Några korta punkter från en läktarplats som vems som helst,

Jag var tvungen att gå hem och leta upp alla säsongers bloopers från The Office. 

 

Folk som skrattar. Och skrattar. Och skrattar. 

 

Allt för att komma på humörmässiga fötter igen, efter det nöjesmässiga dråpslag vi känner som "Ljungskile hemma". 

 

Jag ber om ursäkt för det undermåliga bloggandet i veckoslutet. Jag har haft min mor på besök. Hon kom upp till Umeå för att a) besöka en trädgårdsmässa och b) träffa sitt svarta, läktarplacerade får till son. 

 

Men man kan ju tyvärr inte bara blogga när folk segerrusigt pratar om karamellplaner i bussar efter premiärsegrar. Nej. Vi tar väl några snabba iakttagelser från min läktarplats. 

 

* Vi öppnar ganska positivt. Första, säg, tio-femton minuterna pressar vi högt och Ljungskile lyfter den ena planlösa färdballaden efter den andra och man tänker att "HA! Tänkte’rom komma till Gammlia å ta poäng med DET DÄR SPELET?!". 

 

* Man ser UFC rulla upp något hyfsat anfall, komma till något halvinlägg och man tänker, typ, att "vi har spelat ut Bajen här hemma. BAJEN!". 

 

* Man tänker ganska omgående att "bara vi får in några bollar bakom den där ena mittbacken, han som ser ut att förkroppsliga en Tipsextrasändning från sent sjuttiotal, så blir det åka av". 

 

* Man märker dock ganska snabbt att det inte blir så mycket åka av. Walle har väl aldrig, ens i hans ungdoms glada dagar, varit någon ensam toppforward; men han skulle, och det var väl så det var tänkt, kunna fungera ypperligt som en ren bollmottagare – om det är fullt av liv och rörelse kring honom. Att vi har yttrar som ligger och hotar i djupled. Rättvända innermittfältare som kommer och hämtar tillbakaspel. Vi har, märker man efter dryga kvarten, ingenting av detta. 

 

* Försommaren -96 satt jag med näbben full i rosa klappgröt. Jag hade just varit ute och förlorat halvannat rör Pogs på förskolegården när så blev inkallad för ett mål, mitt på blanka eftermiddagen, som skulle verkställa som utfyllare mellan förskolans lunch och hemmets middag. Jag satt där och tänkte att "NU vet jag var ’mellis’ betyder". Men så såg jag Kung Eriks position som släpande anfallare idag, den tjugonionde april 2012, och det var inte förrän då som jag verkligen insåg vidden i vad begreppet "att hamna på mellis" betyder. Vår Kung, vår (delade) kapten, vår outtalade speluppbyggare rörde bollen, vadå?, fem-sex gånger i den första halvleken. Jag såg hur han försökte leta sig ytor, men att han allt som oftast tvingades befinna sig helt utanför speluppbyggnaden. Ofta sökte han sig, i sin iver att få delta och bidra, så pass långt ner att han näppeligen hann fram för att fylla på i straffområdet när vi väl letat oss igenom. Det var tyvärr ett väldigt slöseri på en av de (den?) viktigaste offensiva resurs vi har. 

 

* Vi behövde heller inte tre innermittfältare för balansens skull mot just Ljungskile SK. I Uddevalla med omnejd är "innermittfältare" närmast ett skällsord och några man helst ska spela högt över. Och det kan man inte klandra de för. De hade två anfallare – Runnemo och (sitter ni ner? Smaka på det här anfallar-namnet) Steffen Vroom – som löpte på allt som skeppades deras väg och de satte en väldig press på våran backlinje såväl offensivt som defensivt. 

 

* Jag tyckte Kenny Pavey hade växt. Typ tio centimeter. Jag har alltid tänkt mig honom som relativt kort. Bitig, visst, men kort och koncis. Idag såg han ut att vara 1,90 lång.  Det kan eventuellt ha varit en synvilla orsakad av vårt mittfält – Chennouffi, Bohman, Wennebro, Kadhim är ingen NBA-lineup – men om inte fysiskt så växte han på mig som fotbollsspelare med, delvis sitt spel, men framför allt sitt avgörande mål. Han tittar verkligen upp, ser att Vlado tagit standardstegen ut för att vara med på det inlägg som elva gånger av tio kommer; och då drar han helt sonika till för drottning och fosterland. Och med den där träffen hinner inte ens en för dagen strålande Vlado (bara hans nylle gjorde på egen hand två frilägesräddningar) tillbaka till första stolpen. 

 

* Vi blir jobbigare framåt med Danny och Simon inbytta. Danny vinner väl varenda skarv han är uppe på (fortfarande för lite rörlighet djupledes intill honom dock) och Simon får fast bollen vid fötter och är den som medelst väggsmekning serverar Wennebro (bäste UFC-utespelare?) till den gyllene kvitteringschansen i slutskedet. 

 

* Ett slutskede där vi inte får till något riktigt tryck. Vi borde kanske, när allt som återstod var långa bollar för skarv, ha kunnat skickat upp någon av Marko eller Karl Morten som offensiv murbräcka och låtit någon annan sköta uppspelen. 

 

Det fanns många "vi borde kanske" idag. Vi gör ingen bra fotbollsmatch. Det är ingen bra fotbollsmatch. Jag skulle inte bli förvånad ifall min mor – efter dessa nittio minuter – nästa gång det vankas trädgårdsmässa förbiser möjligheten att hälsa på sin förstfödde bara för att slippa att dras med till Gammlia igen. 

 

Men. Jag har hållit på GIF Sundsvall igenom åtskilliga säsonger i den här serien. Senhösten -09 såg jag Giffarna, i slutstriden om de allsvenska platserna, bli överkörda med 0-3 mot ett då bottenkämpande Ljungskile hemma på IP. Jag är så pass luttrad att jag lärt mig att man inte kan förvänta sig någonting av den här serien. Så om nu någon – spelare, bollkalle, korvgubbe – trodde att vi, med vind i ryggen av en trepoängare, medelst "av bara farten"-argumentet skulle blåsa över Ljungskile så… ja, nej, det fungerar inte så. 

 

En lätt utvecklingsstörd man på någon busshållplats någonstans i Sverige har nog någon gång sagt att "Superettan är som en ask choklad… man vet aldrig vad man kommer att få". 

 

Umeå FC-Ljungskile. Resultat: Romrussin.