UFC – Halmstad 0-4 (0-2),

Vi har två innermittfältare idag; Fredrik Wennebro är bättre än jag någonsin sett honom tidigare (förmodligen bäst på plan), Hampus Bohman gör det helt okej – ändå förlorar vi, sett över nittio minuter, mittfältet totalt. 

 

Det finns, rent fotbollsanalytiskt, något strukturellt fel i den ovanstående meningen. 

 

Båda gör det bra – ändå blir det helt värdelöst. 

 

Det är genomgående över hela banan; det är svårt, i alla fall för mig, att peka ut någon som särskilt misslyckad i afton. Spelare för spelare, på ett individuellt plan, är de allra flesta godkända, någon (typ Chennoufi?) till och med bra, en (Wennebro) fantastisk. 

 

Men som elva-mot-elva-spelande fotbollslag i Superettan är vi ju, faktiskt, bedrövliga. 

 

"Vi jobbar inte som ett lag"-utspelet brukar betyda att man har ett koppel El Hadji Diouf-typer som obrytt lunkar omkring med tankarna på nya gulddraperade bilar. 

 

Men vi jobbar hårt. Vi springer mycket. Som spelare, till viss mån som lagdel – men vi springer idag inte som ett lag och som en enhet. 

 

Vi videoanalyserade Östermatchen härom veckan och vi pausade när Öster efter bollvinst utanför eget straffområde ställer om med sex rättvända spelare mot vår backlinje. I stillbilden ser man inte en tillstymmelse till en enda mittfältare. Vart är alla?, frågar någon. 

 

– Men mittfältet är ju däruppe, svarar en mittfältare. 

 

När man inte flyttar laget upp och ner tillsammans, när man inte håller det kompakt mellan lagdelarna, när man inte balanserar, när man bara pressar med två tredjedelar av laget, när man bara faller tillbaka med två tredjedelar av laget; ja, då spelar det inte ingen roll hur fantastisk, säg, Wennebro är med bollen under matchens alla nittio minuter – då förlorar vi med 4-0 mot ett effektivt Öster och mot ett rakt och krusidullbefriat Halmstad i Superettan. 

 

"Vi måste spela mer som på bortaplan", pratades det om i omklädningsrummet efteråt. Och, ja, kanske skulle det kunna se tråkigt ut om vi skulle lägga oss i låga utgångspositioner på hemmaplan – att inte Danny och Simon tvåmannapressar deras backar kring sista tredjedel i uppspelsfas – men, hej, gemene Umeåbo verkar inte direkt lyrisk över att vallfärda till T3 Arena som det är i nuläget heller (dagens publiksiffra på 1022 åskådare kändes väl närmast kryddad?). 

 

Och någonting måste vi ju göra, efter 0-8 på två hemmamatcher och 1-11 och nollade i poängkolumnen på Gammlia i år. 

 

Idag låg backlinjen väldigt lågt, de var – berättade de efter matchen – "rädda för långbollarna" som vi pratat om att Halmstad ständigt sökte mot deras två, o så duktiga, anfallare. Mittfältet sjönk då följaktligen också ner – men hade inte vett eller karisma nog att ropa hem även Simon och Danny som istället cirkulerade runt och slösade energi på ett meningslöst en- och tvåmannapresspel som a) nöp ork som kunnat nyttjas framåt och b) gjorde att vi hade nio istället för elva man bakom bollen när Halmstads uppspel väl slogs. 

 

Jag förespråkar inga skyttegravar – även om det uppenbarligen är så man vinner de stora europeiska titlarna nu för tiden – men ett lägre utgångsläge där vi har ungefär lika långt mellan backlinje-mittfält som mittfält-anfall och där vi ligger med anfallare som istället för att skära av passningen ytterback-mittback på motståndarnas defensiva tredjedel (jag har aldrig hört någon bävande säga "det David Luiz gör med en fotboll gör Richard Magyar med en apelsin"; vi lär nog kunna låta honom få bollen då och då) kan ligga och täcka av inspel på innermittfältare. 

 

Något. Annat. 

 

Något. Bättre.