Det blev ingen debut i Obbola i afton. 

Det kommer tyvärr inte heller bli någon debut i den grönfärgade Obbola-tröjan för mig det här året. 

Precis när jag plockat ihop mina Copa Mundial, mina benskydd, mina benskyddshållare och mina värmemammelucker på Gammlia vid halv-sex-snåret så fick jag ett samtal från Obbola-tränaren "Bertan" där han förklarade att jag inte fick spela. 

Jag är ju nämligen på något halvtrassligt sätt redan utlånad från GIF Sundsvall till UFC och får därmed inte bli utlånad vidare till Obbola. 

... men vem vet; nästa år kanske jag får göra Obboladebut. Jag har hört av UFC-källor som spelat med Obbola att de har en kyl full med diverse smäckra dryckjomer - Vitamin Well och Red Bull bland annat - samt en glassfrys från vilka spelarna efter match kan stilla sitt sockersug. Detta då "Bertan" tydligen arbetar inom snaskindustrin. 

Lön i form av glass och dryckjom är ju bara marginellt trassligare än den inkomst jag ståtar med i år som låtsasfotbollsproffs. 

Vi får se. 

Nu blev det träning istället. Lite snabbhetsträning, lite spänstträning följt av en passningsövning och spel...

... och, tja, det behövs ju knappast tilläggas; men eftersom det var UFC-träning och Erik Lundström, teveprofil och fotbollsspelare (i den ordningen), var där så var även delar av det västerbottniska mediedrevet där. 

Idag var det SVT och Västerbottensnytts tur att ge Lundström ännu lite mer tid framför kameran. Eller "air time", som medievane Lundström numera kallar det. 

Han hade tydligen kläckt ur sig något om att årets UFC-lag "var som en traktor". 

En formulering som Lundström efter intervjun var orolig över. Han var rädd att den skulle låta bonnig. Som om han just klivit ut från logen i Täfteå, även om han som tur var inte specificerade traktorn och sa nåt i stil med "vi e' ju som na' jävla traktor i år, hä' e' som en Valmet sex-två-nolla mä' dubbla förgasare". 

(Det här är en blogg där vi tar oss tid att googla traktormodeller en stund bara för att landa något halvmesyr till skämt. Och vi vill ju inte framstå som okunniga inför eventuella Täfteå- och Sörmjöle-läsare)

Men bara att referera till en traktor kan räcka en bra bit. 

Jag följde kvällens lokala 22.15-sändning slaviskt - men inlägget var inte med i den sändningen. 

I egenskap av chef över teveprofilen Erik Lundströms promotionstab ber jag om att få återkomma. 

Hej igen. 

Jag har tyvärr inte så värst mycket bättre koll på hur matchen mot Syrianska Kerburan gestaltade sig än vad ni har. 

Den följdes via Everysport och jag har även pratat med såväl Lundström som Stuart om den i dagarna. 

Men någon matchrapport kan ju tyvärr inte bli aktuell. 

I korthet så var det, som jag förstått det, en dålig match där vi inte alls fick till passningsspelet (förutom vid Mårtenssons smäckra 1-0-mål) och Kerburan ägde bollen utan att komma till särskilt mycket. 

... och en gammal djungellag inom fotbollen säger ju att om man leder en fotbollsmatch med två mål med blott tjugo minuter kvar så kan man omöjligt vara nöjd med en pinne efter slutsignalen. 

Men inför matchen - Kerburan var ändå, efter Sirius, andrahandstippade inför säsongen - så hade väl en poäng och bibehållen förlustnolla setts som fullt godkänt. 

Kvist och Marko skötte sig som väntat med bravur i mittförsvaret och ingen saknade den trassliga resen som satt hemma framför datorn och försökte jobba in UFC-mål på liverapporteringen. 

Själv fick jag en bra vecka där det blev dubbla träningspass i stort sett varje dag förra veckan innan en god vän från Sundsvall kom på besök och blev inneboende i mitt lilla grävlingsgryt under en trevligare helg. 

Igår var jag tillbaka i UFC-sammanhang då utanför-truppen-spelarna och bänkspelarna igår genomförde en tuffare träning på Gammlia. 

Och... jag vet inte vad jag skrev om förra veckan. Det var säkert några utläggningar om att jag bor i ett grävlingsgryt, att jag är en första klassens motrigg - toppat med något roligt Simon Mårtensson-citat. 

Jag känner lite att jag kanske borde ha nämnt att en mittback som spelat i Sunderlands reservlag - samt varit lagkapten i något av deras ungdomslag - kom på provspel till UFC förra veckan. 

Men... tja, till mitt försvar kan jag säga att när jag själv fick veta om att en mittback som mött Macheda, Zoran Tosic och grabbarna i Manchester United skulle komma och aspirera på en mittbacksplats så fokuserade jag på att leta upp första bästa enkelresa med buss hem till Sundsvall. 

Han har ju tränat under Roy Keane, denne Joel. Och Roy Keane vet vi ju alla är den störste idiot som någonsin satt sina fötter i ett par fotbollsskor och... ja, jag var ju lite rädd att det skulle se ut så här från hans sida på träningarna: 

Men det visade sig vara en väldigt timid ung man som varit en aning försiktig och avvaktande hittills under träningarna. 

Igår dök även Kalmar FF-spelaren Ludvig Öhman, en -91:a som spelat med bland andra Jens Sjöström den yngre i Sandåkern innan han flyttade till Småland för fotbollsgymnasiet, upp på träningen då Allsvenskan har EM-kvaluppehåll. 

Jag kände mig lite lätt ringrostig och det kändes inte som att man var tillbaka på riktigt då vi bara var några stycken med på träningen. 

Men imorse - när Lundström, jag, Jonathan Jonsson och Sjöström den yngre körde extraträning med Björn-Åke - visste man att man var tillbaka i hetluften...

... för då var Lundström där och därigenom även hela det västerbottniska pressdrevet. 

Han blev intervjuad av TV4:s lokalnyheter om nåt värdegrundsarbete som UFC är delaktiga i. 

Han säger att det gick dåligt. Att frågorna var för svåra. Att det blev pannkaka av allt ihop. 

Och han sa att jag absolut inte fick länka till teveklippet. 

Med andra ord; om vi inte hörs innan - så hörs vi när en TV4 Play-länk med intervjun dyker upp. 

Sedan vi hördes sist har jag hunnit hoppa av skolan. 

Mer, mycket mer, om det här. 

Vi kan konstatera det dramatiska avhoppet, efter bara några trassliga dagar i skolbänken, så här: 

Jag vet inte hur många gånger jag fått ta del av historien om den unga, ensamstående småbarnsmodern som sliter dubbla skiftarbeten för att skrapa ihop till hyran. I filmer, dokumentärer och tidningar. 

Men vem höjer rösten och berättar historien om den unge, medellöse mannen som försöker driva sin fotbollskarriär framåt samtidigt som han kvällstid sitter hukad över datorn för att på tangenterna hamra fram något lättsmält kåseri till alldeles för få läsare - samtidigt som han måste pallra sig upp i den okristligt arla morgontimman vi känner som 06.30 för att masa sig till skolan? 

Den unge mannen som dessutom tvingas föra detta trefrontskrig under ett ekonomiskt åskmoln som gör att han vid varje månadsslut får vända på varenda mynt för att kunna ställa något annat än knäckebröd och örtsalt på middagsbordet?

Det är dags att lyfta fram dessa unga män - som kämpar och sliter vareviga dag i vårt avlånga land - i ljuset. 

Om någon tidningsreporter läser det här och blir sugen på en reportageserie om denna illa belysta klick i samhället så lovar jag att ställa upp bakom pixlad bild och fingerat namn. 

Sedan avhoppet i onsdags ägnar jag mig nu helhjärtat åt fotbollsspelandet och bloggandet. 

Det kan säkert låta som en trist, tom och meningslös tillvaro för vissa. Men skulle inte även deras hjärtan mjukna när de får ta del av den här dialogen som utspelade sig efter onsdagens löppass?

Henke Sennström: Du, du fick beröm för bloggen din av Sanna. 

Jag: Av vem? 

Henke Sennström: Tjejen i kassan på TC. 

Jag: Jaha. Trevligt. 

(Jag la inte så stor vikt vid det. Vem gillar inte den här bloggen? Jag siktar på driva den här bloggen med sådan briljans att den gör att jag skjuter mot öppet mål vid alla sorters sociala möten med jämnåriga damer framöver. Jag måste åtminstone hoppas på det, annars har jag tyvärr inga realistiska utsikter alls på den fronten. 

... även om jag, som i det verkliga livet besitter den sociala kompetensen hos en grävling, även i ett sånt utopiskt scenario med största sannolikhet kommer att snubbla bollarna över.)

Erik Lundström: Jag skulle också föra vidare beröm...

Jag:  Jaha.

Erik Lundström: ...från min mormor. Hon har nyss skaffat internet och din blogg var typ det första hon läste. 

Det ögonblicket kan ha varit min finaste stund som bloggare. Jag sitter i detta nu på en buss hem till Sundsvall - jag ska hem och hämta överflödig lyx såsom säng och teve inför inflytten i min nya Fritzl-boning - och knapprar ner detta inlägg på en internetlina som någon mellanstadielärare i fysik verkat knåpat ihop med lite folie och en tändspole. Jag har uppkoppling i några sekunder i taget. 

Men nu när jag vet att Erik Lundströms mormor sitter och har gjort sig besväret som så få pensionärer orkar med - det är ju så mycket enklare att slå upp en korsordstidning än att att ens uttala "vindåws" - och knappat in den här sidan så är det alla gånger värt det. 

Så, Erik Lundströms mormor, nu har jag svamlat nog om personliga icke-ämnen. Till fotbollen: 

Idag hade vi fotbollsträning. Din dotterson är innermittfältare. En hårt arbetande sån som ska löpa hela matcherna, vinna duellerna och hela mittfältskampen. Han ska vara en tvåvägsspelare, en krigare, en kämpe. 

Idag glassade han runt på träningen i ett par flashiga, nästan skinande och bländande plastdojor i gult. Såna där som skulle sticka i ögonen på folk även på en berlinsk Pridefestival. 

Så mormor, nästa gång du ser honom; nyp honom i örat från mig.