Umeå FC – Ängelholm 1-3 (1-1),

 

Så där äckligt hedersamt. 

 

Matchinledningen kanske inte gav publiken någon fotbollsestestisk ståfräs; att se Ängelholms backlinje i sakta gemak få rulla boll på egen planhalva – allt medan ett kompakt tiomanna-block till UFC-lag låg och lurpassade vid mittplan; men jag gillade det. 

Jag eftersökte en lägre utgångspunkt där Simon och, idag, Walle slipper ödsla energi – som skulle kunna nyttjas framåt – på lönlösa defensiva löpningar i motståndarnas uppspelsfas. 

Det var rätt, riktigt, nödvändigt och tvunget efter fyra raka hemmaförluster och ett uppenbart faktum om att bortaspelet, med allt vad det innebär i stundtaliga bussparkeringar och skyttegravar, fungerat så pass mycket bättre. 

Men. 

Grundproblemet blev detsamma; de defensiva omställningarna och de individuella misstagen. 

Innan 0-1-målet har (den åter igen f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-e) Wennebro spelvänt två-tre gånger i ett långt anfall; men så tappar vi, har inte helt koll på vem, bollen i fel läge; Ängelholm slår en (!) passning i djupled, det kommer ett skott, det släpps en för enkel retur, bollen hålls kvar, det kommer ett nytt skott och det släpps in ett alldeles för enkelt mål. 

För enkelt; mycket på grund av att Vlado fumlar in den, visst, men också på grund av hur lite Ängelholm behöver göra för att komma till en målchans. 

Jag har pratat med några spelare i laget och kommit fram till slutsatsen "det är som mest farligt för oss när vi har bollen under kontroll i ett längre anfall, högt upp på motståndarnas planhalva". 

Och det är ju trist att det ska vara så; för jag tycker att vi är ganska duktiga på det offensiva bolltrillandet, egentligen. Vi har framför allt Wennebro, men också Bohman, Kung Erik, och en överlappande Ali som gillar att finurligt lösa situationer medelst kombinationer på små ytor. 

Det är trevligt att titta på, det får motståndarcoacher att efter sina segrar berömma oss för "vår fina och positiva fotboll"; men det ger oss för stunden tyvärr inga mål, vinner oss tyvärr inga matcher. 

Vårt mål kommer när vi vinner bollen och får (en dittills närmast svag) Lundström rättvänd mot backlinjen och han, på gammalt kungligt manér, hittar Simons skosnöre i steget (en kombination vi minns från ifjol) och Mårtensson efter en trassligare mottagning får fram sin allra längsta tå för att peta bollen utom målvaktsradie och ordna en straffspark. 

Och – ett gult kort. Ett lag i medgång får, förstås, med sig en frilägesutvisning i det där läget (även om jag, som alla vänner av fotboll, egentligen är väldigt emot den matchförstörande regeln). 

Vi tar över taktpinnen efter målet och i paus har jag, för första gången sedan Hammarby-matchen, en känsla av att "det här kan vi verkligen vinna". 

Men. Precis som i Bajendrabbningen släpper vi in ett lättvindigt mål efter paus. Ett till billigt mål som "stjäl energi" igen, som Örjan uttrycker det efter matchen. Och det ska helt sonika bara inte få gå så enkelt att ta sig förbi Larsson vid straffområdsgränsen, det ska inte få stå och måttas i sekunder och – ja, den där bollen ska inte smita under Vlado. 

Mycket trist att vår bosniske jätte i målet verkar ha trassel med självförtroendet. Man såg tidigt, redan innan 1-0-målet, att han släppte konstiga returer och, va’de’verkade, inte hade modet att försöka greppa bollarna. 

Han har ju väntat alldeles för länge på att få stå i de högsta divisionerna; fan, rent rädda-boll-mässigt har ju jag, och säkert flera med mig, tyckt att han hållit allsvensk klass under de år då han istället fått prenumerera på titeln som Division I:s bäste. 

Hela läktaren tror fullhjärtat på att han är en målvakt av mycket gott Superettansnitt; det gäller att han börjar tro på det själv också. 

Vi skapar väl tyvärr inte mycket mer i kvitteringsväg än Bohmans svårartade nickförsök mot bortre gaveln och – jättechansen (som inte fångas på videon) när Walle får stå och nicka ner bollen mot Danny på bortre stolpen; en nernick som blir en aning för hög. Generellt gör vår rutinerade krigare ett mycket gediget jobb i defensiven, som bollvinnare och presspelare, men framåt har det gått ordentligt troll och det är inte som att man sitter som på nålar varje gång Walle har bollen, direkt. 

Och 3-1-målet. Jag vill inte ens börja härja om 3-1-målet. 

Mohammed har ett internationellt flyt i sitt offensiva steg och han vågar utmana på ett obrytt sätt som få andra; han är kort och gott en spelare som får folk att vilja komma till Gammlia för att känna en sydeuropeisk bris i det annars så karga västerbottniska fotbollsklimatet. 

Men. Är det någonsin tillåtet att, efter sex minuter på planen och vid ställningen 1-2, stå för ett så obefintligt hemjobb efter att ha blivit överspelad på mittplan vid en omställning; ja, då kan vi faktiskt hälsa hem. 

 

Annars.

… har jag aldrig sett en publik springa (!) från en fotbollsarena i sådan rask takt som när 1-3-bollen nuddade nätmaskorna bakom Vlado. Jag överdriver knappt när jag säger att jag såg folk hoppa över stolsrader för att hinna först till utgångarna och till varmkörandet av bilarna. "Fort! Ta termosen Kerstin, så springer vi, det blir förlust det här; i de här sammanhangen kan vi inte synas!", måste gubbarna ha skrikit. Det var ett avståndstagande som om det helt plötsligt försiggått våldsrelaterat tidelag ute på konstgräset. 

… imponerade Ängelholms egna Dinko Felic, -91:an Robin Simovic, storligen på topp. Han spelade smart, nyttjade sin längd, spelade på få tillslag, visade upp ett par fina fötter och en (för sin gänglighet) imponerande snabbhet. Och – framför allt! – kom inför året från, trumjävlavirvel, Division II. 

… är Wennebro för bra. Det fattas vassare avslut; i övrigt måste Björn-Åke Lingesten nästan vilja kopiera upp match-DVD:n och ha videogenomgång för Björnligan. 

… vill jag med det sagt säga att även Kung Erik växte sig in i matchen och landade väl till slut på ett bra betyg. Och med det sagt (att vi med två bra innermittfältare borde ha kontrollerat mittfältet) så brukar en vinst av innermittfältet ofta leda till en vinst av matchen. Men inte för oss. 

… blev jag mycket besviken över att Sundsvalls Tidning och Dagbladet slog ihop och gjorde en gemensam hemsida om GIF Sundsvall i vintras; www.forzagif.se. Det blir alltid lite sämre när de inte konkurrerar och så vidare, och så vidare. Men. Folket i Medelpad kan likafullt fortfarande skratta sig lyckliga över den lokala fotbollsbevakningen. Jag vet att jag sitter på helt fel stol här (med VK-blogg och allt) men snälla nån; att som enda matchgrej slänga upp ett tolv minuter långt klipp från presskonferensen där två minuter går åt att filma bord, peta lins och snurra runt kameran långt innan tränarna äntrat podiet. Ojvoj. Hur lång tid tar det att klippa bort inledningen med det simplaste av redigeringsprogram? Tjugo sekunder? Det går väl mig veterligen att göra även i telefonen. 

… den stora frågan på presskonferensen verkade vara varför i hela friden stackars Henke Sennström fick hoppa in i slutskedet. Jag vill inte svara å några tränares vägnar (jag hör inte riktigt vad Örjan och Stuart svarar) men även stora internationella tränare har gjort dylika byten där man plockat ut offensiva krafter och petat in bollvinnare vid underlägen (ärkegrisen De Jong har kommit in vid några Manchester City-underlägen, bland annat). Detta med den enkla motiveringen att "för att göra mål måste du först erövra bollen". 

… var det åter igen mycket stelt att ta sig in på matchen. Jag gav bort båda mina biljetter och fick helt enkelt lita till att någon grindvakt skulle känna igen mitt trassliga plyte. Jag samlade mod – skämnaden i att måsta stå och argumentera för sin rätt att komma in på sitt eget lags matcher – och yppade ett nervöst "tjena". "Hej", sa vakten och jag tittade på honom i säkert fyra-fem sekunder ifall han skulle säga någonting mer. Han bara tittade på mig. Jag tog ett trevande förstasteg framåt för att se ifall han skulle höja armen i en blockad. Det gjorde han inte. Jag knallade in under fortsatt tystnad med en sällan upplevd lättnad i bröstkorgen. 

… pauskorven var inte mer än godkänd. "Tjena", trevade jag fram igen. "Hej", sa tant i kassan och efter fyra-fem sekunder av tystnad sträckte jag fram näven för att se ifall den i samförstånd skulle fyllas av en brödförsedd kokt. Det gjorde den inte. Men en beställning och femton kronor senare kunde jag kvittera ut en korv och för UFC-bloggens räkning (jag kommer fakturera VK) ge den ett betyg på två starka solar. 

 

Erik Löfgren heter jag och finns för mina åsikter att nå kommentarspårsledes eller via hederlig lavettutdelning på stan.