Hejdå, hemskt mycket hejdå,

Av , , 22 kommentarer 42

 När jag var tolv år gammal stod jag på IP i Sundsvall. Giffarna mötte IFK Göteborg i den allsvenska premiären, den ombyggda arenan skulle invigas, läktarna var välfyllda och det bjöds på ett storslaget och färgsprakande tifospektakel.

På planen, i allsvensk GIF-mundering, stod spelarna och presenterades under konfettiregn, applåder och glada tillrop från en mångtusenhövdad skara som ville de allt väl.

Där stod Mattias Thorsell, en till synes skelbent långdistanslöpare från Essvik utan uppenbara spetsegenskaper, och jag minns än idag hur jag stod och tänkte att “om ‘Thorssa’ får spela här; då kommer jag också göra det. Garanterat.

Så tänkte jag, som spenslig men ack så teknisk mittfältsvirtous, och såg med ett leende över gipan fram emot en fotbollsmässig räkmacka, kantad av smäckra djupledsbollar och tvåfotsdribblingar, fram till åtminstone allsvenskt spel.

Det, ehm, blev inte riktigt så.

Två år senare, efter att ha växt så pass skelt att Universal hörde av sig om en uppföljare till “Elefantmannen”, var jag inte med i det första landskapslagsläger där Medelpads fyrtio bästa spelare var med. Det kändes som om typ alla med två funktionsdugliga ben som någonsin scoutats butiksbläddrandes i en Buster-tidning hade nypt en tröja.

När jag var sexton hade jag medelst längdövertag nätt och jämnt jobbat mig in som mittback i Giffarnas pojkallsvenska startelva, men var nog aldrig särskilt nära att nypa en TipsElit-tröja. Jag gick till Division IV. “Fa-an så seriös du är”, yppade någon alkoholbelupen andedräkt när min knappt sjuttonåriga lekamen inte fylldes med öl på lagfesten.

Jag fick komma tillbaka till Giffarna och TipsElit. Jag satt på bänken hela våren; “här, håll det här kallt åt mig”, hade tränaren kunnat säga och stoppa ett paket fruset torskblock innanför min uppvärmningsjacka. Men under sommaren berättade han istället om en ny policy där “den som är bäst under veckans träningar ska spela”.

Jag spelade från start hela den hösten.

Ny tränare året därpå. Bänken och torskblocksvärmning hela våren; startplats under hösten och till slut hade jag, efter halvannan bra seriematch och någon hygglig träningsvecka med a-laget nypt mig en tröja i GIF Sundsvalls a-lag.

 

 

Jag ville väl mest säga att även om jag kan låta bitter – och det är jag väl kanske generellt också; jag ger ut svordomsordlistor i huvudet varje gång jag cyklar över Tegsbron i motvind – så har jag alltid försökt anamma ett så där närmast frireligiöst vi-kämpar-på-sinnelag till fotbollen. En “If you’re dealt a bunch of lemons, you gotta take those lemons and shove ‘em down somebody’s throat ‘til they see yellow!”-kinda guy fotbollsmässigt.

I våras hade alla spelare ett kort, kanske minutlångt, möte i februari där tränarna berömde min försäsong och hur man behövde min uppspelsfot där bak.

Det lät väl bra, tyckte jag.

Sedan har månaderna gått. Det stod I slutet av mars ganska klart att jag åter skulle få ansvaret för inte mycket annat än att hålla torskblocken på kylning. Träningsveckan verkade inte spela någon större roll i rangordningen bland mittbackarna, åtminstone inte för mig, men jag körde på med min beprövade karriärstaktik att vecka efter vecka försöka köra ner citroner i tränarnas strupar tills dess att de till slut skulle måsta se gult.

Med mitt helyllesvenska (personkännaren Danny Persson utsåg på stående fot mig till lagets, tillsammans med Wennebro, allra svenskaste spelare) fotbollslynne tog jag, trots att läktarplatserna avlöste varandra, aldrig något snack privat med tränarna.

Förrän tränarna för någon vecka sedan utannonserade att alla spelare skulle ha ett femminuters individuellt möte.

Jag såg mycket fram emot mötet. Ojvoj, så jag såg fram emot det. Äntligen skulle jag få konkreta svar på vad jag skulle behöva göra för att slå mig in i laget.

Jag gick därifrån med en konsensus att “konkurrenssituationen är tuff för dig i år” (för tuff, läste jag in) och “det kommer att bli skador och avstängningar och innan säsongen är slut är jag säker på att du har gjort några matcher”.

På den konkreta frågan “men vad ska jag försöka jobba på för att slå mig in I laget?” fick jag inget konkret svar.

Sedan sattes väl beslutsbollen ganska snabbt i rullning.

 

 

Jag är ingen intellektuell ung man (fast jag vet inte; väldigt få Mensa-test utgår från sitta-och-spela-Football-Manager-i-morgonrocks-scenarion) men jag har sedan länge insett att om man ägnar sin heltid åt att spela fotboll så vägs den allmänna meningslösheten nätt och jämnt upp av de gånger du matchledes får en tusennävad applåd eller av glädjerus spontanbildar en homoerotisk hög efter ett mål.

Spelar du inte matcher så går ekvationen inte ihop.

Jag. Vill. Göra. Någonting. Annat. Vadsomhelst. Inte sitta och vänta tills halv tre på eftermiddagen för att träna fotboll och hoppas att någon skadar sig.

Förra onsdagen gick jag till Håkan. Han var mycket förstående. “Jag vet att spelare som inte trivs inte presterar på planen” och “vi kan inte ha missnöjda spelare i truppen”.

Jag blev mycket glad över det förstående mottagandet – jag lämnade mötet med ett leende på läpparna – även om jag någonstans antog att det han egentligen tänkte var att “vi kan inte ha några enorma Winston Bogarde-löneposter i truppen” och utvecklat med att förklara “inte nu när UEFA knackar på med sina Financial Fair Play-regler”.

 

Kort lista på tjänster Umeå FC kan fylla det månatliga löneutrymme jag lämnar efter mig med:

- En bekväm thailändsk bärplockare

- En baltättad speleman mot fackmannamässig mynt-i-hatt-taxa

- Stallhyra för en mindre shetlandsponny

 

 

Det tog halvannan vecka, det blev några smärre trassel, jag har dragit slutet av denna tårdrypande historia tiotalet gånger; men nu…

… nu sitter jag här.

 

 

Jag har ingen framtid utstakad, jag har dock en karriärsmässig edge som få andra; nämligen att jag “vill jobba inom media”, något som torde göra mig till hett villebråd på en marknad som väldigt få unga människor tenderar att söka sig till.

 

Dessutom är jag rätt säker på att om jag spelar mina kort rätt så kommmer jag inom bara några år att vara en etnisk svensk mitt i livet; så det kommer nog att lösa sig.

 

 

 

Det har varit en ära att nattledes krysta fram UFC-relaterade blogginlägg för er, ni har varit en underbar publik. Vi får se om någon är villig att axla den trassligt nötta mantel jag lämnar efter mig. 

22 kommentarer
Etiketter: