Allvarligt. 

Med osviklig journalistisk timing följer VK, åtminstone nätledes, upp gårdagens miserabla 0-1-förlust mot Ljungskile med att publicera någon sorts taxeringslista från fjolåret med överskriften "Så mycket tjänar UFC-spelarna". 

"UFC:s bäst betalda spelare Jonas Wallerstedt tjänade mer än dubbelt så mycket som UIK:s bäst betalda spelare Rita Chikwelu, som med sina 254 700 kronor hamnar på en fjärdeplats i Umeå FC:s löneliga."

Jag vet ju att ni förstår. Ni vet ju att Wallerstedt spelade i GIF Sundsvall - och delägde klädesbutik - ifjol. Att inte ett öre av de 541 200 kronorna kom från Umeå FC:s dystra klubbkassa. Ni förstår ju att Johan Larsson, 27, inte lyfter 338 400 enkom genom att runda Division I-ytterbackar (han kanske 2011 fick, säg, tio procent från sin ytterspringarverksamhet). Och det sista tvivlet om att dessa siffror skulle kunna vara rent fotbollsrelaterade borde väl rivas när "UFC-spelaren" Mattias Bergström - 38-åringen som då och då kommer för att prata Stryktips-idéer och agera tredjemålvakt - sägs lyfta 269 100 svenska riksdaler. 

Men folk i gemen. "Det är hemskt hur herrarna kan tjäna så mycket mer än damerna", hör jag hur det väses fram över vetelängderna i de lokala fikarummen. "Usch", fyller någon i. "Fy", mumlar någon. 

Så HÄR långt in i texten, just när jag tänkte skriva något om att "Seif och Marko är de bäst betalda fotbollsspelarna" noterar jag att det inte ens är siffror för 2011 som behandlas. 

Det är alltså 2010. Tjugohundrajävlatio. 

Då är ju inte ens Seifs, Markos eller Alis - eller för den del mitt dåvarande existensminimum - löner, som verkligen baseras på fotboll, relevanta. 

Men om UIK:s topplöner låg på samma nivå ifjol som 2010 så lär de ha haft åtminstone fyra-fem spelare som gått in som överlägsen etta i fjolårets UFC-löneliga. 

Men. Den journalistiska slutklämmen blir att "Caroline Jönsson, med sina 254 700 kronor, hamnar på en fjärdeplats i UFC:s löneliga". 

Jag har varit med vid ett otal diskussioner där slutklämmen varit, typ, att "folk tror ju att vi tjänar bra pengar på att spela fotboll" och att "det bästa vore om det kom fram hur väldigt lite vi tjänar jämfört med de vi möter i Superettan" där snittlönen ska vara 23 000 kronor i månaden.

Så slänger någon trött VK-arbetare iväg detta. Och jag vet ju, som sagt, att ni förstår, men, ja. 

Äh. Vi glömmer det där, lämnar inte över några Pulitzer-priser till Emma Klöfver och tittar istället på den videointervju med Kung Erik VK lyckades få ur sig efter matchen. 

... och sen tar vi nya tag med ett snabbt inlägg inför VF-Coachen som drar igång imorgon. 

Jag var tvungen att gå hem och leta upp alla säsongers bloopers från The Office. 

Folk som skrattar. Och skrattar. Och skrattar. 

Allt för att komma på humörmässiga fötter igen, efter det nöjesmässiga dråpslag vi känner som "Ljungskile hemma". 

Jag ber om ursäkt för det undermåliga bloggandet i veckoslutet. Jag har haft min mor på besök. Hon kom upp till Umeå för att a) besöka en trädgårdsmässa och b) träffa sitt svarta, läktarplacerade får till son. 

Men man kan ju tyvärr inte bara blogga när folk segerrusigt pratar om karamellplaner i bussar efter premiärsegrar. Nej. Vi tar väl några snabba iakttagelser från min läktarplats. 

* Vi öppnar ganska positivt. Första, säg, tio-femton minuterna pressar vi högt och Ljungskile lyfter den ena planlösa färdballaden efter den andra och man tänker att "HA! Tänkte'rom komma till Gammlia å ta poäng med DET DÄR SPELET?!". 

* Man ser UFC rulla upp något hyfsat anfall, komma till något halvinlägg och man tänker, typ, att "vi har spelat ut Bajen här hemma. BAJEN!". 

* Man tänker ganska omgående att "bara vi får in några bollar bakom den där ena mittbacken, han som ser ut att förkroppsliga en Tipsextrasändning från sent sjuttiotal, så blir det åka av". 

* Man märker dock ganska snabbt att det inte blir så mycket åka av. Walle har väl aldrig, ens i hans ungdoms glada dagar, varit någon ensam toppforward; men han skulle, och det var väl så det var tänkt, kunna fungera ypperligt som en ren bollmottagare - om det är fullt av liv och rörelse kring honom. Att vi har yttrar som ligger och hotar i djupled. Rättvända innermittfältare som kommer och hämtar tillbakaspel. Vi har, märker man efter dryga kvarten, ingenting av detta. 

* Försommaren -96 satt jag med näbben full i rosa klappgröt. Jag hade just varit ute och förlorat halvannat rör Pogs på förskolegården när så blev inkallad för ett mål, mitt på blanka eftermiddagen, som skulle verkställa som utfyllare mellan förskolans lunch och hemmets middag. Jag satt där och tänkte att "NU vet jag var 'mellis' betyder". Men så såg jag Kung Eriks position som släpande anfallare idag, den tjugonionde april 2012, och det var inte förrän då som jag verkligen insåg vidden i vad begreppet "att hamna på mellis" betyder. Vår Kung, vår (delade) kapten, vår outtalade speluppbyggare rörde bollen, vadå?, fem-sex gånger i den första halvleken. Jag såg hur han försökte leta sig ytor, men att han allt som oftast tvingades befinna sig helt utanför speluppbyggnaden. Ofta sökte han sig, i sin iver att få delta och bidra, så pass långt ner att han näppeligen hann fram för att fylla på i straffområdet när vi väl letat oss igenom. Det var tyvärr ett väldigt slöseri på en av de (den?) viktigaste offensiva resurs vi har. 

* Vi behövde heller inte tre innermittfältare för balansens skull mot just Ljungskile SK. I Uddevalla med omnejd är "innermittfältare" närmast ett skällsord och några man helst ska spela högt över. Och det kan man inte klandra de för. De hade två anfallare - Runnemo och (sitter ni ner? Smaka på det här anfallar-namnet) Steffen Vroom - som löpte på allt som skeppades deras väg och de satte en väldig press på våran backlinje såväl offensivt som defensivt. 

* Jag tyckte Kenny Pavey hade växt. Typ tio centimeter. Jag har alltid tänkt mig honom som relativt kort. Bitig, visst, men kort och koncis. Idag såg han ut att vara 1,90 lång.  Det kan eventuellt ha varit en synvilla orsakad av vårt mittfält - Chennouffi, Bohman, Wennebro, Kadhim är ingen NBA-lineup - men om inte fysiskt så växte han på mig som fotbollsspelare med, delvis sitt spel, men framför allt sitt avgörande mål. Han tittar verkligen upp, ser att Vlado tagit standardstegen ut för att vara med på det inlägg som elva gånger av tio kommer; och då drar han helt sonika till för drottning och fosterland. Och med den där träffen hinner inte ens en för dagen strålande Vlado (bara hans nylle gjorde på egen hand två frilägesräddningar) tillbaka till första stolpen. 

* Vi blir jobbigare framåt med Danny och Simon inbytta. Danny vinner väl varenda skarv han är uppe på (fortfarande för lite rörlighet djupledes intill honom dock) och Simon får fast bollen vid fötter och är den som medelst väggsmekning serverar Wennebro (bäste UFC-utespelare?) till den gyllene kvitteringschansen i slutskedet. 

* Ett slutskede där vi inte får till något riktigt tryck. Vi borde kanske, när allt som återstod var långa bollar för skarv, ha kunnat skickat upp någon av Marko eller Karl Morten som offensiv murbräcka och låtit någon annan sköta uppspelen. 

Det fanns många "vi borde kanske" idag. Vi gör ingen bra fotbollsmatch. Det är ingen bra fotbollsmatch. Jag skulle inte bli förvånad ifall min mor - efter dessa nittio minuter - nästa gång det vankas trädgårdsmässa förbiser möjligheten att hälsa på sin förstfödde bara för att slippa att dras med till Gammlia igen. 

Men. Jag har hållit på GIF Sundsvall igenom åtskilliga säsonger i den här serien. Senhösten -09 såg jag Giffarna, i slutstriden om de allsvenska platserna, bli överkörda med 0-3 mot ett då bottenkämpande Ljungskile hemma på IP. Jag är så pass luttrad att jag lärt mig att man inte kan förvänta sig någonting av den här serien. Så om nu någon - spelare, bollkalle, korvgubbe - trodde att vi, med vind i ryggen av en trepoängare, medelst "av bara farten"-argumentet skulle blåsa över Ljungskile så... ja, nej, det fungerar inte så. 

En lätt utvecklingsstörd man på någon busshållplats någonstans i Sverige har nog någon gång sagt att "Superettan är som en ask choklad... man vet aldrig vad man kommer att få". 

Umeå FC-Ljungskile. Resultat: Romrussin. 

Kortet som omgående satte fart på spekulationerna. 

Ett årskort delades ut. 

Sedan var spekulationerna i full gång. 

Enligt källor inom Umeå FC ska laget ta emot det stjärnspäckade storlaget Paris Saint-Germain på Gammlia i sommar. 

- Jag kan inte tolka det på annat sätt, säger en trasslig mittbacksrese som vill vara anonym. 

På Umeå FC:s årskort för säsongen 2012 går det, längst ner i det finstilta, att skönja att kortet gäller för "seriematcher, nationella vänskapsmatcher och ev. kvalmatcher". 

- "Nationella vänskapsmatcher". Kan det bli mer glasklart? Det gäller alltså inte för den internationella vänskapsmatch som anordnas i sommar. Där vill de krama ur maximalt med slantar, säger en av Umeå FC:s allra trassligaste truppmedlemmar och bloggare, som vill vara anonym. 

Enligt UFC-spelaren ska flera lagkamrater vara lika övertygade om att det vankas stormatch på Gammlia i sommar. 

- Jag satt bredvid Jens Sjöström när korten utdelades. Han blev helt övertygad när jag påpekade den finstilta formuleringen. Han har ju sett Aston Villa på Tegstunet högsommaren -03, och berättar fortfarande skrönan om hur Dion Dublin och, typ, Nolberto Solano stod och vevade helplanscrossbollar till varandra - med idel bröstmottag och volleyträffar. 

Tror du det kan bli Aston Villa igen?

- Det var ju min första tanke. Men då påtalade Jens att den där matchen mot Villa var för så länge sen. "Vi har ju Micke Ek som styr upp saker nu. I år blir det ju nåt riktigt Galactico-lag", sa han. 

Mikael Ek, är det Ronaldinhos gamla vapendragare från Paris Saint-Germain-tiden? 

- Precis. Han är ju nu sportchef och koordinator för UFC:s talangsatsning. Jobbar jävligt tight med SEF. Och med sin bakgrund som ungdomsproffs i PSG så är ju han den naturliga länken mellan Umeå FC och en europeisk storklubb som kan tänkas vilja spela en "internationell vänskapsmatch" i Umeå i sommar. 

Storsatsande Paris Saint-Germain, tvåa i franska Ligue 1 för stunden, mönstrar storstjärnor som Javier Pastore, Thiago Motta och Mamadou Sakho, men i stort sett allting är nytt från då Mikael Ek lämnade klubben. 

- Men PSG:s nuvarande sportchef Leonardo tränade ju Ronaldinho i Milan för bara ett drygt år sedan. Känner jag Micke och hans munläder rätt så har de nog språkats nere på någon brasiliansk grillfest hemma hos Ronaldinho, säger den anonyme UFC-spelaren. 

Det låter på dig som att allting är klart?

- Jag tror det, ja. 

Fotnot: Mikael Ek har inte försökts att nås för en kommentar. Än. 

Hade jag varit en ambitiös UFC-bloggare hade jag nu på kvällskvisten ringt upp Peter Kondrup. 

"Du, Peter... jag måste ha svar på en sak. Ett väderleksmysterium som måste lösas. Ikväll mötte UFC:s reserver och Mariehem och, ja, det... snöade inte. Inte ens lite."

Det var dock nog trassligt även utan snön. 

Vi spelade uppe på Campusområdet, vars konstgräs näppeligen kan ha varit SEF-godkänt - speciellt inte i korrelation med våra röda vinterbollar som matrialare Patrik, vis av erfarenhet, valt ut. Det blev ett väldigt studsande på alla håll och kanter. 

Kullberg var domare, med Örjan och Stuart som assisterande offside- och inkast-bedömare på ena sidan och någon Mariehemsrepresentant på den andra. 

Det var, om man säger, inte Superettan. Men med tanke på förutsättningarna tycker jag att vi gör en helt okej insats. 

Vi ställde upp som följer, från höger: Jonte Johansson - William Edenwill (juniorlaget, född -95), Erik Löfgren, Jens Sjöström, Hampus Wallgren - Jonas Nilsson, Hampus Bohman, Henke Sennström, Seif Kadhim - Ibrahim Kallay - Albert Kargbo. 

Jens "Junior" Sjöström fick agera vänsterback i Mariehem då de inte lyckades ställa elva pigga man på benen (de spelade ju premiär i tvåan i lördags). 

Danny Persson lovade bloggledes - de allra heligaste löftena - att vara på plats för en kik men låter nu meddela att han "vill läsa om den på bloggen". Den här bloggen är, med sina utförliga matchanalyser, ett hot mot de västerbottniska publiksiffrorna. Det är ju skönt att sitta hemma i värmen och på kvällskvisten på några rader läsa sig till matchens essens. 

Och visst. Vi tar väl några snabba punkter från 3-1-segern:

(Karl-Morten Eek och Chennouffi var, vad jag såg, de två enda startelvespelarna på plats)

- Vår afrikanska vän Albert har redan, från det att han anlände i februari, visat på stora framsteg. Från att ha varit extremt snubblig och närmast lytt i löpsteget har han de senaste veckorna hittat ett ganska skönt driv kompletterat med en klokare skottvilja (förut vevade han iväg skott som en Ragnar Skanåker på fulsvamp) och en helt annan styrka i kroppen. Och den alltid like glada anfallaren är ju trots allt bara arton år fyllda. 

- Han är dessutom mycket enklare att styra på planen muntligen än Den Tredje Afrikanen, den så upphaussade "Ibra" Kallay, är . Han har riktigt gråa värden i Positionsspel, samtidigt som han ständigt kommer ner och hämtar bollen från, i princip, fotlästen på mittbackarna vid uppspel - trots att han har en släpande anfallsroll. Sen har han absolut kvalitet med fötterna - men det blir ett ständigt hästjobb för Henke Sennström att täcka upp de ytor som "Ibra" skenar iväg ifrån. 

- Trots att Hampus Bohman utgick efter, säg, trettio med en stukad fot och Seif Kadhim klev av efter omkring sextio med magknip så rullade vi oss ur situationer föredömligt - trots ett tvåmannaunderläge. Vi hade nämligen inga avbytare och, som matchen artade sig, var det nog inte dumt att vi fick nöta lite tio- och, till slut, nio-mot-elva. Även om det fanns få alternativ framåt till slut med en 4-3-1-uppställning. 

- Junioren William gjorde en stabil högerbacksinsats och växte ju längre matchen led. I övrigt fick vi i backlinjen oss ingen jättevärdemätare - även om Mariehem skrapade fram några lägen, framför allt efter tilltrasslade hörnor och inlägg som studsade och for. 

- Hampus Wallgren replikerade på sin namne Bohmans drömmål i förra Mariehems-matchen. Han bröstade - tror jag - med sig en boll framåt i banan. Bollen studsade upp perfekt framför honom där han störtade mot straffområdslinjen, en aning till vänster om halvmånen. Jag formligen skrek skjut (tar åt mig en assistpoäng) och Hampe dunkade bolluslingen på halvvolley rakt upp i det första krysset. Det var väl det, och Mariehems 3-1-reducering i slutskedet medelst smäckert långskott i krysstrakten, som främst var värt, inte entrépengen, men ta-sig-till-Campus-uppoffringen. 

- Jens Sjöström såg ut att stuka tummen. Han vevade ihop en tejpning som inte såg ut att vara fackmannamässigt utförd och spelade vidare. 

- Det gäller inga obligatoriska resekläder till reservlagsmatcherna. Man får komma i vilka paltor som helst. Och... ja, "Stigga" kom idag inglidandes i en åtsittande gammal Sverige-replica från -94 och ett par matchande bejbyblå mjukisbyxor. Det finns, om man säger, kanske anledning att revidera klädesfriheten. 

(Jag hade gärna bjudit på en bild, men mobiltelefonanvändande i alla dess former - även bloggdokumenterande fotografering! - är strikt bötesreglerat.)

Jag och Henke satte oss efter match, dusch och ombyte oss för att se andra halvlek av Umeå IK:s hemmadrabbning. Hemmalaget har alltså med sig full pott in i detta toppmöte mot Charlotte Rohlins och Manon Melis Linköping... 

... och ändå känns speakerns publiksiffra på sexhundranånting ordentligt positivt kryddad?

1-1 slutade spektaklet efter att Ogonna Chukwudi (googlingen efter det namnet ledde mig även till hennes FANTASTISKA moderklubb "Inne Baby") hängt Klose-länge - nåja, dam-Klose-länge, typ Birgit-länge, kanske - i luften och smäckert knoppat dit ledningsbollen innan landslagsbacken Rohlin kvitterade efter en hörna. Överlägset bäst på plan var dock den andra nigerianskan, Rita Chikwelu, som slog en handfull djupledsbollar som även Kung Erik hade kunnat sätta sin kvalitetsstämpel på. 

Näeni. Nu får det vara bra. 

Det är en dag imorgon också. 

... en dag då vi som spelade idag får dra på oss våra GASP-linnen och gå på IKSU medan Degerfors-hjältarna ska vara helt lediga. Det blir till att väga varje liten övning, varje repetition, varje pålastat kilo på guldvåg imorgon för att försöka vara pigg och läcker till veckans enda riktiga visa-upp-sig-träning på onsdagen. 

Jag ringer upp Kung Erik Lundström. De har ätit den standardiserade efter-match-middagen med biff och potäter på Scandic i Örebro och sitter nu i buss mot Stockholm. Klockan är strax efter elva. 

På bussens bildskärmar rullar den flerfaldigt Oscar-belönade storfilmen "Knight and Day" med Tom Cruise och Cameron Diaz som, vad jag förstått, handlar om en cool spion i solglasögon som åker moped genom trånga gränder. Kung Erik säger trots detta - o, generositeten - att han "väl kan ta någon minut till å prata". 

Radiokommentatorn var lyrisk över din insats, framför allt i första halvlek. Det var "briljant" hit och... fan vet om han inte klämde in ett "kung" också. Kändes det bra?

- Jo, det var ganska bra idag. Min bästa insats för säsongen, det kändes bättre än tidigare. 

Vad var det som gick bra? Du var ju eld och lågor över dina smäckra crossbollar när vi körde med Björn-Åke i veckan, var det dom som du satt där dom skulle?

- Njäe, jag vet inte. Det kändes bara rätt. Det var i och för sig mycket defensivt jobb, även i första å. Vi hade ju en del bra anfall, men det var ganska mycket försvarsspel. Men vi fick mycket ytor när vi ställde om och en bra start med målet. Dom hade väl en riktigt bra chans i första, annars inte så mycket även om dom var bollförande. 

Sen i andra?

- Direkt i andra gör Sudar en jätteräddning, dom skjuter en volley och han räddar till hörna. Och det är Degerfors som har bollen, men sen så gör vi 2-0 när Larsson slår ett inlägg till Simon som får ta ner och gör ett riktigt Simon-mål... nån halvträff som...

Oj, vilken sågning. 

- Men den var bra placerad. Från typ utanför straffområdet eller... (frågar stolsgranne), äeh, han kanske var inne i. Men typ straffområdskanten. 

Hur fungerade det centrala mittfältet förutom din konungamässiga insats?

- Vi hade faktiskt mycket boll och rätt bra variation. När Danny klev ut ganska tidigt så kom Simon in som typ släpande forward eller offensiv mittfältare, men sen bytte vi i andra så då kom han ner ännu djupare och då fick jag spela bakom Freddan och Simon på mitten. 

Det lät på radiotjommen som att det var full kalabalik efter deras reducering? Var det nån sorts panik? Trötthet? 

- Det kändes som att vi tog ut oss ganska max idag. Men... vi hade bra vilja. Vi slänger oss och offrar oss, täcker skott och är överlag väldigt dryga att möta. Det kändes som att vi väldigt gärna ville ha hem tre poäng till Umeå. 

Nu vill jag prata med Kalle, om han inte är alldeles för fångad av alla mopeder och solglasögon. 

Karl-Morten Eek får luren. 

Jag citerar från radioreferatet: "Ek, Ek, Ek, ständigt denne Ek är i vägen". Du är nån sorts norsk motsvarighet till den gamla "japaner, japaner"-klassikern. Hur jävla bra var du? 

- Om det nu inte var Micke Ek dom menade så är det ju bra... Haha. Näe, men det gick väl rätt bra. Speciellt sista tio minuterna. Då räddade vi rätt mycket jag och Marko, stod i vägen och så. Annars var det en bra laginsats på en dålig plan. Det blev rätt mycket långt. Och... jobbigt. 

Kom igen. Kommentatorn skrek som att det var sex-sju getingar i betyg. Var inte så blygsam. 

- Näe, men det var nog ganska medel. Det är kanske riktigt att jag var på en del bollar mot slutet av matchen. Men först och främst var det Vlado som var jättebra idag.

Stross snackade om nån räddning i början av andra...

- OOUH! Det är en FANTASTISK räddning på ett volleyskott. Det hade kunnat bli årets mål om inte Vlado räddat. Den hade suttit uppe i krysset. Det var nog årets räddning. 

Hela backlinjen fungerade ypperligt?

- Dom har ju en del chanser, det har dom. Först och främst Vlado räddade mycket... Dom kom till ganska många inlägg men Vlado plockade väldigt mycket av det. Men vi får rätt många kontringar så vi har en hel del chanser vi å. 

Det lät som bra Degerfors-tryck på slutet. Hur nära var dom en kvittering?

- Dom tog väldigt mycket över efter målet sitt. Det kändes lite som när Hammarby gjorde sitt första mål mot oss och dom tog mer och mer över. Det blev jobbigt men vi klarade att rida av. Det var viktiga poäng. 

Sammanfatta kort.  

- Tre poäng på en dålig dag. Eller... inte dålig, men... vi spelade väl inte så bra fotboll. 

Stross beskrev andra målet, beskriv Chennouffis 1-0-mål. 

- Det var en bra scåring, Fredrik gjorde en bra assist med först en skottfint innan han släppte ut till Adam som innanför straffområdet bankade upp den i det längsta hörnet. En bra scåring. 

Hur var det med Danny?

- Jag vet inte riktigt vad som...

Ge han luren. Eller tittar han på filmen? Det känns som att han kan vara riktigt fängslad av filmen. 

- De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Va? 

- De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Jag förstår inte vad du säger.

(Procedur upprepas fyra gånger till)

Invitera? Typ bjuda in? 

- Ja. Till å se filmen... hemma hos han. 

Nu förstår jag. Tror jag. 

- Haha, jag fick flashbacks från första telefonsamtalet vi hade... 

Ja, jag höll på att lägga på nu också. 

Danny Persson får så slutligen luren. 

Jaha. Vad är det med dig då?

- Jag fick nån jävla skum bristning, typ där vaden går mot knävecket. Det kändes som om nåt ploppade av efter typ tio minuter. Det gjorde inte så ont om jag sprang på tå, så jag gjorde det ett tag men det kändes inte som om det skulle funka i nittio. Jag vet inte om det är nåt allvarligt. Jag får gå till... nån imorn. 

Alex Gibson var på plats? Vad gjorde han? 

- Det gjorde ont när han petade på vissa ställen, sen så lindade vi och så kör vi på nånting imorn. Jag har ingen aning om vad det är, jag har aldrig haft det, så jag vet inte om det är en tvådagarsgrej eller en treveckors-. 

Simon kom in och nätade istället. 

- Ja, men han sa att hans huvudsakliga roll i den här segern var att skära av ytor defensivt... att han gjorde ett jättejobb med det. Det kan man ju... tro vad man vill om. 

Du. Jag hörde den sjukaste skröna jag någonsin hört om någon människa idag. Jag såg GIF-matchen på O'Learys (det nya Allstar, reds anm.) och en snubbe där frågade ifall "det är sant att Danny Persson tar sina egna inkast". Jag rynkade på ögonbrynen och svarade att "jaa, det är Danny som kastar våra inkast". Det visste han, men han hade hört att "Danny först kastar - och sen hinner han in för att nicka SITT EGET INKAST". Som nån sorts fotbollens Lucky Luke. Kan du bekräfta eller dementera detta?

- Hahaha, det där är helt sant. Det kan du direktcitera mig på. Och överlag så hör man mycket bra på O'Learys under kvällstid. Jag måste börja hänga mer där. 

Du spelade bara tjugofem minuter idag. Är det tillräckligt för att unna sig någon liten gottbit i segerns tecken?

- Ja. Satan. Så länge man är delaktig så är man värd grejer. Ädam försöker pracka på mig hans gifflar här, men jag står emot. Men det blir nog nåt gott, några... blandade smaragder så småningom. 

Apropå gott. Ni åt på Scandic efter matchen. Såg du ifall Jens "Sjögga" Sjöström unnade sig något? 

- Det är väldigt oklart. Han frågade vad det fanns att välja på. Han var tydligt ute efter något annat än vad som serverades. Men framför allt hade Johan Larsson med sig en överbliven bit mandeltårta från ett fyrtioårskalas han varit på. Nerpulad i en matlåda! Han åt den till efterrätt. Det var nog höjdpunkten på hela resan. Riktigt läckert men också... ja, lite, lite tragiskt väl. 

Jo. Matlåde-tårta har väl nåt stänk av tragik i sig. Men du, vi ses... imorn, va? Du missar väl inte drabbningen mot ett reservbetonat Mariehem på Campusplan i garanterad snöstorm?

- Nej, nej. Det skulle jag aldrig göra. Jag är där. 

När jag lagt på luren och börjat renskriva dessa citat så får jag ett sms från samme Danny Persson, ägare och girig nasare åt Supporterprylar.se, som summerar hur fin denna söndag den tjugoandra april verkligen var.

Tre synnerligen viktiga UFC-pinnar, en overklig Everton-upphämtning, en GIF-pinne med mersmak på Råsunda och ett badande i strålande norrländskt solsken hela dagen, och som kronan på verket - det perfekta slutet på den perfekta dagen;

"Jag såg för övrigt nu att jag sålde en Real Madrid-isbitsmakare under matchen. Det du!"

Det var ingen klang-och-jubel-vandring hem från lördagens morgonträning.

Ingenting tränger in som decimeterhögt snöslask i ett par - från pensionering återkallade - gamla vinterkängor i slutet av april. Ingen-jävla-ting. 

Speciellt när du just fått matchtruppen rabblad och du än en gång tillhör den, rätt stora, skara som får ägna söndagen åt att baka surdegsbröd, äta brunch på lokal och Instagram-ladda upp närgångna bilder på ett par frasvåfflor eller vad folk som inte är med i Superettantrupper nu ägnar sabbatsdagen åt. 

Och, ja, det är "bara att jobba vidare", min mor (som ofta skriver uppmuntrande bloggkommentarer som jag lika ofta raderar) lär väl skriva något om att jag "är bäst EGENTLIGEN" och - ja, jag tror ju att när jag är som bäst så ska jag spela i Umeå FC anno 2012. Jag tror ju det. Annars hoppas jag att jag inte suttit här, i ett litet gryt på Väst-Teg, på soffslafen i bara mässingen sent in på lördagseftermiddagen utan någonting annat i tankarna än att heja fram Doncaster till en Stryktipsskräll. 

(Hoppas jag... Men. Äh, jag hade nog suttit i ett gryt någon annanstans med samma depreverade lördagsvanor.)

Jag tror ju att jag ska spela från start; den tron har jag inte direkt tappat, även om Kalle radar upp sexgetingsinsatser. 

Det som är nerslående är det faktum att det inte finns någon realistisk chans att träna in sig i elvan under veckorna. I veckan var det Hammarbymatch måndag, och för oss som inte startade och ville ägna veckan åt att spela sig närmre följde följande vecka: 

Tisdag: match mot Mariehem på en decimeterhög snöbädd. En laguppställning med Yeti Snömannen, Fader Frost och Ola Skinnarmo hade månne kunna imponera. 

Onsdag: veckans enda riktiga fotbollsträning. 

Torsdag: spänst- och snabbhetsträning. Hoppa över häckar. Springa lite. 

Fredag: ledigt. 

Lördag: dag-innan-match-träning med totalt sex minuters spel. Annars mest uppställda spelövningar där startelvan rullar uppspelsvarianter och nöter fasta. 

Du behöver som allra minst "en riktigt bra träningsvecka" innanför västen för att norpa åt dig en startplats i den tuffa konkurrens som råder i Umeå FC anno 2012. Även om du skulle stå på huvudet på en onsdagsträning så låter det tufft att peta någon med en motivering byggd på en enda träning. 

Det är främst det faktumet som är betungande när man spatserar hem genom snöslasket. 

(Blogginlägget lämnas vind för våg på lördagskvällen för att se ifall Allstar kunde tänkas visa El Clasico på någon avlägsen skärm bland allt innebandyeftersnack)

Söndag. 

Vi noterar från matchtruppen att Joel Burström är tillbaka efter en "lower body injury" (som man skriver i NHL-slutspel och Superetta-upptakter) och att Vlado ska kunna gå för fullt - samt att Ibra Kallay och Seif, som tog två av de fem åtråvärda bänkplatserna i Falkenbergspremiären, får flytta på sig till förmån för Bohman och Hampus Wallgren som på en femmannabänk blir en lämplig "ytterpotatis" som går att stoppa in såväl i försvaret som på mittfältet. 

Och, ja, jag tänkte se Giffarnas bortamatch mot AIK i eftermiddag... 

(Jag har förstått att Ljungskile, som vi tar emot nästa helg, inte ligger gemene UFC-supporter särskilt varmt om hjärtat. Vore det inte roligt ifall någon med, säg, "fyra i teckning" tog på sig att måla upp en dylik nidbild inför det känsloladdade revanschmötet?)

... och simultanlyssna på Sportradions Superettan-extra (det finns väl inget bättre sätt?) och därefter är jag helt öppen för förslag till efter-match-projekt. 

Jag har inte mycket fotbollsrelaterat att skriva hem om ikväll. 

Ni får, som så många gånger förr, hålla till godo. 

Jonas Wallerstedt är truppens ålderman. Han slänger ofta ur sig rejält ålderstigna referenspunkter; exempelvis hänvisar han till filmen "Repmånad" närmast dagligdags. Dylika referenser ger ett mycket belevat intryck i ett fotbollsomklädningsrum. 

Han är också entreprenören bakom omklädningsrummets nya espressomaskin. 

Men - stort MEN - han är ingen vis gammal man. 

Jag och Seif satt kvar i omklädningsrummet efter onsdagsträningen. Vi pratade om kvällens Champions League-semifinal mellan Chelsea och Barcelona. Walle flikade in något om att "visst är det kvartsfinaler?" och visade upp en tydlig vilsenhet i ämnet. Jag och Seif förklarade tydligt att det var semifinaler. Redogjorde för hur Barcelona hunnit slå ut både Leverkusarna och Milan på sin frammarsch. "Just det", hummade Wallerstedt igenkännande. 

Jag tror det var i ett försök att rädda sitt fotbollsintresserade ansikte en aning som han bestämde sig för att sedan ställa en fråga. En klok, genomtänkt fråga som skulle återupprätta sin något smolkade heder som fotbollskonnässör. Tänkte han. Nog. 

Men istället frågade han, ledigt och avslappnat, följande:

"Lottas det vilka som möts i final sen eller är det klart redan?"

Efter det att jag och Seif skrattat färdigt försökte Walle förklara bort spektaklet till feltänk med att han fortfarande "trodde att det var kvartsfinal". 

Men... nej, va.

Vi tänker unisont att "felsägningar nog bör upplevas på plats" och går vidare. 

Umeå FC har ett delat kaptensskap år 2012. Det kommer nog att gå alldeles smärtfritt för det mesta. 

Men ibland... ja, då är det nog tvunget att någon ska bli besviken och nedstämd. 

Som när Erik Lundström, hela Västerbottens poster boy, kom cyklandes till matchsamlingen i måndagskväll och fick den här synen kastad i nyllet: 

Ni minns hur Joakim Kvist under vårens lagkruka framröstades till "Snyggast i Umeå FC"?

Nu är det ju så att den tydligen så bildsköne norrbottningen har lämnat oss. 

(Folk som påpekar att Vilhelmina är beläget i Västerbotten; gör inte det. Jag vill inte ha flyttat till ett län som ligger så jävla långt norrut att det kan innefatta den gamla samebyn Vilhelmina. Låt stå.)

Han har lämnat det västerbottniska jordelivet för det mellanting vi kallar...

... "spatsera Ånge Centrum en onsdagskväll". 

Nu ska vi inte tycka allt för synd om min utlånade mittbackskollega. Ni vet de Aftonbladet-löpsedlar som brukar lyda "DE UNDER 25 SOM TJÄNAR MEST I DIN STAD"; enligt mina källor ska Kvist vid hemkomst ligga bra till för att få sin nuna på en dylik Umeå-löpsedel efter sin Ångevistelse. 

I alla fall. I Kvists frånvaro har det tydligen blivit vild huggsexa om den vakanta titeln som UFC:s allra snyggaste spelare. Senast jag loggade in på Facebook var det Jonte Jonsson som gjorde anspråk på kronan med denna Instagram-uppladdning: 

Jag bjöd i gårdagens inlägg på en liten, liten aptitretare om "Sjögga" Sjöström - och ni ska bara veta hur sugen jag är på att basunera ut hela historien; men jag fick mig en nog mordisk blick idag (ni ska veta att "Sjögga" är distriktsmästare i mordiska blickar) samtidigt som han gormade någonting om att "ALLA FATTAR JU REDAN!" apropå det jag skrev igår. 

... så, fattar ni? 

Hallå igen, hallå igen, hemskt mycket hallå igen. 

Jag satt i måndagsnatten och återsåg den inspelade Umeå FC-Hammarby-drabbningen samtidigt som jag filade på en längre (vi kan nog även lägga till adjektivet "sämre") matchtext - när...

Tjopp. 

Datorn bara dog, svartnade med en knall och gick inte att återuppliva trots taktfasta första-hjälpen-tryck på on-knappen kombinerat med ett par fuktade läppar som blåste syre genom USB-minnet. 

Bara sådär. Mitt under fotbollsbloggande. En datorernas Marc-Vivien Foé. 

Men efter två dagar av livlöshet (jag var och testtryckte på datorn i princip var femte vaken minut, eller "varje gång teve-intrigerna på de brittiska sjukhusen och lantgårdarna inte var fängslande nog") så lämnade jag idag in den till PC-Akuten. Där behövde snubben i disken i stort sett bara vidröra den med sina mekanikerfingrar - jag tror han tog ut någon del och blåste på den; ömsint som en moder mot ett skrubbsårat barnaknä - och allt såg så löjeväckande enkelt ut att om jag satt någon heder vid mina tekniska färdigheter så hade jag blivid modfälld. 

Men det gör jag ju inte. Min främsta tekniska landvinning de senaste åren är att ha lärt mig spela Football Manager via Steam istället för via skiva. Jag var bara glad över att ha datorn tillbaka. Alla serier. Football Manager. Och - förstås - att få bloggmöjligheterna åter. 

Jag antar att om man någonsin ska blogga om någon match i Superettan så är det om Hammarby hemma. Folkfest. Sjutusen på läktarna. Det var ju synd. 

Men. Är det någon match man kanske inte behöver blogga hem om så är det väl Hammarby hemma. Alla var ju där. Alla såg ju. 

Vi nöjer oss med att slänga ut den senast sparade draften från innan datorn kapsejsade i måndags: 

Karl-Morten: Vi skull' tatt n'på-eng idag. 

Simon: Va?

Karl-Morten: Vi skull’ tatt n’på-eng.

Simon: Va?

Karl-Morten: n’pååå-eng.

Simon: Va?

Erik Löfgren (universiellt språkgeni): Han säger att vi borde ha tagit en poäng.

Trönderlag är svårt att förstå. Fotboll är enklare.

Vi skulle ha tagit en poäng mot Hammarby i måndags. Det var det som saknades i en annars fin kväll. Fulla läktare, bra tryck – och långa stunder (läs: hela första halvlek) ett bevis på att vi kan spela riktigt bra Superettanfotboll.

… och Danny fick sig väl en vacker Facebook-profilbild av Janne Hofverberg.

På väg hem läste jag en twitter-diskussion från några GIF-supportrar som hade växelsett vår match och Giffarnas bortadrabbning med Norrköping. ”Löfgren agerade stabilt mittlås” och ”Löfgren gjorde en potatisfåra i marken när Bajen kvitterade”. De hade helt sonika antagit att det var jag som var den rågblonde mittbacksresen som spelade intill Marko.

Det är den finaste komplimang jag fått sedan det bussvisslades efter mig utanför Hemtex i Sundsvall, högsommaren -04, och jag vände mig om och såg en lönnfet yngre tjej i magtröja sitta och vinka med gipan full i isglass. 

Han gjorde nämligen en storstilad insats, vår norrman, och det blir – nu när Marko också var stabil – en sjusärdeles utmaning att slå sig in i elvan framöver.

Ett första led i slå-sig-in-i-startelvan-proceduren för oss UFC-spelare som i måndags befann oss på bänk eller läktare var tisdagens match mot Mariehem.

Jag vet inte exakt vad det är som Kung Bore stör sig på när det gäller möten mellan UFC och Mariehem; men det står nu helt klart att han kastat en förbannelse över drabbningen:

Söndag, första april, tänkt genrep mot Mariehem: Snöstorm. En decimeter snö på planen. Match inställd. Misstänkt aprilskämt från Kung Bores sida.

Måndag, andra april: Uppehåll.

Tisdag, tredje april: Uppehåll.

Onsdag, fjärde april, nytt försök till genrep mot Mariehem: Snöyra så fort vi klev ut för uppvärmning. Svårartad snöstorm hela första halvlek.

Måndag, sextonde april: Strålande solsken.

Tisdag, sjuttonde april, tänkt reservlagsmatch mot ett genrepande Mariehem: Snöstorm. Matchen flyttas från Campusplanen till Gammlia för planvärmens skull. Även Gammlia täckt i digert snölager – ungefär lika digert som det som framflyttade första-april-matchen. Match dras igång ändå i "äh, vi testar"-anda. 

Och, ja, jag tror inte ens en formtoppad Yeti Snömannen hade lyckats spela sig närmre någon startelva under gårdagens förutsättningar.

Jag tror att materialare Patrik, som fick se sina nyinköpta röda vinterbollar premiärrulla över konstgräset, fick ut mer av matchen än någon av oss elva på planen. 

Hampus Bohman dunkade förvisso på Scholes-manér dit en hörna som slogs snett-inåt-bakåt till utanför straffområdshalvmånen; bollen verkligen smekte underkanten av skärningspunkten mellan ribba och stolpe.

Det var väl det. Vi vann med 5-3. Jag  gjorde, hör och häpna, inget mål.

(Jag klandrar inte gemene mans  tanke ”SOM OM han inte hade nämnt ett mål redan i första stycket”)

Jag har en del smäckra bloggidéer på lager. Bland annat delgav Walle idag en av årets mest förvirrade tankar samtidigt som jag med några enkla klick skulle kunna rasera den bild som Jens ”Sjögga” Sjöström, jag citerar, ”lagt sex år på att bygga upp”.

Vi får se imorgon ifall jag vågar. 

Ursäkta att det blev sent. 

Men jag tappade ett glas i golvet. Skärvor överallt. Igen. Händelserna i mitt kök är som en ständigt rullande "Bloopers"-dvd från "Sveriges mästerkock". Och... ja, det är bäst att vara synnerligen noggrann med dammsugaren. 

Man vill ju inte trampa på en skärva och "göra en Kalle Corneliusson" nu när det är tevematch och allt. Man vill ju inte låta Jarelind och Belenenses-Anders* sitta och skrocka i direktsänd teve. 

*= Minns ni hur den andra Portugal-svensken, innermittfältaren och ex-bajaren Fredrik Söderström, under ett otal Football Manager-spel bara hette "Fredrik"? Som en brasse. Jag hoppas så att ni minns det, annars står vi varandra inte särskilt nära, ni och jag. 

("Fredrik"-artistnamnet för mig osökt in på funderingen ifall Micke Ek bara hette "Mikael" under de år då han smekte fram smörpastejer åt Ronaldinho i Paris Saint-Germain.)

Ni såg morgondagens matchtrupp på hemsidan? Jo. Ni ryckte väl till en aning, sittandes på soffslafen. "Löfgren är med!", skrek väl nån så euforiskt att bitar av söndagsfikats mandelbiskvier flög ur gipan. "FAN VAD KUL", utbrast nån annan med dylik överentusiasm.

... långt senare antar jag att ni förstrött noterade i förbifarten att såväl Vladimir Sudar - nån bosnisk målvakt - och Hampus Bohman - nåt allsvenskt lån - tar plats i samma trupp. Och att Joel Burström fortsatt saknas med sin stukade fot. 

Men det är, som Karlsson på Taket skulle ha sagt, en världslig sak. 

Dagens träning? Som inför-match-träningar är mest. Lite avvaktande i spelet. De som är utanför startelvan vill ju inte skada de som tillhör förstaelvan. 

Inte inför en tevematch.

Inte när man iakttagit hur pass många i truppen som kostat på sig dyra klippningar under veckan. Spelare som skulle bli närmast gråtmilda om de inte fick visa upp, till viss del sina fotbollskunskaper, men framför allt sina nystrukturerade kalufsar på bästa sändningstid. 

Mer intressant då att Walle idag hade med sig den senaste atteraljen som ska fullända vårt omklädningsrum  ("fullända" är förvisso fel ord då vi sedan i januari väntat på att få en brukbar träningscykel); kaffemaskinen med kapslar. Jag hade tagit en bild på kön till maskinen om nu inte mobilanvändande i omklädningsrummet renderar i en rigorös bötespeng. För hundra kronor fick man hur som helst "ett startpaket", som Walle uttryckte det, bestående av ett inköp i själva maskinen samt en provomgång med tio kapslar. Det låter väl fint. 

Wallerstedt, som deläger en klädesbutik i Sundsvall och verkar ha ett affärslynne, vet nog om att en fotbollstrupp som år efter år tvingats sluka trassligt snabbkaffe efter träningar ganska omgående kommer bli smått beroende av de smäckra kapselkopparna; och då är jag rädd att priserna genast stegrar i svallvågorna av den gamla knarklangardevisen "the first one's free". Vi får helt enkelt vänta och se. 

Imorgon bitti ska jag åter ha fått mitt trassel publicerat i VK. Min krönika inför Hammarby-matchen, som jag rev ihop i fredags morse hemma i Sundsvall, finner ni under den byline-bild där jag står lutad mot kameran i en vinkel som får mina underarmar att se ut att vara tredubbelt mycket grövre än gemene mans. 

Jag bad - verkligen bad - de att byta. Men det gick minsann inte. 

Och jag bad inte enkom för att jag är bloggarproportionerligt fåfäng. Nej. 

Jag bad för att det känns som att jag är en publicering ifrån att Jens Sjöströms "Karl-Alfred"-referenser ska sätta sig som smeknamn. 

Det var säkert över en månad sedan.

Johan Larsson kom fram i omklädningsrummet innan en träning och sa nåt om att han hade hittat en potentiell hymn för Umeå FC. 

"Har du hört Invasionens 'Norrsken'"?, frågade han. 

Jag hade lyssnat igenom skivan någon gång, men njäe, jag kunde inte på rak arm börja nynna på någon norrskensvisa. Jag hade, som den simple unge man jag är, enkom fastnat för uppenbart starka "Arvegods" och sedan lämnat skivan (säger man skiva eller "listan av låtar i Spotify" år 2012?) därhän i Spotifyarkivet utan att vara särskilt lyrisk över herr Lyxcéns senaste installation. 

Men jag gick hem och lyssnade och, tja, det är svårt för en lyrikpundare av mina mått att inte bli fast redan i slutet av första versen. 

"... och det krävs en vilja av stål för att födas här."

Nu är jag inte född här, men jag har efter snart ett och ett halvt år i Västerbotten genomlidit många månadslånga sviter av sovjetisk grånad och en rågad livstidsdos av styva kulingar; så jo, jag förstår. Ni förstår. 

Jag vet att folk i gemen inte orkar klicka upp omständiga Spotify-länkar - vilket gör, antar jag, att väldigt få av er har hört den aktuella låten än- och det är därför förbannat synd att inte studioversionen finns upplagd på nätet i videoform. 

Ni får därför hålla till godo med en trasslig liveupptagning från Malmö (den från "Go' kväll" är ju för mesig):

Och i tisdags var det då någon, som under det kamouflerande alter egot "En som är less på UFC-låten", som pekade på att just samma låt skulle vara en fin UFC-hymn inför matcher. 

Larsson menar att bestämt att det inte var han. 

Alldeles oavsett så har det fått ett genomgående positivt gensvar. 

(I gästboken, alltså. Inte i laget, förstås. Skulle man göra en omröstning inom laget efter ny kampsång skulle det utmynna i något spektakel signerat "Flo Rida feat Drake", remixat av Ice Cube och re-remixat av Snoop Doggy Dogg.)

Och... ja, det är inget dumt förslag. Alls. 

Om jag har något eget förslag? Jo, tackar som frågar. Ifjol fick vi fylla en inför-match-skiva där varje spelare fick applicera en valfri låt. Jag valde "Fuck Forever" av Babyshambles; eftersom vi vet att frontfiguren Pete Doherty är en människa som alltid går in helhjärtat och verkligen gör jobbet (fråga de bokningsansvariga på Umeå Open). Eller så tog jag bara första bästa dänga med någorlunda sting.

I våras slog jag tidigt fast att om vi får chansen att basunera ut något i högtalarna även i Superettan, ja, då skulle jag veva iväg den här:

Blir man mer "utanför samhället" än vad Umeå FC är i årets Superetta?

Det är sextio mil till närmsta granne; Borlänges stolthet IK Brage. Omkring sextiofem till Stockholmsområdet. Sedan är det - enligt avståndstabell.se - över hundra mil till i stort sett alla andra klubbar nere i Småland, Halland, Bohuslän, Danmark och vart fan de har sina tillhåll. 

Låt dom hata att flyga tvärs över landet för att möta några lokala norrländska jönsar som då och då kliver av skotern, vevar av sig snöskorna, spottar ut tuggtobaken och sparkar lite boll - så länge dom är rädda. 

Vad har vi annars?

Nu vill vi Umeå FC ha ett eget spel, trilla boll och så - men skulle vi några omgångar in i serien byta taktik och helt rikta in oss på ett defensivt, destruktivt och i det närmaste spelförstörande spel; ja, då skulle väl inget passa bättre än fantastiska Florence Valentins "Allt dom bygger upp ska vi meja ner"?

Det finns säkert fler - alldeles säkert bättre, smartare och roligare - förslag. Det här är en musikstad - o, vilken jävla musikstad det här är; jag såg häromdagen att Mattias Alkberg kommer i början av maj (i Sundsvall, där jag kommer ifrån, spräcker Gatufesten spargrisen för att få höra Sean Paul sjunga "We be burnin") - så jag lämnar kommentarsfältet öppet för eder briljans. 

Jag återkommer å min sida med något direkt fotbollsrelaterat - jag lovar, förlåt för det här - när truppen till Hammarby-matchen blivit offentlig på ufc.se ikväll. 

Tack för alla vänligt sinnade kommentarer till det förra inlägget. 

Ni skulle bara veta hur det värmer ett bloggslående hjärta. 

Jag tror det är i Första Mosebok som det går att läsa hur Jesus förtäljde den gamla hebreiska sanningen att "en bloggkommentar säger mer än tio tummar" till sina lärjungar som alla satt och instagram-fotade nattvardsoblaterna i motljus. 

Det var roligt att efter-match-intervjuerna från hemmaplan uppskattades - men jag hoppas innerligt att det var sista gången de genomfördes. 

Veckans blogguppdatering från UFC-fronten hade varit underkänd även om vi skrivit hem från en somalisk ögrupp via flaskpost. Jag är ledsen. 

Men jag har heller inte befunnit mig på fronten. Som en ytterligare motriggskrydda till besvikelsen att inte ens ingå i matchtruppen i måndags så vaknade jag på matchmorgonen upp med en mångfacetterad bakteriehärd i halsgipan. 

Jag satt hemma i dagarna två med en hemvävd huskur på vitlökar, citron, hetvatten, vitaminte och honung - kompletterat med hela Apotekets arsenal av tabletter och saltlösningar för halsgurgling. Men det var inte förrän någon twitterledes rekommenderade ingefärans - denna diffusa knöl som länge legat i skafferiet och väntat på att någon ska förstå dess användningsområden - välgörande läkekonst som en tillfriskning började ta fart. 

Jag såg onsdags- och torsdagsträningen mestadels från sidan och... ja, det såg bra ut - tätt, tufft, bra tempo; men det där skrev jag om i den måndagskrönika jag i all hast vevade iväg till VK igår. 

Men det är ju så. 

Alla träningar ser ut att vara den roligaste och bästa träningen i mannaminne när du står på sidan och inte kan vara med. 

Yrkesgruppen "fotbollsspelare" måste vara en av de allra trassligaste när du tvingas stå indisponibel på sidan och titta på. Jag skulle nog utan tvekan byta den rollen mot valfri annan yrkesroll. 

"Jaha, du jobbar som fluffer i hästporrbranschen? Ska vi byta?"

Jag stod under torsdagseftermiddagen under en talande sovjetisk grånad och undrade buttert huruvida jag hade något annat än slöa IKEA-knivar hemma i grytet. Suckade över att jag inte hade någon ugn att veva in huvudet i. 

När så - från ingenstans - Wallerstedt efter träningen berättar att han skulle åka ner till Sundsvall för att se Giffarna-Syrianska. Direkt. Jag bara bytte om och hoppade in i bilen. 

En fyra-noll-seger, månadens första solsken (jag vill inte trampa på några ömma Norrlands Huvudstads-tår här, men det sken verkligen upp precis vid skylten där vi äntrade Västernorrland) och lite kvalitetsumgänge med såväl familj som med de fantastiska människotyper som anser att en mening innefattandes "Magnus Hedman" och "Ancona" är höjden av humoristisk briljans - mer behövdes inte för att jag på fredagskvällens träning skulle komma tillbaka som en ny människa och göra en riktigt jävla hygglig träning. 

Nu ska jag i helgen ta tag i det här med bloggandet också inför den stundande publikfesten. Mitt norra öga har skådat att det diskuterats UFC-hymner i hemsidans gästbok; ett ämne som jag tänkt ta upp för ett bra tag sedan. 

Jag lämnar eder med funderingen om inte Östersund till det facila hemmaoddset av 3,60 kan vara värt en slant mot (överskattade? De har ju typ samma lag som ifjol?) seriefavoriten Sirius som sägs sakna Johan Claesson, Gustav Alpsten, Christer Gustafsson, Ian Serelius, Alan Aljaderi och Jesper Nyholm. Östersund ska bara sakna innermittfältaren Martin Johansson men, som vi såg på Gammlia häromveckan, ska väl inte det kunna ställa till särskilt mycket trassel...

... för sydkoreas egen lilla Luka Modric spelar! 

I övrigt såg väl Östersund ut som ett riktigt bra Division I-lag när de spelmässigt dominerade mot i stort sett den elva som tog en Superettanpinne på bortaplan mot Falkenberg?

Äh. Vi provar.

Jag ringde upp Kung Erik som satt på spelarbussen på väg mot Landvetter. 

(Nya, SEF-godkända profilbilder på svenskfotboll.se.)

Jahapp... beskriv matchen. 

- Det var väldigt jämnt i första. Inget skönspel, men vi hade några fina kombinationer och med lite tur hade vi kanske kunnat få in nån till i första. Men det var ganska jämnt. Sen blev andra riktigt kämpig. 

Hur då kämpig?

- Vi fick kriga rejält. Det var i stort sett bara försvarsspel sista fyrtiofem. Och kallt var det. Riktigt kallt. Och det blåste. 

Gammliavindar?

- Kallare än Gammliavindarna! 

Hur överlevde vi den andra halvleken?

- Det var en riktig kämpainsats. Det var inte många som stack ut utan det var kollektivet som krigade på. Det måste ha varit riktigt tråkigt att ha sett matchen. Publiken blev frustrerade och till slut blev Falkenbergspelarna frustrerade, framför allt när vi tog lång tid på oss på utsparkar och sånt. 

Fortsätt.

- Ingen föll ur ramen även om det blev tungt och mycket försvarsspel och... jag kan inte räkna till några fler jätteheta chanser förutom det där ribbskottet dom hade. 

Mycket beröm till vårt tunga anfallspar via de kanaler jag hade tillgång till. Hur funkade anfallsspelet?

- Dom fick fast många bollar och jag tycker vi hittade ganska mycket ytor. Vi hade sett på matchvideon att de lämnade yta på kanterna, så där hittade vi mycket yta. Speciellt Larsson fick väldigt stora ytor. Sen var vi riktigt starka på fasta. 

Hur såg målet ut?

- Det var en tilltrasslad situation måste jag säga. Nån nickar ner, det kan ha varit Kalle eller nån av deras och det blir rörigt och på typ tredje försöket sätter Danny upp den i nättaket. 

Du och Wennebro - två kreatörer - på en regnruskigt trasslig gräsplan i en Superettanpremiär. Hur gick det? Fick ni röra några bollar?

- Litegrann. Jag tycker vi var klart godkända med tanke på underlaget och att det var premiär och så. Stundtals tycker jag vi hade fina kombinationer, men det var ju ingen konstgräsplan direkt. Och... ja, vi som lag gynnades nog mer av det än vad Falkarna gjorde. 

Mohammed?

- Han var bra i första, sen kom han bort lite i andra och fick inte så mycket boll. Men klart godkänd. 

Backlinjen i stort?

- Marko och Kalle vann allt i luften. 

Varför i helvete ska du dra upp det där för? Det där skriver jag inte. Det vet du. Var tränarna nöjda efter matchen?

- Dom var nöjda så klart med kämpainsatsen. Vi har inte pratat på riktigt än, men dom var nog ganska nöjda. Det handlar om att överleva nu i början, att ta så många poäng som möjligt och komma in i det här. 

Kan du säga att vi är som en traktor i år igen?

- Ja, men det skulle man väl kunna säga. Vi måste ha samma vägran att förlora som vi hade ifjol på våren. 

Jaja. Nu har du fått din kontraktsbetingade mediatid. Ge luren till vår debuterande Jonte Johansson. 

- Kan jag inte få hälsa ti...

Ge Jonte luren!

Jonte Johansson tar emot telefonluren. 

Hej Jonte, gratulerar till världsdebuten. 

- Det var ingen jävla världsdebut. Näe, fyfan, men det var skönt å få're bortgjort. 

Vadå? Kändes det inte bra?

- Jo, det kändes väl bra, backlinjen var jävligt bra och stabil, men jag var slarvig på smågrejjer som insparkar och sånt. 

Många drogs direkt ut till inkast, läste jag. 

- På slutet, i vinden och blåsten och så, lät det som att dom skrek "TILL INKAST, TILL INKAST" från bänken. Så då sorkade jag ju ut den som fan. Direkt ut till inkast. Sen alla ba' "vafan göru?!". Dom hade skrikit "SNABBARE, SNABBARE" för att jag inte skulle få en varning. 

"Till inkast, till inkast"... Är det Kålaboda du kommer ifrån?

- Ja.

Bara kollar. Deras mål lät väldigt tilltrasslat. Beskriv det. 

- Jag går ut på en boll, rätt tidigt, jag ser vart bollen ska komma. Sen bromsar bollen in i motvinden, och jag ska försöka rensa iväg den på ett tillslag. Vi är typ tio meter utanför mitt straffområde. Bollen studsar upp när jag ska slå till den, så jag skickar den rakt upp i luften. Nån av deras får bollen och passar direkt till nån liten kvick spelare (Christoffer Carlsson, redaktionens anmärkning) som drar typ tre spelare och skjuter tunnel på Marko och in vid min ena stolpe. 

Hade du några andra ageranden?

- Dom hade ett friläge i början som jag tyckte att jag kom ut på jättebra så att han fick skjuta utanför. Det kändes bra. Sen hade dom ett ribbskott när han fick dunka på från nära håll. Annars hade jag jättelite och göra, framför allt i första halvlek, och det var cepekallt. 

Du var ute och boxade på några hörnor?

- Ja, dom försökte ställa mycket folk framför mig och dom stämplade mig varje gång jag rörde mig. Jag råkade boxa en boll i röven på Wennebro i första halvleken, men bollen studsade tillbaka rakt i famnen. 

När spelade du riktiga tävlingsmatcher senast?

- Jag har ju stått i ettan med Skellefteå, men jag klättrade fem divisioner idag från där jag stod ifjol; i fyran med Sunnanå. 

Var det nervöst inför matchen?

- Näe. 

Visst! Det här är en blogg. Ingen läser. Erkänn. 

- Bussrisan dit var nervös. Men sen kändes värmningen så pass bra att jag inte var ett dugg nervös när jag gick ut. Kanske var jag för lite nervös till och med. 

Du gillar ju glass. Hur ska du fira det här?

- Jag tänkte sms:a dig förut, att jag laddade upp med en Ben&Jerrys i lördags. Det var därför det gick bra idag. Men det ska nog bli en segerglass ikväll.

Danny Persson, kvällens poängräddade och lagets okrönte sötsakskonung, låter SMS-ledes meddela att han firade sitt första Superettamål i karriären med att sno tre välförtjänta gifflar från tränarnas fika efter matchen. "Det blir nog en fredagsmix senare...", fortsätter han.

På en måndag!

Ingenting sammanfattar väl festligheten i att vi premiärnöp en poäng nere i det svårspelade halländska regnrusket som det. 

Hate to say I told you so...

Men Danny Persson. Nära håll. Efter tilltrasslad hörna. Upp i taket. 

1-0. Här följer vi: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=179, under "Fotboll, Superettanextra" och här, http://nick.vk.se/live/?id=415, där Ruuth från VF lajvuppdaterar. 

Vi får väl först och främst lov att rikta en lyckönskning mot Umeå IK som drar igång sin säsong i detta nu med hemmapremiär mot anrika och erkänt svårspelade Vittsjö GIK. 

Jag hade förstås själv kunnat rört mig mot Vallen för att i solskenet och påskfriden njuta av de tre poäng som med åttioprocentig säkerhet kommer tillfalla hemmalaget - om nu inte tillhandahållarna av spel och dobbel i det här landet är ute och cyklar - och kanske återkomma med en matchrapport. 

Men jag har så förpillat ont i halsen. Jag tog nyss en snabb lov på stan för att inhandla diverse kemikalier och en påse bättre löst te med - hålliernu - vitaminsmak. Det var ingen tydlig vallfärd mot Gammliavallen. Inget lemmeltåg i gulsvarta UIK-färger. 

... Vittsjö GIK i en hemmapremiär kan väl kanske vara den publikmässiga antitesen till Hammarby IF?

Nåväl. Jag noterade att superdupertalangen Hurtig tydligen ska börja på bänken - något som ofört fick mig att tänka på anfallskonstellationer. 

Startelvan är ju ute. Jag vet inte varför. Jag har aldrig varit med om att ett lag på den här nivån medvetet - det framstår i Gunnar Johnssons text som att Stuart gladeligen berättat startelvan för honom - bjuder på startelvan redan kvällen innan. 

Och vi har alltså Wallerstedt och Danny Persson på topp. Samt Simon Mårtensson på bänken. 

Mitt favoritlag är GIF Sundsvall. Det är det lag jag, som icke-spelare, verkligen brinner för. Visst, jag skulle bli glad om Real Madrid tog hem ligan i vår. Men jag skulle inte i raseri sparka sönder en stol på Santiago Bernabeú om Ronaldo missade en straff - så som jag råkade göra på IP när Tobbe Eriksson tofflade en straff utanför mot Örebro, senhösten -08. 

(Det var inte alls meningen. Jag bara koksparkade rakt fram och min tunga vinterkänga gick rakt igenom plasten så att en stor skärva flög och landade tio läktarrader ner. Giffarna vann till slut matchen ändå - en Mambo Mumba-nick på övertid - och när matchen var slut kom en gammal, gammal farbror fram, tittade på mig från knappa halvmetern, och väste med barskhet i rösten "fyyyy" i mitt anlete. Jag skämdes väldigt mycket.)

Igår såg jag de ställa upp med Emil Forsberg, en mycket skicklig fotbollsspelare men tre äpplen hög och två skålpund tung, som ensam forward i ett 4-2-3-1-system; ni vet, de system där Drogba eller motsvarande nittiokilos dynamisk supergris brukar fronta och uppehålla en hel backlinje. 

Det gick inte så bra. Dessutom blev Emil skadad i första halvlek - och då var det ju riktigt slut på forwardsalternativ. Man var tvungen att kasta in Pa Dibba, en Division III-spelare som besitter mycket god snabbhet men framför allt ett fotbollsnamn av hög allsvensk klass, och sedan i sextiofemte minuten - MED TJUGOFEM MINUTER KVAR ATT SPELA - slängde man i numerärt överläge in mittbacken Christian Brink, 2,42m/112kg, som ensam anfallare. 

Johan Eklund, en banktjänsteman från Borlänge, är truppens enda renodlade anfallare och han har aldrig spelat på allsvensk nivå. 

Jag vill så gärna tro på årets upplaga av Giffarna - men det blir stört omöjligt när de omöjligen, inte ens när de är totalt överlägsna spelmässigt (lex hemmapremiären mot Kalmar FF), kommer kunna göra tillräckligt många mål för att vinna särskilt många fotbollsmatcher. 

Umeå FC kanske inte kommer föra särskilt många matcher. Vi kommer kanske aldrig vara överlägsna spelmässigt. Men vi borde ha fog för att tro att vi trots kommer att kunna peta dit mål. 

För att vi har riktiga anfallare. Walle har väl ett drygt femtiotal allsvenska mål på sitt samvete. Danny har vunnit Division I:s skytteliga två gånger. Simon gjorde tio baljor på tretton starter ifjol. 

Jag tror, framför allt efter att ha sett GIF Sundsvalls stundtals fina spel men totala uddlöshet på grund av forwardsbrist, att det kan bli en viktig faktor för Umeå FC:s 2012. 

Vän av ordning undrar ju dock om nu ens anfallares främsta uppgift är att göra mål...

Urval av Umeå FC:s försäsongsskytteliga: 

Erik Löfgren, 2.

Danny Persson, 1.

Simon Mårtensson, 1. 

Jonas Wallerstedt, 1. 

... varför sitter jag här hemma?

Hej. 

Idag är det annandag påsk. Då är vi alla lediga. 

Vissa för att det är en röd dag. 

Andra för att de inte är uttagna till den sextonmanna matchtruppen till Superettanpremiären. 

Den första kategorin kan bjuda in hela släktträdet att under glädje och gamman kalasa på överblivna slamsor av påskaftonens lammbog. De kan spela sällskapsspel. De kan samlas runt farfar i länsstolen som berättar gamla lumparskrönor. De kan ha väldigt trevligt. 

Den andra? Vad fan gör vi som tillhör den andra kategorin? Vi som dessutom - till råga på bedrövelsen att vi inte får följa med som spelare - är tänkta att rapportera hem UFC-nytt från premiärfronten? 

Jag borde förstås vara nedslagen, mörbultad till oigenkännelighet mentalt, över det faktum att jag 22 år gammal lämnas utanför, inte en startelva, utan en matchtrupp i Superettan. Speciellt jag; vars självbild består till den allra största delen av hur det går på fotbollsplanen - och bara den lilla, lilla strimma som blir kvar av min självbild baseras på hur det går i de kvällsliga partierna Football Manager. 

Men äeh.

Jag vet om att jag har varit som allra sämst - oh, ni minns väl Luleå hemma där jag trots ett matchavgörande mål var inget annat än en skymf mot den sport vi lärt oss älska - under de två-tre veckor som betytt som mest under försäsongen. De veckor där startelvan verkligen utmejslades lufsade jag runt lytt som en vådaskjuten gammal rävkrake; sned och vind i varenda muskel som vore min kropp en fallfärdig rivningskåk. Men så fick jag hjälp av en extern hälsoguru - och, vips, så har jag de två senaste veckorna varit tillbaka i gott slag igen. 

Jag visste ju att det inte skulle räcka till den här veckan. Men håller jag uppe den här nyfunna nivån framöver så... ja, jag hade inte vigt mitt liv åt fotbollen, inte bott i det här grytet, inte levt på detta existensminimum ifall jag inte trott på att när jag är som bäst så ska jag spela ordinarie i Umeå FC. 

Nog om mig. 

Jag ville bara poängtera att jag sitter här idag med ett förhållandevis gott lynne och jag är öppen för att fylla denna blogg med allt ni kan tänkas vilja få serverat er på denna premiärmåndag. Jag vill ju bidra. Om inte på planen denna vecka, så bloggledes.

(Oh, vilket oerhört analläspande det där sista måste ha låtit som, ifall ni trodde att jag trodde att Örjan och Stuart läste den här bloggen. Men det tror jag inte. Jag vill bidra för er vinning, kära men fåtaliga bloggläsarskara)

Så... vad vill ni att jag ska fylla denna UFC-blogg med denna premiärdag?

Igår fick UFC-truppen för första gången på ett bra tag känna sig som riktiga fotbollsproffs. 

Ni vet. Träning i morgonsolen. Klar före tolv. Lite nerjogg. Lite stretching. Småsnack i omklädningsrummet. Dusch. Och så söka upp en bättre lunchbuffé för att där skitsnacka bort tre-treånhalv timme i det tillstånd av ro som ett avverkat dagsverke skänker unga män. 

Det andra Superettanspelare - ni vet, de där som sitter på snittlöner på tjugotretusen kronor - kallar sin vardag; det kallar vi långfredag. 

Sedan gjorde vi påsk. För mig betydde det samma Roland Järverupska middagsritual (jag saknar verkligen bara en solid rullvagn och en marginellt mer harmynt uppsyn för att den ska vara helt komplett), samma FM-save med Giffarna på datorn, samma gamla Seinfeld-avsnitt på teven - men med en glasflaska Påskmust i gipan. 

Idag var vi lediga. Jag blev tillsammans med "Stigga" inbjuden till Henke Sennströms synnerligen smäckra nya boning på Haga. Det var så rymligt. Så luftigt. För mig som bor som en fackligt icke-ansluten mink var det som att komma hem till en frigående sprätthöna med Hus&Hem-prenumeration. Jag visade vart vitrinskåpet skulle stå på NHL; trots att Xbox inte är min konsol och att jag aldrig bemästrat den där jävla tricks- och avslutsspaken de envisas med. 

Mycket mer blev det inte av den här dagen. Vi såg Premier League-fotbollen. Följde Stryktipset. Jag hade tretton rätt på min reducerade ram. Samma reducerade ram gav tredjemålvakt "Klonk-Matte" Bergström några hundratusen kronor ifjol. Jag, i min motriggade enfald, fick mig en liten tröstslant på hundrafemtio kronor. 

... just det; Klonk-Matte blir andramålvakt på måndag, Jonte Johansson kliver in i pytsen. Vlado sträckte baksidan på torsdagens första riktiga spänstpass och, tja, det är klart att jag hade kunnat skriva något redan då - men jag vill ju inte vara den som kommer med negativa nyheter. Det var ju därför jag inte blev läkare. Det och att jag är, inte dum, det är fel ord, men... mentalt utmanad. 

Imorgon är det videoanalys av premiär motståndet - det är så mycket SEF över begreppet "videoanalys" - ute i Grubbe på morgonkvisten följt av en sista jävla försäsongsträning innan säsongen drar igång; klockan tolv på Gammlia. Återkommer med någonting riktigt matnyttigt därefter. 

Skärtorsdag - nån sorts halvmesyr till lallardag? En lugnt skvalpande brygga in i påskledigheten?

Icke. Inte ens när skärtorsdagen - dagen då Hosianna bröt ett paket ägg, kokade och delade med sina lärjungar och sade "detta ägg har ett skal på vilket ni ska måla någonting fyndigt" -  är placerad dagen efter en nittiominutersdrabbning får man sig varken ro eller rast.

Jag var uppe i den arla morgonottan och vandrade ganska omgående mot Gammlia för ett extrapass med Björn-Åke. Lundström "kände sig inte pigg", Wennebro "skulle till naprapaten" och Johan Larsson lät - ve och fasa - välmåendet hos sin son gå före utvecklandet av sitt eget passningsspel; då blev det bara jag, Kalle Morten och Jens Sjöström kvar av de som brukar frekventera Björn-Åkes träningspass. 

Längre bollar; hårda, pressade och välriktade - inga färdballader - stod på schemat och jag såg mycket fram emot det. Tills dess att jag lommade ut på planen och påmindes om den okristliga smärta i svanskotan som jag ådragit mig under Mariehemsmatchen då åttioåtta kilo Jonte Johansson föll över mig. 

Vid varje försök till längre lyftning från mina fötter så kändes det som att hela mitt underrede höll på att föda fram ett litet ryskt brottargossebarn. 

Det var det första passet. 

Vid tresnåret var det dags för det andra; samling ute i Ersboda för att med UFC-truppen spela ett parti bowling. Låt mig återkomma om det spektaklet. 

Och vid halv sex var det så dags för dagens tredje aktivitet; träningen på Gammlia. Vi som spelade igår - en grupp på knappa dussinet - joggade bara ner. De andra sprang snabbhetsbanor och spänsthoppade över häckar med Fys-Malin. 

Och även om det bara var nerjoggning och ingen riktig träning så märktes det verkligen - kanske nu tydligare än någonsin - att säsongen närmar sig med stormsteg och att vi bara har några få, få tillfällen kvar att visa upp oss innan vi rullar in på en halländsk parkering för match. 

Vi spelade kvadrat. Mitt uppe i en omgång. Det var roligt. Det var uppsluppet. Stuart står och tittar på. 

Då säger Danny Persson följande ord:

"Vi tar och springer några varv, gubbar". 

Vi tar det igen: 

Danny Persson: "Vi tar och springer några varv, gubbar". 

Han börjar jogga. Får med sig gruppen. Tar tag i övningar. "Höga knän", "sparka bak", "hoppa sidled", ja, ni vet. Såna där riktiga övningar. Istället för kvadrat. Mitt framför snoken på tränaren. 

Han har en räv bakom varje öra, Danny. Jag vet det, han vet det, ni vet det - och alla som någonsin fått en "Real Madrid Trädgårdstomte" budad hem till sin adress tillsammans med en frankerad faktura på 299 kronor vet det. Danny står inte och tänker "ska jag inte dra igång en löpövning?" under kvadraten. Han står och tänker på vem han ska sätta dit med en passning i knäledshöjd och vilket typ av alla hans mjuggleenden som ska följa. Eller kanske på vilken sorts smaksatt giffel han ska doppa i O'boy-glaset till kvällsfika. 

Men nu. Nu närmar det sig, gott folk. Det finns några få - ack så fåtaliga - chanser kvar att visa upp sig. Och sällan har det varit tydligare. 

Ny chans imorgon. 10.00 på Gammlia. 

Till sist måste vi rikta välförtjänt beröm till de som rott i land denna bilaga:

Jag är ingen kvalificerad bedömare av tidningsestetik, men jag har bläddrat igenom en hel del inför-bilagor i mina dagar och, ja, baskemig, är inte detta en av de allra läckrast utformade layoutmässigt så säg?

Hej, hej, hemskt mycket hej. Jag måste hyra mästerfotografen Jan Hofverberg för en eftermiddag där jag i fotostudio bygger en modellportfolio; för den mannen vet hur man fångar mina allra smäckraste sidor. 

Nåväl. Ni var ändå en beskärd skara som letade er till Gammliavallen i eftermiddags. 

Och det kan man ju inte klandra er för.

"I normalt hockeytokiga Umeå pratas det bara fotboll just nu", som Lundström basunerade ut över hela Halland - och idag skulle ju Ibrahim Kallay, "den bästa av afrikanerna" som det har hetat, för första gången få visa upp sig i riktigt spel. Näst efter att få se Hampus Bohman i matchsituation - vårt Kalmarförvärv går fortfarande kring med öroninflammation, i lekmannatermer så kallat "örtrassel" - så är väl Den Tredje Afrikanens© matchdebut det mest spännande som kunde hända i UFC-sammanhang innan måndagens premiär nere i Falkenberg. 

Och så skulle Simon Mårtensson göra comeback - efter drygt åtta månaders skadefrånvaro där han istället mestadels fått hänga på gymmet där han medelst viktskivor hängda i kedjor över buken onekligen lyckats bygga sig en Gladiator-kropp; men hur skulle det se ut i match?

Och så var det ju fint väder.

Ett tag...

Men så fort man kom ut från omklädningsrummet för att veva igång matchen föll rigorösa mängder av snöflingor så pass stora att de var för sig skulle kunna dränka en mindre tamiller. Det verkar vara så. Att när Mariehem och Umeå FC ska mötas - ja, då ska det vara på en kritvit, snöbelupen plan. Så är bestämt, som Martin Dahlins mamma skulle ha sagt. 

Det var några kaotiska minuter där den vita bollen försvann såväl i luftrummet som - framför allt - efter den vita konstmattan innan någon tog det geniala, matchräddande beslutet att rota fram några gamla gula vinterbollar. 

... kanske kan det ha varit vårt minst uppmärksammade nyförvärv för året, materialaren Patrik, som stod för årets första matchavgörande aktion. Vi måste skriva mer om Patrik. Vi måste lyfta fram honom i ljuset. Som det är nu måste jag erkänna att jag inte ens har ett efternamn. Han står av någon anledning inte med på UFC-hemsidan och inte ens min journalistiska snok har lyckats gräva fram det, inte ens medelst googling "patrik materialare umeå fc". Återkommer. 

Hur som helst; när väl de urskiljbart gula bollarna sattes i spel så körde vi över det Mariehem som vi hade så massiva problem med för några helger sedan (underläge 1-0 och 2-1 innan slutforcering till 4-2) då vårt spel var långsamt, monotont och ohotande. I den matchen fick de grönvita stå högt - o, så högt - och hålla laget extremt kompakt utan att vi hotade i djupled utan bara passade runt bollen sidledes utan något vidare tempo. 

Idag spelade vi rakare när vi behövde. Det är ju inte Micah Richards som spelar mittback i Mariehem, det är Janne Jonsson - så nog finns det ytor att springa på om Mariehem nu vågar att stå högt. Med det djupledshotet, med två fungerande kanter (framför allt Seif och Hampe - tillbaka som vänsterback! - växlade fint några gånger) och med ett rappare passningsspel centralt sågade vi oss gång på gång igenom. 

1-0 efter ett inlägg som går genom straffområdet till en påpasslig "Stigga" som orkat följa med hela vägen in på bakre stolpen.

2-0 är riktigt smäckert då Jens tar några steg upp och hittar Danny Perssons mötande högerfot som på ett tillslag, medelst någon form av klackrörelse (UFC-bloggen reserverar sig för eventuella felträffar) stöter bollen i djupet, mellan två försvarare, till en djupledsgående Mårtensson som på ett långt tillslag försöker direktrunda målvakten. Men avslutsringrosten gör att målvakten hinner dit och få ut en näve - men vad gör väl det när "Stigga" verkat mixtrat med FM-editorn och gett sig själv 20 i "Spel utan boll"? Han får bollen på foten och kan raka in sitt andra för kvällen. 

Kallay - som av någon outgrundlig anledning ska uttalas "Kalí" - har mycket boll och där han oftast vänt hemåt och tagit det (kanske lite väl) enkla alternativet jämnt och ständigt på träning tittade han nu också framåt och skiftade sida på spelet med den äran. Blir dock i mitt tycke överglänst av Henke Sennström som med sina glidtacklingar, sitt eviga löpande och sitt rivande och slitande kan få även den mest livsbejakande buddhistmunken till motståndarspelare att vilja lämna planen och avrunda sitt leverne med lämpligt tillhygge. 

Lösa mellanösternkonflikter? Släng in en israel, en palestinier och Henke Sennström i en liten bur. Släpp ner en fotboll. Det kommer inte dröja länge innan palestiniern och israelen har enats och slutits samman i sitt hat mot vår rivige innermittfältare. 

Typ. Dessutom får han springa ännu lite extra när han spelar med Kallay då denne inte riktigt är hemma på det här med zon-spel och täcka ytor ("CÅVVER ÄRIAS! CÅVVER ÄRIAS, IBRA!", hur kan man inte förstå det?) utan gärna följer sin gubbe runt-runt. Även om positionsspelet från Den Tredje Afrikanens© sida såg bättre ut idag än det gjort hittills på träningarna. 

Under den korta pausen - det blev nog inte mer än fem minuter på grund av att vi bara hade vår träningstid att spela på - fick man byta till ett par torra sockar och dessutom på närmast Kramer-manér applicera hårtorken på ens dyblöta fotbollsskor. 

Planen var också närmast grön när man kom ut och snöfallet hade upphört; ypperliga förutsättningar helt plötsligt att göra någonting bra även av den andra halvleken. Och det tycker jag att vi gör. Trots första halvlekens överlägsenhet sänker vi oss inte nämnvärt i den andra utan trummar på. 

3-0 är ett mönsteranfall där Danny tar emot och spelar i djupet på Seif som sätter full fart och till slut spelar in bollen på skosnöret på Mårtensson som rakar in bollen från någon meter. 

... Seif var för övrigt oförskämt pigg i hela den andra halvleken och gled gång på gång förbi på framför allt höger(!)kanten. 

... Simon visar under sina sextiofem-sjuttio för den västerbottniska fotbollspubliken att han är tillbaka på allvar. Jag har, i egenskap av initierad UFC-bloggare och till viss del även spelare, vetat om detta faktum ett tag. Jag utsåg honom till vår "viktigaste spelare" när de ringde från hemsidan och undrade. Dels för målen han borde ha i sig. Men också för at vi behöver dynamiken han skänker vårt anfallsspel med sin tekniska Gladiator-kropp som kan såväl gå i djupled som suga ner omöjliga färdballader felvänd. 

4-0, ja, det har ni väl sett. Det har ni väl fått länkat till er på Twitter, Facebook eller dylika sociala medier vid det här laget, antar jag. Låg skruvad högerhörna från Seifs vänsterfot; bollen går mot den första stolpen dit Erik Löfgren tagit sin löpning. Bollen dimper ner precis framför Löfgrens fot och han slår till den med en höger insida - med blicken fortsatt rakt fram. Han vet att den sitter vid den första stolpen. Det sitter i ryggmärgen. 

"Skjuter han den utan att titta?!", skrek VK-redaktionen på läktaren. 

Jorå.

Jonte Johansson

Mohammed - Löfgren - Sjöström - Wallgren

Jonas Nilsson - "Ibra" Kallay - Henke - Seif

Danny - Simon

(Intressanta namn fetmarkerade. Totalt ointressanta överstrukna.)

Upp till er att bedöma huruvida det finns värde i att söka sig mot Gammlia vid 17.30. 

Upptaktsträff för Superettan idag, nere i den halländska vårvärmen. 

Stuart - som bröstar upp sig centralt (CENTRALARE ÄN HENKE LARSSON, som tränar fjolårets mittenlag "Henrik Larssons Landskrona") - och Kung Erik var så vitt jag vet UFC:s delegation. Möjligvis kan Mikael Ek, Ronaldinhos gamle vapendragare i Paris Saint-Germain och numera koordinator för UFC:s talangverksamhet, ha följt med för att säkerställa hur en SEF-godkänd vetelängd ska smaka. 

Stuart ska, enligt en liveuppdatering, ha belyst vår "härliga stomme från förra året" samt spått att de långa resorna upp till Västerbotten kommer att bli en fördel för oss. Han ska ha konstaterat att "vår grund bygger på 4-4-2" men där "motstånd och matchsituationer" kommer att avgöra hur vi kommer ställa upp och att vi, summa summarum, "är mogna för Superettan". Kung Erik ska med optimism i stämman ha förkunnat följande i Niklas Jarelinds framsträckta mikrofon:

- Vi hade sextusen åskådare i vår sista match ifjol då vi slog Akropolis i norrettan och säkrade seriesegern. Nu har vi plats för ännu fler och i normalt hockeytokiga Umeå pratas det bara fotboll. 

(... jag såg förvisso ett aprilskämt igår som handlade om Division I-hockey som fick över hundra artikelkommentarer; så, tja, nog pratar en och annan fortfarande hockey i länet.)

Men vad gjorde det att både Stuart och Kung Erik stod där och var optimistiska?

När övriga tränare och lagkaptener fattade sina mentometerknappar efter föredraget ska sjuttio procent ha tryckt ner oss på en nedflyttningsplats. 

Trelleborg fick axla det ok som favoritskapet i Superettan innebär. 

Lundström ska, enligt en obskyr hammarbyares twitterflöde, ha lunchat tillsammans med nye Bajen-tränaren Gregg Berhalter, Bajen-anfallaren Sinan Ayranci och BP:s Pablo Pinones-Arce. Det ska ha bjudits på kålpudding och en buffé av sill och sallad. Det lät onekligen oerhört trassligt - men vi får hoppas att Lundström åt och tog buk när han satt intill världsvana stockholmare. 

Om nu Mikael Ek var med ner till Varberg - jag kan inte utläsa det av mina knapphändiga källor (Twitter borde i och för sig ha varit uppmärksamma nog att snappa upp ifall Ronaldinhos gamla radarpartner stod med näbben full av vetelängd) - så kan jag tänka mig att det blir en del kålpudding i hans hushåll när han kommer hem igen. 

"Ät nu, ungar; det här är riktig SEF-mat". 

(Han gillar SEF, förkortningen för "Svensk ElitFotboll", Micke Ek, det gör han)

Jag ska ha stått uppskriven som "Bloggare" under yrkeskolumnen i det spelarkompendium som ska ha legat i den goodiebag man ska ha fått vid ankomsten. Det är ju månne en aning pikant. Jag har ju tänkt att jag ska stångas mot stora, buffliga centertankar i Superettan i vår - och kommer då knappast ha någon extra respekt med mig som kollega till Blondin-Bella och Kenza. 

När vi är inne på yrken så måste jag bara få delge er denna skärmdump från lagpresentationen på UFC:s hemsida, där Danny Persson lyckats klämma in en klickbar länk (!) i sin spelarpresentation. Förmodligen medelst långdraget tjatande på intervjuaren som säkert flera gånger fick förklara att han tyckte att "det räckte med 'Egen företagare'".

Jag vet inte ifall vi ska ta denna långdragna länkhistoria, detta taffliga försök att öka sidvisningarna, som ett bevis på att det kanske går tungt för företaget i fråga. Jag tror ändå inte det. Inte för att jag ser en säljare av yppersta världsklass i vår rödlätta centertank. Nej, Danny "Igår blev det bara två vaniljgifflar" Persson känns istället som säljarens raka motsats; nämligen som urtypen för den människa som säljartyperna tänker sig att de ska lura när de placerar sötsakerna alldeles intill kassan efter en längre shoppingrunda.

Men jag tror likafullt att det går bra för hans företag. Det var väl redan i Första Mosebok som någon gammal hebre slog fast följande: 

"Salig voro den som tar 199 kronor Chelsea Anka (Mjukis)". 

Nåväl. Det finns fler spelare som har arbetsbeskrivningen "Bloggare" illa dolt på sitt CV. Varbergs Patrik Larsson bloggar, Falkenbergs Stojan Lukic likaså och - framför allt - så har Assyriskas mittback Mikael Thorstensson en blogg på fotbollstransfers.com.

Man behöver dock inga mentometerknappar för att förstå att den här, det är den allra trassligaste. 

Det blev som bekant ingen match mot Mariehem. 

Den snöade in. 

OBS! Inget första-april-skämt. 

Istället lommade vi molokna upp till IKSU, några styckna, där Jens Sjöström visste att det skulle finnas en hinderbana i rummet "Moskva". 

Mycket riktigt. Vad gör man då inte än att förverkliga den gamla förlupna pojkdrömmen att få delta i "Gladiatorerna"?

UFC- och Superettan-relaterade frågor vi lämnas efter vi kikat på klippet kan vara hur länge Umeå FC får behålla Simon "Le Sulk" Mårtensson i dylik Gladiator-form; med tanke på förebilden Anelkas lösaktiga transferhistorik? 

Vi förbryllas väl också av att Henrik Sennström - som av någon outgrundlig anledning kallas "Zeke" i Norrbotten - inte ställde upp i tävlingen utan agerade, ofta lyrisk, kommentator; trots att han sitter på truppens enda riktiga Gladiatorsmeknamn. 

Vi förbryllas väl dock inte av min jumboplacering. Stänk av höjdrädsla och en ovilja att kasta mig handlöst ner i madrasser för evig Youtube-ära sänkte mig mot Jens som för övrigt nyttjat hinderbanan i träningssyfte en hel försäsong för något år sedan (min främsta Gladiator-relaterade merit är att jag sett Steve Galloway och Daggen Olsson hindra denna skärmytsling massvis med gånger). Och mot Hampe räckte helt sonika inte återhämtningstiden eller motivationen till. 

Det var det. 

Also weak arms. 

Hur som helst; det här är lätt det jobbigaste jag gjort på hela året. 

Inte själva hinderbanan. 

Själva redigerandet. Och då orkade jag ändå inte lägga in lämpliga ljudspår. 

Men ni får hålla till godo. 

Kanske återkommer vi med fler vloggar - blogginläggen för Den Moderne Bloggaren - om vi någonsin skulle kunna jobba upp oss så till den milda grad att vi kan anställa en redigerare på åtminstone deltidsbasis; för det här gör jag inte om. 

Återkommer med diverse annat från helgen då jag återhämtat mig.