Jag kanske måste återkomma om det här, känner jag: 

Låt mig först bara säga att när Torbjörn tog upp beslutet inför spelartruppen innan dagens träning så började han sitt anförande så här, i allvarligt tonläge: 

"Erik Lundström har beslutat att ta en time-out från fotbollen på obestämd tid..."

Den gemensamma suck av lättnad som drogs genom klungan när han rättade sig ska enligt uppgift ha känts av hela vägen ut i Djäkneböle. 

En Umeå FC-bil. 

Tillhörande Danny Persson.

Parkerad utanför Arbetsförmedlingen. 

- Det förvånar mig inte. Man kan inte leva på att nasa trassliga prylar allena, säger A-Ekonomis Peter Rawet. 

UFC-bloggens skjutjärnsreporter, Guldspaden-aktuelle Erik Löfgren, lyckades med sitt tränade nyhetsöga upptäcka den mycket diskreta UFC-bilens uppseendeväckande parkering på tisdagen. 

Genast satte spekulationerna igång; inte minst på den redan oroliga Stockholmsbörsen. 

- Att Supporterprylar.se:s ägare syns utanför Arbetsförmedlingens kontor har skapat en väldig oro. Det var drygt tio år sedan IT-bubblan sprack, och vi minns ju hur det började med väldiga övervärderingar, berättar Peter Rawet. 

- Nu tror jag att det är supporterprylsbubblans tur att spricka. Gemene börsanalytiker har länge litat blint till att dessa prylnasare i all evighet ska fortsätta lyckas kränga de mest obscena produkter till hutlösa ockerpriser, men den föreställningen är närmast tvungen att spricka snart. 

- Tvåhundra kronor, säger du? För en Chelseadraperad mjukisapa? Det går inte att göra en realistisk profit med en dylik priskalkyl, dundrade Peter Rawet i kvällens A-Ekonomi. 

SVT:s ekonomiankare betonar dock att läget inte nödvändigtvis behöver vara så allvarligt för Suporterprylar.se. 

- Jag vet att Danny på sistone, via Micke Lustig, ska ha sålt prylar till spelare i det svenska landslaget så här i EM-tider. Något han varit barnsligt nöjd över. Kanske är det helt enkelt så att han i ett ögonblick av synnerligen svårartad hybris stegat in på Arbetsförmedlingen i ett försök att utannonsera en ny tjänst inom företaget, något som skulle lämna honom med mer tid åt att spela pingismatcher, förklarar Rawet. 

Har börsanalytikerna någon annan möjlig förklaring?

- De brukar ha en fantastisk vetelängd inne på arbetsförmedlarkontor, och det skulle inte vara första gången marknaden fluktuerar på grund av Danny Perssons omryktade sötsug. 

De illavarslande konkursrykten som omsvärmat Supporterprylar.se kommer bara dagar efter det att företaget fått skarp kritik för de trådsmala skyltdockor man använder sig av i sin marknadsföring. 

- Hela branschen känner ju till Danny Perssons egna sug efter sötsaker, och att då skylta med dessa ideal... det sticker förstås i folks ögon, säger Peter Rawet. 

Så där äckligt hedersamt. 

Matchinledningen kanske inte gav publiken någon fotbollsestestisk ståfräs; att se Ängelholms backlinje i sakta gemak få rulla boll på egen planhalva - allt medan ett kompakt tiomanna-block till UFC-lag låg och lurpassade vid mittplan; men jag gillade det. 

Jag eftersökte en lägre utgångspunkt där Simon och, idag, Walle slipper ödsla energi - som skulle kunna nyttjas framåt - på lönlösa defensiva löpningar i motståndarnas uppspelsfas. 

Det var rätt, riktigt, nödvändigt och tvunget efter fyra raka hemmaförluster och ett uppenbart faktum om att bortaspelet, med allt vad det innebär i stundtaliga bussparkeringar och skyttegravar, fungerat så pass mycket bättre. 

Men. 

Grundproblemet blev detsamma; de defensiva omställningarna och de individuella misstagen. 

Innan 0-1-målet har (den åter igen f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-e) Wennebro spelvänt två-tre gånger i ett långt anfall; men så tappar vi, har inte helt koll på vem, bollen i fel läge; Ängelholm slår en (!) passning i djupled, det kommer ett skott, det släpps en för enkel retur, bollen hålls kvar, det kommer ett nytt skott och det släpps in ett alldeles för enkelt mål. 

För enkelt; mycket på grund av att Vlado fumlar in den, visst, men också på grund av hur lite Ängelholm behöver göra för att komma till en målchans. 

Jag har pratat med några spelare i laget och kommit fram till slutsatsen "det är som mest farligt för oss när vi har bollen under kontroll i ett längre anfall, högt upp på motståndarnas planhalva". 

Och det är ju trist att det ska vara så; för jag tycker att vi är ganska duktiga på det offensiva bolltrillandet, egentligen. Vi har framför allt Wennebro, men också Bohman, Kung Erik, och en överlappande Ali som gillar att finurligt lösa situationer medelst kombinationer på små ytor. 

Det är trevligt att titta på, det får motståndarcoacher att efter sina segrar berömma oss för "vår fina och positiva fotboll"; men det ger oss för stunden tyvärr inga mål, vinner oss tyvärr inga matcher. 

Vårt mål kommer när vi vinner bollen och får (en dittills närmast svag) Lundström rättvänd mot backlinjen och han, på gammalt kungligt manér, hittar Simons skosnöre i steget (en kombination vi minns från ifjol) och Mårtensson efter en trassligare mottagning får fram sin allra längsta tå för att peta bollen utom målvaktsradie och ordna en straffspark. 

Och - ett gult kort. Ett lag i medgång får, förstås, med sig en frilägesutvisning i det där läget (även om jag, som alla vänner av fotboll, egentligen är väldigt emot den matchförstörande regeln). 

Vi tar över taktpinnen efter målet och i paus har jag, för första gången sedan Hammarby-matchen, en känsla av att "det här kan vi verkligen vinna". 

Men. Precis som i Bajendrabbningen släpper vi in ett lättvindigt mål efter paus. Ett till billigt mål som "stjäl energi" igen, som Örjan uttrycker det efter matchen. Och det ska helt sonika bara inte få gå så enkelt att ta sig förbi Larsson vid straffområdsgränsen, det ska inte få stå och måttas i sekunder och - ja, den där bollen ska inte smita under Vlado. 

Mycket trist att vår bosniske jätte i målet verkar ha trassel med självförtroendet. Man såg tidigt, redan innan 1-0-målet, att han släppte konstiga returer och, va'de'verkade, inte hade modet att försöka greppa bollarna. 

Han har ju väntat alldeles för länge på att få stå i de högsta divisionerna; fan, rent rädda-boll-mässigt har ju jag, och säkert flera med mig, tyckt att han hållit allsvensk klass under de år då han istället fått prenumerera på titeln som Division I:s bäste. 

Hela läktaren tror fullhjärtat på att han är en målvakt av mycket gott Superettansnitt; det gäller att han börjar tro på det själv också. 

Vi skapar väl tyvärr inte mycket mer i kvitteringsväg än Bohmans svårartade nickförsök mot bortre gaveln och - jättechansen (som inte fångas på videon) när Walle får stå och nicka ner bollen mot Danny på bortre stolpen; en nernick som blir en aning för hög. Generellt gör vår rutinerade krigare ett mycket gediget jobb i defensiven, som bollvinnare och presspelare, men framåt har det gått ordentligt troll och det är inte som att man sitter som på nålar varje gång Walle har bollen, direkt. 

Och 3-1-målet. Jag vill inte ens börja härja om 3-1-målet. 

Mohammed har ett internationellt flyt i sitt offensiva steg och han vågar utmana på ett obrytt sätt som få andra; han är kort och gott en spelare som får folk att vilja komma till Gammlia för att känna en sydeuropeisk bris i det annars så karga västerbottniska fotbollsklimatet. 

Men. Är det någonsin tillåtet att, efter sex minuter på planen och vid ställningen 1-2, stå för ett så obefintligt hemjobb efter att ha blivit överspelad på mittplan vid en omställning; ja, då kan vi faktiskt hälsa hem. 

Annars.

... har jag aldrig sett en publik springa (!) från en fotbollsarena i sådan rask takt som när 1-3-bollen nuddade nätmaskorna bakom Vlado. Jag överdriver knappt när jag säger att jag såg folk hoppa över stolsrader för att hinna först till utgångarna och till varmkörandet av bilarna. "Fort! Ta termosen Kerstin, så springer vi, det blir förlust det här; i de här sammanhangen kan vi inte synas!", måste gubbarna ha skrikit. Det var ett avståndstagande som om det helt plötsligt försiggått våldsrelaterat tidelag ute på konstgräset. 

... imponerade Ängelholms egna Dinko Felic, -91:an Robin Simovic, storligen på topp. Han spelade smart, nyttjade sin längd, spelade på få tillslag, visade upp ett par fina fötter och en (för sin gänglighet) imponerande snabbhet. Och - framför allt! - kom inför året från, trumjävlavirvel, Division II. 

... är Wennebro för bra. Det fattas vassare avslut; i övrigt måste Björn-Åke Lingesten nästan vilja kopiera upp match-DVD:n och ha videogenomgång för Björnligan. 

... vill jag med det sagt säga att även Kung Erik växte sig in i matchen och landade väl till slut på ett bra betyg. Och med det sagt (att vi med två bra innermittfältare borde ha kontrollerat mittfältet) så brukar en vinst av innermittfältet ofta leda till en vinst av matchen. Men inte för oss. 

... blev jag mycket besviken över att Sundsvalls Tidning och Dagbladet slog ihop och gjorde en gemensam hemsida om GIF Sundsvall i vintras; www.forzagif.se. Det blir alltid lite sämre när de inte konkurrerar och så vidare, och så vidare. Men. Folket i Medelpad kan likafullt fortfarande skratta sig lyckliga över den lokala fotbollsbevakningen. Jag vet att jag sitter på helt fel stol här (med VK-blogg och allt) men snälla nån; att som enda matchgrej slänga upp ett tolv minuter långt klipp från presskonferensen där två minuter går åt att filma bord, peta lins och snurra runt kameran långt innan tränarna äntrat podiet. Ojvoj. Hur lång tid tar det att klippa bort inledningen med det simplaste av redigeringsprogram? Tjugo sekunder? Det går väl mig veterligen att göra även i telefonen. 

... den stora frågan på presskonferensen verkade vara varför i hela friden stackars Henke Sennström fick hoppa in i slutskedet. Jag vill inte svara å några tränares vägnar (jag hör inte riktigt vad Örjan och Stuart svarar) men även stora internationella tränare har gjort dylika byten där man plockat ut offensiva krafter och petat in bollvinnare vid underlägen (ärkegrisen De Jong har kommit in vid några Manchester City-underlägen, bland annat). Detta med den enkla motiveringen att "för att göra mål måste du först erövra bollen". 

... var det åter igen mycket stelt att ta sig in på matchen. Jag gav bort båda mina biljetter och fick helt enkelt lita till att någon grindvakt skulle känna igen mitt trassliga plyte. Jag samlade mod - skämnaden i att måsta stå och argumentera för sin rätt att komma in på sitt eget lags matcher - och yppade ett nervöst "tjena". "Hej", sa vakten och jag tittade på honom i säkert fyra-fem sekunder ifall han skulle säga någonting mer. Han bara tittade på mig. Jag tog ett trevande förstasteg framåt för att se ifall han skulle höja armen i en blockad. Det gjorde han inte. Jag knallade in under fortsatt tystnad med en sällan upplevd lättnad i bröstkorgen. 

... pauskorven var inte mer än godkänd. "Tjena", trevade jag fram igen. "Hej", sa tant i kassan och efter fyra-fem sekunder av tystnad sträckte jag fram näven för att se ifall den i samförstånd skulle fyllas av en brödförsedd kokt. Det gjorde den inte. Men en beställning och femton kronor senare kunde jag kvittera ut en korv och för UFC-bloggens räkning (jag kommer fakturera VK) ge den ett betyg på två starka solar. 

Erik Löfgren heter jag och finns för mina åsikter att nå kommentarspårsledes eller via hederlig lavettutdelning på stan. 

Umeå FC ståtar med noll poäng efter fyra hemmamatcher. 

En del av förklaringen - grilloset. 

- Det går knappt att andas, säger UFC:s svenska högerback, som vill vara anonym. 

Den Bullmarksfostrade högerbacken ska ha störts av den täta grilldoften på Gammliavallen vid såväl uppvärmning som vid äntrandet av planen innan matchstart. 

- Det går knappt att andas, ska högerbacken ha sagt, återberättar ytterligare en anonym UFC-källa.

Ska han ha menat att andnöden berodde på att det täta grilloset hindrar luftvägarna eller att han blir så sugen på hamburgare att burgarsuget slår ut andningen?

- Det är fortfarande oklart, säger den ytterligare UFC-källan om ursprungskällans uttalande, innan han lägger till:

- Men han ska tydligen veta exakt vilken grill vilket speciellt os kommer ifrån. 

UFC-bloggen har, självklart, tagit upp frågan Facebookledes med klubbens säkerhetsansvarige Erik Springer. 

- Satan! Det är grillarna det beror på alltså, säger Springer med den knappt märkbara ton av ironi som internetrelaterade konversationer bjuder. 

Hur ska ni gå till väga i frågan?

- Vi måste ta upp det i ledningsgruppen där Mikael Ek är ordförande, förklarar Springer och adderar känsloyttringen blinkgubbe. 

UFC-bloggen har försökt nå Mikael Ek, korv-koordinator i Umeå FC, utan lycka och det gäller således bara att vänta och se ifall grillarna är omstyrda och problemet åtgärdat ikväll. 

Söndagsträningen börjar klockan tio. 

Klockan 10.15, när truppen stått och spelat kvadrat i solgasset i dryga kvarten, kommer Adam Chennoufi i sakta gemak vandrande längsmed läktaren; försoven och mycket väl medveten om de bötesekonomiska konsekvenserna av detta. Jag själv försov mig en gång ifjol då jag en helgmorgon med 10.00-träning inte slog upp ögonen förrän vid halvtolvsnåret; det kostade mig inte bara en väldig skämnad och en höst fylld av morgonförlagda pikar utan även en 400-kronorssalva i ett redan ekonomiskt ansträngt hushåll. 

Det pratades om att Chennoufi, likt Walle och Danny som missade morgonsamlingen (men hann till planet!) efter matchen mot J-Södra, skulle knyckas på en trehundring. 

Någon halvtimme senare, under en uppspelsövning för startelvan, så slår Henke Sennström en av sina patenterade färdballader för att spelvända ut på högerkanten. Den blir brant, Adam maxlöper för att hinna upp den och rädda inläggsläget, sträcker ut bredsidan högt jäms med sidlinjen i en mottagningsvinkel som stela mittbacksresar får känningar i baksidan bara av att kolla på. 

Och det högg tydligen till lite i baksidan. Inte så farligt mycket, lät det dock som. 

- Det högg till lite, men det hann inte hugga till så där riktigt, har jag (som den store journalist jag är) för mig att han sa när han låg vid bänken med det islindade benet i högläge. 

På kvällskvisten såg jag samma ben igen; då liggandes med foten på planen när GUIF hemmaslog Sandåkern med solklara 6-0 uppe på Ålidhems konstgräs. Visst; det var bra publiktryck när Gammlia tog emot Hammarby i april, men jag har knappt ens sett matcher på teve där publiktrycket är så stort att domaren får stoppa spelet två gånger för att backa åskådarna från sidlinjerna. 

Jag var främst där, tillsammans med Sundsvallsbördig vän, för att kika på det Sandåkern som han gjort några träningar med och som han tänkt spela med till hösten. Men när jag ändå stod och huttrade i nittio minuter kan jag inte undgå att passa på att även putsa till min VF-Coachen-elva. 

Ut med Perpetua som "Stigga" påstod hade skadat sig och åkt på landslagssamling (det låter inte som någon poänggivande kombo) och in med - trumvirvel - Sandåkerns Mohsen Khan som när han väl fick bollen snurrade friskt och som, trots att hans lag blev utrullat, tog sig till några chanser som kunnat resultera. Ketchupeffekt att vänta när hans lag möter ett trassligare kollektiv än GUIF. Och allt till tonerna av det facila priset 800 000. 

Gjorde dessutom, enligt Sandåkerns lagsida, starka fem mål på tio matcher under 2011 års Division IV-spel. 

Det är en personlig förlust - en av drömelvekarriärens tyngsta - att behöva konstatera det; men det uppmålade scenariot där Andreas Lonnakko efter en vinter av bollnickande i stimulilösa Frostkåge skulle ta samåkarbilen in till Drängsmark eller Ostvik och med sin 1,90 centimeter gängliga kropp påbörja samma osannolika saga till fotbollsresa som sin förebild Peter Crouch; det scenariot verkar inte spela upp sig i norrfyran. 

In istället med GUIF:s Andreas Pettersson som med fysik och löpvilja gjorde precis som han ville med oresoluta Sandåkernspelare. Såg ut att spela på en offensiv vänsterflank vilket gjorde att det vattnades lite i gipan på mig när jag fantiserade om att han kunde vara listad som mittfältare av de ansvariga på VF-Coachen. Nu var han forward, men bara de slutar vila honom (han vilades på bänken hela andra halvlek) så kommer det rassla till ordentligt i målkolumnen. 

Jag skulle egentligen också velat kränga in någon av GUIF:s mittbackar också då de allt som oftast trillade upp i banan med boll på offensiva räder. En knoppade dessutom in en hörna. Det får bli nästa vecka. 

Vem är bäst i laget?, frågade jag mitt sällskap som gjort två träningar med Sandåkern. 

- Johan, han som spelar vänsterback, svarade han. 

Okej, tänkte jag, och märkte inte förrän halvannan kvart senare att det var UFC-utlånade Johan Wilhelmsson som huserade längst där borta på vänsterbacken. 

Han gjorde ju någonting i stort sett varje gång han hade bollen, Wilhelmsson, men det var bara det att han hade bollen så väldigt sällan. Ett resursslöseri av sällan skådat slag att nyttja fyrans bästa vänsterfot blott på den egna planhalvans vänsterflank och jag måste avråda allmänheten att investera drygt enånhalv miljon av era surt förvärvade VF-Coachen-slantar på mittfältaren Johan Wilhelmsson. 

Min vän, som kommer spendera sommaren i anrika Söders BK i Medelpadsfemman, kan kanske bli en attraktion till hösten med den riviga, slitiga innermittfältsstil som gjorde att han högsommaren -02 nöp min innermittfältsplats. Ett självförtroendehämmande trauma för den tvåfotsdribblande tolvåringen som såg på sig själv som Sidsjöns Zidane - ett han kanske ännu inte riktigt hämtat sig från. 

Jag borde börja med att knäppa ett kort på min diskho, ett på mitt matbord och ett på min strykbräda. 

Bara för att bevisa hur jag - efter halvannat halvår i konstant mörker, kyla och snålblåst - släpper allt vind för våg när solen och den tjugogradiga värmen kommer. 

Till alla dessa bortglömda husliga sysslor har även UFC-bloggandet flyktigt sorterats. 

Jag ber om ursäkt för det; men ni vet, det där bittra bränslet som den här bloggen ofta drivs av har inte infunnit sig. Min bitterhet har inte dagligen tankats av det sedvanliga snedregnet och de styva kulingarna som möter en när man på en gnisslande gammal cykel försöker ta sig över Tegsbron.

Men vi tar väl oss en alldeles för lång genomgång, förlåter och går vidare?

Vi börjar i torsdags. Årets första riktiga sommardag, om jag nu inte missat något när jag suttit inne och låtit Giffarna erövra Europa på Football Manager. 

Jag hade nog gissat på Jens Junior. Kanske Jonte Jonsson. De har den där steka-i-solen-auran som skulle kunna få var och en att glida in i omklädningsrummet till kvällsträningen som en dillstakad kräfta efter årets första sommardag. 

Inte jag. 

Men efter en morgonträning med Björn-Åke på ett solgassande Gammlia följt av ett par timmars lunchande tillsammans med Henke på TC (där jag moloket minns tillbaka på hur jag medelst "nej, jag vill sitta här i solen"-kommentar fick Henke att byta plats) så var det jag som fick försöka smyga fram till min plats utan att någon skulle upptäcka - och smäda - det faktum att jag såg ut att agera levande reklampelare åt Heinz. 

Gick sådär. 

I helgen gick någonting de kallar Brännbollsyran av stapeln. Jag var där å, ehm, UFC-bloggens vägnar och rekade först en kort sväng i fredags tillsammans med Kung Erik, för att sedan hinna med en flertimmars finalsittning på lördagen. 

Det vi tar med oss? Intryck om en storslagen folkfest, något sämre sport (varför är planen så förbannat stor? "Jaha, där vevade han iväg bollen tvåhundra meter; ja, vilket slag, kolla!, sinnessjukt!; han hinner hela vägen till andra konen") och framför allt en illavarslande låsning i nackpartiet. 

En låsning vid vridning åt båda håll som - jag har verkligen letat andra förklaringar - bara kan ha uppstått av det faktum att hela Västerbottens klassdamselit verkade vara på plats uppe på ängarna och att nacken därför i ett försök att skåda all kringflackande klass ska ha tänjts ut. 

(OBS! Ej skämt eller överdrift)

... jag träffade Giffarnas vänsterback David Myrestam i fredags och konstaterade att a) den unge mannen har ett hjärta som fortsatt bultar för Umeå FC och b) det där med "EM-uppehåll" lät som något även Superettanspelare kunnat tänka sig i juni. 

Efter söndagsmorgonens inför-match-träning krävde närmast väderleken att man letade sig ner för en lunch på stan. När såväl O'Learys som Allstar inte tänkte slå upp portarna förrän vid tvårycket föll valet på innerstadens allra bäst placerade uteservering; Bishop's. 

Bäst placerad just nu, ja. Sittandes och väntandes på maten kom dock entreprenören Walle på en affärsidé om att öppna ett uteställe på ett ännu bättre läge, stans nog allra bästa, det som numera upptas av...

... en cykelparkering och ett litet obskyrt kebabkrypin dold bakom en björk. 

"Och ni ser björkarna där... det skulle behöva heta nånting med björkar... 'Pollendisco', kanske!", spånade Walle. 

"Eller... vad heter den där pollenmedicinen?". 

"KLARITYN! Så skulle stället heta", slog han sedan fast innan hans amoklöpande patentsökarhjärna direkt svävade iväg i nya tänkbara satsningar; jag har för mig det var tal om någon revolutionerande bysthållare i ädlaste stål. 

Roligast var dock, som det så ofta är, att höra Karl-Morten sitta och behöva stå till svars för sitt språk igen. Den här gången förhördes han på Kalle Anka-figurer och, ja, jag vet inte hur bra det humoristiska kan återges i skrift, jag vet inte ens om det egentligen är humoristiskt, men jag vet att vi alla skrattade mycket gott. 

Danny: Vad heter Knatte, Fnatte och Tjatte?

Kalle: Ole, Dole och Doffe. 

Danny: Har ni inte en ramsa som går "Ole, Dole, Doff"?

Kalle: Jo. 

Danny: Farbror Joakim, då?

Kalle: Onkel Skrue. 

Danny: Uppfinnar-Jocke?

Kalle: Petter Smart. 

Det gick inte att återskapa, nej. Tyvärr. 

Jag är väl medveten om hur oortodoxt det är att sitta som bloggare i ett sällskap av, nåja, fotogeniska fotbollsproffs (ÄNNU MER NÅJA) fotografera en omgivande cykelparkering istället för att medelst läcker filterlösning på mobilkameran fotografera sällskapet (Joel, Walle, Kalle, Danny, Henke, Simon, Jonte Johansson) och månne också en närbild på min smäckra köttbit. 

Men... får man typ säga att det var gott, ändå? Fyra solar (!) vill jag frikostligt dela ut till Bishop's som innan "Klarityn" öppnar får sägas sitta på stadens bästa läge. 

Vi har pratat för lite om Homeland-gruppen; ett slutet sällskap inom Umeå FC:s ramverk som kvällstid ses för att sträckse första säsongen av den hittills fantastiska serien Homeland. 

Igår rev vi av avsnitt sju, åtta och nio och stod sedan inför ett synnerligen svårt beslut, när serien lämnade oss hängandes över en klippavsats. Ta ett avsnitt till nu, klockan var omkring tio, och sedan bara ha de två säsongsavslutande avsnitten kvar till nästa gång; eller lägga band på sig och spara en trippel?

Nåväl. Under dessa diskussioner var Simon Mårtensson den ende som verkligen vurmade för tidsaspekten, då Karl Morten och Kung Erik (fotbollsproffs), Danny (prylnasare vars arbetsdag innefattar några fåtaliga paketinslagningar mellan otaliga pingismatcher) och Hovnarr Erik (fattighjon) alla kunde tänka sig att offra ytterligare en knapp kvällstimme. 

Det var i tids- och sömnresonerandet som följande konversation tog plats, en konversation som visar att trots att Kalle anpassat sig till ett svensktklingande talspråk på ett föredömligt sätt (varje gång man träffar hans flickvän och inte förstår ett ord märker man vilken lång språkresa han har vandrat) så kan det fortfarande uppstå komiska förvecklingar:

Kalle: När börjar du?

Simon: Jag ska vara där kvart i åtta.

Kalle: Vart är det du jobbar?

Simon: Kronofogden. 

Kalle: Du jobbar med kycklingar?

Man kan dock inte klandra Karl Morten som säkert undermedvetet snappat upp hur väldigt ofta Simon yppar just meningen "MEN DET VAR VÄL EN REJÄL KYCKLINGSKALLE" om någon besvikelse. Jag gillar förvisso hur nära Simon har till kokning på träning; men för hans eget välbefinnande kanske det vore tacknämligt att söka sig en slaktartjänst på Kronfågel för att få ut lite aggressioner dagtid. Och när jag hittade "Tidskriften Fjäderfä" (som alltså finns på riktigt) kände jag mig tvungen att Paint-ledes måla upp ett scenario. 

Vi har två innermittfältare idag; Fredrik Wennebro är bättre än jag någonsin sett honom tidigare (förmodligen bäst på plan), Hampus Bohman gör det helt okej - ändå förlorar vi, sett över nittio minuter, mittfältet totalt. 

Det finns, rent fotbollsanalytiskt, något strukturellt fel i den ovanstående meningen. 

Båda gör det bra - ändå blir det helt värdelöst. 

Det är genomgående över hela banan; det är svårt, i alla fall för mig, att peka ut någon som särskilt misslyckad i afton. Spelare för spelare, på ett individuellt plan, är de allra flesta godkända, någon (typ Chennoufi?) till och med bra, en (Wennebro) fantastisk. 

Men som elva-mot-elva-spelande fotbollslag i Superettan är vi ju, faktiskt, bedrövliga. 

"Vi jobbar inte som ett lag"-utspelet brukar betyda att man har ett koppel El Hadji Diouf-typer som obrytt lunkar omkring med tankarna på nya gulddraperade bilar. 

Men vi jobbar hårt. Vi springer mycket. Som spelare, till viss mån som lagdel - men vi springer idag inte som ett lag och som en enhet. 

Vi videoanalyserade Östermatchen härom veckan och vi pausade när Öster efter bollvinst utanför eget straffområde ställer om med sex rättvända spelare mot vår backlinje. I stillbilden ser man inte en tillstymmelse till en enda mittfältare. Vart är alla?, frågar någon. 

- Men mittfältet är ju däruppe, svarar en mittfältare. 

När man inte flyttar laget upp och ner tillsammans, när man inte håller det kompakt mellan lagdelarna, när man inte balanserar, när man bara pressar med två tredjedelar av laget, när man bara faller tillbaka med två tredjedelar av laget; ja, då spelar det inte ingen roll hur fantastisk, säg, Wennebro är med bollen under matchens alla nittio minuter - då förlorar vi med 4-0 mot ett effektivt Öster och mot ett rakt och krusidullbefriat Halmstad i Superettan. 

"Vi måste spela mer som på bortaplan", pratades det om i omklädningsrummet efteråt. Och, ja, kanske skulle det kunna se tråkigt ut om vi skulle lägga oss i låga utgångspositioner på hemmaplan - att inte Danny och Simon tvåmannapressar deras backar kring sista tredjedel i uppspelsfas - men, hej, gemene Umeåbo verkar inte direkt lyrisk över att vallfärda till T3 Arena som det är i nuläget heller (dagens publiksiffra på 1022 åskådare kändes väl närmast kryddad?). 

Och någonting måste vi ju göra, efter 0-8 på två hemmamatcher och 1-11 och nollade i poängkolumnen på Gammlia i år. 

Idag låg backlinjen väldigt lågt, de var - berättade de efter matchen - "rädda för långbollarna" som vi pratat om att Halmstad ständigt sökte mot deras två, o så duktiga, anfallare. Mittfältet sjönk då följaktligen också ner - men hade inte vett eller karisma nog att ropa hem även Simon och Danny som istället cirkulerade runt och slösade energi på ett meningslöst en- och tvåmannapresspel som a) nöp ork som kunnat nyttjas framåt och b) gjorde att vi hade nio istället för elva man bakom bollen när Halmstads uppspel väl slogs. 

Jag förespråkar inga skyttegravar - även om det uppenbarligen är så man vinner de stora europeiska titlarna nu för tiden - men ett lägre utgångsläge där vi har ungefär lika långt mellan backlinje-mittfält som mittfält-anfall och där vi ligger med anfallare som istället för att skära av passningen ytterback-mittback på motståndarnas defensiva tredjedel (jag har aldrig hört någon bävande säga "det David Luiz gör med en fotboll gör Richard Magyar med en apelsin"; vi lär nog kunna låta honom få bollen då och då) kan ligga och täcka av inspel på innermittfältare. 

Något. Annat. 

Något. Bättre. 

Känner ni till jetlagen som bara drabbar bänkspelare i västerbottniska Superettanlag efter bortamatcher i Jönköping?

Jag har sett många Superettanbänkar i mina dagar. Jag har närmast gjort det till en proffession att tillryggalägga mil för att se fotboll från träbänk eller, till fint, plastdraperad stol intill sidlinjen. I GIF Sundsvall år 2010 åkte jag buss till och från närbelägna orter som Landskrona, Ljungskile, Trollhättan och Falkenberg. 

I Umeå FC flyger vi kors och tvärs genom den svenska andraligan och jag, som moloket fått sitta hemmavid hittills, har fått något närmast drömskt i blicken när reseuppläggen har diskuterats. 

Jag tycker den här smäckert ihopklippta matchvideon (som fråntar mig möjligheten att säga att Adams frispark "tog på någon i muren och letade sig in") ger er det mesta ni kan tänkas behöva veta om själva matchen: 

Jag tycker också att vi, om tid finns, stannar upp och noterar den David Brentskt flackande blicken efter Stuarts ohörbara skämt efter Mats Grens utläggning som slutar vid 2:30.  

Efter matchen? Buss Jönköping-Göteborg. Framme på hotellet intill Landvetter vid, säg, elva-halv tolv. Middag. Tallrikar tomma och diskussioner utebbade vid halv ett. Släckning på hotellrummet kring ett-snåret. Nattligt uppvaknande där man inser att man helt oförhappandes och ofrivilligt nypt en statisttröja i någon Paranormal Activity-uppföljare. Under en närmast skakande rädsla för liv, hälsa och psykiskt välbefinnande huttrar man till sig kanske två timmars sömn. Väckning 06.00. Frukost. Alla är där, noterar jag, förutom Walle och Danny. Jag påtalar det inte. Tänker att dylika rävar säkert lagt sig till med pensionärsmässiga uppstigningar och därför redan ätit sin frukost i en ännu arlare otta. 

De dyker dock inte upp till vandringen mot Landvetters flygplats, inte vid incheckningen, inte i kön till bordningen. Då, 07.15, en kvart innan planet skulle lämna mark, ska Danny, av egen fri vilja och utan mekanisk väckningsapparatur, ha vaknat. 

Det är faktiskt imponernade och hedersvärt att de, medelst språng och (antar jag) åsidosättande av hygieniska morgonrutiner, hann. 

Men det kostar likafullt de båda rävarna dryga böter på - översatt i Danny Persson-valuta - vinstskillingen för åtskilliga Chelsea Miniatyrbuss (Vit). 

Väl hemma i Umeå körde vi som inte spelade helt slut på oss i den 17.30-träning där Micke Lustig kom, sågs och sträckte till ljumsken en aning på en skottövning. 

Det var en jävla resa och det har tagit mig en beskedlig tid att återhämta mig från denjönköpska jetlagen.

Ett visst mån av gamnacke, den som infinner sig när du inser att du inte är på den startelve-aktuella tapeten - inte ens på en liten bård - ens efter åtta insläppta på två matcher eller elva på tre, har också spelat in till att jag kvällstid de senaste dagarna prioriterat annat, dels värdsliga ting som sömn, men också grillkvällar (!), Homeland-aftnar (!!!) och så igår Champions League-finaler. Ni hör; dylika tillfällen (en frukt av ett hårt lobbyarbete, ett ständigt överhörande och ett direkthuggande på allsköns olika höftinbjudningar) har man inte råd att tacka nej till när ens hela sociala leverne brukar kunna sammanfattas av det här Michael Scott-citatet:

Men igår fick jag ånyo upp suget, via en dag fylld av små Gunde Svanska "INGENTING ÄR OMÖJLIGT"-ögonblick. 

17.10: Ser Julien Faubert värma upp för West Ham. Påminns om att ibland kan du bli träffad av blixten men att det är långt ifrån det mest oväntade som rakt-upp-och-ner kan drabba en människa. 

23:15: Ser ett engelskt lag, flankerat av bland andra Ryan Bertrand, Salomon Kalou och Bosingwa (de trassligaste kanter en CL-final sett sedan Djimi Traoré och Vladimir Smicer bildade vänsterflank 2005), vinna över ett tyskt lag i en final på tysk mark - på straffar. 

23:30: Ser ett utklätt sjörövarband hålla låda på Kulturnattas största scen. Jag blir så pass trollbunden i hysteriskt oavbrutet skrattande åt hela trassligheten att jag tvingas stå kvar och lyssna igenom någon låt. Jag konstaterar att det är vuxna män utklädda i fullskaliga sjörövarmunderingar och ambitiös sjörövarrekvisita (en gång hänger sig frontmannen, av mycket oklar anledning, i en snara i framför ungdomarna i en klassisk ironisering av sjörövarsjälvmord) som spelar bedrövlig, sjörövarrosslande Hoffmaestro-musik. Det måste vara den sämsta hybrid musik-Sverige avlat fram sedan Dr Bombay. Men för mig var det ytterligare en ögonöppnare på hur det, alldeles oavsett vad du gör för val i livet, inte verkar gå att misslyckas. Finns det plats för sjörövar-Hoffmaestro i den här tideåldern; då finns det en plats för oss alla. 

I övrigt vill jag rikta gratulationer mot arrangörerna bakom hela Kulturnatta. När jag ledde min cykel på väg hem genom staden i lördagsnatten hade jag alltid den där överhängande rädslan över att när som helst kunna bli knivstucken i dunklet; något som fick en att hålla blicken flackande kring sig så till den milda grad att man, vips, kunde ha stigit i en uppkraxad sylt av Bussola, fulöl och lakritsremmar. 

Nåväl. Nu trotsar vi väder och tevesoffslafens mjukhet och tar oss till Gammliavallen för möte med anrika Halmstads BK. 

Efter tre raka hemmaförluster måste ledmotivet hämtas den lokalt aktuelle Mats Ronander, som var det stora dragplåstret under helgens festligheter: 

"Gör mig lycklig nu". 

Hej. 

Jag berättade härom veckan fascinerat om hur Luis Morrison-Derbyshire var klädd. Ni vet; den provspelande mittbacken som efter en vecka hos oss skulle vidare och "try for Le Havre" i franska Ligue 1 (JOJO! Hade jag sökt mig från UFC hade mina kontakter kanske kunnat ordnat halvannan provträning med Real Holmsund). 

Luis Morrison-Derbyshire var, trots sina ringa arton vårar, inte bara byggd som Christoffer Samba - han hade dessutom anammat den oerhört bekväma klädstil som bara riktiga fotbollsproffs som hasar sig mellan Playstationet och omklädningsrummet kan bära upp. 

Den gråa mjukisdressen i det där flercentimetrigt tjocka fabrikatet - ni vet; sånt där fabrikat som får varje påklädning att kännas som ett bad i mjukmedel. Och Dr. Dre-lurarna som sitter så där slött snett över örgiporna. 

Självklarheten i hela uppenbarelsen. Det är ingen i årets upplaga i Umeå FC som är tillräckligt mycket Fotbollsproffs för att vara i närheten att pulla det off. 

Men med det sagt; nog finns det outfits värda att titta närmare på även i vårt modesta Superettakollektiv. 

Först ut i den modebloggande bildserien är Fredrik Wennebro: 

Jag ringde upp Cafés modechef Daniel Lindström: 

- Vita byxor? GAH! Cravings! Det är sååå rätt i vår och sommar. Har dom en sån där skön naturlig slitning? Det låter jäkligt fräscht. 

- Och han matchar upp med en mörkare tröja, säger du? Det låter heeelt rätt. Vad är det för ett märke? "Björnligan"? Njäe... så här på rak arm är det inget jag känner igen, men svenskt mode är på rejäl frammarsch och det känns som att det blommar upp nya uppstickare hela tiden. 

- Är det han från Snook som står bakom "Björnligan"? Nähä. Jaha. Björn-Åke Lingesten, säger du. Jag har dålig koll på norrländsk design. Det är från Umeå, eller? Åh, fan. Micke Lustig, han landslagsstjärnan, har setts i deras tröjor? Det låter ju som något man borde kolla upp. 

- Det kan ju ibland bli för tydliga kontraster mellan vitt och svart... jaha, vita inslag? På tröjan? Som typ matchar byxorna lite? Satan.

- Jag måste få flika in att han verkar ha tänkt på allt, den här Fredrik (skratt). 

- Hur menar du att tröjan är nött? Typ lite Gant Rugger-känsla? Typ lite åt det hållet? Det låter inte alls fel. 

- Är det något som är riktigt tydligt på tapeten här nere i Stockholm så är det att bryta av en outfit med ett par färgglada gympaskor. Det ger den där härligt sportiga looken. Röda skor, säger du, och det låter som att det ligger precis i den modemässiga tidslinjen. 

- Nu har jag ju inte sett bilden själv, men som jag förstått det så står det väl alldeles klart att vi pratar om en väldigt modeintresserad ung herre, förmodligen från Stockholm. Innerstan. Gissningsvis reklamare.

Hej. Ledsen för igår. Borde förstås ha skrivit något. 

Men. 

Det har varit några intensiva dagar för egen del. Min närmaste fotbollsframtid har diskuterats - närmast dragits i långbänk - med tränare, rådgivare och annat löst fotbollsfolk. 

Det har varit många spekulationer, många frågeställningar. "Vad är egentligen bäst för Erik Löfgren", ni vet, och klarhet bringades inte förrän nu på eftermiddagskvisten då jag mottog ett samtal. 

- Du, Erik, vi har valt att satsa på Olof, Jonas, Micke och "Granken", sa Markus Allbäck med sin allra mest pedagogiska Players Manager-stämma. 

Jag får nu fokusera helhjärtat på att försöka slå mig in i ett Umeå FC som efter tre raka förluster, åtta insläppta på de två senaste och med en avstannad publiktillströmning får sägas gå som ett kräftskrälle just för stunden. 

Östers IF har ingen fantastisk spelartrupp. Visst; räven Denis Velic är en speluppbyggare av god Superetta-klass, Månz Karlsson-Mario Vasilj ett av seriens bättre mittbackspar - men nog log man med några skålpund mjugg i gipan när man i våras hörde om att laget siktade på att ta steget upp i Allsvenskan redan i år. "Den där bonna'föreningen?", tänkte åtminstone jag och log lite som man log åt de där avskärmade indianerna som sköt med pil och båge mot flygplanen. 

Men. Superettan är en serie för kollektiv. Lag. Enheter. En serie Ljungskile SK kan bli uppflyttade från. 

Och, ja, hur mycket jag än tror på att, säg, Danny är en bättre fotbollsspelare än Freddy Söderberg så fanns det väl inte en enda av de nittonhundranånting på läktarna som ville få det till att Umeå FC var ett bättre lag än Östers IF igår. 

Visst; det är hyggligt jämnt i första halvlek, de får ett lättvindigt ledningsmål, vi vinner (precis som nere i Trelleborg) skotten - men över nittio minuter är det ju inget snack om saken. 

Idag vände vi blad genom ett långt möte som upptog halva träningstiden.

(Om någon fackmannamässig VVS-arbetare skulle vilja ta sig an omklädningsrummets ventilationssystem så vore det synnerligen tacknämligt. Det är uppskattningsvis VM-klass på bastukänslan och man skulle behöva en japansk teveshopskniv för att skära genom den förtätade luften)

Därefter gick gårdagsstartelvan ut och nötte, lugnt och metodiskt, försvarsspel genom något form av skuggspel i miniatyrformat. 

Vi andra spelade under vår återstående halvtimme. Fem mot fem med mjölksyretempo och tuffa närkamper; så där man som åsidosatt vill ha en dagen-efter-match-träning. Jag själv fick brottas med Simon Mårtensson i några grekisk-romerska dueller och jag tycker, på ett helt heterosexuellt plan, mycket om att brottas med Simon. Han ligger alltid mycket nära kokningsgränsen och är samtidigt, av anledningar jag inte kan sätta fingret på, lagets överlägset roligaste kokare. 

... nu är jag en medicinsk och naprapatisk lekman; men Simon har, and I say this with an unblemished record of staunch heterosexuality, sett väldigt fit ut ett bra tag och borde banka på dörren till en startplats. 

En annan som tagit o-t-r-o-l-i-g-a steg på träning är Albert Kargbo, ni vet (?); den afrikanske forwarden. När han kom såg han rejält lytt ut i löpsteget och i spelövningarna var han, faktiskt, så pass trasslig både fysiskt med boll och i det psykiska beslutsfattandet att det var som att spela med en man mindre. 

Men nu. Jag skulle vilja säga att Albert är den av afrikanerna som verkar mest seriöst inställd till träning - och vilken oerhörd, närmast obeskrivlig utveckling han har fått som tack för det lynnet. Han är urstark i kroppen, snabb (jag såg han sprinta förbi Hampe Wallgren på en löpövning härom veckan!) och numera riktigt läcker i mottagningar, vrickningar och utmaningar - från att vid ankomst varit en ren munsbit för alla försvarare på en-mot-en-övningarna. 

Han är ju född -94, så det är ju ingen otrolig Benjamin Button-historia det här egentligen; det är ju fullt naturligt att han tar steg. Men det har gått väldigt snabbt. Det optimala för Albert i dagsläget vore väl att, likt sina sierraleonska anfallsvänner Bangura, Bangura och "Crespo", ha fått spela ordinarie i Division I detta det första året. För som han ser ut på träningarna i dagsläget tror jag han gått in och bidragit på två femmor i många lag i ettan. 

Men kanske kan han, kom sommaren, slita sig hela vägen in i vår Superettaelva. 

Skador?

Hampe Wallgren hade låtit Lasse Bergman kika på hans knä med en ultraljudskamera. Lasse hade inte funnit något litet foster, men väl en inflammerad slemsäck och, ja, mer gick tydligen inte att se då det fortfarande var för svullet. 

Kalle Morten fick inte träna med boll under vår halvtimme. 

Ali Jasim gick till... nån, för att bringa klarhet kring sin vad. Nu är dock Ali hur som helst avstängd på onsdag. 

Kanske leder dessa skadebekymmer till att jag får göra bortaresepremiär. Då är det bara att visa framfötterna; både på den eventuella fotbollsplanen och i bloggform. 

Nu ska jag avrunda detta med att sammanfläta två av det svenska språkets allra fulaste termer: 

Vän av ordning undrar om det inte är dags att vika in klövarna. 

Jens Sjöström var så pass besviken över att jag inte nämnde vårt lilla samprojekt från i tisdags i den krönika som vevades ut i VK idag* att jag kände mig tvungen att kasta ut det här tidigare bortprioriterade utkastet från i veckan: 

*= Läste ni den, förresten? Det måste ni gjort? Ni har ju tidningen hemma, ni äldre fotbollsintresserade män som läser denna blogg. Division I:s bloggkonung Bryan Massa har överskriften "Din tjejs favoritbloggare" på sin portal; kanske borde min överskrift lyda "Din tjejs pappas favoritbloggare". Nåväl. VK har inte råd att lägga upp dylikt kioskvältande alster på nätet - men om någon vill tycka till om papperskrönikan via Twitter, Facebook, mejl, smartphone eller kvick lavett på öppen gata. 

Det var i tisdags eftermiddag som Henke Sennström ringde upp. 

Han frågade ifall jag kunde tänka mig att ställa upp och tillsammans med Jens Sjöström "prata om Fair Play inför elvaåringar på Hagaskolan" under onsdagsmorgonen. Han sa något om att han hade blivit tvungen att jobba även onsdagsmorgonen då bortaresan till Trelleborg dragit över hela jobbtisdagen. 

Jag förstod inte så mycket - jag är inte van vid att varken jobba eller åka på bortaresor - men jag tackade på cyklande fot omgående ja till projektet; som den samhällets välgörare och allmänna barnaförebild jag vill se mig som. 

Så jag och Jens, hela Västerbottens "Mr. Fair Play", började så smått spåna på hur vi skulle fylla ut de fyrtio minuterna framför klassen. Jens krystade i omklädningsrummet efter tisdagsträningen fram den banbrytande idén "man kanske skulle kunna göra fyra-hörns-övningen" och jag, lyrisk över att slippa hålla en fyrtiominuterslåda till monolog, sken upp i ett "den gamla klassikern!". 

Så gick vi hem till varsin kammare för att skriva ihop någonting matnyttigt att ha med sig in till föreläsningen. Jens skulle fila ihop någon lång plädering - jag sattes mestadels på att "ta fram några fyrhörnare". 

Men, ja, ni vet hur det blir. Det bjuds på Stockholmsderbyn på teven. Stockholmsderbyn följs upp av Liverpool-Chelsea. När Jens ringde på kvällskvisten för att se hur jag låg till förklarade jag problematiken. "Ser du inte matchen?", frågade jag Jens. 

"Hockeyn?", frågade Jens tillbaka. 

"Hockey? Spelar Sverige idag?"

"Nej. Det är Ryssland mot Tyskland", svarade Jens och förklarade att "behövde något lättsmält", att han "inte ville bli störd" och att han "skrivit flera sidor" och att han känt hur han brusat upp och smattrat ner tangenterna i engagemang för värdegrundsämnet. 

Och där satt jag, när kvällen gick mot natt, med en ensam liten framkrystad fyralternativsfråga om en hypotetisk straffsump.

Jag vaknade upp i onsdagsottan och formligen slängde mig över datorn för att i cyberrymndens (ordet ”sajber” är, tillsammans med ”vän av ordning” och ett par till, ett ord jag slänger mig med för sällan) alla hörn söka efter en fungerande, pedagogiskt korrekt fyrhörnsövning som tagits fram av någon vars hjärtefråga inom begreppet ”Fair Play” inte är att ”undvika att spara innan stora FM-matcher”. Jag började sedan även skriva ner något om det jag skulle prata om när Jens, efter sin långa plädering, planerat att ”bolla över till dig så kan du väl säga nåt om säsongen ifjol”.  

Jag skrev tre rader; ”prata lite om det” och ”säg nåt om att det var ditt bästa fotbollsminne” och väl på Hagaskolan mötte jag Jens som kom med sina utskrivna ark och – hör och häpna – tre Umeå FC-toppluvor som han hade svängt förbi kansliet och köpt. En blå, som han själv tänjde ut med sin imponerande skallbas, och två brandgula till styckepriset hundra kronor.

”Vad tror du om att klippa av tofsen?”, frågade Jens och i det ögonblicket var jag, som vet hur mycket han älskar Umeå FC, helt på det klara med att han köpt tre mössor åt sig själv.

Men som den vana föreläsare han är (Jens, Lundström och Vlado höll tillsammans med några UIK-damer i ett värdegrundsprojekt tillsammans med kyrkan ifjol) så var de båda brandgula mössorna köpta för att lottas ut till barnen.

Och där stod jag – helt plötsligt inte bara utan någonting att säga; dessutom utan så mycket som en pappersdraperad smörkola att bjuda lintottarna på.

Men. Vet ni. Det gick faktiskt bra.

Jag höll, när Jens bollade över till mig, en improviserad låda till monolog på, säg, tio minuter. Jag gick igenom fjolårssäsongen (slutsats; ”håll er borta från portvinet, ungdomar”) och drog även en lång, tårdrypande redogörelse för hela min fotbollskarriär där jag lyfte fram hur väldigt mycket jag varit åsidosatt och petad (frånsett när jag var tio-elva-tolv år och snurrfintade folk till yrselattacker) och att mitt nog starkaste fotbollsminne är från en match där jag satt på sidan genom nittio minuter, förlängning och straffavgörande (slutsats i en mening; ”jag är en fantastisk människa, ungdomar”. I två; ”Kanske den bästa”).

Jag slängde mig i den improviserade lådahållningen med alla de begrepp och meningsuppbyggnader ni lärt er att älska kanske lärt er att sluta hata; det var ”trassligt” här, det var ett gammalt bortglömt ord där; jag försökte verkligen underhålla lyssnarskaran med alla till buds stående verbala medel - och när krutröken lagt sig hade jag inkasserat ett enda unisont skratt från gruppen.

1. Ett. Ett jävla enda. I introduktionsfasen. Medan Jens Sjöström presenterade sig själv noterade jag spridda fniss i publiken samt spridda pekningar åt mitt håll.

Jag tittar reflexmässigt ner på min utstyrsel; den blåa UFC-resepikén sitter som den ska, koftan utanpå hänger precis så att den kommer kunna täcka allsköns olika nervositetssvettningar armgipsledes (”Beakta ordformen armgipsledes. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande”).

Men i samma stund som Jens bollar över och jag ska till att introducera mig själv, så, ja…

”Hej. Erik Löfgren heter jag och jag stängde nyss gylfen”.

Efter spektaklet, när jag parkerade cykeln utanför Norrlandsoperan (!) för att svänga förbi och köpa mig mitt sedvanliga säte till helgens operett (eller en biljett till Alkbergs lördagsvevning) slog en känsla mig; det måste vara den där känslan som Karl-Bertil pratar om på juledagskvällen – den ”som goda gärningar skänker gärningsmannen”. Här tog jag en paus i min upptagna vardag (Giffarna tar sig inte till UEFA-cupfinal av sig själva FM-ledes) för att på frivillig volontärbasis föreläsa för städade svenska medelklassungdomar på Fair Play-glid (den farligaste gliden som ännu inte är besjungen av den amerikanska hiphop-sfären). Mina ömma föräldrar får nog något närmast religiöst i blicken när de läser detta; ”Vår son är en god människa”, hummar de unisont framför skärmen.

Det ska dock erkännas att jag, som någon sorts betalning, åt den största tallriken med kokt sej, potäter och dillsås det nordeuropeiska grundskolväsendet sett sedan Karelins yngre tonår. Jag minns hur tillbaka på hur man åt torra, rödblommiga knäckebröd; jag minns aldrig något smör, men jag minns att man kunde få sig ett rapp med linjalen ifall man strösslade för frikostligt med aromatkryddan över mackan. Här var det milslånga salladsbarer, på den helt vanliga onsdagen vi besökte hade de dukat upp en liten sidobuffé med ägghalvor och sill – och de bjöd på mjukbröd utan övervakning.

Hade jag bjudits på den skolmat som eleverna på Hagaskolan slevar i sig 2012 hade jag varit Christoffer Samba vid det här laget…

… eller, ja, åtminstone Luis Morrisson-Derbyshire. 

Jag tog mig till Gammlia i afton. Det vankades toppmöte i Norrtvåan; och, ja, någon kanske hummar något om att "det var kallt" eller att "det var ju Sverige-Ryssland på teve"* - men lika sant som att bedriva lokalfotbollsrelaterad blogg har sina fördelar** så har det också sina förpliktelser. 

*= Jag tycker att det borde vara inpräntat i varje svenskt idrottslynne att aldrig hänge sig åt idrottsevenemang där Staffan Kronwall är delaktig. 

**= Allt hänger lite ihop. Fördelen (singular) är nämligen, märkte jag idag efter ett och ett halvt års troget UFC-bloggande, att du kommer in på just toppmöten i Norrtvåan utan att behöva betala entrépeng***. 

Mariehem tog emot Skellefteå och jag har ju mött de grönvita ett otal gånger under min tid i UFC-tröjan. Och, tänk; jag har aldrig blivit minsta imponerad av den där Kim Lundmark på topp. Mot oss har han, varje gång jag spelat i alla fall, bara spelat felvänd - fått boll som target och, utan minsta intention att hitta på något, bara rullat den tillbaka. 

Kanske är det för att vi har varit för bra i träningsmatcherna; att han blivit för isolerad. Kanske är han UFC-supporter och vill dess mittbackar väl. 

Jag har hur som helst tänkt att "bara stå felvänd och passa bollar tillbaka? Den där snubben kan väl inte göra särskilt mycket mål i tvåan" och fnyst åt de som pyntat upp 2 200 000 fiktiva Folkbladet-slantar för honom. 

Inte längre. 

Han måste - speciellt som min handplockade Crouch-typ placerades på bänken (när tar 'Arry Redknapp över Drängsmark/Ostvik?) i premiären - in i min elva. 

Två nya mål idag. Ett enkelt från nära håll då Danne Larsson sick-sackade sig igenom längsmed förlängd mållinje och spelade snett-inåt. Ett andra, 3-1-spiken i kistan, då han serverades en smäcker lyra i djupled av Niklas Wiberg och kliniskt stänkte dit bollen intill stolpen. 

Speciellt på hemmaplan kan jag tänka mig att det kommer fortsätta rassla in baljor. En gång sköt han, sugen på ett hattrick, i ett läge där han kunnat spela en lagkamrat till i stort sett öppet mål. Men vem kan klandra honom? För det första har han säkert sig själv i VF-Coachen (ett utbrett problem i Västerbotten bland för skjutglada spelare, antar jag) och för det andra... ja, Mariehem gjorde tre spelarbyten i matchen; men det långt viktigaste skedde i speakerbåset i halvtid. 

Vem vill inte göra mål när man får en speakermässig salut i form av en houseslinga som efterföljs av ett "Kiiim SIMSALLABIIIIIM Lundmark"-vrål som måste ekat över hela Gammliahöjden? 

Danny satt och mumlade något om att "snart är det jag och Lundmark på topp i FC". Simon Mårtensson satt bakom och nickade instämmande. 

Annars? Timothy McNeil är totalt iskall i VF-Coachen-sammanhang så länge Skellefteå fortsätter att missbruka hans bestegenskaper som högerytter. Flyttades inte ens upp på topp under den forcering som borde ha påbörjats efter 2-1-reduceringen. 

Min pytsvaktare, Skellefteås Fredrik Enberg, tappar nog förstaspaden efter kvällens tveksamma ingripande då han tappade sin (och min) nolla när han var ute och vevade synnerligen otajmat utanför straffområdet, krockade med min forne lagkamrat Anton Olofsson varpå Fredrik Winka enkelt kunde lyfta in 1-0 i öppen bur. 

Trots att matchen var avgjord i slutminuterna satt hela den tvåhundrahövdade läktarskaran kvar på sina platser. Det ska de ha en eloge för. Jag trodde det var en Sundsvallsföreteelse att "gå och varmköra bilen" med flera minuter kvar att spela - men jag har nu sett det mot Hammarby (2-1-underläge och massflykt från läktarna med fem kvar) och jag såg det i UIK:s genomklappning mot Tyresö (var vi kanske sexhundra människor, av dryga tre tusen, kvar till slutsignalen?). 

Just Tyresö-matchen, som jag aldrig hittade tid motivation att skriva om tidigare, var märklig. Det måste ha varit ett av Gammlias högsta jubel i modern tideräkning som hördes när Marta namn ropades upp under line-upen. Det dubbla tusental som inte var där mot, säg, Vittsjö skrek i högan sky över återkomsten och de konster de nu skulle få återse för en kväll. 

Men när hon, och resten av stjärnspäckade Tyresö förresten, efter en likblek och slö första halvlek började spela ut i andra halvlek och visa upp något som kunde liknas vid damfotbollsgodis; ja - då gick gemene man på läktaren hem. 

(En annan fråga var, från min sida, varför man jublade. Okej; jag trodde väl inte att konstgräsmattan skulle vara full i grishuvuden för att hon vid hemkomsten till Sverige valde överlägset penningstinna Tyresö. Nej, grishuvuden är väl lite för sydeuropeiskt. Men någon lokal handlare hade gott och väl kunnat gå in och sponsrat med, vadvetjag, några säckar potäter. Inget hade väl sagt "varför valde du inte Umeå IK?" som att tvingas plocka bort en drös norrländskt egenodlade potäter från hörnflaggan).

Vi tar vid där vi lämnade er senast; hängandes över den klippavsats som är "Sanningen Danny Perssons byxnervevning". 

Det ska, enligt vår halvhjärtade semiblottare, tydligen ligga en "solklar frilägesutvisning" begraven i historien - fördold av en medial skånsk konspiration. Danny ska, enligt utsago, ha chippat bollen förbi en försvarare - jag citerar - "Adebayor-style" och medelst älgning sedan ha varit på väg att springa sig till ett friläge när en Trelleborgsförsvarare helt sonika slängde ut en väl avvägd näve och stoppade hela spektaklet. 

"Jag försökte påvisa bildligt hur domaren drog ner brallorna på oss när det röda kortet uteblev", lyder förklaringen. 

Igår spelade icke-startelvan internmatch på Gammlia. Tio-mot-tio på straffområde-straffområdes-yta över tre gånger tjugo minuter. Vi fick till ett hyggligt tempo ändå - även om det med jämna mellanrum blev något sorts inofficiellt distriktsmästerskap i Hawaii-fotboll. Det kändes som att det gav mer, åtminstone, än att komfortabelt rulla ut, säg, ett två-dagar-efter-match-tröttkört Mariehem uppe på Campus. 

Stuart stod dock i ena pyttsen - i den pytts där jag tror tolv av fjorton mål tillkom i 7-7-drabbningen; och det... hade väl... hurskajaguttryckamigdiplomatiskt, kanske varit bättre att snöra en festlig frackfluga kring målets överliggare. Eller att vi kanske, vadvetjag, hade kunnat kalla in någon juniormålvakt. Vi kallade ju nämligen in fem-sex utespelare från Tipselitprojektet för att fylla ut tiorna och, förstås, "miljöträna" ungdomarna till framtida a-lagsspelare. Alla ynglingar gick väl in och bidrog på ett föredömligt sätt för att vara sexton år gamla (när jag var sexton satt jag och lovordades för min seriositet när jag inte drack öl på lagfesterna i Division IV); bland annat vevade Axel Fällman in några fina assistgivande inlägg från sin högerflank. 

Men vad vi tyvärr mest av allt tar med oss från gårdagens internmatch är att Hampus Wallgren fastnade i konstgräset och att något vreds till i knät. "Det knakade som till tre gånger", förklarade Hampe idag och, ja, man behöver inte vara ortopediskt lagd för att dra öronen åt sig; ty även en enklare lekman förstår att trippelknaken sällan är bra. 

Vi får hålla samtliga tummar, knacka i alla närbelägna träbord; men Naprapat Andreas kunde inte utröna mycket idag när knät var så väldigt svullet, men han sa att Hampes ytterst begränsade rörlighet gjorde att han inte kunde utesluta trassel med exempelvis menisken. 

Det har annars varit två mycket spännande UFC-träningar. Igår på internmatchen hade vi två av de engelska importerna som bor ute i Holmsund - jag betalar oddset 1,00 på att Berndt Boström har minst ett finger, om inte halvannan näve, i den syltburken - med i mixen. Duktige målvakten Chris Elliot och Sheffield Wednesday-bördige vänsterbacken Nicky Haywood. Men det kanske mest intressanta skedde kring planens utkanter, på läktarna och i tränarbåsen; där en handfull män av utländskt påbrå iförda solglasögon, skinnjackor bidrog till en känsla att varje lyckad krossboll kunde ta en till Al-Ilhal. 

Och idag; idag hade vi Luis Morrison-Derbyshire, från Stevenages reservlag, på provspel. Inte nog med att jag en snabb scanning av UFC-truppen visar att jag är en av tre (!) spelare i vår tjugofemmannatrupp som hittills inte fått följa med på någon bortaresa; Luis var - applicera trumvirvel - förstås mittback. 

Luis ser ut så här...

... har varit med på Sky Sports...

... och hade, typ, Christoffer Sambas kroppsform;

... och påstår sig - sitter ni ner? - vara född 1994. Nittonhundrajävlanittiofyra. 

Han såg - och ni får lita på mig, jag är en av norra Europas bästa lika-som-bär-finnare när det gäller fotboll - ganska precis ut som FC Köpenhamns förre jätte och jättetalang Kenneth Zohore som numera har sin hemvist i Fiorentina; även han född 1994. 

Luis gled dessutom ut från träningen i en sån där helgrå mjukisoverall där tyget ser ut att vara fyra centimeter tjock härlig plysch och ett par Dr Dre-lurar över örongiporna; ni vet - så där som riktiga fotbollsproffs ser ut. 

Jag spelade tillsammans med honom under dubbla försvarsövningar; först fyra-mot-fyra mot uppställd backlinje och sen sex-mot-fyra under samma premisser - och vi släppte inte in ett enda mål på säkert tjugotalet anfall. 

Och då är ni ändå väl förtrogna med min trasslighet. Applicera den i ovanstående ekvation, så, med andra ord; det har varit en fröjd att få ha varit eder fjärdemittback under vårkanten. 

Det var bestämt att jag, Kalle och Simon skulle sluta upp hos Danny för en Game of Thrones-afton efter dagens träning. Eller... bestämt och bestämt. Jag har ju varit med tidigare kvällar, men just denna dag hade jag inte fått den brukliga kallelsen SMS-ledes. Istället verkade de övriga ha styrt upp planerna under den enda tid då man kan vara helt säker att ingen Erik Löfgren överhör; på Superettan-relaterade resor i Skåne. Men när inför träningen jag såg de stå och mumla tillsammans i ett hörn och när jag snappade upp ett enda fristående "ejm" så högg jag direkt på Ove Sundbergskt manér. Danny kunde inte slingra sig ur mitt "ÄRE GEJM IKVÄLL ELLER GRABBAR?"-grepp. Inte när frågan var ackompanjerat av det där lyckliga varggrinet man enkom finner i gipan hos unga män som efter otaliga kvällar i den komprimerade ensamhet som bara kan uppstå i grävlingsgryt ser ljuset i den sociala tunneln. 

Danny Persson i sitt rätta habitat; ICA Umedalens smågotthörna. 

Hur som helst; i slutet av träningen, när vi avrundade med ett trelagsspel efter vinnarn-står-kvar-princip, verkade Danny dock redan gått upp i hela riddar- och tornerspelsvärlden då han tacklade stackars Johan Larsson med den sortens vredesstinna satsning som man bara får läsa om i fantasysagor där hjälten ensam slåss mot horder av ockulta vättar. 

Larsson å sin sida lyckades på den vårldslösa tacklingen svara med 2012 års högsta primalskrik - en teatralisk överspelning som gått in och bidragit på två femmor i "Tre Solar". 

Larsson, förresten, innan vi slutar. Ni minns kanske ifjol hur jag drogs med en svårartad gikt - vad man i folkmun benämner som portvinstå. På internmatchen igår lyckades jag, med snart tjugotvå års tramprutin, trampa så pass trassligt att någon fettkudde i hälpartiet fick sig en rejäl törn. Det gör nu väldigt ont när jag går. Än ondare när jag försöker springa. När Johan Larsson passerade läkarrummet, där jag rådfrågade Andreas om mina problem, var han inte sen med att ställa en diagnos: 

- Du har väl fått en whiskeyhäl. 

Två meningar om matchen fick vi på VK.se. 

Jag tog mig därför friheten att ringa upp Johan Larsson, målskytt i afton och erkänd man av folket*, som efter bitter 4-2-förlust ställer upp för den fotbollsintresserade pöbeln.

(*= Det finns en styrka i att bibehålla en status som man av folket trots att det framkommit att man lyft dryga trehundratusen årligen för att med jämna mellanrum runda Division I-försvarare)

Jahapp. 

- Vi öppnar bra, det har vi väl gjort alla matcher utom mot Ljungskile. Vi får 1-0 och allt känns bra... Sen är det som att.... vi är inte tillräckligt kompakta, på deras... ja, det är lite svårt att bedöma precis hur målen gick till, men det känns som att vi är lite okompakta, de fick slå upp på target, tillbaka ner till nån klurig åtta (Kristian Haynes, reds anm.), och sen hände det grejer. 

- Sen på båda målen i första kändes det som att man hamnade lite fel i backlinjen. 

- Första tjugo är bra, sedan tappar vi. Sen gick vi ut och är faktiskt bra i hela andra halvlek. 

Vi är bra i andra?

- Ja, dom faller tillbaka lite och Freddan och Erik vågar hålla i boll på mitten, och hela laget spelar boll då. Men vi skulle vart kompaktare, vi skulle behövt... näe, vissa mål får vi bara inte släppa till. 

Två forwards igen efter 4-4-1-1-trasslet mot Ljungskile, hur gick det för Danny och Walle?

- Dom gör det bra som targets, men vi skulle kommit till lite fler inlägg. Vi spelade ganska bra och hade boll, framåt tycker jag spelet är helt okej, men vi skulle ha använt och nått Danny och Walle lite mer i sistaskedet på nåt sätt. Vi skulle ha varit lite vassare när det väl gäller, kommit till fler inläggslägen och så. 

Trelleborg hade Fredrik Jensen tillbaka, en anfallare jag brukar kalla Världens Bästa Superettanspelare. Hur bra var han?

- Dom hade två riktigt riviga forwards som gjorde jävligt bra löpningar. Vilken av dom var han?

Han med boxarnäsa. 

- Ja, jo, han. Han kändes verkligen som en sån man ska ha om man ska vinna Superettan. 

Det regnade väl åtminstone inte? Glöm Messi; Fredde Jensen är ju typ världens bästa anfallare på en riktigt regnsjuk gräsplan. "Oh, this baby loves the slop, loves it, eats it up. Eats the slop. Born in the slop. His father was a mudder. His mother was a mudder", typ. 

- Nej, det var molnigt, sånt där riktigt bra fotbollsväder med typ tio grader. 

Hur gick det för egen del? Ett mål och ett assist, väl?

- Det gick väl helt okej. Jag skulle väl ha kommit till lite fler och lite bättre inlägg. I första halvlek började jag bra, men sen tycker jag att jag - som resten av laget - inte riktigt håller ihop. Jag hamnar lite fel, sen vad det beror på får nån annan utvärdera. Men, du vet, man hinner inte riktigt upp och pressa ytterbacken, men hinner heller inte ner på andrabollen. Den stunden i första är väl den jag inte är nöjd med, sen är andra halvlek bättre.

Du fick göra 3-2 och blåsa liv i slutminuterna. Hur gick det till? 

- Vi kommer loss på mittfältet, nån av Erik och Freddan, jag tror kanske Bohman också kan ha varit inblandad. Bollen ut till Adam som skär in och får till ett inspel som Simon skarvar med en patenterad yttersida...

Medvetet?

(Tystnad)

- Det kan väl... ifrågasättas... Men den gick fram och det såg jävligt snyggt ut. Så jag blev typ helt fri vid bortre så jag dunkade till en bredsida bredvid målvakten. 

Och sen; full vevning efter kvittering?

- Det blev aldrig nåt sånt där supermegatryck... Vi hade mycket boll, men det var inte som att vi lastade in och att vi kom igen och igen och igen. Vi spelade oss upp, kom till nåt avslut, men sen fick deras målvakt stå och studsa bollen och börja om igen. Dom skötte det ganska snyggt faktiskt, det blev aldrig den där pressen att de bara får ut den ur straffområdet och att vi bara lyfter in igen och igen. 

Känslan efter matchen?

- Det är väl... fan, det är surt. Jag tror vi vann skotten med tjugo-nio. Skott på mål vann vi med nio-sju. Vi hade ändå många halvlägen och säkert två-tre riktigt kvalificerade chanser utöver målen. Sen en hel drös som kunde ha blivit nånting.

Sett till hur matchen såg ut - är Trelleborg två mål bättre?

- Ja. 

- I Superettan är det så. För även om vi har fler skott - dom hade kunnat göra två-tre mål till. Om dom har, säg, nio skott så är sex av dom kvalificerade chanser. I Norrettan hade vi kanske kunnat sagt att "vi var bättre och förtjänade och vinna", men man märker att det inte räcker i Superettan. 

Vi blir straffade?

- Alla deras mål är ju omställningsmål, det är bolltapp av oss på ett eller annat sätt. 

Tung resdag med Umeå-Stockholm och Stockholm-Malmö flygledes och sen buss till Trelleborg. Det snackades om att vi var tvungna att äta fem timmar (!) innan matchstart. Störde det något?

- Näe, det tycker jag inte. Vi visste om det där. Alla tog med sig sallader. Jag tog med mig en matlåda; spaghetti och köttfärssås, macka i folie och en banan.

Jag antecknar. 

- Sen tog jag en promenad på Bromma också efter käket. 

Okej. Bäst i UFC?

- Strossa blev ju utsedd till matchens lirare... jag har lite svårt att bedöma dom andra, men Chennouffi var het; han måste haft fem-sex skott. Med lite mer flyt hade han kunnat göra två-tre baljor, han hade nåt skott som gick just utanför. Han var riktigt rivig och het. 

- Du... är det nå mer? Dom håller på att käka nånting här nu. Jag vill inte åka på nå böter. Men... om det blir nåt, då delar vi på den, va?

Jag lovar att jag knackar på hos grannen, frågar "skulle jag kunna få låna ugnen?", skruvar på dryga tvåhundra grader och vevar in hela nyllet i den om jag får böter i en match där jag inte är uttagen i matchtruppen.

Tack. 

Fotnot: UFC-bloggen befann sig under aftonen på Gammlia där Umeå IK tog emot Marta med sällskap. UFC-bloggen återkommer kanske om det spektaklet. UFC-bloggen mottar också nu, strax efter midnatt, uppgifter om att Danny Persson i en bisarr missnöjesyttring ska ha rivit av sig sina kortbyxor under matchen. UFC-bloggen återkommer garanterat om det spektaklet. 

Jag minns att jag tänkte skriva någonting i fredags. 

Vi hade ett extrainsatt spelarmöte möte i torsdags. Inte av någon krisorsak, nej - utan för att videorackaren inte fungerade, matchanalysen fick flyttas fram och vi satt där med en fyrtiofem minuter lång håltimme innan träningen skulle dra igång. Det blev ett möte där vi vädrade synpunkter om säsongen hittills, saker vi tyckte kunde förbättras, ett litet Airing of Greviences i miniatyr - trots att det inte är juletid. 

Mötesprotokollet, som Jens förde ner på en provisorisk bit kartong, togs sedan upp med tränarna inför fredagsträningen - och, banne mig, gick vi sedan inte ut och genomförde årets både bästa och roligaste träning. 

Hela den lediga lördagen ägnade jag sedan åt att drastiskt omstrukturera möblemanget i mitt grävlingsgryt. Ett heldagsflängande mellan soptippar, lägenheter, släpvagnsuthyrare och, ja, jag hade ju planerat att hela projektet skulle ta, säg, "två-tre timmar" men jag lånade Wennebros bil (det är inte varje dag man får köra omkring ståndsmässigt som en ordinarie Superettanmittfältare) vid tolvsnåret och återlämnade den väl inte förrän halvvägs in i FA-cupfinalen. 

Hur pass upptagen jag var? Jag. Lämnade. Inte. In. Stryktipset. 

Den graden. 

Inte förrän strax innan sju kunde jag slå mig ner på "Stiggas" fotpall för att tillsammans med en hel soffgrupp full av UFC-spelare (Jens, Lundström, Bohman, Simon, Danny, Henke och "Stigga") se Mårtenssons Chelsea besegra - en från topp till tå Liverpool-munderad (det var bara den där Andy Caroll-hårsvansen han sportade i vintras som saknades) Jonas Nilssons trassligt underpresterande favoritlag. 

Efter FA-cupfinalen ville gemene lagkamrat hellre följa Stanley Cup-drabbningen Washington-New York Rangers än det svenska VM-mötet med Tjeckien. Och nog för att VM i ishockey är en trött historia - inramningen mot Norge påminde inte så lite om de reservlagsmatcher vi brukar spelar uppe på Campus - men jag antar att NHL-valet framför allt var en effekt av ett gediget lobbyarbete av prylnasaren Danny Persson som såg sin chans att inför en penningstark soffa idrottsentusiaster försöka kränga ett koppel NHL-tröjor till tonerna av 995 riksdaler. 

... i soffan fanns ju bland annat återfallsförköparen Jens "Crosby för en dag" Sjöström. 

Speciellt sugen på slantar lär Danny ha varit efter att han tidigare under eftermiddagen tryckt in en polletthög på Mariehemsseger borta mot Anundsjö. Så övertygad var han om oddset 2,55:s storhet att han sms-ledes bad mig trycka in polletterna åt honom, då han själv satt trassligt till (fysiskt, inte ekonomiskt då han påstår sig ockra iväg "No 1 Fan"-statyetter som aldrig förr). 

Nu slutade drabbningen mållös och Danny fick moloket trycka en sedel i min handgipa. Och även om jag gick plusminusnoll på alla slantförflyttningar så känns det ju så coolt och läckert farligt att som rågblond svensk få en hasardsedel i näven att jag funderar på att starta upp en högst illegal och monopolstörtande oddsbörs. 

Söndagmorgonens söndagsträning flöt på i det nästan två timmars långsamma gemak vi vant oss vid. Lite uppspelsövningar, lite uppställt elva-mot-elva-spel, någon skottövning, lite fasta situationer - och så till slut rabblingen av startelvan och sextonmannatrupp till morgondagens Skåneresa. 

Noterbart är att Joel och Seif, båda startmän mot Ljungskile, tappar sina platser i truppen och att "Stigga" tar sin första trupptröja för säsongen. 

Jag, ja, jag kommer i sedvanlig ordning sitta här och försöka leverera hem någonting matnyttigt (kom för all del med idéer och förslag) från den front där jag, eh, för tillfället inte direkt är någon infanterisoldat utan mer av en radiokommunikatör. 

Hej. Det var länge sedan vi pratade om något UFC-relaterat på den här bloggen. 

Visst; den tribaltatuerade pöbeln som förväntansfullt klickar upp den här sidan blir ju gång på gång besvikna över att inte få sitt dagliga behov av hopprundsparkar och kvävmanövrar tillgodosett. 

Men ni; ni som nöter ut era F5-tangenter för att uppdateras om huruvida Micke Ek bekräftat några somriga vänskapsmatcher - ni ska ju inte behöva bli så pass svikna som ni blivit den här veckan. 

Men till mitt försvar ska sägas att jag varit sjuk. För, säg, tredje-fjärde gången den här månaden kände jag i helgen av ett väldigt halstrassel. Jag försökte trotsa hela det kroppsliga varningssystemet på måndagsträningen - till samtliga parters stora olycka. 

Jag klev, het och illamående som ett strandsatt späckhuggarkid, av efter ett fem-mot-fem-spel och fick där och då ett av årets hittills mest tydliga administrativa tecken på att vi befinner oss i Superettan. Jag ringde lagläkaren Christer Wilhelmsson, far till utlånade Johan, för att kanske, om några dagar eller halvannan vecka eller så, kunna få svar på ifall något medicinskt skulle kunna göras åt mitt ständigt återkommande halstrassel. 

Döm av min förvåning när Wilhelmsson i luren säger att han kan "svänga förbi Gammlia på tio-femton minuter" under självaste jävla sista-april-eftermiddagens heliga inför-grill-bestyr. 

Han kom, han vevade tillbaka min tunga medelst omklädningsrumskökskniv - och skrev på närmast flygande fot ut penicillin mot den rödblommiga hals som han tyckte hade "nå halsfluss-symptom". 

Och, ja, sedan dess har jag varit satt ur spel och inte haft något att rapportera hem om från UFC-fronten. Tills idag då jag, på den - vablire - tredje penicillindagen var åter i träning på dagens lugna, ack så lugna, skutt- och spring-träning med Malin. 

Innan träningen skulle vi egentligen ha haft en... får man skriva "videoanalys" när man menar att man, lex Clockwork Orange nästan, ska utsätta sig för UFC-Ljungskile? Men för andra veckan i rad trasslade tekniken. Tränarstaben jobbar mycket utbrända skivor och gamla DVD-spelare och trötta scartkablar. Som Zlatan skulle sagt; "Dom har använt för lite VLC, det är vad dom har gjort". Hela spektaklet sköts upp till fredagseftermiddagens träning. 

Vad jag missade under min dag i sjuksäng? Simon Mårtensson ska tydligen ha gjort säsongens mål på Gammlia i elva-mot-elva-spelet. Någon nämnde målet i en diskussion om Papiss Cissé och, ja, bara det borde vara kvittens nog. Simon ska ha vänt bort Karl-Morten på förstatillslaget, fått den lite för långt ifrån sig för att skjuta och istället stött bollen på ena sidan om Henke och sprungit på den andra (EN MAROCKO-FINT!) innan han i tafflig vinkel ska ha chippat in bollen vid den bortre stolpen. 

Wallerstedt levererade idag den första beställningar kaffekapslar till omklädningsrummets alla koffeinpundare (och till mig, som mest dricker för att verka vuxen). Det som skiljer kaffelangaren från den gatuorienterade drogditon verkar vara att den förstnämnde inte alls bjuder på den första ladden. Istället var han omgående framme och vevade om att jag skulle vara "svartlistad från maskinen" för att jag inte hade några lösa slantar på mig. 

Dessutom vevar Walle, som lagets representant till Spelarföreningen, om att det kan bli strejk på måndag. Jag får nog anledning att återkomma om det. 

... jag vet inte hur pass strejkbenägen UFC:s spelartrupp är; men jag skulle tro att Johan Larsson - som enligt VK lyfter dryga trehundratusen om året i sin yttermittfältsroll  - sitter nöjd i båten medan Henke Sennström däremot - 26 100 kronor - lär stå längst framme vid fronten för att förbättra sina villkor. 

På tal om stackars Henke och Emma Klöfvers Guldspadevinnande ekonomiska reportage; jag har sett hur vår slitvargs fotbollsskor har börjat släppa framme vid sulan.

Stanna upp och köp en Majblomma. 

Efter träningen begav jag mig med Simon och Karl-Morten till Dannys paradvåning för att se den Karl-Morten-rekommenderade norska rullen "Trolljägaren".

Filmen är, ser jag nu, sorterad under "Horror" och "Fantasy" på IMDB. Jag hade av oklara anledningar fått för mig att det skulle vara en enkom komisk skrattfest och satt i en och en halv timme och bara väntade på en spårad vändning som aldrig kom. 

Kalle hade med hela sin person gått i god för filmen och han kommer undan med hedern i behåll. Går man in med en lämplig mental inställning så är nog "Trolljägaren" tre starka solar. Även om man som mediansvensk inte förstår alla trollreferenser - i Norge läser man inte annat än om troll som barn, förklarade Kalle. Och det låter ju, hör jag nu, som en hemskt mörk uppväxt - men jag undrar om norrmännen ens tvingats höra talas om "Skrot-Nisse". Jag vaknar fortfarande nattetid till Ture Björkmans iskalla skratt. 

Under middagen ville Kalle byta bort sina tomater. Han gillade nämligen inte tomater. Jag menade, som vilken sansad ung man som helst, att "tomaten skulle gå in och bidra i alla kedjor", rättade mig, och menade att "tomaten är tvåvägscentern som håller ihop alla grönsakskedjor". Varpå en grönsaksdiskussion förstås blossade upp. 

Till slut hade Danny Persson formerat en fulltalig kedja: 

Isbergssallad i kassen. 

Paprika och Avokado bildar backpar. 

Rödlök, Gullök ("typ som Sedinbröderna") och Majs i kedjan. 

Hade jag någonsin behövt något sorts ytterligare bevis för att Dannys kosthållning enkom kretsar kring Bravo-kex och glassdrinkar så hade jag konstaterat att den här femman tydligt visat på att han aldrig befunnit sig i närheten av en grönsaksdisk. 

Paprika och Avokado som backpar? Vem av dessa offensiva primadonnor går in och gör grovjobbet en måndagsdrabbning i Almtuna? Det vore att starta med Erik Karlsson och David Rundblad mot ryssarnas förstalina. Hela laget är dessutom sprängfyllt med kryddstarka personligheter utan någon tydlig ledare som kan få alla att dra åt samma håll - som, säg, den laglojale och funktionella centertomaten. 

Om man kanske skulle göra sig en egen grönsaksked... Nej. Jag ska sluta nu. Känner jag. 

Tänkte bara kort presentera den elva som jag tänkt ska skänka mig inte bara mobiltelefoner och resor - utan framför allt evig vördnad och respekt, och kanske en och annan bjud-kokt med bröd, längsmed de lokala gärdsgårdsseriernas sidlinjer:

Målvakt: Skellefteås Fredrik Enberg släpper inte många kassar förbi sig i årets norrtvåa. Han släppte ett i åttiosjunde senast mot Umedalen (4-1) när jag satt med polletter utviktade på resultaten 0-3, 0-4 och 0-5 vilka alla hade gångrat den totalt satsade polletthögen med fem. Jag räknar med att han - revanschsugen efter att ha lotsat ett fattighjon ytterligare ett steg närmre den ekonomiska ruinbranten - spikar igen ett par omgångar framöver. 

Backlinje:

En Chennouffi i backlinjen, frågor på det?

Wales-födda Carys Hawkins har en egen Wikipedia-sida! Och kommer senast från anrika Perth Glory! Och - sitter ni ner? - hon kör med...

... ansiktsmålning! Påminner på vissa google-bilder om en kvinnlig Francis Jeffers, vilket borde medföra en näsa för var målet är beläget. Kommer att bli en attraktion i Norrettan och är ett jättefynd till tonerna av 800 000 fiktiva.

Pontus Olofsson är ordinarie i ett Skellefteå som kommer göra en hel del mål. Kliver förhoppningsvis upp på hörnor och kan väl med jämna mellanrum bli skjuten på. 

Marcus Hedlund är en mycket billig herre (i VF-Coachen, jag vet ingenting om hur pass lätt han är att släpa hem från jackköer på lördagsnätter) som dessutom verkar få spela i ett Sunnanå som väl, vadfanvetjag, kommer gå hyfsat? Jag hittade en "Marcus Hedlund" från Skellefteå-området på Facebook. Han såg ut att vara en tolv år gammal elevrådsordförande och stod på sin profilbild uppradad i prydlig lammullskofta framför julegran. Jag hoppas att min Marcus Hedlund är raka motsatsen ifall han ska kunna raka in en och annan färdballad till hörnspark. 

Mittfält:

Jag bad om VF-Coachen-tips twitterledes och en enda medmänniska ställde upp för att bidra. Människan i fråga hade "hört att Tobias Wikberg i Malå kommer ösa in mål". Det är först nu - i detta jävla nu som jag skriver detta - som jag ser att det var Tobias Wikberg själv som tipsade om sin egen fotbollsmässiga förträfflighet. ASÖDKLAÖSKDÖLAKÖLKAÖSKLDÖASLKDAÖSLDK. 

Lina Hurtig är väl anfallare och, som jag förstått det, det bästa råämne man funnit i Norrland sedan järnmalmen. 

"Stross" tipsade mig om Peder Åström; en gänglig mittfältsmotor som nu återvänt till Spöland-Vännäs efter att, enligt Lundström, ha varit "bäst i Mariehem ifjol". Ska ha hängt tjugofem baljor på hundra matcher i grönvitt och det habila målskyttet lär ju ska kunna eskalera i trean. 

Det jag minns av förra årets upplaga av VF-Coachen (de två-tre veckor jag orkade vara engagerad innan jag blev ifrånsprungen i lagets interna liga) är att Perpetua Nkwocha var den enda som verkligen levererade vecka ut och vecka in. Jag såg först nu att hon fyllt 36 år (dessutom trettiosex nigerianska år, lex Oba-Oba Martins) och kanske kan vara på dekis. Men... jag läste det på hennes Wikipedia-sida. Och alla Norrettan-spelare med egen Wikipedia-sida har en tröja i mitt lag.

Anfallare: 

När Sunnanås nigerianska inte gör mål själv så gillar hon att assistera till baljor. Den som springer in alla dessa smördrypande framspelningar heter förhoppningsvis Erika Nilsson-Waara. Hon är, enligt VF-Coachen, Sunnanås enda anfallare och med ett mittfält bestående av fyra miljonspelare bakom sig lär man inte kunna undgå att bli serverad mål i parti och minut. 

Ett dyrt mittfält gjorde mig tvungen att medelst ljus, lykta och rutinen från de oräkneliga timtal jag spenderat framför FM:s "Spelarsök" leta igenom hela det västerbottniska seriesystemet för att hitta en prismässigt underskattad skyttekung. 

Och så fort jag mina ögon flöt över klubbnamnet Drängsmark/Ostvik så visste jag att jag var hemma. Stanna för all del upp en stund och smaka på det namnet. Det är en namnkombination så fulländad att jag reflexmässigt vill skriva "(OSTVIK!)" efter lagnamnet men direkt hindrar mig för att andra hjärnhalvan lika reflexmässigt vill poängtera "(DRÄNGSMARK!)". Det är två ortsnamn som var för sig kan stå rakryggade i vilket sammanhang som helst - men som ändå valt att förena sig till en bonnabygdernas mutant. Om Klas Ingesson växte upp till en dylik världskämpe i Ödeshög - tänk då bara på vilka mentalt överlägsna vinnarskallar som formas i - inte Drängsmark, inte Ostvik; utan Drängsmark/Ostvik. 

Jag blev inte mindre kär i klubben när jag under schemarubriken "GREJER!" fann att man hade anordnat en "fettisdagskväll" med "spontan hockey, Tipsrunda, Ponnyridning och försäljning av Semlor, korv mm". 

Det första namn jag fastnade för i den, enligt hemsidan, fyrtiotre man starka truppen var Patrick Obinna; en kompakt centertank med "Styrka: Fast". Men han fanns inte tillgänglig i VF-Coachen-uppställningen. Istället tog jag hemsidans gästbok till hjälp för att finna matchreferat, målskyttar eller annat hjälpbart. Och där fann jag omgående svaret på mina budgetböner. 

"Drängs 08.10 Marcus (bil) Erik A, Johan hämta Alex Lo i Frostkåge"

Först måste man hänsynslöst älska den slentriana förkortningen "Drängs". Sedan måste man stanna upp och fascineras över den "Alex Lo" som för att träna fotboll pendlar till Drängmark/Ostvik från - håll i er nu - Frostkåge. Det finns ett vanligt Kåge, en nog så liten tätort utanför Skellefteå. Småorten Frostkåge är bara mycket mindre och, får vi väl anta, lite kallare. 

Jag tittade förstås genast in på Alexander Lonnakkos spelarprofil. Han visar sig - som i den vackraste av sagor - vara en 19-årig anfallare. Och framför allt; Lonnakko mäter 1,90 i strumplästen, väger sjuttiotre kilo och beskriver sig själv - i kolumnen "Övrigt:" - som "Drängsmark/Ostviks Peter Crouch". 

Och i styrkekolumnen har Lonnakko skrivit - vad fan tror ni? - "Mentaliteten". 

Jag kan inte ens tänka mig hur bra en ung, utvecklingsbar anfallare med Peter Crouch-gener har kunnat bli över en vinter. Ett helt vinterhalvår där han i Frostkåges totala brist på stimuli (någon gång per dag kanske han stannar upp och lyssnar ifall det inte är byns telefon som ringer) och med sin förstklassiga mentalitet har kunnat fokusera på att nicka bollar mot garageport dagarna i ända, innan han på kvällskvisten åker in mot Drängsmark eller Ostvik för ett träningspass alterntativt en tipsrunda och lite ponnyridning. Ojvoj. 

Får han bara speltid (garantin för det fann jag förhoppningsvis i att man skulle "höra av sig till Alex Lo" ifall man inte kunde delta; vilket antyder att han tillskansat sig en roll som ledargestalt i truppen) och några inte alltför trassligt riktade lyror att jobba på i straffområdet så tror jag att Alexander Lonnakko är den som bär mitt lag mot mobiltelefoner och glamman denna den första månaden då han initialt är totalt bortglömd av de stora massorna. 

Fotnot: Som ni säkert noterat har jag missuppfattat hela syftet med VF-Coachen. Jag har nämligen inte plockat ut några uppenbara klassdamer i elvan bara för att röd och mosig under någon semesterkväll i sommar kunna ragla fram till vederbörande med den optimala isbrytaren "Ööuhduu, jaa'har'ej i ve-eff-kååutschen ja".