Att synas utan att verka, ser enkelt ut på håll,

Av , , Bli först att kommentera 15

Jag fick kröna min insats med ett mål idag. 

 

Det var ungefär lika välförtjänt som om Joseph Kony fått kröna sitt genomslagsår 2012 med att vinna Nobels fredspris 

 

Då råder det (väl? Jag har inte tid att kolla på trettiominuters videor; jag är mitt uppe i en fängslande FM-save) ändå bra mycket mer oklarheter kring exakt hur pass trassligt den där Kony har betett sig där nere i Uganda. 

 

Min trasslighet idag var så mycket mer konkret. 

 

Låt mig få gräva ner mig på det sätt som jag bara kan göra över riktigt trassliga fotbollsinsatser – kanske "ond bråd död" kan vara där och nosa – så återkommer bloggen imorgon…

 

… för vi har ju också roligare saker att tala om. 

Så ser er lördag ut,

Av , , Bli först att kommentera 19

Jag köpte en påse nötmix på väg hem från träningen, efter den aldrig missvisande devisen att "det är ju gott med nå nötter å" när man förkunnar helg genom att veva igång den här låten – min officiella nu-tar-vi-helg-efter-en-påfrestande-vecka-med-bloggande-och-fotbollsspelande-låt – på det modesta volymsnäpp som får gemene granne att gramset börja veva i elementen. 

 

(Äh. Den här liveversionen – jag kommer för alltid avundas min syster för att ha varit på plats (jag satt väl på någon buss någonstans i Fotbollsnorrland) – är för mäktig för att undanhålla eder i fredagskvällen;

 

När jag tagit mig tid att stränga min gitarr – jag tappade den i golvet härom veck… måna… för något halvår sedan – och sedemera också lärt mig fler än ett ackord så ska alla mina intron låta så där.

 

Så. Nu återgår bloggen till sitt ordinarie, nötmixrelaterade program)

 

Denna nötmix kostade mig närapå fyrtio kronor. Den bestod av några smäckert saltade cashewnötter, några högst ordinära jordnötter samt fåtaliga guldkorn i form av ett koppel chokladdraperade mandlar. 

 

Denna blandning tog mig ungefär en halvtimme att veva i mig. 

 

Jag kan inte lova så mycket inför morgondagen – men jag kan lova att ni till tonerna av 40 svenska riksdaler imorgon kan få er något som räcker i nittio minuter;

 

Ni får nämligen en träningsmatch mot IFK Luleå (jag tänkte applicera ett säljande adjektiv framför IFK Luleå, men det är det nog bara Henke Sennström som är mäktig att göra med en ärlig uppsyn) på Gammliavallen klockan 13.00. 

 

Ni får den här startelvan; 

 

Vlado – Joel, Kalle, jag (på rätt position! Ojvoj, vilken glimrande uppvisning vi har att vänta!), Marko (som vänsterback! Vad månde bliva!) – Ali Jasim, Jens Sjöström, Wennebro, Hampe – Johan Wilhelmsson (som trequartista!) – Wallerstedt (som GIF-supporter vill jag skriva "som forward!"). 

 

Ni får säkerligen någon afrikan serverad er inhoppsledes. 

 

Ni får, enligt yr.no, sju plusgrader och en sol lätt höljd i molndunkel. 

 

Och ni hinner – FRAMFÖR ALLT – hem precis lagom tills det att Bosse Petersson håller hov i Viasatstudion (om fotboll, brunkrämer, solarium eller annat som kan tänkas härröra hans expertis) inför drabbningen och tillika spikettan (väl?) Sunderland-Liverpool. Stryktipset lämnar ni in innan matchstart, om inte via internet så på vandringen till Gammlia – med fördel på de odiskutabla vinnarhaken Bubblan eller Axtorpet. 

 

Se där. En heldag.

 

Stryktipsinlämning, fotbollsmatch på läktare, fotbollsmatch framför teve, spänt följande av Stryktipspling; om Kofi Annan gjorde torsdagen till kvinnornas så kan väl jag försöka lansera denna lördag till "De fotbollsintresserade västerbottningarnas dag… i mars… för hen". Så ska den heta. 

 

Vi ska göra vårt bästa för att den ska bli celeber. 

Exakt så hårda är våra sierraleonier,

Av , , 1 kommentar 30

Extraträning igår imorse på Gammlia; jag, Jens Sjöström, Jens Junior, Jonte Jonsson, Kalle, Wennebro – och Albert och Muhammed. 

 

Riktigt intressant blev det först när vi avrundade träningen med en-mot-en-övning. Albert – den avige anfallaren – hade väldiga problem att dribbla sig förbi både Jens, Kalles och till och med mitt (!) styrspel. Han blev trevande, uppstannad och försökte till slut i brist på annat fippla sig igenom medelst tunnel. Men så fort han mötte sin kompis Muhammed så tvåfotsdribblade han sig varje gång igenom. 

 

Detta då Muhammed hade en mycket aggressivare, afrikansk stötbrytstaktik som med kvickt dansande fötter visade sig fungera väl mot västerbottniskt motstånd – allt medan Albert, som gick på den västerbottniska pumpen gång på gång, dansade förbi. 

 

Det var mycket märkligt. 

 

Något minst lika märkligt? När Stuart gav oss "fri tid" som avrundning ville Jens skjuta, någon ville lyfta längre bollar, jag och Wennebro avgjorde en prestigefylld en-touch-gris, Mohammed och Albert – de började löpa runt planen. 

 

Runt, runt, runt i otaliga varv – och ifall det var någon form av nerjogg så var det det överlägset snabbaste nerjogg jag skådat. 

 

Löpa… runt… fri… frivi… frivilligt? Tror ni förväntningarna var lite höga på de båda afrikanerna inför eftermiddagens löpträning i Nolias friidrottsoval? 

 

Tjugofyra (inte fler…) hundrafemtiometerslöpningar stod på agendan. Och även om jag hade högst förväntningar på den tunne, flugviktaren Albert Kargbo så var det den kraftfullare Kamanor som visade sig vara långdistanslöparen i sällskapet. Och vilken långdistanslöpare sedan! Han bara flöt iväg till ledning i varje nittioprocentsrusch med ett steg av den lätta natur som man som sävlig mittbacksrese ser på med den grönaste av avundsjuka. 

 

Kargbo däremot föll ofta – trots sin till synes optimala löparkropp – gång på gång tillbaka i fältet och till och med jag kunde spurta om honom ett antal gånger; något jag tänker placera överst på mitt CV. 

 

"Snabbare än en afrikan". Jojo. Telefonen min blir varm av samtal från diverse agenturer bara jag tänker på det. 

 

Vi bröt upp strax efter sexsnåret – vissa i laget var tvungna att springa hem till den heliga torsdagskvällen av europacupsfotboll – och efter att Muhammed och Albert ätit middag på stan så fick de skjuts hem till sin gemensamma lya på Berghem av Kung Erik. 

 

Han avlämnade en rapport om att värmen på elementen var uppskruvade till max och att de blev synnerligen fascinerade när Lundström hjälpte dem att veva igång datorn. När de fått en grundkurs i datamushantering kunde de upptäcka såväl Youtube som Spotify där de omgående ska ha letat rätt på några smäckra afrikanska toner. Muhammed – som jag uppfattat som den mer tillbakadragne av de två – ska ha varit en jävel på att dansa. 

 

Och – framför allt – berättade Kung Eriks besök att det inte är några veklingar vi har värvat (Jens Sjöström närmast skrek av avund när han noterade bådas tvättbrädor som indikerade 20 i "Grundkondition"). 

 

Exakt hur hårda våra nya afrikaner är? Tja, täcket och kuddarna hade förpassats till träparketten; de valde att sova på golvet för att sängen var "för mjuk". 

Att kryssa i ”Spela med dolda värden”,

Av , , Bli först att kommentera 25

Ni får ursäkta. Jag tänkte sätta mig ner och författa några rader direkt vid hemkomsten från träningen, men… jag fastnade vid Football Manager. 

 

Fastnade! Tanken var att jag skulle kila iväg på ICA för att köpa spaghetti. Halvannan timme senare hade jag på Cajsa Wargskt manér istället vevat i mig en banalt trasslig sörja av risblandad köttfärssås, ställt in affärstrippen, suttit kvar vid FM och – tack vare den dedikationen – kunnat ro hem Groningenproffset Petter "Ljusvattnets Henry" Andersson till Norrland och GIF Sundsvall inför säsongen 2013. 

 

Så; time well spent. Håller ni inte med om det är jag rädd att vi inte kan vara vänner längre. 

 

Vi fortsätter på FM-spåret; ni vet när man spelar med "Dolda värden"; när alla okända spelares attribut är dolda och ersatta av streck. Ni vet när man under dessa premisser tar in en okänd spelare på provspel, klickar sig in på sin trupp, ser det grönmarkerade namnet och ska till och klicka på det för att för första gången se hur bra han egentligen är; 

 

(Ni vet förmodligen inte. Jag fortsätter ändå med min liknelse)

 

EXAKT så var det idag när jag satt i omklädningsrummet och såg Albert Kargbo och Muhammed Kamanor sitta och veva på sig skinande nya skor och benskydd samt oräkneliga lager klädesplagg innan de skulle ut i den västerbottniska kylan. 

 

Jag satt som på nålar och mina ögon var så där trinda som de inte varit sedan juleafton -95. 

 

När någon påtalade hur spänd och exalterad jag verkade så svarade jag, halvt skämtsamt, att "det är ju inte varje dag som en hel svensk fotbollssäsong avgörs en onsdag i mars". 

 

Det var ju ingen mjukstart till svensk vinterupplevelse de fick, direkt. Kung Bore och hans allierade bjöd på isande bitkyla och kastvindar på tjugotalet sekundmetrar ute på Gammlias öppna fält; ett knappt dygn efter att de – som enligt "Mackan" båda klev av planet iförda linne och tunnare tröja – fått stifta materiell bekantskap med ordet "jacket" för första gången. 

 

Nåväl. Om man nu någonsin kan säga någonting alls om två jetlaggade afrikanska tonåringar efter ett enda pass med kvadrat, passningsövning, hålla-bollen-spel med trelagsprincip samt elva-mot-elva-spel på fullstor plan – ja, då säger vi så här;

 

Albert Kargbo, den artonårige anfallaren, var ingen Lukaku-typ. Inte alls. Inga hundranittio centimetrar, inga nittiofem pannor och han hade inte den där auran av att under uppväxten till dagligdags ha brottat ner otämjda bufflar med blotta nävarna. Istället var han rätt tunn och spenslig och av det man kunde avläsa på elva-mot-elva-spelet mer av en avig dribbler än någon tung, forcerande centertank. Det kan ha varit den hårda motvinden; men jag som spelade mittback emot honom upplevde inte att han var någon raket i djupled. 

 

(… eller att han helt sonika mötte en synnerligen rapp mittback?)

 

Muhammed Kamador, den nittonårige högerbacken, var kraftfullare och grövre om än relativt kort. Han såg stabil ut i defensiven mot vår vänsterflanks Seif samtidigt som han kom runt några gånger offensivt och visade prov på en snabbhet som säkert skulle kunna angränsa till röda siffror på FM. Kamanor var helt klart den av afrikanerna som visade framfötterna mest – även om han för den skull kanske inte såg ut som "världens näst bästa afrikan efter Kofi Annan" eller hur nu agent Patrick Mörk uttryckte det. 

 

Även om båda talade engelska så blev det en del kommunikationsmissar. I första passningsövningen exempelvis, där man i par om två skulle spela bollen till tredjepart för att sedan överlappa åt varsitt håll, så blev det direkt totalstopp när herrar Kargbo och Kamador skulle överlappa varandra. När de stod där och såg frågande ut, allt medan den för afrikanerna ämnade väggpassen rann ut över sidlinjen, så såg jag framför mig hur det stora pressuppbådet på plats över hela sina ark tecknade ner "FIASKO FÖR AFRIKASATSNINGEN" samtidigt som UFC-ordförande Bergmark gömde sitt gråtande anlete i nävarna. 

 

Men det ordnade upp sig. 

 

Allt som allt var det ingen förstaträning som fick varken Joel Burström eller Danny Persson att genast lämna in sina avgångsvederlag till Håkan Bäckström för att – i uppenbar brist på framtida speltid – satsa på sina civila karriärer istället. Men det var heller ingen dålig träning för ett par jetlaggade 18-19-åringar som för första gången utsattes för västerbottnisk kyla och vedervärdiga kastvindar (fan, jag har ännu inte acklimatiserat mig till dessa vindar – och jag kommer från Medelpad) och som hemifrån är vana att träna vid 06.30 (!) på morgonkvisten för att det därefter är för skållande varmt. 

 

Dubbelträning imorgon. Fotboll på Gammlia under morgonkvisten följt av löpträning i Nolia vid femsnåret på eftermiddagen. Räkna med ytterligare, utförligare afrikanutvärderingar efter det. 

Har de bloggar i Sierra Leone?

Av , , 2 kommentarer 20

Igår kom jag tidigt till träningen på Gammlia. Väldigt tidigt. Så där tidigt som man bara kan komma om man inte har någonting annat på den dagliga agendan utöver "lunch". 

 

Jag träffade materialansvarige "Mackan" i omklädningsrummet. Han var i full färd med att applicera namnbrickor på platser. 

 

Mitt emellan mig och Danny, i den meterlånga frizon där jag kunnat sprida ut mina kläder och där Danny kunnat ställa sina urdruckna CoffeeSlush-muggar, satt nu en namnbricka med "25. Kallay". 

 

Mittemot, på vardera sida om Jocke Kvist, fanns "39 Kargbo" och "16 Kamanor". 

 

Att våra tre mest spännande importer tilldelas nuffrorna 16, 25 och 39 skvallrar om att det är en relativt full trupp vi redan besitter. Dessutom diskuterades det huruvida de utlånade spelarna skulle få behålla sina ordinarie platser – då omklädningsrummet är fullt så till den milda grad att i dagsläget inte ens med den allra godaste av vilja och största portion av hjärterum skulle gå att klämma in ytterligare något nyförvärv. 

 

… högerbacken Kamanors 16 kanske låter som ett hyggligt nummer, men jag antar att det lämnats orört hittills för att ingen vill förknippas med modern tids allra äckligaste fotbollsspelare; mannen som får Paolo Guerrero att framstå som en av Mahatma Gandhis allra frommaste apostlar – Roy Keane. 

 

… och forwarden Kargbos 39:a kanske är en diskret hyllning till Nicolas Anelka; något som i så fall kanske tyvärr skulle indikera att han inte blir långvarigt trogen UFC-blått. 

 

Nåväl. Lita på att jag återkommer efter dagens träning (14.30, Gammlia), där alltså Kargbo och Kamanor ska finnas med, tillsammans med någon sorts rapport över afrikanerna som fotbollsspelare. Hade jag varit den store bloggare jag en dag drömmer om att utvecklas till hade jag kanske till och med intervjuat de båda även som människor. Men ni vet; jag är ju tänkt att stå upp mot den (räknar jag med) Romelu Lukaku-store anfallaren på varje träning – då kan man introducera sig som en kille som "har en blogg". Då försvinner ju direkt all den minimala respekt man ursprungligen kan vänta sig som rågblond ung man av systemvetaryttre. 

 

… om de nu ens har bloggar i Sierra Leone?

 

UFC – Mariehem 4-2 (1-1),

Av , , 2 kommentarer 19

Jag kan tänka mig att Henrik Dorsin, vårt avlånga lands kanske största humorgeni, för några söndagar sedan berättade för sina vänner och bekanta att "ikväll börjar den där nya serien jag ska vara med i. Tror det kan bli riktigt roligt! Bänka er klockan åtta". 

 

Kan ni tänka er hur han måste ha känt sig när klockan slog halv nio och han satt där med insikten om att han stulit en halvtimme av folks liv. Att han kanske till och med fått en och annan lägre medelklassens barnfamilj att slösa en bättre påse micropop på hans skräp. Att han, genom utlovning av guld och gröna komediskogar, fått folk på kokning hemma i stugorna. 

 

Där snackar vi om en halvtimme. 

 

Betänk då hur jag känner mig, som medelst lockrop om hemmapremiärsunderhållning, stal två hela timmar av denna förpillat förtjusande söndagseftermiddag. 

 

För det här var ju inte skoj. Inte på en fläck. 

 

ufc-mariehem_1_120304_577.jpg

 

Den här bilden från Jan Hofverberg tycker jag sammanfattar trasslet. 

 

Jag blev lite besviken när Örjan drog laguppställningen och gick igenom backlinjen med "… Joel, Kalle, Marko, Hogg…". Jag tyckte verkligen att jag hade gjort en bra avslutning på träningsveckan, snudd på riktigt bra, där framför allt spelet med boll hade stämt förträffligt.

 

Jag brukar i regel stänga av öronen efter backlinjen har dragits, jag vet inte varför, men nu ryckte jag till ur min småbesvikna dvala när jag hörde "Löfgren" nämnas bland mittfältsvirtouser som "Henke" och "Wennebro". 

 

"Hade det gått så bra i spelet med boll i veckan?", tänkte jag. "Mittfältsbra?".

 

Svaret var förstås, häri tror jag vi kan enas efter nittio minuters trassel, nej. 

 

Det kändes förvisso helt okej till en början, jag fick komma ur en hel del dueller med boll, spela enkelt och även kasta mig in i några tacklingar som inte osade vänskapsmatch. Men… nej. Jag spelade i stort sett uteslutande innermittfältare fram tills det år jag skulle fylla arton. Dagens match sa säkert många saker; men om den verkligen skrek någonting i mitt trassliga plyte så var det att "du har blivit gammal". För det är ju onekligen ett antal år sedan man var arton år – och som det kändes där jag irrade omkring i min innermittfältsroll. 

 

Jag gav väl malplaceringen ett nylle. 

 

… och då ska vi inte ens börja prata om mina orangea skor smidda av fjäderdun. 

 

Nu var det inte många andra som gjorde några bejublade insatser heller. När jag satt i bilen på väg hem med Hampe och Henke konstaterade vi väl krasst att inte en blåklädd hade kommit upp i normal standard. Ja, förutom nämnde Hampus och hans inhoppskompanjoner som satte åtminstone lite fart på tillställningen sista tjugo och räddade den resultatsmässiga äran med tre mål sista tio. 

 

Walle hade några skarvar i djupled och var som väntat stark i sin targetroll men i övrigt hände det inte mycket kring vårt något fotbollsotränade nyförvärv. Det var överlag en väldig brist på djupledslöpningar och – därigenom, tror jag – djupledsbollar ända tills dess att okontrakterade McNeil och utlåningsaktuelle Böni hoppade in och rörde om lite med löpningar bakom Mariehems backlinje. En backlinje som Janne Jonsson med kollega fick stå väldigt högt med, och när Mariehemsmittfältet låg bara några få meter ovanför sin backfyra blev det oerhört svårt för oss att hitta igenom. 

 

Det blev också en fantastiskt tråkig match att se och en nästan lika tråkig att spela. 

 

Nåväl. Vi är väl inte i position att gråta över spilld hemmapremiärsmjölk när stadens hockeystolthet Björklövens säsong snopet tagit slut efter play-off-förlust mot Olofström. Man kan avundas Lövenspelarna det enorma intresse som finns kring klubben – det är i sanning imponerande – men en säsong som består av sex månaders transportsträcka mot lag som Kovland, Clemensnäs och Bastuträsk följt av tre (3!) riktiga matcher med kniven mot struprackarn; det kan inte vara jätteroligt?

 

Efter morgondagens IKSU-pass så ska två av afrikanerna finnas på plats lagom till tisdagsträningen (14.30, Gammlia, för eventuella intressenter). Dessutom säger vi efter några veckors provspel "hang loose" (de säger så, va, surfare?) till vänsterbacken Ian Hogg som inte lyckats spela till sig ett kontrakt. 

En inställd helg är också en helg,

Av , , 2 kommentarer 12

Jag skrev klart den där krönikan i ett morgonnafs för att hinna tillskansa mig fredagens förpillat förtjusande vårväder. Jag skrev lite om Wallerstedts ankomst och en del om hur viktig helgen skulle bli; att vi äntligen skulle få möta riktigt Superettanmotstånd. Konkret; ett av de där lagen som vi ska försöka ta poäng av under året. 

 

Man hinner knappt över vackra Tegsbron, som den fina vårdagen till ära bjöd på blida kastvindar endast uppmätta till fyrtio sekundmeter, innan Jonas Nilsson ringer och undrar ifall man "har hört?". 

 

Jahapp. "Det stod på VK". Ingen Stockholmsresa. Inget Superettanmotstånd. 

 

Vad göra? Efter träningspremiären på Gammlia (ett mycket kärt återseende av den fullstora planen, av omklädningsrummet och framför allt – av den gemensamma tvättkorgen) berättade Örjan att man velat anordna en internmatch på lördagen. Men detta gick bestämt inte; fotbollsplanen – den oklanderliga, uppvärmda fotbollsplan som vi just utan minsta trassel tränat på – var inte bokningsbar. Detta oförklarliga byråkratitrassel ska även ha drabbat Tegs stolta SK som ska ha fått båda sina planerade träningsmatcher inställda. 

 

Vi lyckades hur som helst styra en träningsmatch mot Mariehem imorgon. 

 

I brist på spännande huvudstadsäventyr att rapportera hem om kan vi väl ta med er på en resa bakom kulisserna i en fotbollsstjärnas luxösa tillvaro en matchfri fredagskväll i Västerbotten: 

 

Jag lämnar in ett Bomben-system på kvällens bandymatcher. När klockan slår sju klickar jag upp Flashscore.com för att i sidans obskyra utkanter följa bandyresultatens fortskridning. 

 

Jag vet inte med er, men jag kan tänka mig att många självmordsbrev från 21-åriga pojkar har inletts med just orden "Jag sitter här och följer bandy-Bomben…". 

 

Jag vevade samtidigt upp en Football Manager-save med GIF Sundsvall och sprätte med ett sockersuget vargagrin upp en Colaburk. Jag var aldrig, inte ens under året 2004, så pass fjortonårig. 

 

Det gav mig dock en värdefull insikt om livet (de flesta livsbejakande insikterna kommer från FM). När jag i framtiden är riktigt stormkokande över min tillvaro ska jag ställa mig frågan "är det här verkligen värt att hetsa upp sig för?" och följa upp med "minns du när grisfarmaren Daniel Bernhardsson gjorde 4-0 för Gefle genom en volley från trettio meter och firade det med Usain Bolt-segergesten? DÅ hade du rätt att vara arg". 

 

Lördagen? Man kliver upp i ottan för att sittandes på en motionscykel på IKSU skumma igenom VK. Man stannar till på den slasksida i periferin dit ens krönika blivit placerad jämte dödsannonser och bowlingtabeller. Man noterar krasst att den bylinebild som oförhappandes togs innan någon träning lär förlänga ditt ofrivilliga celibatleverne med ytterligare några år. Man ser strax därpå Joakim Kvist glida ner från IKSU:s solarieavdelning och inser att hans tacktal om veckovisa liggningar under UV-lampor var oironiskt. Man inser hur mycket det krävs för att vara snygg. Man får sju rätt på Strykan. 

 

Sån lördag. 

 

Hur som helst; det kom väl någonting gott ur denna inställda helg ändå. Imorgon får ni ju nämligen chansen att se Umeås stolta FC premiärmatcha på hemmaplan. Peter Kondrups norska kollegor lovar nollgradigt och stor (STOR!) sol och Vasaloppet har precis avgjorts; ni har väl väldigt få skäl till att inte sitta på Gammlias solsida när klockan slår 13.00 imorgon. 

”Mitt kök” med Fredrik Wennebro,

Av , , 2 kommentarer 18

Den här bloggen uppdateras, som ni kanske lagt märke till, väldigt sällan morgontid. Men nu när jag pallrat mig upp i fredagsottan – den allra bästa av ottor – enkom i syfte att skriva så kan vi väl följa gängse norm bland morgonmedier och bjuda på ett inspirerande matinslag. 

 

Jag pratade om det Birroskt självförnöjda leende som prydda hela Danny Perssons anlete när han berättade om hur han genom år av sötsugsstillande nu närmast på grammet kunde viktbestämma en bättre påse löskarra. 

 

Ungefär samma leende uppdagades efter gårdagens träning då Fredrik Wennebro, 16, plockade upp en tillbringare ur sin träningsväska. Vår unge mittfältsvirtous ska enligt uppgift bo utflugen med sin dam – men återvända till det närbelägna hemmet närmast dagligdags för såväl middag som avlämning av svettiga träningskläder för tvätt.

 

Nu hade han på egen hand styrt ihop en av – antar UFC-bloggen – sina första egna kulinariska anrättningar på ett tag. En smäcker blåfärgad vätska som han med stor förnöjsamhet lät dansa schottis i gomseglet. 

 

Med ett leende bara en riktigt lyckad blåbärssmoothie kan frambringa svarade han sedan på frågan som varken jag eller Larsson, som stod och bevittnade hela förnöjsamhetsprocessen, ens var nära att ställa; 

 

"Det här ni grabbar; en banan, lite mjölk, ett ägg (tonartshöjning för att betona det sensationellt vågade kulinariska experimentet) och lite blåbär."

 

Har ni papper och penna till hands?

 

Fredrik Wennebros efter-träning-shake:

Tid: 20-30 minuter. 

Svårighetsgrad: Medel.

En portion.

Ingridienser: 

1 ägg

1 banan

1 dl frysta blåbär

2 dl mjölk

Tillagning: 

1, Skala bananen medurs. Plocka ur blåbären ur frysen. Ta fram mjölken ur kylskåpet. Kolla datumet. Uppbringa en bunke.

2, Knäck ägget mot bunkens kant och applicera dess innehåll däri. Häll i mjölken och blåbären. Skär ner bananen i mindre bitar. 

3, Mixa ihop medelst mixerstav tills en blå, jämn sörja har uppstått. 

Servera taffligt kyld från träningsväska. 

 

Det här… var ju dock inte vad jag klev upp för att författa. Det ska nämligen levereras en VK-krönika till morgondagens lördagskaffe och jag tänkte nyttja morgontimmarnas isande klarhet, den som P-O Enquist skriver om i fantastiska "Ett annat liv". Men jag verkar inte – vad nu än fjolårets gikt insinuerade – vara tillräckligt alkad för att på allvar kunna uppskatta den arla morgontimman. 

 

(Ni aaaaanar inte hur nöjd jag är med att ha den – i stort sett enda – referensen i min kulturella bank)

 

Jag antar att det är ni som orkar uppdatera den här sidan som också kanske orkar skumma igenom morgondagens krönika, så har ni något särskilt ni vill läsa om – något ni tycker jag glömt att trycka på bloggledes – imorgon så är det bara att hojta.

”Snyggast i UFC” – snart en fotobok nära dig,

Av , , 2 kommentarer 20

När man har en så pass säljig rubrik som "Han är snyggast i UFC" måste den få toppa sidan och locka nya läsare ett tag. 

 

Och nog har den gjort avtryck alltid, utmärkelsen. När jag var på IKSU igår morse kom Kvist gående – med en fotograf i hasorna. På fullaste allvar. En mediastudent skulle pussla ihop en fotobok över en människas vardag och valde, genom att "ta några läckra bilder där du sitter i benpressen och jobbar" och senare även följa upp med träningsbilder från Nolia på kvällskvisten, att porträttera "UFC:s snyggaste spelare". 

 

Hade jag varit engelskspråkig hade jag kunnat säga "you owe me one" till den gode Kvirrmund – för den fina bloggexponeringen – men jag har hört även den hippaste hipster i sotarmössa och upprullade jeans försöka på sig den försvenskade "du är skyldig mig en"-frasen med ett klämkäckt smil och det är ju inte ens i närheten av att fungera ens då. Det går inte att vara cool i det här landet. Det går inte. 

 

Det är tur att vi kan spela fotboll. Vi blev ju ikväll andra nation på tjugo år att besegra det stolta kroatiska landslaget i deras egna slaviska lejonkula. Det var ju en väldigt intressant match. Egentligen.

 

Zlatan var på ypperligt spelhumör i en träningslandskamp! Toivonen var vänsterytter! Granqvist högerback! Upp var ner, ner var upp. Och vi vann med 3-1. 

 

Det borde ha varit en fest. Men. Jag har så svårt att gå igång på matcher som bildmässigt paketeras som vore det en tröttare 15.00-drabbning en grådaskig söndag i Ascoli. Den trassliga bildkvaliteten, de gamla sovjetiska, närmast clip-art-mässiga reprisövergångarna; det doftade gammal TV3-bevakning från ett obskyrt VM-kvalmöte mot Makedonien i ett krigshärjat Skopje. Ett sånt där möte Marcus Allbäck brukade avgöra efter något vunnet motlägg av Magnus "Turbo" Svensson. 

 

Få situationer kräver att man slänger in en bild av "Turbo" i landslagsdress. Men mycket få situationer lider av det. 

 

… för att hitta en fest skulle man denna onsdag tydligen ha rört sig mot Scharinska. Refused – som jag förstått det hardcorescenens Hosianna, Davids son; dyrkade hjältar återuppståndna – ska tydligen ha klivit upp på scen och vevat igång några låtar. På en onsdag i februari. Enligt pålitliga källor ska bland annat Erik Niva ha varit på plats och bidragit till kändisfaktorn i det västerbottniska onsdagsvimlet. Vilken stad vi bor i, gott folk. 

 

Nåväl. På den västerbottniska fotbollsfronten är intet nytt. Jag trodde att Walle skulle vara på plats i måndags när vi körde igång veckan med ett dubbelpass (fotboll 14.30-16.00 följt av löpning och styrka 20.00-21.30). Han kommer istället imorgon, är det sagt. 

 

Måndagens löpning var inte riktigt lika jobbig som förra veckans stränga självspäkning, men fortfarande fick den en att kippa efter andan i den utsträckning och med den frekvens som torde kunna orsaka harmynthet. Men det vi framför allt tar med oss från måndagskvällen utspelade sig i omklädningsrummet efteråt.

 

Danny Persson framkallade där och då ett leende så pass stolt och självbelåtet som jag föreställer mig att bara Marcus Birro mäktar med precis när han klickar på retweet-knappen efter att ha läst en smörigt positiv tweet om sig själv. 

 

Över? En jäkligt bra fotbollsinsats? Nej (även om, det ska sägas, att Danny gjorde en väldigt fin hel förstaträning i måndags där han hängde åtskilliga baljor och var så där jobbigt tung att möta efter marken som i luften). Över detta:

 

"När jag var på Coop igår så köpte jag lite plockgodis, och precis innan jag la upp påsen på vågen så sa jag högt för mig själv ’370!’. Och så visar vågen… 366 gram!". 

 

Och så förvrängs genast hela hans anlete i ett uttryck av birrosk förnöjsamhet. 

 

Det var tal om att vi skulle kunna gå ut på Gammlias konstgödslade matta imorgon, men det sms man skulle få om så var fallet har inte dykt upp i inkorgen. Jag borde veta; jag är ju inte en sån som får sms. Varenda ett som dimper ner ses om med den allra mest ömma av vördnad. Jag har inte ett kort sms-ljud, jag har en ringsignal som rullar igång varje gång det dimper ner någonting. Varje gång jag hör signalen ljuda – det är "Tommy tycker om mig"-melodin i kareokeversion där jag själv sjunger "Någon tycker oooom mig" för full hals – så slänger jag mig själv i en treminuters hambomazurka över parketten innan jag tittar till meddelandet. Oftast är det Halebop månatliga nyhetsbrev. 

 

Så nej; ingen utflytt imorgon. Och framför allt; fortsatt ingen tvätt av träningskläderna. Med alla de små plastknörtar jag (i benskydd, strumpor, skor och säkerligen diverse kroppsliga vrår) dragit med mig från Nolia till mitt gryt hade jag kunnat tappa upp en mindre bassäng och anordnat simvärldens första EM i cancerogen kortbana. 

 

Låt mig återkomma om svårigheterna att som 21-årig pojke kombinera en idrottande karriärsbana med sunda tvättvanor. Låt mig också återkomma efter Wallerstedts första bollpass imorgon. 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se