Blåst på konfekten,

Det var över ett år sedan jag konstaterade det för första gången;

 

Att det blåser en del i den här staden. 

 

En del.

 

Man kliver upp, vevar upp rullgardinen och skådar en väderlek som yr.no hade porträtterat med den största av solar. Man hinner smida planer på vad man ska ägna en så förpillat förtjusande vårdag åt; en sån där dag då även den mest medellöse av alla långtidsarbetslösa stackare skiner upp och lovordar den borgerliga arbetsmarknadspolitiken för att han får vara ledig och sätta sig vid en älvspromenad och läsa en godare bok. 

 

Men väl ute finner man sig snart längst ut på Tegsbrons reling där man med gipor och klor försöker klamra sig fast samtidigt som ideliga kastvindar försöker kullkasta en överbord. 

 

Ni vet vägen som går upp från torget till ICA Bågen? Det vet ni nog, ni har nog ett mig överlägset lokalsinne (hela första veckan som Tegsbo började jag vandra åt fel håll när jag skulle in till stan). Jag har på väg till Gammlia stått upp och cyklat – verkligen tryckt på med samtliga av de muskler som brukar kunna benböja *plats för stark människa att applicera imponerande kiloantal, plats för gänglig mittback av vekare natur att utelämna pinsamt dito* – på denna raksträcka; och stått blickstilla – näppeligen tagit mig ens en meter framåt – tillbakatryckt av en luftvägg. 

 

Igår när jag gick hem över Tegsbron fick jag ont i ena örat för att det blåste så hårt. 

 

Jo. 

 

Den sortens blåst går inte obemärkt förbi på ett fem tusen kvadratmeter stort konstgräsbelagt fält. 

 

 

De där två elvamannamålen och det där avbytarbåset ska inte stå influgna mot den ena ingången och omöjliggöra entré. 

 

Förra veckan höll en felvänd Jonathan Johansson – som a) inte hade någon tårta med sig idag och b) fyller år idag – på att bli överkörd av ett framflygande mål som forsade fram på hjul i en fart på säkerligen trettio kilometer i timmen. Ett ivrigt tjoande från sidan fick vår andramålvakt att i sista stund kasta sig ur vägen och vi undvek en skada "pga flygande målställning" som givit Kalle Corneliussons gurkfadäs sällskap på framtida skadesammanställningar. 

 

 

Det där båset ska inte ligga där. Dess båda sidoskivor ska inte ha blåst bort.

 

Vi är ett av blott fyra lag i årets Superetta som spelar på konstgräs. Man kanske kan tänka sig att de tolv gräslagen i serien skulle fokusera på att veckan innan försöka träna på konstlad matta. Lära sig bollstuds och så vidare. 

 

Men nej. Det vitala för dessa lag innan bortaresan till Gammlia för Umeå FC borta blir att komma över Carolas gamla parti schlagerfläktar för att applicera intill träningsplanen.