. 

 

God natt. 

 

1 kommentar
Etiketter: ,