Kamanor, Smalling och miljötränade nittiosjuor,

Jahapp. 

 

1-0 mot IFK Luleå i en blek tillställning på lördagen, ackompanjerat av en av din (redan nog trassliga) karriärs allra svagaste halvlekar, följt av nittio minuters huttrande på en för dagen sovjetiskt grå "solläktare" till de rörliga bilderna av det till stora delar mediokra dramat Tegs SK-Umeå FC på söndagen. 

 

Det är alltså den helgen jag är tänkt att sätta på pränt. 

 

Folk som suttit sig ner för att författa självmordsbrev har gått in med ett gladare, mer inspirerat lynne. 

 

Nåväl. 

 

Lördagsmatchen? Om vi förbiser min andra halvlek – ska jag gräva ner mig i det textmässigt lär det ganska snart urarta till just nämnda självmordsbrev – så tycker jag det vi ska trycka på främst är hur enkelt det är för IFK Luleå, detta mittenlag i Division I, att spela sig igenom våra lagdelar och komma rättvända. 

 

Jag minns tillbaka till fjolårets möten med Luleå och kan inte minnas annat än att de mest tvingades skeppa långa, ostrukturerade bollar på någon stackars ensam centertank. Vi vann båda drabbningarna på Gammlia komfortabelt; med 5-1 på försäsongen och med 3-0 på höstkanten. Vi rev isär det relativt tröga – stora eller tunga är begrepp som Henke Sennström kanske velat omformulera till – laget med djupledslöpningar och ett mycket snabbare passningsspel. 

 

I lördags var det ju Luleå som hittade in bakom vårat mittfält, på rättvända spelare som sedan kunde utmana backlinje eller sticka in bollar i djupet –  allt med en väldig enkelhet. 

 

Muhammed hoppade åtminstone in och spred ett optimismens skimmer kring sin tjugo minuter långa högerbacksinsats…

 

 

… och han fortsatte på den inslagna vägen på söndagseftermiddagen. Jag hann inte mer än slå mig ner – något försenad efter att ha självspäkat min kropp på IKSU över lördagens misär – innan jag såg honom böja ett väl avvägt inlägg på Danny Perssons lika målfarliga som rödlätta hjässa. 

 

Det kändes matchen igenom som om han kunde välja att när som helst sätta fart mellan två försvarare och bryta sig igenom hela motståndarlagets försvarsmönster. Kanske att han skulle ha kunnat kommit överlappande en – i sviterna av veckans sjukdom – något sliten Johan Larsson ytterligare någon gång med sitt lätta Golden League-steg; men allt som allt var det en riktigt fin högerbacksprestation från 19-åringen som lär sätta press på Joel Burström framåt vårkanten. 

 

Efter min lördagsinsats skulle jag se det som ett reellt hot mot min truppstatus om så någon kom släpandes på ett mjölkdäst bältdjur och dresserade hen att stanna i trakterna utanför eget straffområde. 

 

Döm då av min orolighet när Timothy McNeil, detta fysiska odjur, helt sonika går ner som mittback och gör nittio solida minuter mot Teg…

 

Han är inte bara starkare, snabbare och… tja, dömer vi av min lördagsinsats är han bättre än mig på varenda liten fotbollsrelaterad punkt; men han är också rent utseendemässigt redan en etablerad världsback.

 

 

Men det jag främst tar med mig från Tegsmatchen måste ändå vara det att vi hade unga spelare som fick hoppa in och känna på spel i Umeå FC:s stolta a-lag. 

 

Jag noterade att Håkan Bäckström satt några rader nedanför mig, Kung Erik, Elfvendal och Wennebro. Jag var ytterst nära att muntligen, medelst skrik, lämna in min avskedsansökan just när juniorerna äntrade banan. 

 

För jag minns nämligen en tid där unga, lovande spelare som fick hoppa in och känna på a-lagsfotboll var "åttionior, nittior eller", om de var riktiga jättetalanger, "nittioettor". Jag minns den tiden som inte så väldigt fjärran. Döm av mitt barska uppvaknande när Elfvendal idag förkunnade hur gamla de små lintottarna till inhoppare var. 

 

Jag tofflade – om någon trodde att jag vinklade kroppen för skott i första hörnet för att i sista stund sedan medelst utsidan placera bollen i andra hörnet medvetet så står jag eder i evig tacksamhetsskuld – in en boll från nära håll efter en tilltrasslad situation (jo! TILLTRASSLAD!) i lördags – som 90:a. Jag log lite. Tyckte det var lite kul mitt i all avgrundsdjup misär. Jag har inte fått göra så mycket mål. Jag är ju fortfarande ung. 

 

Igår avslutade Axel Fällman ett mönsteranfall genom att behärskat brösta (!) in en boll i nättaket – som 96:a.

 

… dessutom ska inhoppande vänsteryttern Filip Lundin, som hade några fina kombinationer med en pigg Seif, ha varit 97:a – men det kan jag ju för mitt eget personliga välbefinnande bara inte finna mig i att tro på. 

 

Jag fick i helgen inte bara påminnelsen om att jag stumdom kan vara oerhört dålig, medioker, kass – inga överdrifter går att yppa – på en fotbollsplan; jag fick också kastat i plytet det aldrig tidigare så uppenbara faktum att jag blivit väldigt gammal och att jag inte längre kan leva i någon sorts Johnny Rödlund-bubbla och aldrig någonsin hänvisa mig till begrepp som "lovande". 

 

Nåväl. Alla tre inhoppare – Filip Lundin, målskytten Axel Fällman och pigge högerbacken Joel Mugisha (som borde haft en assistpoäng om inte Henke Sennströms närskott stoppats av en otillåten Tegsnäve) – var trevliga bekantskaper som säkert kommer få slussas upp även på träningar inom en framtid. 

 

Exakt hur snar den framtiden kunde bli frågade jag Mikael Ek, Ronaldinhos gamle ledsagare i Paris Saint-Germain och numera koordinator och sportchef för TipsElit-projektet, på väg ut från Gammlia efter matchen. 

 

"De ska miljötränas", svarade Ek kryptiskt med hjälp av sin fotbollsmoderna, säkert SEF-baserade, ordlista. 

 

Mycket oklart vad det kan tänkas betyda, men för att jag ska kunna se på framtiden med tillförsikt (det är två veckor tills jag kan få revanschera mig i matchspel då vi har nästakommande helg ledig) så väljer jag att tro att det i femton- och sextonåringarna av idag sitter någon dieselhybrid till motor; något som får mig som bara springer runt med två saktfärdiga ben och ett labilt fotbollslynne att känna mig lite bättre. 

 

God natt.