Återkommer,

Av , , 8 kommentarer 11

Jag kanske måste återkomma om det här, känner jag: 

 

Låt mig först bara säga att när Torbjörn tog upp beslutet inför spelartruppen innan dagens träning så började han sitt anförande så här, i allvarligt tonläge: 

"Erik Lundström har beslutat att ta en time-out från fotbollen på obestämd tid…"

Den gemensamma suck av lättnad som drogs genom klungan när han rättade sig ska enligt uppgift ha känts av hela vägen ut i Djäkneböle. 

Peter Rawet: ”Det är ingen överraskning”,

Av , , 2 kommentarer 25

En Umeå FC-bil. 

Tillhörande Danny Persson.

Parkerad utanför Arbetsförmedlingen. 

– Det förvånar mig inte. Man kan inte leva på att nasa trassliga prylar allena, säger A-Ekonomis Peter Rawet. 

 

UFC-bloggens skjutjärnsreporter, Guldspaden-aktuelle Erik Löfgren, lyckades med sitt tränade nyhetsöga upptäcka den mycket diskreta UFC-bilens uppseendeväckande parkering på tisdagen. 

Genast satte spekulationerna igång; inte minst på den redan oroliga Stockholmsbörsen. 

– Att Supporterprylar.se:s ägare syns utanför Arbetsförmedlingens kontor har skapat en väldig oro. Det var drygt tio år sedan IT-bubblan sprack, och vi minns ju hur det började med väldiga övervärderingar, berättar Peter Rawet. 

– Nu tror jag att det är supporterprylsbubblans tur att spricka. Gemene börsanalytiker har länge litat blint till att dessa prylnasare i all evighet ska fortsätta lyckas kränga de mest obscena produkter till hutlösa ockerpriser, men den föreställningen är närmast tvungen att spricka snart. 

 

– Tvåhundra kronor, säger du? För en Chelseadraperad mjukisapa? Det går inte att göra en realistisk profit med en dylik priskalkyl, dundrade Peter Rawet i kvällens A-Ekonomi. 

 

SVT:s ekonomiankare betonar dock att läget inte nödvändigtvis behöver vara så allvarligt för Suporterprylar.se. 

– Jag vet att Danny på sistone, via Micke Lustig, ska ha sålt prylar till spelare i det svenska landslaget så här i EM-tider. Något han varit barnsligt nöjd över. Kanske är det helt enkelt så att han i ett ögonblick av synnerligen svårartad hybris stegat in på Arbetsförmedlingen i ett försök att utannonsera en ny tjänst inom företaget, något som skulle lämna honom med mer tid åt att spela pingismatcher, förklarar Rawet. 

Har börsanalytikerna någon annan möjlig förklaring?

– De brukar ha en fantastisk vetelängd inne på arbetsförmedlarkontor, och det skulle inte vara första gången marknaden fluktuerar på grund av Danny Perssons omryktade sötsug. 

De illavarslande konkursrykten som omsvärmat Supporterprylar.se kommer bara dagar efter det att företaget fått skarp kritik för de trådsmala skyltdockor man använder sig av i sin marknadsföring. 

Chelsea Matchtröja 2012-13 (Hemma)

– Hela branschen känner ju till Danny Perssons egna sug efter sötsaker, och att då skylta med dessa ideal… det sticker förstås i folks ögon, säger Peter Rawet. 

 

Umeå FC – Ängelholm 1-3 (1-1),

Av , , 5 kommentarer 20

 

Så där äckligt hedersamt. 

 

Matchinledningen kanske inte gav publiken någon fotbollsestestisk ståfräs; att se Ängelholms backlinje i sakta gemak få rulla boll på egen planhalva – allt medan ett kompakt tiomanna-block till UFC-lag låg och lurpassade vid mittplan; men jag gillade det. 

Jag eftersökte en lägre utgångspunkt där Simon och, idag, Walle slipper ödsla energi – som skulle kunna nyttjas framåt – på lönlösa defensiva löpningar i motståndarnas uppspelsfas. 

Det var rätt, riktigt, nödvändigt och tvunget efter fyra raka hemmaförluster och ett uppenbart faktum om att bortaspelet, med allt vad det innebär i stundtaliga bussparkeringar och skyttegravar, fungerat så pass mycket bättre. 

Men. 

Grundproblemet blev detsamma; de defensiva omställningarna och de individuella misstagen. 

Innan 0-1-målet har (den åter igen f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-e) Wennebro spelvänt två-tre gånger i ett långt anfall; men så tappar vi, har inte helt koll på vem, bollen i fel läge; Ängelholm slår en (!) passning i djupled, det kommer ett skott, det släpps en för enkel retur, bollen hålls kvar, det kommer ett nytt skott och det släpps in ett alldeles för enkelt mål. 

För enkelt; mycket på grund av att Vlado fumlar in den, visst, men också på grund av hur lite Ängelholm behöver göra för att komma till en målchans. 

Jag har pratat med några spelare i laget och kommit fram till slutsatsen "det är som mest farligt för oss när vi har bollen under kontroll i ett längre anfall, högt upp på motståndarnas planhalva". 

Och det är ju trist att det ska vara så; för jag tycker att vi är ganska duktiga på det offensiva bolltrillandet, egentligen. Vi har framför allt Wennebro, men också Bohman, Kung Erik, och en överlappande Ali som gillar att finurligt lösa situationer medelst kombinationer på små ytor. 

Det är trevligt att titta på, det får motståndarcoacher att efter sina segrar berömma oss för "vår fina och positiva fotboll"; men det ger oss för stunden tyvärr inga mål, vinner oss tyvärr inga matcher. 

Vårt mål kommer när vi vinner bollen och får (en dittills närmast svag) Lundström rättvänd mot backlinjen och han, på gammalt kungligt manér, hittar Simons skosnöre i steget (en kombination vi minns från ifjol) och Mårtensson efter en trassligare mottagning får fram sin allra längsta tå för att peta bollen utom målvaktsradie och ordna en straffspark. 

Och – ett gult kort. Ett lag i medgång får, förstås, med sig en frilägesutvisning i det där läget (även om jag, som alla vänner av fotboll, egentligen är väldigt emot den matchförstörande regeln). 

Vi tar över taktpinnen efter målet och i paus har jag, för första gången sedan Hammarby-matchen, en känsla av att "det här kan vi verkligen vinna". 

Men. Precis som i Bajendrabbningen släpper vi in ett lättvindigt mål efter paus. Ett till billigt mål som "stjäl energi" igen, som Örjan uttrycker det efter matchen. Och det ska helt sonika bara inte få gå så enkelt att ta sig förbi Larsson vid straffområdsgränsen, det ska inte få stå och måttas i sekunder och – ja, den där bollen ska inte smita under Vlado. 

Mycket trist att vår bosniske jätte i målet verkar ha trassel med självförtroendet. Man såg tidigt, redan innan 1-0-målet, att han släppte konstiga returer och, va’de’verkade, inte hade modet att försöka greppa bollarna. 

Han har ju väntat alldeles för länge på att få stå i de högsta divisionerna; fan, rent rädda-boll-mässigt har ju jag, och säkert flera med mig, tyckt att han hållit allsvensk klass under de år då han istället fått prenumerera på titeln som Division I:s bäste. 

Hela läktaren tror fullhjärtat på att han är en målvakt av mycket gott Superettansnitt; det gäller att han börjar tro på det själv också. 

Vi skapar väl tyvärr inte mycket mer i kvitteringsväg än Bohmans svårartade nickförsök mot bortre gaveln och – jättechansen (som inte fångas på videon) när Walle får stå och nicka ner bollen mot Danny på bortre stolpen; en nernick som blir en aning för hög. Generellt gör vår rutinerade krigare ett mycket gediget jobb i defensiven, som bollvinnare och presspelare, men framåt har det gått ordentligt troll och det är inte som att man sitter som på nålar varje gång Walle har bollen, direkt. 

Och 3-1-målet. Jag vill inte ens börja härja om 3-1-målet. 

Mohammed har ett internationellt flyt i sitt offensiva steg och han vågar utmana på ett obrytt sätt som få andra; han är kort och gott en spelare som får folk att vilja komma till Gammlia för att känna en sydeuropeisk bris i det annars så karga västerbottniska fotbollsklimatet. 

Men. Är det någonsin tillåtet att, efter sex minuter på planen och vid ställningen 1-2, stå för ett så obefintligt hemjobb efter att ha blivit överspelad på mittplan vid en omställning; ja, då kan vi faktiskt hälsa hem. 

 

Annars.

… har jag aldrig sett en publik springa (!) från en fotbollsarena i sådan rask takt som när 1-3-bollen nuddade nätmaskorna bakom Vlado. Jag överdriver knappt när jag säger att jag såg folk hoppa över stolsrader för att hinna först till utgångarna och till varmkörandet av bilarna. "Fort! Ta termosen Kerstin, så springer vi, det blir förlust det här; i de här sammanhangen kan vi inte synas!", måste gubbarna ha skrikit. Det var ett avståndstagande som om det helt plötsligt försiggått våldsrelaterat tidelag ute på konstgräset. 

… imponerade Ängelholms egna Dinko Felic, -91:an Robin Simovic, storligen på topp. Han spelade smart, nyttjade sin längd, spelade på få tillslag, visade upp ett par fina fötter och en (för sin gänglighet) imponerande snabbhet. Och – framför allt! – kom inför året från, trumjävlavirvel, Division II. 

… är Wennebro för bra. Det fattas vassare avslut; i övrigt måste Björn-Åke Lingesten nästan vilja kopiera upp match-DVD:n och ha videogenomgång för Björnligan. 

… vill jag med det sagt säga att även Kung Erik växte sig in i matchen och landade väl till slut på ett bra betyg. Och med det sagt (att vi med två bra innermittfältare borde ha kontrollerat mittfältet) så brukar en vinst av innermittfältet ofta leda till en vinst av matchen. Men inte för oss. 

… blev jag mycket besviken över att Sundsvalls Tidning och Dagbladet slog ihop och gjorde en gemensam hemsida om GIF Sundsvall i vintras; www.forzagif.se. Det blir alltid lite sämre när de inte konkurrerar och så vidare, och så vidare. Men. Folket i Medelpad kan likafullt fortfarande skratta sig lyckliga över den lokala fotbollsbevakningen. Jag vet att jag sitter på helt fel stol här (med VK-blogg och allt) men snälla nån; att som enda matchgrej slänga upp ett tolv minuter långt klipp från presskonferensen där två minuter går åt att filma bord, peta lins och snurra runt kameran långt innan tränarna äntrat podiet. Ojvoj. Hur lång tid tar det att klippa bort inledningen med det simplaste av redigeringsprogram? Tjugo sekunder? Det går väl mig veterligen att göra även i telefonen. 

… den stora frågan på presskonferensen verkade vara varför i hela friden stackars Henke Sennström fick hoppa in i slutskedet. Jag vill inte svara å några tränares vägnar (jag hör inte riktigt vad Örjan och Stuart svarar) men även stora internationella tränare har gjort dylika byten där man plockat ut offensiva krafter och petat in bollvinnare vid underlägen (ärkegrisen De Jong har kommit in vid några Manchester City-underlägen, bland annat). Detta med den enkla motiveringen att "för att göra mål måste du först erövra bollen". 

… var det åter igen mycket stelt att ta sig in på matchen. Jag gav bort båda mina biljetter och fick helt enkelt lita till att någon grindvakt skulle känna igen mitt trassliga plyte. Jag samlade mod – skämnaden i att måsta stå och argumentera för sin rätt att komma in på sitt eget lags matcher – och yppade ett nervöst "tjena". "Hej", sa vakten och jag tittade på honom i säkert fyra-fem sekunder ifall han skulle säga någonting mer. Han bara tittade på mig. Jag tog ett trevande förstasteg framåt för att se ifall han skulle höja armen i en blockad. Det gjorde han inte. Jag knallade in under fortsatt tystnad med en sällan upplevd lättnad i bröstkorgen. 

… pauskorven var inte mer än godkänd. "Tjena", trevade jag fram igen. "Hej", sa tant i kassan och efter fyra-fem sekunder av tystnad sträckte jag fram näven för att se ifall den i samförstånd skulle fyllas av en brödförsedd kokt. Det gjorde den inte. Men en beställning och femton kronor senare kunde jag kvittera ut en korv och för UFC-bloggens räkning (jag kommer fakturera VK) ge den ett betyg på två starka solar. 

 

Erik Löfgren heter jag och finns för mina åsikter att nå kommentarspårsledes eller via hederlig lavettutdelning på stan. 

Sanningen bakom hemmaspöket,

Av , , Bli först att kommentera 14

Umeå FC ståtar med noll poäng efter fyra hemmamatcher. 

En del av förklaringen – grilloset. 

– Det går knappt att andas, säger UFC:s svenska högerback, som vill vara anonym. 

 

Den Bullmarksfostrade högerbacken ska ha störts av den täta grilldoften på Gammliavallen vid såväl uppvärmning som vid äntrandet av planen innan matchstart. 

– Det går knappt att andas, ska högerbacken ha sagt, återberättar ytterligare en anonym UFC-källa.

Ska han ha menat att andnöden berodde på att det täta grilloset hindrar luftvägarna eller att han blir så sugen på hamburgare att burgarsuget slår ut andningen?

– Det är fortfarande oklart, säger den ytterligare UFC-källan om ursprungskällans uttalande, innan han lägger till:

– Men han ska tydligen veta exakt vilken grill vilket speciellt os kommer ifrån. 

UFC-bloggen har, självklart, tagit upp frågan Facebookledes med klubbens säkerhetsansvarige Erik Springer. 

– Satan! Det är grillarna det beror på alltså, säger Springer med den knappt märkbara ton av ironi som internetrelaterade konversationer bjuder. 

Hur ska ni gå till väga i frågan?

– Vi måste ta upp det i ledningsgruppen där Mikael Ek är ordförande, förklarar Springer och adderar känsloyttringen blinkgubbe. 

UFC-bloggen har försökt nå Mikael Ek, korv-koordinator i Umeå FC, utan lycka och det gäller således bara att vänta och se ifall grillarna är omstyrda och problemet åtgärdat ikväll. 

Adam Chennoufis gårdag och VF-Coachen-uppdatering,

Av , , Bli först att kommentera 12

Söndagsträningen börjar klockan tio. 

 

Klockan 10.15, när truppen stått och spelat kvadrat i solgasset i dryga kvarten, kommer Adam Chennoufi i sakta gemak vandrande längsmed läktaren; försoven och mycket väl medveten om de bötesekonomiska konsekvenserna av detta. Jag själv försov mig en gång ifjol då jag en helgmorgon med 10.00-träning inte slog upp ögonen förrän vid halvtolvsnåret; det kostade mig inte bara en väldig skämnad och en höst fylld av morgonförlagda pikar utan även en 400-kronorssalva i ett redan ekonomiskt ansträngt hushåll. 

 

Det pratades om att Chennoufi, likt Walle och Danny som missade morgonsamlingen (men hann till planet!) efter matchen mot J-Södra, skulle knyckas på en trehundring. 

 

Någon halvtimme senare, under en uppspelsövning för startelvan, så slår Henke Sennström en av sina patenterade färdballader för att spelvända ut på högerkanten. Den blir brant, Adam maxlöper för att hinna upp den och rädda inläggsläget, sträcker ut bredsidan högt jäms med sidlinjen i en mottagningsvinkel som stela mittbacksresar får känningar i baksidan bara av att kolla på. 

 

Och det högg tydligen till lite i baksidan. Inte så farligt mycket, lät det dock som. 

 

– Det högg till lite, men det hann inte hugga till så där riktigt, har jag (som den store journalist jag är) för mig att han sa när han låg vid bänken med det islindade benet i högläge. 

 

På kvällskvisten såg jag samma ben igen; då liggandes med foten på planen när GUIF hemmaslog Sandåkern med solklara 6-0 uppe på Ålidhems konstgräs. Visst; det var bra publiktryck när Gammlia tog emot Hammarby i april, men jag har knappt ens sett matcher på teve där publiktrycket är så stort att domaren får stoppa spelet två gånger för att backa åskådarna från sidlinjerna

 

Jag var främst där, tillsammans med Sundsvallsbördig vän, för att kika på det Sandåkern som han gjort några träningar med och som han tänkt spela med till hösten. Men när jag ändå stod och huttrade i nittio minuter kan jag inte undgå att passa på att även putsa till min VF-Coachen-elva. 

 

Ut med Perpetua som "Stigga" påstod hade skadat sig och åkt på landslagssamling (det låter inte som någon poänggivande kombo) och in med – trumvirvel – Sandåkerns Mohsen Khan som när han väl fick bollen snurrade friskt och som, trots att hans lag blev utrullat, tog sig till några chanser som kunnat resultera. Ketchupeffekt att vänta när hans lag möter ett trassligare kollektiv än GUIF. Och allt till tonerna av det facila priset 800 000. 

 

Gjorde dessutom, enligt Sandåkerns lagsida, starka fem mål på tio matcher under 2011 års Division IV-spel. 

 

Det är en personlig förlust – en av drömelvekarriärens tyngsta – att behöva konstatera det; men det uppmålade scenariot där Andreas Lonnakko efter en vinter av bollnickande i stimulilösa Frostkåge skulle ta samåkarbilen in till Drängsmark eller Ostvik och med sin 1,90 centimeter gängliga kropp påbörja samma osannolika saga till fotbollsresa som sin förebild Peter Crouch; det scenariot verkar inte spela upp sig i norrfyran. 

 

 

In istället med GUIF:s Andreas Pettersson som med fysik och löpvilja gjorde precis som han ville med oresoluta Sandåkernspelare. Såg ut att spela på en offensiv vänsterflank vilket gjorde att det vattnades lite i gipan på mig när jag fantiserade om att han kunde vara listad som mittfältare av de ansvariga på VF-Coachen. Nu var han forward, men bara de slutar vila honom (han vilades på bänken hela andra halvlek) så kommer det rassla till ordentligt i målkolumnen. 

 

Jag skulle egentligen också velat kränga in någon av GUIF:s mittbackar också då de allt som oftast trillade upp i banan med boll på offensiva räder. En knoppade dessutom in en hörna. Det får bli nästa vecka. 

 

Vem är bäst i laget?, frågade jag mitt sällskap som gjort två träningar med Sandåkern. 

– Johan, han som spelar vänsterback, svarade han. 

 

Okej, tänkte jag, och märkte inte förrän halvannan kvart senare att det var UFC-utlånade Johan Wilhelmsson som huserade längst där borta på vänsterbacken. 

 

Han gjorde ju någonting i stort sett varje gång han hade bollen, Wilhelmsson, men det var bara det att han hade bollen så väldigt sällan. Ett resursslöseri av sällan skådat slag att nyttja fyrans bästa vänsterfot blott på den egna planhalvans vänsterflank och jag måste avråda allmänheten att investera drygt enånhalv miljon av era surt förvärvade VF-Coachen-slantar på mittfältaren Johan Wilhelmsson. 

 

Min vän, som kommer spendera sommaren i anrika Söders BK i Medelpadsfemman, kan kanske bli en attraktion till hösten med den riviga, slitiga innermittfältsstil som gjorde att han högsommaren -02 nöp min innermittfältsplats. Ett självförtroendehämmande trauma för den tvåfotsdribblande tolvåringen som såg på sig själv som Sidsjöns Zidane – ett han kanske ännu inte riktigt hämtat sig från. 

Bland kräftor, stålbågar och Petter Smart,

Av , , Bli först att kommentera 11

Jag borde börja med att knäppa ett kort på min diskho, ett på mitt matbord och ett på min strykbräda. 

 

Bara för att bevisa hur jag – efter halvannat halvår i konstant mörker, kyla och snålblåst – släpper allt vind för våg när solen och den tjugogradiga värmen kommer. 

 

Till alla dessa bortglömda husliga sysslor har även UFC-bloggandet flyktigt sorterats. 

 

Jag ber om ursäkt för det; men ni vet, det där bittra bränslet som den här bloggen ofta drivs av har inte infunnit sig. Min bitterhet har inte dagligen tankats av det sedvanliga snedregnet och de styva kulingarna som möter en när man på en gnisslande gammal cykel försöker ta sig över Tegsbron.

 

Men vi tar väl oss en alldeles för lång genomgång, förlåter och går vidare?

 

Vi börjar i torsdags. Årets första riktiga sommardag, om jag nu inte missat något när jag suttit inne och låtit Giffarna erövra Europa på Football Manager. 

 

Jag hade nog gissat på Jens Junior. Kanske Jonte Jonsson. De har den där steka-i-solen-auran som skulle kunna få var och en att glida in i omklädningsrummet till kvällsträningen som en dillstakad kräfta efter årets första sommardag. 

 

Inte jag. 

 

Men efter en morgonträning med Björn-Åke på ett solgassande Gammlia följt av ett par timmars lunchande tillsammans med Henke på TC (där jag moloket minns tillbaka på hur jag medelst "nej, jag vill sitta här i solen"-kommentar fick Henke att byta plats) så var det jag som fick försöka smyga fram till min plats utan att någon skulle upptäcka – och smäda – det faktum att jag såg ut att agera levande reklampelare åt Heinz. 

 

Gick sådär. 

 

I helgen gick någonting de kallar Brännbollsyran av stapeln. Jag var där å, ehm, UFC-bloggens vägnar och rekade först en kort sväng i fredags tillsammans med Kung Erik, för att sedan hinna med en flertimmars finalsittning på lördagen. 

 

Det vi tar med oss? Intryck om en storslagen folkfest, något sämre sport (varför är planen så förbannat stor? "Jaha, där vevade han iväg bollen tvåhundra meter; ja, vilket slag, kolla!, sinnessjukt!; han hinner hela vägen till andra konen") och framför allt en illavarslande låsning i nackpartiet. 

 

En låsning vid vridning åt båda håll som – jag har verkligen letat andra förklaringar – bara kan ha uppstått av det faktum att hela Västerbottens klassdamselit verkade vara på plats uppe på ängarna och att nacken därför i ett försök att skåda all kringflackande klass ska ha tänjts ut. 

 

(OBS! Ej skämt eller överdrift)

 

… jag träffade Giffarnas vänsterback David Myrestam i fredags och konstaterade att a) den unge mannen har ett hjärta som fortsatt bultar för Umeå FC och b) det där med "EM-uppehåll" lät som något även Superettanspelare kunnat tänka sig i juni. 

 

Efter söndagsmorgonens inför-match-träning krävde närmast väderleken att man letade sig ner för en lunch på stan. När såväl O’Learys som Allstar inte tänkte slå upp portarna förrän vid tvårycket föll valet på innerstadens allra bäst placerade uteservering; Bishop’s. 

 

Bäst placerad just nu, ja. Sittandes och väntandes på maten kom dock entreprenören Walle på en affärsidé om att öppna ett uteställe på ett ännu bättre läge, stans nog allra bästa, det som numera upptas av…

 

… en cykelparkering och ett litet obskyrt kebabkrypin dold bakom en björk. 

 

"Och ni ser björkarna där… det skulle behöva heta nånting med björkar… ’Pollendisco’, kanske!", spånade Walle. 

 

"Eller… vad heter den där pollenmedicinen?". 

 

"KLARITYN! Så skulle stället heta", slog han sedan fast innan hans amoklöpande patentsökarhjärna direkt svävade iväg i nya tänkbara satsningar; jag har för mig det var tal om någon revolutionerande bysthållare i ädlaste stål. 

 

Roligast var dock, som det så ofta är, att höra Karl-Morten sitta och behöva stå till svars för sitt språk igen. Den här gången förhördes han på Kalle Anka-figurer och, ja, jag vet inte hur bra det humoristiska kan återges i skrift, jag vet inte ens om det egentligen är humoristiskt, men jag vet att vi alla skrattade mycket gott. 

 

Danny: Vad heter Knatte, Fnatte och Tjatte?

Kalle: Ole, Dole och Doffe. 

Danny: Har ni inte en ramsa som går "Ole, Dole, Doff"?

Kalle: Jo. 

 

Danny: Farbror Joakim, då?

Kalle: Onkel Skrue. 

 

Danny: Uppfinnar-Jocke?

Kalle: Petter Smart. 

 

Det gick inte att återskapa, nej. Tyvärr. 

 

Jag är väl medveten om hur oortodoxt det är att sitta som bloggare i ett sällskap av, nåja, fotogeniska fotbollsproffs (ÄNNU MER NÅJA) fotografera en omgivande cykelparkering istället för att medelst läcker filterlösning på mobilkameran fotografera sällskapet (Joel, Walle, Kalle, Danny, Henke, Simon, Jonte Johansson) och månne också en närbild på min smäckra köttbit. 

 

Men… får man typ säga att det var gott, ändå? Fyra solar (!) vill jag frikostligt dela ut till Bishop’s som innan "Klarityn" öppnar får sägas sitta på stadens bästa läge. 

Kycklingsfogden,

Av , , 2 kommentarer 25

Vi har pratat för lite om Homeland-gruppen; ett slutet sällskap inom Umeå FC:s ramverk som kvällstid ses för att sträckse första säsongen av den hittills fantastiska serien Homeland. 

 

 

Igår rev vi av avsnitt sju, åtta och nio och stod sedan inför ett synnerligen svårt beslut, när serien lämnade oss hängandes över en klippavsats. Ta ett avsnitt till nu, klockan var omkring tio, och sedan bara ha de två säsongsavslutande avsnitten kvar till nästa gång; eller lägga band på sig och spara en trippel?

 

Nåväl. Under dessa diskussioner var Simon Mårtensson den ende som verkligen vurmade för tidsaspekten, då Karl Morten och Kung Erik (fotbollsproffs), Danny (prylnasare vars arbetsdag innefattar några fåtaliga paketinslagningar mellan otaliga pingismatcher) och Hovnarr Erik (fattighjon) alla kunde tänka sig att offra ytterligare en knapp kvällstimme. 

 

Det var i tids- och sömnresonerandet som följande konversation tog plats, en konversation som visar att trots att Kalle anpassat sig till ett svensktklingande talspråk på ett föredömligt sätt (varje gång man träffar hans flickvän och inte förstår ett ord märker man vilken lång språkresa han har vandrat) så kan det fortfarande uppstå komiska förvecklingar:

 

Kalle: När börjar du?

Simon: Jag ska vara där kvart i åtta.

Kalle: Vart är det du jobbar?

Simon: Kronofogden. 

Kalle: Du jobbar med kycklingar?

 

Man kan dock inte klandra Karl Morten som säkert undermedvetet snappat upp hur väldigt ofta Simon yppar just meningen "MEN DET VAR VÄL EN REJÄL KYCKLINGSKALLE" om någon besvikelse. Jag gillar förvisso hur nära Simon har till kokning på träning; men för hans eget välbefinnande kanske det vore tacknämligt att söka sig en slaktartjänst på Kronfågel för att få ut lite aggressioner dagtid. Och när jag hittade "Tidskriften Fjäderfä" (som alltså finns på riktigt) kände jag mig tvungen att Paint-ledes måla upp ett scenario. 

 

UFC – Halmstad 0-4 (0-2),

Av , , 1 kommentar 14

Vi har två innermittfältare idag; Fredrik Wennebro är bättre än jag någonsin sett honom tidigare (förmodligen bäst på plan), Hampus Bohman gör det helt okej – ändå förlorar vi, sett över nittio minuter, mittfältet totalt. 

 

Det finns, rent fotbollsanalytiskt, något strukturellt fel i den ovanstående meningen. 

 

Båda gör det bra – ändå blir det helt värdelöst. 

 

Det är genomgående över hela banan; det är svårt, i alla fall för mig, att peka ut någon som särskilt misslyckad i afton. Spelare för spelare, på ett individuellt plan, är de allra flesta godkända, någon (typ Chennoufi?) till och med bra, en (Wennebro) fantastisk. 

 

Men som elva-mot-elva-spelande fotbollslag i Superettan är vi ju, faktiskt, bedrövliga. 

 

"Vi jobbar inte som ett lag"-utspelet brukar betyda att man har ett koppel El Hadji Diouf-typer som obrytt lunkar omkring med tankarna på nya gulddraperade bilar. 

 

Men vi jobbar hårt. Vi springer mycket. Som spelare, till viss mån som lagdel – men vi springer idag inte som ett lag och som en enhet. 

 

Vi videoanalyserade Östermatchen härom veckan och vi pausade när Öster efter bollvinst utanför eget straffområde ställer om med sex rättvända spelare mot vår backlinje. I stillbilden ser man inte en tillstymmelse till en enda mittfältare. Vart är alla?, frågar någon. 

 

– Men mittfältet är ju däruppe, svarar en mittfältare. 

 

När man inte flyttar laget upp och ner tillsammans, när man inte håller det kompakt mellan lagdelarna, när man inte balanserar, när man bara pressar med två tredjedelar av laget, när man bara faller tillbaka med två tredjedelar av laget; ja, då spelar det inte ingen roll hur fantastisk, säg, Wennebro är med bollen under matchens alla nittio minuter – då förlorar vi med 4-0 mot ett effektivt Öster och mot ett rakt och krusidullbefriat Halmstad i Superettan. 

 

"Vi måste spela mer som på bortaplan", pratades det om i omklädningsrummet efteråt. Och, ja, kanske skulle det kunna se tråkigt ut om vi skulle lägga oss i låga utgångspositioner på hemmaplan – att inte Danny och Simon tvåmannapressar deras backar kring sista tredjedel i uppspelsfas – men, hej, gemene Umeåbo verkar inte direkt lyrisk över att vallfärda till T3 Arena som det är i nuläget heller (dagens publiksiffra på 1022 åskådare kändes väl närmast kryddad?). 

 

Och någonting måste vi ju göra, efter 0-8 på två hemmamatcher och 1-11 och nollade i poängkolumnen på Gammlia i år. 

 

Idag låg backlinjen väldigt lågt, de var – berättade de efter matchen – "rädda för långbollarna" som vi pratat om att Halmstad ständigt sökte mot deras två, o så duktiga, anfallare. Mittfältet sjönk då följaktligen också ner – men hade inte vett eller karisma nog att ropa hem även Simon och Danny som istället cirkulerade runt och slösade energi på ett meningslöst en- och tvåmannapresspel som a) nöp ork som kunnat nyttjas framåt och b) gjorde att vi hade nio istället för elva man bakom bollen när Halmstads uppspel väl slogs. 

 

Jag förespråkar inga skyttegravar – även om det uppenbarligen är så man vinner de stora europeiska titlarna nu för tiden – men ett lägre utgångsläge där vi har ungefär lika långt mellan backlinje-mittfält som mittfält-anfall och där vi ligger med anfallare som istället för att skära av passningen ytterback-mittback på motståndarnas defensiva tredjedel (jag har aldrig hört någon bävande säga "det David Luiz gör med en fotboll gör Richard Magyar med en apelsin"; vi lär nog kunna låta honom få bollen då och då) kan ligga och täcka av inspel på innermittfältare. 

 

Något. Annat. 

 

Något. Bättre. 

Läs bara igenom det här om ni inte har n-å-g-o-t annat för er, så återkommer jag på riktigt efter matchen,

Av , , 1 kommentar 13

Känner ni till jetlagen som bara drabbar bänkspelare i västerbottniska Superettanlag efter bortamatcher i Jönköping?

 

Jag har sett många Superettanbänkar i mina dagar. Jag har närmast gjort det till en proffession att tillryggalägga mil för att se fotboll från träbänk eller, till fint, plastdraperad stol intill sidlinjen. I GIF Sundsvall år 2010 åkte jag buss till och från närbelägna orter som Landskrona, Ljungskile, Trollhättan och Falkenberg. 

 

I Umeå FC flyger vi kors och tvärs genom den svenska andraligan och jag, som moloket fått sitta hemmavid hittills, har fått något närmast drömskt i blicken när reseuppläggen har diskuterats. 

 

Jag tycker den här smäckert ihopklippta matchvideon (som fråntar mig möjligheten att säga att Adams frispark "tog på någon i muren och letade sig in") ger er det mesta ni kan tänkas behöva veta om själva matchen: 

 

Jag tycker också att vi, om tid finns, stannar upp och noterar den David Brentskt flackande blicken efter Stuarts ohörbara skämt efter Mats Grens utläggning som slutar vid 2:30.  

 

Efter matchen? Buss Jönköping-Göteborg. Framme på hotellet intill Landvetter vid, säg, elva-halv tolv. Middag. Tallrikar tomma och diskussioner utebbade vid halv ett. Släckning på hotellrummet kring ett-snåret. Nattligt uppvaknande där man inser att man helt oförhappandes och ofrivilligt nypt en statisttröja i någon Paranormal Activity-uppföljare. Under en närmast skakande rädsla för liv, hälsa och psykiskt välbefinnande huttrar man till sig kanske två timmars sömn. Väckning 06.00. Frukost. Alla är där, noterar jag, förutom Walle och Danny. Jag påtalar det inte. Tänker att dylika rävar säkert lagt sig till med pensionärsmässiga uppstigningar och därför redan ätit sin frukost i en ännu arlare otta. 

De dyker dock inte upp till vandringen mot Landvetters flygplats, inte vid incheckningen, inte i kön till bordningen. Då, 07.15, en kvart innan planet skulle lämna mark, ska Danny, av egen fri vilja och utan mekanisk väckningsapparatur, ha vaknat. 

Det är faktiskt imponernade och hedersvärt att de, medelst språng och (antar jag) åsidosättande av hygieniska morgonrutiner, hann. 

Men det kostar likafullt de båda rävarna dryga böter på – översatt i Danny Persson-valuta – vinstskillingen för åtskilliga Chelsea Miniatyrbuss (Vit). 

 

Väl hemma i Umeå körde vi som inte spelade helt slut på oss i den 17.30-träning där Micke Lustig kom, sågs och sträckte till ljumsken en aning på en skottövning. 

 

Det var en jävla resa och det har tagit mig en beskedlig tid att återhämta mig från denjönköpska jetlagen.

Ett visst mån av gamnacke, den som infinner sig när du inser att du inte är på den startelve-aktuella tapeten – inte ens på en liten bård – ens efter åtta insläppta på två matcher eller elva på tre, har också spelat in till att jag kvällstid de senaste dagarna prioriterat annat, dels värdsliga ting som sömn, men också grillkvällar (!), Homeland-aftnar (!!!) och så igår Champions League-finaler. Ni hör; dylika tillfällen (en frukt av ett hårt lobbyarbete, ett ständigt överhörande och ett direkthuggande på allsköns olika höftinbjudningar) har man inte råd att tacka nej till när ens hela sociala leverne brukar kunna sammanfattas av det här Michael Scott-citatet:

 

Men igår fick jag ånyo upp suget, via en dag fylld av små Gunde Svanska "INGENTING ÄR OMÖJLIGT"-ögonblick. 

 

17.10: Ser Julien Faubert värma upp för West Ham. Påminns om att ibland kan du bli träffad av blixten men att det är långt ifrån det mest oväntade som rakt-upp-och-ner kan drabba en människa. 

 

23:15: Ser ett engelskt lag, flankerat av bland andra Ryan Bertrand, Salomon Kalou och Bosingwa (de trassligaste kanter en CL-final sett sedan Djimi Traoré och Vladimir Smicer bildade vänsterflank 2005), vinna över ett tyskt lag i en final på tysk mark – på straffar. 

 

23:30: Ser ett utklätt sjörövarband hålla låda på Kulturnattas största scen. Jag blir så pass trollbunden i hysteriskt oavbrutet skrattande åt hela trassligheten att jag tvingas stå kvar och lyssna igenom någon låt. Jag konstaterar att det är vuxna män utklädda i fullskaliga sjörövarmunderingar och ambitiös sjörövarrekvisita (en gång hänger sig frontmannen, av mycket oklar anledning, i en snara i framför ungdomarna i en klassisk ironisering av sjörövarsjälvmord) som spelar bedrövlig, sjörövarrosslande Hoffmaestro-musik. Det måste vara den sämsta hybrid musik-Sverige avlat fram sedan Dr Bombay. Men för mig var det ytterligare en ögonöppnare på hur det, alldeles oavsett vad du gör för val i livet, inte verkar gå att misslyckas. Finns det plats för sjörövar-Hoffmaestro i den här tideåldern; då finns det en plats för oss alla. 

 

I övrigt vill jag rikta gratulationer mot arrangörerna bakom hela Kulturnatta. När jag ledde min cykel på väg hem genom staden i lördagsnatten hade jag alltid den där överhängande rädslan över att när som helst kunna bli knivstucken i dunklet; något som fick en att hålla blicken flackande kring sig så till den milda grad att man, vips, kunde ha stigit i en uppkraxad sylt av Bussola, fulöl och lakritsremmar. 

 

Nåväl. Nu trotsar vi väder och tevesoffslafens mjukhet och tar oss till Gammliavallen för möte med anrika Halmstads BK. 

 

Efter tre raka hemmaförluster måste ledmotivet hämtas den lokalt aktuelle Mats Ronander, som var det stora dragplåstret under helgens festligheter: 

 

"Gör mig lycklig nu". 

Dagens outfit med Fredrik Wennebro,

Av , , Bli först att kommentera 31

Hej. 

 

Jag berättade härom veckan fascinerat om hur Luis Morrison-Derbyshire var klädd. Ni vet; den provspelande mittbacken som efter en vecka hos oss skulle vidare och "try for Le Havre" i franska Ligue 1 (JOJO! Hade jag sökt mig från UFC hade mina kontakter kanske kunnat ordnat halvannan provträning med Real Holmsund). 

 

Luis Morrison-Derbyshire var, trots sina ringa arton vårar, inte bara byggd som Christoffer Samba – han hade dessutom anammat den oerhört bekväma klädstil som bara riktiga fotbollsproffs som hasar sig mellan Playstationet och omklädningsrummet kan bära upp. 

 

Den gråa mjukisdressen i det där flercentimetrigt tjocka fabrikatet – ni vet; sånt där fabrikat som får varje påklädning att kännas som ett bad i mjukmedel. Och Dr. Dre-lurarna som sitter så där slött snett över örgiporna. 

 

Självklarheten i hela uppenbarelsen. Det är ingen i årets upplaga i Umeå FC som är tillräckligt mycket Fotbollsproffs för att vara i närheten att pulla det off. 

 

Men med det sagt; nog finns det outfits värda att titta närmare på även i vårt modesta Superettakollektiv. 

 

Först ut i den modebloggande bildserien är Fredrik Wennebro: 

Jag ringde upp Cafés modechef Daniel Lindström: 

– Vita byxor? GAH! Cravings! Det är sååå rätt i vår och sommar. Har dom en sån där skön naturlig slitning? Det låter jäkligt fräscht. 

– Och han matchar upp med en mörkare tröja, säger du? Det låter heeelt rätt. Vad är det för ett märke? "Björnligan"? Njäe… så här på rak arm är det inget jag känner igen, men svenskt mode är på rejäl frammarsch och det känns som att det blommar upp nya uppstickare hela tiden. 

– Är det han från Snook som står bakom "Björnligan"? Nähä. Jaha. Björn-Åke Lingesten, säger du. Jag har dålig koll på norrländsk design. Det är från Umeå, eller? Åh, fan. Micke Lustig, han landslagsstjärnan, har setts i deras tröjor? Det låter ju som något man borde kolla upp. 

– Det kan ju ibland bli för tydliga kontraster mellan vitt och svart… jaha, vita inslag? På tröjan? Som typ matchar byxorna lite? Satan.

– Jag måste få flika in att han verkar ha tänkt på allt, den här Fredrik (skratt). 

– Hur menar du att tröjan är nött? Typ lite Gant Rugger-känsla? Typ lite åt det hållet? Det låter inte alls fel. 

– Är det något som är riktigt tydligt på tapeten här nere i Stockholm så är det att bryta av en outfit med ett par färgglada gympaskor. Det ger den där härligt sportiga looken. Röda skor, säger du, och det låter som att det ligger precis i den modemässiga tidslinjen. 

– Nu har jag ju inte sett bilden själv, men som jag förstått det så står det väl alldeles klart att vi pratar om en väldigt modeintresserad ung herre, förmodligen från Stockholm. Innerstan. Gissningsvis reklamare.