Jag borde börja med att knäppa ett kort på min diskho, ett på mitt matbord och ett på min strykbräda. 

Bara för att bevisa hur jag - efter halvannat halvår i konstant mörker, kyla och snålblåst - släpper allt vind för våg när solen och den tjugogradiga värmen kommer. 

Till alla dessa bortglömda husliga sysslor har även UFC-bloggandet flyktigt sorterats. 

Jag ber om ursäkt för det; men ni vet, det där bittra bränslet som den här bloggen ofta drivs av har inte infunnit sig. Min bitterhet har inte dagligen tankats av det sedvanliga snedregnet och de styva kulingarna som möter en när man på en gnisslande gammal cykel försöker ta sig över Tegsbron.

Men vi tar väl oss en alldeles för lång genomgång, förlåter och går vidare?

Vi börjar i torsdags. Årets första riktiga sommardag, om jag nu inte missat något när jag suttit inne och låtit Giffarna erövra Europa på Football Manager. 

Jag hade nog gissat på Jens Junior. Kanske Jonte Jonsson. De har den där steka-i-solen-auran som skulle kunna få var och en att glida in i omklädningsrummet till kvällsträningen som en dillstakad kräfta efter årets första sommardag. 

Inte jag. 

Men efter en morgonträning med Björn-Åke på ett solgassande Gammlia följt av ett par timmars lunchande tillsammans med Henke på TC (där jag moloket minns tillbaka på hur jag medelst "nej, jag vill sitta här i solen"-kommentar fick Henke att byta plats) så var det jag som fick försöka smyga fram till min plats utan att någon skulle upptäcka - och smäda - det faktum att jag såg ut att agera levande reklampelare åt Heinz. 

Gick sådär. 

I helgen gick någonting de kallar Brännbollsyran av stapeln. Jag var där å, ehm, UFC-bloggens vägnar och rekade först en kort sväng i fredags tillsammans med Kung Erik, för att sedan hinna med en flertimmars finalsittning på lördagen. 

Det vi tar med oss? Intryck om en storslagen folkfest, något sämre sport (varför är planen så förbannat stor? "Jaha, där vevade han iväg bollen tvåhundra meter; ja, vilket slag, kolla!, sinnessjukt!; han hinner hela vägen till andra konen") och framför allt en illavarslande låsning i nackpartiet. 

En låsning vid vridning åt båda håll som - jag har verkligen letat andra förklaringar - bara kan ha uppstått av det faktum att hela Västerbottens klassdamselit verkade vara på plats uppe på ängarna och att nacken därför i ett försök att skåda all kringflackande klass ska ha tänjts ut. 

(OBS! Ej skämt eller överdrift)

... jag träffade Giffarnas vänsterback David Myrestam i fredags och konstaterade att a) den unge mannen har ett hjärta som fortsatt bultar för Umeå FC och b) det där med "EM-uppehåll" lät som något även Superettanspelare kunnat tänka sig i juni. 

Efter söndagsmorgonens inför-match-träning krävde närmast väderleken att man letade sig ner för en lunch på stan. När såväl O'Learys som Allstar inte tänkte slå upp portarna förrän vid tvårycket föll valet på innerstadens allra bäst placerade uteservering; Bishop's. 

Bäst placerad just nu, ja. Sittandes och väntandes på maten kom dock entreprenören Walle på en affärsidé om att öppna ett uteställe på ett ännu bättre läge, stans nog allra bästa, det som numera upptas av...

... en cykelparkering och ett litet obskyrt kebabkrypin dold bakom en björk. 

"Och ni ser björkarna där... det skulle behöva heta nånting med björkar... 'Pollendisco', kanske!", spånade Walle. 

"Eller... vad heter den där pollenmedicinen?". 

"KLARITYN! Så skulle stället heta", slog han sedan fast innan hans amoklöpande patentsökarhjärna direkt svävade iväg i nya tänkbara satsningar; jag har för mig det var tal om någon revolutionerande bysthållare i ädlaste stål. 

Roligast var dock, som det så ofta är, att höra Karl-Morten sitta och behöva stå till svars för sitt språk igen. Den här gången förhördes han på Kalle Anka-figurer och, ja, jag vet inte hur bra det humoristiska kan återges i skrift, jag vet inte ens om det egentligen är humoristiskt, men jag vet att vi alla skrattade mycket gott. 

Danny: Vad heter Knatte, Fnatte och Tjatte?

Kalle: Ole, Dole och Doffe. 

Danny: Har ni inte en ramsa som går "Ole, Dole, Doff"?

Kalle: Jo. 

Danny: Farbror Joakim, då?

Kalle: Onkel Skrue. 

Danny: Uppfinnar-Jocke?

Kalle: Petter Smart. 

Det gick inte att återskapa, nej. Tyvärr. 

Jag är väl medveten om hur oortodoxt det är att sitta som bloggare i ett sällskap av, nåja, fotogeniska fotbollsproffs (ÄNNU MER NÅJA) fotografera en omgivande cykelparkering istället för att medelst läcker filterlösning på mobilkameran fotografera sällskapet (Joel, Walle, Kalle, Danny, Henke, Simon, Jonte Johansson) och månne också en närbild på min smäckra köttbit. 

Men... får man typ säga att det var gott, ändå? Fyra solar (!) vill jag frikostligt dela ut till Bishop's som innan "Klarityn" öppnar får sägas sitta på stadens bästa läge. 

Vi har pratat för lite om Homeland-gruppen; ett slutet sällskap inom Umeå FC:s ramverk som kvällstid ses för att sträckse första säsongen av den hittills fantastiska serien Homeland. 

Igår rev vi av avsnitt sju, åtta och nio och stod sedan inför ett synnerligen svårt beslut, när serien lämnade oss hängandes över en klippavsats. Ta ett avsnitt till nu, klockan var omkring tio, och sedan bara ha de två säsongsavslutande avsnitten kvar till nästa gång; eller lägga band på sig och spara en trippel?

Nåväl. Under dessa diskussioner var Simon Mårtensson den ende som verkligen vurmade för tidsaspekten, då Karl Morten och Kung Erik (fotbollsproffs), Danny (prylnasare vars arbetsdag innefattar några fåtaliga paketinslagningar mellan otaliga pingismatcher) och Hovnarr Erik (fattighjon) alla kunde tänka sig att offra ytterligare en knapp kvällstimme. 

Det var i tids- och sömnresonerandet som följande konversation tog plats, en konversation som visar att trots att Kalle anpassat sig till ett svensktklingande talspråk på ett föredömligt sätt (varje gång man träffar hans flickvän och inte förstår ett ord märker man vilken lång språkresa han har vandrat) så kan det fortfarande uppstå komiska förvecklingar:

Kalle: När börjar du?

Simon: Jag ska vara där kvart i åtta.

Kalle: Vart är det du jobbar?

Simon: Kronofogden. 

Kalle: Du jobbar med kycklingar?

Man kan dock inte klandra Karl Morten som säkert undermedvetet snappat upp hur väldigt ofta Simon yppar just meningen "MEN DET VAR VÄL EN REJÄL KYCKLINGSKALLE" om någon besvikelse. Jag gillar förvisso hur nära Simon har till kokning på träning; men för hans eget välbefinnande kanske det vore tacknämligt att söka sig en slaktartjänst på Kronfågel för att få ut lite aggressioner dagtid. Och när jag hittade "Tidskriften Fjäderfä" (som alltså finns på riktigt) kände jag mig tvungen att Paint-ledes måla upp ett scenario. 

Känner ni till jetlagen som bara drabbar bänkspelare i västerbottniska Superettanlag efter bortamatcher i Jönköping?

Jag har sett många Superettanbänkar i mina dagar. Jag har närmast gjort det till en proffession att tillryggalägga mil för att se fotboll från träbänk eller, till fint, plastdraperad stol intill sidlinjen. I GIF Sundsvall år 2010 åkte jag buss till och från närbelägna orter som Landskrona, Ljungskile, Trollhättan och Falkenberg. 

I Umeå FC flyger vi kors och tvärs genom den svenska andraligan och jag, som moloket fått sitta hemmavid hittills, har fått något närmast drömskt i blicken när reseuppläggen har diskuterats. 

Jag tycker den här smäckert ihopklippta matchvideon (som fråntar mig möjligheten att säga att Adams frispark "tog på någon i muren och letade sig in") ger er det mesta ni kan tänkas behöva veta om själva matchen: 

Jag tycker också att vi, om tid finns, stannar upp och noterar den David Brentskt flackande blicken efter Stuarts ohörbara skämt efter Mats Grens utläggning som slutar vid 2:30.  

Efter matchen? Buss Jönköping-Göteborg. Framme på hotellet intill Landvetter vid, säg, elva-halv tolv. Middag. Tallrikar tomma och diskussioner utebbade vid halv ett. Släckning på hotellrummet kring ett-snåret. Nattligt uppvaknande där man inser att man helt oförhappandes och ofrivilligt nypt en statisttröja i någon Paranormal Activity-uppföljare. Under en närmast skakande rädsla för liv, hälsa och psykiskt välbefinnande huttrar man till sig kanske två timmars sömn. Väckning 06.00. Frukost. Alla är där, noterar jag, förutom Walle och Danny. Jag påtalar det inte. Tänker att dylika rävar säkert lagt sig till med pensionärsmässiga uppstigningar och därför redan ätit sin frukost i en ännu arlare otta. 

De dyker dock inte upp till vandringen mot Landvetters flygplats, inte vid incheckningen, inte i kön till bordningen. Då, 07.15, en kvart innan planet skulle lämna mark, ska Danny, av egen fri vilja och utan mekanisk väckningsapparatur, ha vaknat. 

Det är faktiskt imponernade och hedersvärt att de, medelst språng och (antar jag) åsidosättande av hygieniska morgonrutiner, hann. 

Men det kostar likafullt de båda rävarna dryga böter på - översatt i Danny Persson-valuta - vinstskillingen för åtskilliga Chelsea Miniatyrbuss (Vit). 

Väl hemma i Umeå körde vi som inte spelade helt slut på oss i den 17.30-träning där Micke Lustig kom, sågs och sträckte till ljumsken en aning på en skottövning. 

Det var en jävla resa och det har tagit mig en beskedlig tid att återhämta mig från denjönköpska jetlagen.

Ett visst mån av gamnacke, den som infinner sig när du inser att du inte är på den startelve-aktuella tapeten - inte ens på en liten bård - ens efter åtta insläppta på två matcher eller elva på tre, har också spelat in till att jag kvällstid de senaste dagarna prioriterat annat, dels värdsliga ting som sömn, men också grillkvällar (!), Homeland-aftnar (!!!) och så igår Champions League-finaler. Ni hör; dylika tillfällen (en frukt av ett hårt lobbyarbete, ett ständigt överhörande och ett direkthuggande på allsköns olika höftinbjudningar) har man inte råd att tacka nej till när ens hela sociala leverne brukar kunna sammanfattas av det här Michael Scott-citatet:

Men igår fick jag ånyo upp suget, via en dag fylld av små Gunde Svanska "INGENTING ÄR OMÖJLIGT"-ögonblick. 

17.10: Ser Julien Faubert värma upp för West Ham. Påminns om att ibland kan du bli träffad av blixten men att det är långt ifrån det mest oväntade som rakt-upp-och-ner kan drabba en människa. 

23:15: Ser ett engelskt lag, flankerat av bland andra Ryan Bertrand, Salomon Kalou och Bosingwa (de trassligaste kanter en CL-final sett sedan Djimi Traoré och Vladimir Smicer bildade vänsterflank 2005), vinna över ett tyskt lag i en final på tysk mark - på straffar. 

23:30: Ser ett utklätt sjörövarband hålla låda på Kulturnattas största scen. Jag blir så pass trollbunden i hysteriskt oavbrutet skrattande åt hela trassligheten att jag tvingas stå kvar och lyssna igenom någon låt. Jag konstaterar att det är vuxna män utklädda i fullskaliga sjörövarmunderingar och ambitiös sjörövarrekvisita (en gång hänger sig frontmannen, av mycket oklar anledning, i en snara i framför ungdomarna i en klassisk ironisering av sjörövarsjälvmord) som spelar bedrövlig, sjörövarrosslande Hoffmaestro-musik. Det måste vara den sämsta hybrid musik-Sverige avlat fram sedan Dr Bombay. Men för mig var det ytterligare en ögonöppnare på hur det, alldeles oavsett vad du gör för val i livet, inte verkar gå att misslyckas. Finns det plats för sjörövar-Hoffmaestro i den här tideåldern; då finns det en plats för oss alla. 

I övrigt vill jag rikta gratulationer mot arrangörerna bakom hela Kulturnatta. När jag ledde min cykel på väg hem genom staden i lördagsnatten hade jag alltid den där överhängande rädslan över att när som helst kunna bli knivstucken i dunklet; något som fick en att hålla blicken flackande kring sig så till den milda grad att man, vips, kunde ha stigit i en uppkraxad sylt av Bussola, fulöl och lakritsremmar. 

Nåväl. Nu trotsar vi väder och tevesoffslafens mjukhet och tar oss till Gammliavallen för möte med anrika Halmstads BK. 

Efter tre raka hemmaförluster måste ledmotivet hämtas den lokalt aktuelle Mats Ronander, som var det stora dragplåstret under helgens festligheter: 

"Gör mig lycklig nu". 

Vi tar vid där vi lämnade er senast; hängandes över den klippavsats som är "Sanningen Danny Perssons byxnervevning". 

Det ska, enligt vår halvhjärtade semiblottare, tydligen ligga en "solklar frilägesutvisning" begraven i historien - fördold av en medial skånsk konspiration. Danny ska, enligt utsago, ha chippat bollen förbi en försvarare - jag citerar - "Adebayor-style" och medelst älgning sedan ha varit på väg att springa sig till ett friläge när en Trelleborgsförsvarare helt sonika slängde ut en väl avvägd näve och stoppade hela spektaklet. 

"Jag försökte påvisa bildligt hur domaren drog ner brallorna på oss när det röda kortet uteblev", lyder förklaringen. 

Igår spelade icke-startelvan internmatch på Gammlia. Tio-mot-tio på straffområde-straffområdes-yta över tre gånger tjugo minuter. Vi fick till ett hyggligt tempo ändå - även om det med jämna mellanrum blev något sorts inofficiellt distriktsmästerskap i Hawaii-fotboll. Det kändes som att det gav mer, åtminstone, än att komfortabelt rulla ut, säg, ett två-dagar-efter-match-tröttkört Mariehem uppe på Campus. 

Stuart stod dock i ena pyttsen - i den pytts där jag tror tolv av fjorton mål tillkom i 7-7-drabbningen; och det... hade väl... hurskajaguttryckamigdiplomatiskt, kanske varit bättre att snöra en festlig frackfluga kring målets överliggare. Eller att vi kanske, vadvetjag, hade kunnat kalla in någon juniormålvakt. Vi kallade ju nämligen in fem-sex utespelare från Tipselitprojektet för att fylla ut tiorna och, förstås, "miljöträna" ungdomarna till framtida a-lagsspelare. Alla ynglingar gick väl in och bidrog på ett föredömligt sätt för att vara sexton år gamla (när jag var sexton satt jag och lovordades för min seriositet när jag inte drack öl på lagfesterna i Division IV); bland annat vevade Axel Fällman in några fina assistgivande inlägg från sin högerflank. 

Men vad vi tyvärr mest av allt tar med oss från gårdagens internmatch är att Hampus Wallgren fastnade i konstgräset och att något vreds till i knät. "Det knakade som till tre gånger", förklarade Hampe idag och, ja, man behöver inte vara ortopediskt lagd för att dra öronen åt sig; ty även en enklare lekman förstår att trippelknaken sällan är bra. 

Vi får hålla samtliga tummar, knacka i alla närbelägna träbord; men Naprapat Andreas kunde inte utröna mycket idag när knät var så väldigt svullet, men han sa att Hampes ytterst begränsade rörlighet gjorde att han inte kunde utesluta trassel med exempelvis menisken. 

Det har annars varit två mycket spännande UFC-träningar. Igår på internmatchen hade vi två av de engelska importerna som bor ute i Holmsund - jag betalar oddset 1,00 på att Berndt Boström har minst ett finger, om inte halvannan näve, i den syltburken - med i mixen. Duktige målvakten Chris Elliot och Sheffield Wednesday-bördige vänsterbacken Nicky Haywood. Men det kanske mest intressanta skedde kring planens utkanter, på läktarna och i tränarbåsen; där en handfull män av utländskt påbrå iförda solglasögon, skinnjackor bidrog till en känsla att varje lyckad krossboll kunde ta en till Al-Ilhal. 

Och idag; idag hade vi Luis Morrison-Derbyshire, från Stevenages reservlag, på provspel. Inte nog med att jag en snabb scanning av UFC-truppen visar att jag är en av tre (!) spelare i vår tjugofemmannatrupp som hittills inte fått följa med på någon bortaresa; Luis var - applicera trumvirvel - förstås mittback. 

Luis ser ut så här...

... har varit med på Sky Sports...

... och hade, typ, Christoffer Sambas kroppsform;

... och påstår sig - sitter ni ner? - vara född 1994. Nittonhundrajävlanittiofyra. 

Han såg - och ni får lita på mig, jag är en av norra Europas bästa lika-som-bär-finnare när det gäller fotboll - ganska precis ut som FC Köpenhamns förre jätte och jättetalang Kenneth Zohore som numera har sin hemvist i Fiorentina; även han född 1994. 

Luis gled dessutom ut från träningen i en sån där helgrå mjukisoverall där tyget ser ut att vara fyra centimeter tjock härlig plysch och ett par Dr Dre-lurar över örongiporna; ni vet - så där som riktiga fotbollsproffs ser ut. 

Jag spelade tillsammans med honom under dubbla försvarsövningar; först fyra-mot-fyra mot uppställd backlinje och sen sex-mot-fyra under samma premisser - och vi släppte inte in ett enda mål på säkert tjugotalet anfall. 

Och då är ni ändå väl förtrogna med min trasslighet. Applicera den i ovanstående ekvation, så, med andra ord; det har varit en fröjd att få ha varit eder fjärdemittback under vårkanten. 

Det var bestämt att jag, Kalle och Simon skulle sluta upp hos Danny för en Game of Thrones-afton efter dagens träning. Eller... bestämt och bestämt. Jag har ju varit med tidigare kvällar, men just denna dag hade jag inte fått den brukliga kallelsen SMS-ledes. Istället verkade de övriga ha styrt upp planerna under den enda tid då man kan vara helt säker att ingen Erik Löfgren överhör; på Superettan-relaterade resor i Skåne. Men när inför träningen jag såg de stå och mumla tillsammans i ett hörn och när jag snappade upp ett enda fristående "ejm" så högg jag direkt på Ove Sundbergskt manér. Danny kunde inte slingra sig ur mitt "ÄRE GEJM IKVÄLL ELLER GRABBAR?"-grepp. Inte när frågan var ackompanjerat av det där lyckliga varggrinet man enkom finner i gipan hos unga män som efter otaliga kvällar i den komprimerade ensamhet som bara kan uppstå i grävlingsgryt ser ljuset i den sociala tunneln. 

Danny Persson i sitt rätta habitat; ICA Umedalens smågotthörna. 

Hur som helst; i slutet av träningen, när vi avrundade med ett trelagsspel efter vinnarn-står-kvar-princip, verkade Danny dock redan gått upp i hela riddar- och tornerspelsvärlden då han tacklade stackars Johan Larsson med den sortens vredesstinna satsning som man bara får läsa om i fantasysagor där hjälten ensam slåss mot horder av ockulta vättar. 

Larsson å sin sida lyckades på den vårldslösa tacklingen svara med 2012 års högsta primalskrik - en teatralisk överspelning som gått in och bidragit på två femmor i "Tre Solar". 

Larsson, förresten, innan vi slutar. Ni minns kanske ifjol hur jag drogs med en svårartad gikt - vad man i folkmun benämner som portvinstå. På internmatchen igår lyckades jag, med snart tjugotvå års tramprutin, trampa så pass trassligt att någon fettkudde i hälpartiet fick sig en rejäl törn. Det gör nu väldigt ont när jag går. Än ondare när jag försöker springa. När Johan Larsson passerade läkarrummet, där jag rådfrågade Andreas om mina problem, var han inte sen med att ställa en diagnos: 

- Du har väl fått en whiskeyhäl. 

Jag minns att jag tänkte skriva någonting i fredags. 

Vi hade ett extrainsatt spelarmöte möte i torsdags. Inte av någon krisorsak, nej - utan för att videorackaren inte fungerade, matchanalysen fick flyttas fram och vi satt där med en fyrtiofem minuter lång håltimme innan träningen skulle dra igång. Det blev ett möte där vi vädrade synpunkter om säsongen hittills, saker vi tyckte kunde förbättras, ett litet Airing of Greviences i miniatyr - trots att det inte är juletid. 

Mötesprotokollet, som Jens förde ner på en provisorisk bit kartong, togs sedan upp med tränarna inför fredagsträningen - och, banne mig, gick vi sedan inte ut och genomförde årets både bästa och roligaste träning. 

Hela den lediga lördagen ägnade jag sedan åt att drastiskt omstrukturera möblemanget i mitt grävlingsgryt. Ett heldagsflängande mellan soptippar, lägenheter, släpvagnsuthyrare och, ja, jag hade ju planerat att hela projektet skulle ta, säg, "två-tre timmar" men jag lånade Wennebros bil (det är inte varje dag man får köra omkring ståndsmässigt som en ordinarie Superettanmittfältare) vid tolvsnåret och återlämnade den väl inte förrän halvvägs in i FA-cupfinalen. 

Hur pass upptagen jag var? Jag. Lämnade. Inte. In. Stryktipset. 

Den graden. 

Inte förrän strax innan sju kunde jag slå mig ner på "Stiggas" fotpall för att tillsammans med en hel soffgrupp full av UFC-spelare (Jens, Lundström, Bohman, Simon, Danny, Henke och "Stigga") se Mårtenssons Chelsea besegra - en från topp till tå Liverpool-munderad (det var bara den där Andy Caroll-hårsvansen han sportade i vintras som saknades) Jonas Nilssons trassligt underpresterande favoritlag. 

Efter FA-cupfinalen ville gemene lagkamrat hellre följa Stanley Cup-drabbningen Washington-New York Rangers än det svenska VM-mötet med Tjeckien. Och nog för att VM i ishockey är en trött historia - inramningen mot Norge påminde inte så lite om de reservlagsmatcher vi brukar spelar uppe på Campus - men jag antar att NHL-valet framför allt var en effekt av ett gediget lobbyarbete av prylnasaren Danny Persson som såg sin chans att inför en penningstark soffa idrottsentusiaster försöka kränga ett koppel NHL-tröjor till tonerna av 995 riksdaler. 

... i soffan fanns ju bland annat återfallsförköparen Jens "Crosby för en dag" Sjöström. 

Speciellt sugen på slantar lär Danny ha varit efter att han tidigare under eftermiddagen tryckt in en polletthög på Mariehemsseger borta mot Anundsjö. Så övertygad var han om oddset 2,55:s storhet att han sms-ledes bad mig trycka in polletterna åt honom, då han själv satt trassligt till (fysiskt, inte ekonomiskt då han påstår sig ockra iväg "No 1 Fan"-statyetter som aldrig förr). 

Nu slutade drabbningen mållös och Danny fick moloket trycka en sedel i min handgipa. Och även om jag gick plusminusnoll på alla slantförflyttningar så känns det ju så coolt och läckert farligt att som rågblond svensk få en hasardsedel i näven att jag funderar på att starta upp en högst illegal och monopolstörtande oddsbörs. 

Söndagmorgonens söndagsträning flöt på i det nästan två timmars långsamma gemak vi vant oss vid. Lite uppspelsövningar, lite uppställt elva-mot-elva-spel, någon skottövning, lite fasta situationer - och så till slut rabblingen av startelvan och sextonmannatrupp till morgondagens Skåneresa. 

Noterbart är att Joel och Seif, båda startmän mot Ljungskile, tappar sina platser i truppen och att "Stigga" tar sin första trupptröja för säsongen. 

Jag, ja, jag kommer i sedvanlig ordning sitta här och försöka leverera hem någonting matnyttigt (kom för all del med idéer och förslag) från den front där jag, eh, för tillfället inte direkt är någon infanterisoldat utan mer av en radiokommunikatör. 

Hej. Det var länge sedan vi pratade om något UFC-relaterat på den här bloggen. 

Visst; den tribaltatuerade pöbeln som förväntansfullt klickar upp den här sidan blir ju gång på gång besvikna över att inte få sitt dagliga behov av hopprundsparkar och kvävmanövrar tillgodosett. 

Men ni; ni som nöter ut era F5-tangenter för att uppdateras om huruvida Micke Ek bekräftat några somriga vänskapsmatcher - ni ska ju inte behöva bli så pass svikna som ni blivit den här veckan. 

Men till mitt försvar ska sägas att jag varit sjuk. För, säg, tredje-fjärde gången den här månaden kände jag i helgen av ett väldigt halstrassel. Jag försökte trotsa hela det kroppsliga varningssystemet på måndagsträningen - till samtliga parters stora olycka. 

Jag klev, het och illamående som ett strandsatt späckhuggarkid, av efter ett fem-mot-fem-spel och fick där och då ett av årets hittills mest tydliga administrativa tecken på att vi befinner oss i Superettan. Jag ringde lagläkaren Christer Wilhelmsson, far till utlånade Johan, för att kanske, om några dagar eller halvannan vecka eller så, kunna få svar på ifall något medicinskt skulle kunna göras åt mitt ständigt återkommande halstrassel. 

Döm av min förvåning när Wilhelmsson i luren säger att han kan "svänga förbi Gammlia på tio-femton minuter" under självaste jävla sista-april-eftermiddagens heliga inför-grill-bestyr. 

Han kom, han vevade tillbaka min tunga medelst omklädningsrumskökskniv - och skrev på närmast flygande fot ut penicillin mot den rödblommiga hals som han tyckte hade "nå halsfluss-symptom". 

Och, ja, sedan dess har jag varit satt ur spel och inte haft något att rapportera hem om från UFC-fronten. Tills idag då jag, på den - vablire - tredje penicillindagen var åter i träning på dagens lugna, ack så lugna, skutt- och spring-träning med Malin. 

Innan träningen skulle vi egentligen ha haft en... får man skriva "videoanalys" när man menar att man, lex Clockwork Orange nästan, ska utsätta sig för UFC-Ljungskile? Men för andra veckan i rad trasslade tekniken. Tränarstaben jobbar mycket utbrända skivor och gamla DVD-spelare och trötta scartkablar. Som Zlatan skulle sagt; "Dom har använt för lite VLC, det är vad dom har gjort". Hela spektaklet sköts upp till fredagseftermiddagens träning. 

Vad jag missade under min dag i sjuksäng? Simon Mårtensson ska tydligen ha gjort säsongens mål på Gammlia i elva-mot-elva-spelet. Någon nämnde målet i en diskussion om Papiss Cissé och, ja, bara det borde vara kvittens nog. Simon ska ha vänt bort Karl-Morten på förstatillslaget, fått den lite för långt ifrån sig för att skjuta och istället stött bollen på ena sidan om Henke och sprungit på den andra (EN MAROCKO-FINT!) innan han i tafflig vinkel ska ha chippat in bollen vid den bortre stolpen. 

Wallerstedt levererade idag den första beställningar kaffekapslar till omklädningsrummets alla koffeinpundare (och till mig, som mest dricker för att verka vuxen). Det som skiljer kaffelangaren från den gatuorienterade drogditon verkar vara att den förstnämnde inte alls bjuder på den första ladden. Istället var han omgående framme och vevade om att jag skulle vara "svartlistad från maskinen" för att jag inte hade några lösa slantar på mig. 

Dessutom vevar Walle, som lagets representant till Spelarföreningen, om att det kan bli strejk på måndag. Jag får nog anledning att återkomma om det. 

... jag vet inte hur pass strejkbenägen UFC:s spelartrupp är; men jag skulle tro att Johan Larsson - som enligt VK lyfter dryga trehundratusen om året i sin yttermittfältsroll  - sitter nöjd i båten medan Henke Sennström däremot - 26 100 kronor - lär stå längst framme vid fronten för att förbättra sina villkor. 

På tal om stackars Henke och Emma Klöfvers Guldspadevinnande ekonomiska reportage; jag har sett hur vår slitvargs fotbollsskor har börjat släppa framme vid sulan.

Stanna upp och köp en Majblomma. 

Efter träningen begav jag mig med Simon och Karl-Morten till Dannys paradvåning för att se den Karl-Morten-rekommenderade norska rullen "Trolljägaren".

Filmen är, ser jag nu, sorterad under "Horror" och "Fantasy" på IMDB. Jag hade av oklara anledningar fått för mig att det skulle vara en enkom komisk skrattfest och satt i en och en halv timme och bara väntade på en spårad vändning som aldrig kom. 

Kalle hade med hela sin person gått i god för filmen och han kommer undan med hedern i behåll. Går man in med en lämplig mental inställning så är nog "Trolljägaren" tre starka solar. Även om man som mediansvensk inte förstår alla trollreferenser - i Norge läser man inte annat än om troll som barn, förklarade Kalle. Och det låter ju, hör jag nu, som en hemskt mörk uppväxt - men jag undrar om norrmännen ens tvingats höra talas om "Skrot-Nisse". Jag vaknar fortfarande nattetid till Ture Björkmans iskalla skratt. 

Under middagen ville Kalle byta bort sina tomater. Han gillade nämligen inte tomater. Jag menade, som vilken sansad ung man som helst, att "tomaten skulle gå in och bidra i alla kedjor", rättade mig, och menade att "tomaten är tvåvägscentern som håller ihop alla grönsakskedjor". Varpå en grönsaksdiskussion förstås blossade upp. 

Till slut hade Danny Persson formerat en fulltalig kedja: 

Isbergssallad i kassen. 

Paprika och Avokado bildar backpar. 

Rödlök, Gullök ("typ som Sedinbröderna") och Majs i kedjan. 

Hade jag någonsin behövt något sorts ytterligare bevis för att Dannys kosthållning enkom kretsar kring Bravo-kex och glassdrinkar så hade jag konstaterat att den här femman tydligt visat på att han aldrig befunnit sig i närheten av en grönsaksdisk. 

Paprika och Avokado som backpar? Vem av dessa offensiva primadonnor går in och gör grovjobbet en måndagsdrabbning i Almtuna? Det vore att starta med Erik Karlsson och David Rundblad mot ryssarnas förstalina. Hela laget är dessutom sprängfyllt med kryddstarka personligheter utan någon tydlig ledare som kan få alla att dra åt samma håll - som, säg, den laglojale och funktionella centertomaten. 

Om man kanske skulle göra sig en egen grönsaksked... Nej. Jag ska sluta nu. Känner jag. 

Jag har inte mycket fotbollsrelaterat att skriva hem om ikväll. 

Ni får, som så många gånger förr, hålla till godo. 

Jonas Wallerstedt är truppens ålderman. Han slänger ofta ur sig rejält ålderstigna referenspunkter; exempelvis hänvisar han till filmen "Repmånad" närmast dagligdags. Dylika referenser ger ett mycket belevat intryck i ett fotbollsomklädningsrum. 

Han är också entreprenören bakom omklädningsrummets nya espressomaskin. 

Men - stort MEN - han är ingen vis gammal man. 

Jag och Seif satt kvar i omklädningsrummet efter onsdagsträningen. Vi pratade om kvällens Champions League-semifinal mellan Chelsea och Barcelona. Walle flikade in något om att "visst är det kvartsfinaler?" och visade upp en tydlig vilsenhet i ämnet. Jag och Seif förklarade tydligt att det var semifinaler. Redogjorde för hur Barcelona hunnit slå ut både Leverkusarna och Milan på sin frammarsch. "Just det", hummade Wallerstedt igenkännande. 

Jag tror det var i ett försök att rädda sitt fotbollsintresserade ansikte en aning som han bestämde sig för att sedan ställa en fråga. En klok, genomtänkt fråga som skulle återupprätta sin något smolkade heder som fotbollskonnässör. Tänkte han. Nog. 

Men istället frågade han, ledigt och avslappnat, följande:

"Lottas det vilka som möts i final sen eller är det klart redan?"

Efter det att jag och Seif skrattat färdigt försökte Walle förklara bort spektaklet till feltänk med att han fortfarande "trodde att det var kvartsfinal". 

Men... nej, va.

Vi tänker unisont att "felsägningar nog bör upplevas på plats" och går vidare. 

Umeå FC har ett delat kaptensskap år 2012. Det kommer nog att gå alldeles smärtfritt för det mesta. 

Men ibland... ja, då är det nog tvunget att någon ska bli besviken och nedstämd. 

Som när Erik Lundström, hela Västerbottens poster boy, kom cyklandes till matchsamlingen i måndagskväll och fick den här synen kastad i nyllet: 

Ni minns hur Joakim Kvist under vårens lagkruka framröstades till "Snyggast i Umeå FC"?

Nu är det ju så att den tydligen så bildsköne norrbottningen har lämnat oss. 

(Folk som påpekar att Vilhelmina är beläget i Västerbotten; gör inte det. Jag vill inte ha flyttat till ett län som ligger så jävla långt norrut att det kan innefatta den gamla samebyn Vilhelmina. Låt stå.)

Han har lämnat det västerbottniska jordelivet för det mellanting vi kallar...

... "spatsera Ånge Centrum en onsdagskväll". 

Nu ska vi inte tycka allt för synd om min utlånade mittbackskollega. Ni vet de Aftonbladet-löpsedlar som brukar lyda "DE UNDER 25 SOM TJÄNAR MEST I DIN STAD"; enligt mina källor ska Kvist vid hemkomst ligga bra till för att få sin nuna på en dylik Umeå-löpsedel efter sin Ångevistelse. 

I alla fall. I Kvists frånvaro har det tydligen blivit vild huggsexa om den vakanta titeln som UFC:s allra snyggaste spelare. Senast jag loggade in på Facebook var det Jonte Jonsson som gjorde anspråk på kronan med denna Instagram-uppladdning: 

Jag bjöd i gårdagens inlägg på en liten, liten aptitretare om "Sjögga" Sjöström - och ni ska bara veta hur sugen jag är på att basunera ut hela historien; men jag fick mig en nog mordisk blick idag (ni ska veta att "Sjögga" är distriktsmästare i mordiska blickar) samtidigt som han gormade någonting om att "ALLA FATTAR JU REDAN!" apropå det jag skrev igår. 

... så, fattar ni? 

Hallå igen, hallå igen, hemskt mycket hallå igen. 

Jag satt i måndagsnatten och återsåg den inspelade Umeå FC-Hammarby-drabbningen samtidigt som jag filade på en längre (vi kan nog även lägga till adjektivet "sämre") matchtext - när...

Tjopp. 

Datorn bara dog, svartnade med en knall och gick inte att återuppliva trots taktfasta första-hjälpen-tryck på on-knappen kombinerat med ett par fuktade läppar som blåste syre genom USB-minnet. 

Bara sådär. Mitt under fotbollsbloggande. En datorernas Marc-Vivien Foé. 

Men efter två dagar av livlöshet (jag var och testtryckte på datorn i princip var femte vaken minut, eller "varje gång teve-intrigerna på de brittiska sjukhusen och lantgårdarna inte var fängslande nog") så lämnade jag idag in den till PC-Akuten. Där behövde snubben i disken i stort sett bara vidröra den med sina mekanikerfingrar - jag tror han tog ut någon del och blåste på den; ömsint som en moder mot ett skrubbsårat barnaknä - och allt såg så löjeväckande enkelt ut att om jag satt någon heder vid mina tekniska färdigheter så hade jag blivid modfälld. 

Men det gör jag ju inte. Min främsta tekniska landvinning de senaste åren är att ha lärt mig spela Football Manager via Steam istället för via skiva. Jag var bara glad över att ha datorn tillbaka. Alla serier. Football Manager. Och - förstås - att få bloggmöjligheterna åter. 

Jag antar att om man någonsin ska blogga om någon match i Superettan så är det om Hammarby hemma. Folkfest. Sjutusen på läktarna. Det var ju synd. 

Men. Är det någon match man kanske inte behöver blogga hem om så är det väl Hammarby hemma. Alla var ju där. Alla såg ju. 

Vi nöjer oss med att slänga ut den senast sparade draften från innan datorn kapsejsade i måndags: 

Karl-Morten: Vi skull' tatt n'på-eng idag. 

Simon: Va?

Karl-Morten: Vi skull’ tatt n’på-eng.

Simon: Va?

Karl-Morten: n’pååå-eng.

Simon: Va?

Erik Löfgren (universiellt språkgeni): Han säger att vi borde ha tagit en poäng.

Trönderlag är svårt att förstå. Fotboll är enklare.

Vi skulle ha tagit en poäng mot Hammarby i måndags. Det var det som saknades i en annars fin kväll. Fulla läktare, bra tryck – och långa stunder (läs: hela första halvlek) ett bevis på att vi kan spela riktigt bra Superettanfotboll.

… och Danny fick sig väl en vacker Facebook-profilbild av Janne Hofverberg.

På väg hem läste jag en twitter-diskussion från några GIF-supportrar som hade växelsett vår match och Giffarnas bortadrabbning med Norrköping. ”Löfgren agerade stabilt mittlås” och ”Löfgren gjorde en potatisfåra i marken när Bajen kvitterade”. De hade helt sonika antagit att det var jag som var den rågblonde mittbacksresen som spelade intill Marko.

Det är den finaste komplimang jag fått sedan det bussvisslades efter mig utanför Hemtex i Sundsvall, högsommaren -04, och jag vände mig om och såg en lönnfet yngre tjej i magtröja sitta och vinka med gipan full i isglass. 

Han gjorde nämligen en storstilad insats, vår norrman, och det blir – nu när Marko också var stabil – en sjusärdeles utmaning att slå sig in i elvan framöver.

Ett första led i slå-sig-in-i-startelvan-proceduren för oss UFC-spelare som i måndags befann oss på bänk eller läktare var tisdagens match mot Mariehem.

Jag vet inte exakt vad det är som Kung Bore stör sig på när det gäller möten mellan UFC och Mariehem; men det står nu helt klart att han kastat en förbannelse över drabbningen:

Söndag, första april, tänkt genrep mot Mariehem: Snöstorm. En decimeter snö på planen. Match inställd. Misstänkt aprilskämt från Kung Bores sida.

Måndag, andra april: Uppehåll.

Tisdag, tredje april: Uppehåll.

Onsdag, fjärde april, nytt försök till genrep mot Mariehem: Snöyra så fort vi klev ut för uppvärmning. Svårartad snöstorm hela första halvlek.

Måndag, sextonde april: Strålande solsken.

Tisdag, sjuttonde april, tänkt reservlagsmatch mot ett genrepande Mariehem: Snöstorm. Matchen flyttas från Campusplanen till Gammlia för planvärmens skull. Även Gammlia täckt i digert snölager – ungefär lika digert som det som framflyttade första-april-matchen. Match dras igång ändå i "äh, vi testar"-anda. 

Och, ja, jag tror inte ens en formtoppad Yeti Snömannen hade lyckats spela sig närmre någon startelva under gårdagens förutsättningar.

Jag tror att materialare Patrik, som fick se sina nyinköpta röda vinterbollar premiärrulla över konstgräset, fick ut mer av matchen än någon av oss elva på planen. 

Hampus Bohman dunkade förvisso på Scholes-manér dit en hörna som slogs snett-inåt-bakåt till utanför straffområdshalvmånen; bollen verkligen smekte underkanten av skärningspunkten mellan ribba och stolpe.

Det var väl det. Vi vann med 5-3. Jag  gjorde, hör och häpna, inget mål.

(Jag klandrar inte gemene mans  tanke ”SOM OM han inte hade nämnt ett mål redan i första stycket”)

Jag har en del smäckra bloggidéer på lager. Bland annat delgav Walle idag en av årets mest förvirrade tankar samtidigt som jag med några enkla klick skulle kunna rasera den bild som Jens ”Sjögga” Sjöström, jag citerar, ”lagt sex år på att bygga upp”.

Vi får se imorgon ifall jag vågar. 

Ursäkta att det blev sent. 

Men jag tappade ett glas i golvet. Skärvor överallt. Igen. Händelserna i mitt kök är som en ständigt rullande "Bloopers"-dvd från "Sveriges mästerkock". Och... ja, det är bäst att vara synnerligen noggrann med dammsugaren. 

Man vill ju inte trampa på en skärva och "göra en Kalle Corneliusson" nu när det är tevematch och allt. Man vill ju inte låta Jarelind och Belenenses-Anders* sitta och skrocka i direktsänd teve. 

*= Minns ni hur den andra Portugal-svensken, innermittfältaren och ex-bajaren Fredrik Söderström, under ett otal Football Manager-spel bara hette "Fredrik"? Som en brasse. Jag hoppas så att ni minns det, annars står vi varandra inte särskilt nära, ni och jag. 

("Fredrik"-artistnamnet för mig osökt in på funderingen ifall Micke Ek bara hette "Mikael" under de år då han smekte fram smörpastejer åt Ronaldinho i Paris Saint-Germain.)

Ni såg morgondagens matchtrupp på hemsidan? Jo. Ni ryckte väl till en aning, sittandes på soffslafen. "Löfgren är med!", skrek väl nån så euforiskt att bitar av söndagsfikats mandelbiskvier flög ur gipan. "FAN VAD KUL", utbrast nån annan med dylik överentusiasm.

... långt senare antar jag att ni förstrött noterade i förbifarten att såväl Vladimir Sudar - nån bosnisk målvakt - och Hampus Bohman - nåt allsvenskt lån - tar plats i samma trupp. Och att Joel Burström fortsatt saknas med sin stukade fot. 

Men det är, som Karlsson på Taket skulle ha sagt, en världslig sak. 

Dagens träning? Som inför-match-träningar är mest. Lite avvaktande i spelet. De som är utanför startelvan vill ju inte skada de som tillhör förstaelvan. 

Inte inför en tevematch.

Inte när man iakttagit hur pass många i truppen som kostat på sig dyra klippningar under veckan. Spelare som skulle bli närmast gråtmilda om de inte fick visa upp, till viss del sina fotbollskunskaper, men framför allt sina nystrukturerade kalufsar på bästa sändningstid. 

Mer intressant då att Walle idag hade med sig den senaste atteraljen som ska fullända vårt omklädningsrum  ("fullända" är förvisso fel ord då vi sedan i januari väntat på att få en brukbar träningscykel); kaffemaskinen med kapslar. Jag hade tagit en bild på kön till maskinen om nu inte mobilanvändande i omklädningsrummet renderar i en rigorös bötespeng. För hundra kronor fick man hur som helst "ett startpaket", som Walle uttryckte det, bestående av ett inköp i själva maskinen samt en provomgång med tio kapslar. Det låter väl fint. 

Wallerstedt, som deläger en klädesbutik i Sundsvall och verkar ha ett affärslynne, vet nog om att en fotbollstrupp som år efter år tvingats sluka trassligt snabbkaffe efter träningar ganska omgående kommer bli smått beroende av de smäckra kapselkopparna; och då är jag rädd att priserna genast stegrar i svallvågorna av den gamla knarklangardevisen "the first one's free". Vi får helt enkelt vänta och se. 

Imorgon bitti ska jag åter ha fått mitt trassel publicerat i VK. Min krönika inför Hammarby-matchen, som jag rev ihop i fredags morse hemma i Sundsvall, finner ni under den byline-bild där jag står lutad mot kameran i en vinkel som får mina underarmar att se ut att vara tredubbelt mycket grövre än gemene mans. 

Jag bad - verkligen bad - de att byta. Men det gick minsann inte. 

Och jag bad inte enkom för att jag är bloggarproportionerligt fåfäng. Nej. 

Jag bad för att det känns som att jag är en publicering ifrån att Jens Sjöströms "Karl-Alfred"-referenser ska sätta sig som smeknamn. 

Igår fick UFC-truppen för första gången på ett bra tag känna sig som riktiga fotbollsproffs. 

Ni vet. Träning i morgonsolen. Klar före tolv. Lite nerjogg. Lite stretching. Småsnack i omklädningsrummet. Dusch. Och så söka upp en bättre lunchbuffé för att där skitsnacka bort tre-treånhalv timme i det tillstånd av ro som ett avverkat dagsverke skänker unga män. 

Det andra Superettanspelare - ni vet, de där som sitter på snittlöner på tjugotretusen kronor - kallar sin vardag; det kallar vi långfredag. 

Sedan gjorde vi påsk. För mig betydde det samma Roland Järverupska middagsritual (jag saknar verkligen bara en solid rullvagn och en marginellt mer harmynt uppsyn för att den ska vara helt komplett), samma FM-save med Giffarna på datorn, samma gamla Seinfeld-avsnitt på teven - men med en glasflaska Påskmust i gipan. 

Idag var vi lediga. Jag blev tillsammans med "Stigga" inbjuden till Henke Sennströms synnerligen smäckra nya boning på Haga. Det var så rymligt. Så luftigt. För mig som bor som en fackligt icke-ansluten mink var det som att komma hem till en frigående sprätthöna med Hus&Hem-prenumeration. Jag visade vart vitrinskåpet skulle stå på NHL; trots att Xbox inte är min konsol och att jag aldrig bemästrat den där jävla tricks- och avslutsspaken de envisas med. 

Mycket mer blev det inte av den här dagen. Vi såg Premier League-fotbollen. Följde Stryktipset. Jag hade tretton rätt på min reducerade ram. Samma reducerade ram gav tredjemålvakt "Klonk-Matte" Bergström några hundratusen kronor ifjol. Jag, i min motriggade enfald, fick mig en liten tröstslant på hundrafemtio kronor. 

... just det; Klonk-Matte blir andramålvakt på måndag, Jonte Johansson kliver in i pytsen. Vlado sträckte baksidan på torsdagens första riktiga spänstpass och, tja, det är klart att jag hade kunnat skriva något redan då - men jag vill ju inte vara den som kommer med negativa nyheter. Det var ju därför jag inte blev läkare. Det och att jag är, inte dum, det är fel ord, men... mentalt utmanad. 

Imorgon är det videoanalys av premiär motståndet - det är så mycket SEF över begreppet "videoanalys" - ute i Grubbe på morgonkvisten följt av en sista jävla försäsongsträning innan säsongen drar igång; klockan tolv på Gammlia. Återkommer med någonting riktigt matnyttigt därefter. 

Upptaktsträff för Superettan idag, nere i den halländska vårvärmen. 

Stuart - som bröstar upp sig centralt (CENTRALARE ÄN HENKE LARSSON, som tränar fjolårets mittenlag "Henrik Larssons Landskrona") - och Kung Erik var så vitt jag vet UFC:s delegation. Möjligvis kan Mikael Ek, Ronaldinhos gamle vapendragare i Paris Saint-Germain och numera koordinator för UFC:s talangverksamhet, ha följt med för att säkerställa hur en SEF-godkänd vetelängd ska smaka. 

Stuart ska, enligt en liveuppdatering, ha belyst vår "härliga stomme från förra året" samt spått att de långa resorna upp till Västerbotten kommer att bli en fördel för oss. Han ska ha konstaterat att "vår grund bygger på 4-4-2" men där "motstånd och matchsituationer" kommer att avgöra hur vi kommer ställa upp och att vi, summa summarum, "är mogna för Superettan". Kung Erik ska med optimism i stämman ha förkunnat följande i Niklas Jarelinds framsträckta mikrofon:

- Vi hade sextusen åskådare i vår sista match ifjol då vi slog Akropolis i norrettan och säkrade seriesegern. Nu har vi plats för ännu fler och i normalt hockeytokiga Umeå pratas det bara fotboll. 

(... jag såg förvisso ett aprilskämt igår som handlade om Division I-hockey som fick över hundra artikelkommentarer; så, tja, nog pratar en och annan fortfarande hockey i länet.)

Men vad gjorde det att både Stuart och Kung Erik stod där och var optimistiska?

När övriga tränare och lagkaptener fattade sina mentometerknappar efter föredraget ska sjuttio procent ha tryckt ner oss på en nedflyttningsplats. 

Trelleborg fick axla det ok som favoritskapet i Superettan innebär. 

Lundström ska, enligt en obskyr hammarbyares twitterflöde, ha lunchat tillsammans med nye Bajen-tränaren Gregg Berhalter, Bajen-anfallaren Sinan Ayranci och BP:s Pablo Pinones-Arce. Det ska ha bjudits på kålpudding och en buffé av sill och sallad. Det lät onekligen oerhört trassligt - men vi får hoppas att Lundström åt och tog buk när han satt intill världsvana stockholmare. 

Om nu Mikael Ek var med ner till Varberg - jag kan inte utläsa det av mina knapphändiga källor (Twitter borde i och för sig ha varit uppmärksamma nog att snappa upp ifall Ronaldinhos gamla radarpartner stod med näbben full av vetelängd) - så kan jag tänka mig att det blir en del kålpudding i hans hushåll när han kommer hem igen. 

"Ät nu, ungar; det här är riktig SEF-mat". 

(Han gillar SEF, förkortningen för "Svensk ElitFotboll", Micke Ek, det gör han)

Jag ska ha stått uppskriven som "Bloggare" under yrkeskolumnen i det spelarkompendium som ska ha legat i den goodiebag man ska ha fått vid ankomsten. Det är ju månne en aning pikant. Jag har ju tänkt att jag ska stångas mot stora, buffliga centertankar i Superettan i vår - och kommer då knappast ha någon extra respekt med mig som kollega till Blondin-Bella och Kenza. 

När vi är inne på yrken så måste jag bara få delge er denna skärmdump från lagpresentationen på UFC:s hemsida, där Danny Persson lyckats klämma in en klickbar länk (!) i sin spelarpresentation. Förmodligen medelst långdraget tjatande på intervjuaren som säkert flera gånger fick förklara att han tyckte att "det räckte med 'Egen företagare'".

Jag vet inte ifall vi ska ta denna långdragna länkhistoria, detta taffliga försök att öka sidvisningarna, som ett bevis på att det kanske går tungt för företaget i fråga. Jag tror ändå inte det. Inte för att jag ser en säljare av yppersta världsklass i vår rödlätta centertank. Nej, Danny "Igår blev det bara två vaniljgifflar" Persson känns istället som säljarens raka motsats; nämligen som urtypen för den människa som säljartyperna tänker sig att de ska lura när de placerar sötsakerna alldeles intill kassan efter en längre shoppingrunda.

Men jag tror likafullt att det går bra för hans företag. Det var väl redan i Första Mosebok som någon gammal hebre slog fast följande: 

"Salig voro den som tar 199 kronor Chelsea Anka (Mjukis)". 

Nåväl. Det finns fler spelare som har arbetsbeskrivningen "Bloggare" illa dolt på sitt CV. Varbergs Patrik Larsson bloggar, Falkenbergs Stojan Lukic likaså och - framför allt - så har Assyriskas mittback Mikael Thorstensson en blogg på fotbollstransfers.com.

Man behöver dock inga mentometerknappar för att förstå att den här, det är den allra trassligaste. 

När man har en så pass säljig rubrik som "Han är snyggast i UFC" måste den få toppa sidan och locka nya läsare ett tag. 

Och nog har den gjort avtryck alltid, utmärkelsen. När jag var på IKSU igår morse kom Kvist gående - med en fotograf i hasorna. På fullaste allvar. En mediastudent skulle pussla ihop en fotobok över en människas vardag och valde, genom att "ta några läckra bilder där du sitter i benpressen och jobbar" och senare även följa upp med träningsbilder från Nolia på kvällskvisten, att porträttera "UFC:s snyggaste spelare". 

Hade jag varit engelskspråkig hade jag kunnat säga "you owe me one" till den gode Kvirrmund - för den fina bloggexponeringen - men jag har hört även den hippaste hipster i sotarmössa och upprullade jeans försöka på sig den försvenskade "du är skyldig mig en"-frasen med ett klämkäckt smil och det är ju inte ens i närheten av att fungera ens då. Det går inte att vara cool i det här landet. Det går inte. 

Det är tur att vi kan spela fotboll. Vi blev ju ikväll andra nation på tjugo år att besegra det stolta kroatiska landslaget i deras egna slaviska lejonkula. Det var ju en väldigt intressant match. Egentligen.

Zlatan var på ypperligt spelhumör i en träningslandskamp! Toivonen var vänsterytter! Granqvist högerback! Upp var ner, ner var upp. Och vi vann med 3-1. 

Det borde ha varit en fest. Men. Jag har så svårt att gå igång på matcher som bildmässigt paketeras som vore det en tröttare 15.00-drabbning en grådaskig söndag i Ascoli. Den trassliga bildkvaliteten, de gamla sovjetiska, närmast clip-art-mässiga reprisövergångarna; det doftade gammal TV3-bevakning från ett obskyrt VM-kvalmöte mot Makedonien i ett krigshärjat Skopje. Ett sånt där möte Marcus Allbäck brukade avgöra efter något vunnet motlägg av Magnus "Turbo" Svensson. 

Få situationer kräver att man slänger in en bild av "Turbo" i landslagsdress. Men mycket få situationer lider av det. 

... för att hitta en fest skulle man denna onsdag tydligen ha rört sig mot Scharinska. Refused - som jag förstått det hardcorescenens Hosianna, Davids son; dyrkade hjältar återuppståndna - ska tydligen ha klivit upp på scen och vevat igång några låtar. På en onsdag i februari. Enligt pålitliga källor ska bland annat Erik Niva ha varit på plats och bidragit till kändisfaktorn i det västerbottniska onsdagsvimlet. Vilken stad vi bor i, gott folk. 

Nåväl. På den västerbottniska fotbollsfronten är intet nytt. Jag trodde att Walle skulle vara på plats i måndags när vi körde igång veckan med ett dubbelpass (fotboll 14.30-16.00 följt av löpning och styrka 20.00-21.30). Han kommer istället imorgon, är det sagt. 

Måndagens löpning var inte riktigt lika jobbig som förra veckans stränga självspäkning, men fortfarande fick den en att kippa efter andan i den utsträckning och med den frekvens som torde kunna orsaka harmynthet. Men det vi framför allt tar med oss från måndagskvällen utspelade sig i omklädningsrummet efteråt.

Danny Persson framkallade där och då ett leende så pass stolt och självbelåtet som jag föreställer mig att bara Marcus Birro mäktar med precis när han klickar på retweet-knappen efter att ha läst en smörigt positiv tweet om sig själv. 

Över? En jäkligt bra fotbollsinsats? Nej (även om, det ska sägas, att Danny gjorde en väldigt fin hel förstaträning i måndags där han hängde åtskilliga baljor och var så där jobbigt tung att möta efter marken som i luften). Över detta:

"När jag var på Coop igår så köpte jag lite plockgodis, och precis innan jag la upp påsen på vågen så sa jag högt för mig själv '370!'. Och så visar vågen... 366 gram!". 

Och så förvrängs genast hela hans anlete i ett uttryck av birrosk förnöjsamhet. 

Det var tal om att vi skulle kunna gå ut på Gammlias konstgödslade matta imorgon, men det sms man skulle få om så var fallet har inte dykt upp i inkorgen. Jag borde veta; jag är ju inte en sån som får sms. Varenda ett som dimper ner ses om med den allra mest ömma av vördnad. Jag har inte ett kort sms-ljud, jag har en ringsignal som rullar igång varje gång det dimper ner någonting. Varje gång jag hör signalen ljuda - det är "Tommy tycker om mig"-melodin i kareokeversion där jag själv sjunger "Någon tycker oooom mig" för full hals - så slänger jag mig själv i en treminuters hambomazurka över parketten innan jag tittar till meddelandet. Oftast är det Halebop månatliga nyhetsbrev. 

Så nej; ingen utflytt imorgon. Och framför allt; fortsatt ingen tvätt av träningskläderna. Med alla de små plastknörtar jag (i benskydd, strumpor, skor och säkerligen diverse kroppsliga vrår) dragit med mig från Nolia till mitt gryt hade jag kunnat tappa upp en mindre bassäng och anordnat simvärldens första EM i cancerogen kortbana. 

Låt mig återkomma om svårigheterna att som 21-årig pojke kombinera en idrottande karriärsbana med sunda tvättvanor. Låt mig också återkomma efter Wallerstedts första bollpass imorgon. 

Vi börjar förstås med det viktigaste. 

Ni kanske kikande in på Aftonbladet.se under dagen? Jag fick scrolla i en halvminut för att hitta någon sportnotis om hur det egentligen gick mellan Boltic-Göta och Falu BS igår. Det var bebisartiklar så långt ögat kunde nå (favoriten måste vara "Karnivalstämning i Ockelbo" där de fångat en medelålders, säkerligen arbetslös, man som på morgonkvisten hunnit riggat upp en svensk flagga på sin bil och som "funderade på att köpa en prinsesstårta"), bildspel (bland annat "Se på magen - vilken resa!"), krönikor, live-teve och över alltsammans kastade de upp en pop-up där en bebis tittade fram och helt oförhappandes skrek en i ansiktet. 

Jag har (ännu) ingen webb- och layout-ansvarig som kan sno ihop ett dylikt upplägg, men även här på UFC-bloggen ska vi förstås skjuta salut skriftmässigt över en nyfödd liten tjej. 

Hon kanske inte får någon apanage-peng att glida igenom livet på, får kanske aldrig åka kortege genom Ockelbo iförd folkadräkt och hon kommer kanske inte ens besitta ett hakparti av monumentala mått; men lilla Jamila ärver västerbottens allra läckraste fotbollsteknik. 

Det största av grattis till de nyblivna föräldrarna Adam Chennoufi och Jonna Larsson. 

(Konstpaus för att gemene läsare ska inse att det tyvärr inte kommer vevas upp något pop-up-fönster med en skrikande bebiskrake. UFC-bloggen är inte där än, men vi jobbar mot det enligt en modest treårig plan om världsherravälde) 

Efter dagens eftermiddagsträning*, där mitt lag avgick med en 1-0-viktoria efter att ha stuckit upp i en kontring (det gastades nåt om "offside" från några stabbiga motståndarbackar) för att sedan catenaccio-spela hem segern, hade vi ett tvåtimmars möte. Klubbchefen var där. Sportchefen likaså. Tränarna. Alla gick igenom det de hade att säga. 

Det är väl det jag kan skriva hem om det. För... jag vet inte, jag inbillar mig väl men; jag kände mig en aning utpekad. 

Sportchef Håkan Bäckström klev nämligen fram och inledde med att "Det som sägs här stannar här och skrivs inte ut på Twitter eller bloggar... (tittar sig omkring och höjer månne rösten marginellt) eller VK-bloggar eller... (hittar mig med blicken) hur, Erik?". 

Ehe. Ehe. 

*= Jag var uppe i den arla otta vi genom bekanta känner som 07.00 imorse för att tillsammans med Wennebro, Kalle och Johan Larsson träna extra fotboll med Björn-Åke vid åttarycket. Ville bara säga det. 

När vi skulle till att rulla hemöver efter mötet fick jag chansen att föreviga den svenska handelsindustrins absoluta baksida. Det sista min ömma moder, med gråten i halsen, vädjade om när jag för första gången skulle sätta mig på bussen till Umeå var att jag "inte skulle göra affärer direkt ur bilars bagageluckor med suspekta män i stora mössor". 

Jag vet inte hur Jens Sjöström är uppfostrad...

... men där stod han och skakade näve med en tvivelaktig nasare. Vi har lagfest och inkilning på lördag (låt mig återkomma om det) och ska spela lite hockey under dagen. Något som Danny Persson och hans www.supporterprylar.se inte var sena att försöka kapitalisera på genom att givmilt erbjuda alla UFC-spelare ("skaru' inte ha en Malkin?" har under veckan ersatt alla artighetsfraser) NHL-tröjor till det facila priset av 1099 kronor. 

Och Jens, som enligt uppgift ska vara närmre än ett vådaskjutet rådjur än någon Sid The Kid på en spolad is, slog förstås till direkt. Det måste förstås finnas medicinering mot dessa sjukliga impulshandlingar. Senast ska Sjöström till de ockrigt dyrköpta tonerna av fullt pris ha slagit till på en Thierry Henry-tröja med nummer 12 (!) på ryggen efter att fransmannen gjort ett mål (!!) mot Leeds (!!!) i FA-cupen (!!!!); detta som Manchester United-supporter! 

Och Danny bara står där i det förnöjda leende som bara en mugg kaffesmakande glassblask eller en riktigt ockrig försäljning kan frambringa. 

Jag ska ta tag i det här med bloggandet igen. Kanske återkommer jag redan imorgon med ett inför-lagfest-inlägg eller ett om träningsklädstvätt eller kanske kan vi lansera den enhövdade fredagspanelen "Simon Rasar" där lagets allra största kokare, Simon Mårtensson, får gå lös på utvalda ämnen. Kanske kan ni tills vidare finna förströelse i svensk elitfotbolls minst viktiga lista 2012. 

Have it good. 

Här har vi dem; mittfältaren Ibrahim Kallay (till vänster) och den afrikanska kontinentens mest spännande högerback; Mohamed Kamanor.

Jag, som trots mina journalistiska ambitioner har en nyhetsnäsa vars näsväggar är trassligare än Classe Malmbergs, har förstås inte på egen hand letat mig tillafricansportstv.com en söndag som denna. Nej, ett tipstack ska förstås riktas till signaturen "özil" på UFC.se:s gästbok. 

En försäsong på västerbottniska breddgrader blir som påpekat inte så exalterande på en daglig basis. Men snart så. Plocka gärna på sönadgskvällen ner de gamla ordlistor ni har dammsamlandes där längst uppe i bokhyllan, damma av de läderprydda pärmarna, sätt er till rätta i vardagsrummets länstol och slå på bokstaven S. 

Under definitionen för ordet "spännande" torde ni i förklaringen finna en exemplifiering i stil med "fotbollsspelare som via agenturer kommer direkt från Afrika". 

Det blir ju inte mycket mer spännande för en supporter till ett norrländskt fotbollslag än när ett okänt exotiskt namn flygs in. Det kan ju vara en Tetteh Bangura som kommer. Det kan ju vara en Akombo Ukeyima. Man vet ju inte. Det ska ju bli väldigt spännande att se vad dessa -94:or (!) kan komma och bidra med i årets UFC-trupp.

(Smaka förresten helst inte på ordet "nittiofyror" i onödan när du är född 1990 och finner dig själv sitta och okynnesblogga i bara mässingen en söndagskväll. Det kan väcka jobbiga inre frågeställningar om karriärval.)

... Akombo, förresten. Han kom som ett yrväder en högsommardag med ett höganäskrus i en svångrem om halsen och stod i sitt första bejublade tiominutersinhopp för två bollkontakter; två en-touch-skarvar som båda osade Champions League-hymn och fägring stor. Jag sov inte på en vecka. Låg och tänkte på hur Giffarna hade hittat den bästa afrikanska exporten sedan kaffebönan. Killen hade ju "ledat skytteligan i afrikanska Champions League".

Vår snart provspelande Kamanor har ju "international qualities", mittfältaren Kallay ska vara "strong in attack" och efternamnet Kargbo känner jag igen från en sierra leonier vid förnamn Albert som alltid haft fina siffror på Football Manager men aldrig riktigt slagit igenom. Nu spelar han i azerbadjanska ligans FK Baku. Månne en släkting?

Den spänningen. 

(Den där sista Albert Kargbo-anekdoten med tillhörande Football Manager- och azerbadjanska ligalagsreferenser kapslar förresten in min olegade aura som i-n-g-e-n-t-i-n-g annat.)

Vi får se när de dyker upp. Annars? 

Vi var, efter diverse Sundsvalls- och Finlandsresor på sistone, matchlediga i helgen. En helg med snöstorm och FA-cupomgång. Ett IKSU-pass igår och sabbat idag; och kvällstid hann jag dels med att lära Lövensupportrar att uttala Kovland ("Kååvland, inte KOvland") men också få tips på hur man berör bloggledes. Det gäller tydligen att vara snabb med att stryka nyss avlidna världsstjärnor mothårs.

Annars är väl det vi får ta med oss från den här helgen som UFC-spelare eller -anhängare överlag detta;

Vi tar med oss den här fascinerande mannen och det faktum att allt är möjligt detta nådens år 2012. Man kan långt i tävlingar även med det trassligaste av material, till och med samtidigt som man ser ut som en griljerad morotsstav. 

Jaha, gott folk.

Livet går sin gilla försäsgång, som man skulle kunna säga i snöyrans februari. 

Man masar sig upp, tränar något förmiddagspass i munter singular, trasslar ihop en lunch, cyklar (!) iväg mot den kollektiva träningen, kommer hem, försöker slänga ihop något som är marginellt olikt gårdagsmiddagen för att i förlängningen inte behöva bli det västerbottniska ansiktet utåt för skörbjugg innan man gör kväll med någon teveunderhållning och månne ett framkrystat blogginlägg. 

Det finns inte så mycket att skriva hem om under en vanligt kasslerosande tisdag. Men vi kan väl göra ett försök i afton. 

På lagfotot var Jonas Nilsson det vanliga jag som vi fått lära känna under det föregående året. Ni vet; det yviga, förvildade håret - som inte sällan applicerades i en Zlatan-osande tofs - kompletterat med en ansenlig mustasch och inte sällan en flerdagars stubb som tillsammans gav "Stigga" någon sorts oklar Cast Away-uppenbarelse. 

Dagen efter var det Alla hjärtans dag. Då gled "Stigga" in i omklädningsrummet i en kortklippt börsmäklarfrisyr av propraste märke, utan ett fjun vare sig på överläpp eller kring hakparti. "Tjejen har ju velat att jag ska klippa mig i ett år". Och så går han och gör det lagom till kärlekens alldeles egna kommersiella högtid. Det var baske mig något av det finaste jag sett sedan jag konfirmerades.

Efter gårdagsträningen hade jag, i samråd med Elfvendal (den förre UFC-målvakten som efter knätrassel omskolats till tränare i Tipselit, men kanske mer känd som Rosé-Maths), styrt ihop en Champions League-skiva på O'Learys. Uppslutningen blev bättre än vad en social paria av min kaliber kunde räkna med; vi var nog knappa tiotalet på plats. 

Jens Sjöström yppade, efter några alldeles för långdragna Championship Manager-diskussioner, en fras som jag kommer bära med mig i mitt innersta ett tag. 

Jag satt ocn grunnade på tankegångar i stil med "tänk om man lagt all den tid man suttit och lirat CM och FM på någonting akademiskt..." varpå Jens tar ton; 

"Då hade man ju varit den torraste killen i stan!". 

Det är alltför sant. Hade jag ägnat all den tid jag suttit och sökt igenom norska andradivisioner i speldatabasen (Moss lika kvicke som starke forward Anders Askheim tog mitt Giffarna till CL-guld på CM03/04, det går ju inte att värdesätta i hp) åt att läsa på om min omvärld hade jag ju varit en Carl Bildt-stofil redan i unga år och inte vetat om det pågick ett fotbolls-VM eller att det springer runt en barfotad värmlänning i teve och pratar om färger som får det att brumma som humlor i ens bröst. 

Det är bara att konstatera: CM/FM-time well spent. 

Kung Erik kom sent men ville beställa någonting. Och kanske var det det faktum att vår mittfältsdynamo hade lägst fettprocent av alla som testades uppe på Idrottsmedicin, nästan f-ö-r lite, som gjorde att hans matsug var ett av de mer schizofrena jag upplevt;

"Jag tror jag ska ha en sån där...", säger han först och pekar på Elfvendals hamburgermeny med extrainkallade pommes och bea, "... eller... om dom har nå glass kanske...". 

Arsenal-supportern och supporterprylsockraren Danny Persson fick för en kort stund innan matchen Simon Mårtensson att tro att han satt på San Siros läktare. Det gjorde han inte. Istället satt han hemma på sin kobbe, gramsen över att inte ha fått något inbjudningskort till sittningen skickat till sin adress. 

Jag är rätt säker att jag skickade rätt. 

Jävla Posten. 

Nu hade det under inga omständigheter blivit en särskilt festlig gårdagskväll för vår rödvithjärtade centertank. En viss Zlatan Ibrahimovic stod för en så pass habil insats i Milans 4-0-seger att nog även den värsta Zlatanofoben satt och mumlade om att han "kanske kunde ta en plats i EM-truppen ändå". 

Det blev väldigt varmt i vårt hörn bland matoset och det testosteronstinna samkvämet. Men Ian Hogg, surfare från Nya Zeeland, satt efter att ha vandrat från Ålidhem i västerbottnisk bitkyla iklädd ytterjackan kvällen igenom. 

En sista anekdot från gårdagskvällen; speltorskar kan porta sig själva från casinot, jag antar att fyllon kan göra detsamma på Systembolaget. Frågan är ifall man kan porta sig själv från en meny? Jag vet ju att den västerbottniska sweetchilipastan på sportlokal är trasslig bortom all räddning, men ändå är jag alldeles för ofta där och pekar med giriga fingrar när det ska beställas; i patetiskt hopp om att just det just den här kvällen ska jobba någon exil-medelpading i köket som vet hur det ska smaka. Men icke (på O'Learys bjuds man dock frikostligt på två smäckrare vitlöksbröd till pastan, det ska sägas). De är ju bevisat sweetchilianalfabeter här uppe.

Nu undrar jag ifall man helt sonika kan låta sätta upp sin nuna i diverse sportbarskök med undertexten att "denna man är avstängd från alla sweetchili-relaterade pastarätter under obestämd framtid". 

Ikväll hade vi löpträning, kollektivt, i Nolia. "Arsenal-löpningar" stod, ironiskt nog, på schemat. Det var rätt jobbigt. Vi avrundade med en "trehundring" fylld till bredden av lustigheter som armhävningar, rygglyft och olika typer av situps. Det var också jobbigt. 

Sedan fick vi skynda oss att avrunda. Jens Sjöström, Wennebro, Seif, Timothy och Kalle håller alla på Manchester United och för de är torsdagskvällarna och dess europacupspel heliga. 

I fredags åkte vi till Finland. Jag skrävlade om att jag skulle blogga därifrån. Det blev inte så.

Men så hade jag ju också tänkt spela fotboll i Finland. Det blev inte så heller. 

Och vi som lag hade väl tänkt göra två bra matcher mot kvalificerat motstånd. Stå upp bra och så. Spela bra fotboll. Ta steg framåt från förra veckans elvamannapremiär mot Giffarna. Det... blev väl inte riktigt så, nej. 

Vi föll med 3-0 mot Vasa på fredagen och 5-1 mot FF Jaro på lördagen. 

Jag tycker - de större förlustsiffrorna till trots - att vi gjorde en betydligt bättre match på lördagen. Under fredagens drabbning i Vasas inomhushall (där vi startade med, från höger; Sudar - Doug, Eek, Marko, Hogg - Jonas Nilsson, Jonte Jonsson, Jonte Lundberg, Årshampe Wallgren - Böni, Timothy) var vi faktiskt helt chanslösa och utspelade redan från start. Inte en tillstymmelse till eget spel, långa planlösa bollar, obefintligt presspel i defensiven, lååångt mellan lagdelarna och även om vi skapade ett antal kvalificerade chanser så tillkom de mest på förlupna bollar. Det var en väldig skillnad på hur våra utländska motståndare satte fart i djupled och hur vi på saktfärdigt spela-på-spelaren-manér försökte lunka oss igenom. Och då kom våra utländska motståndare inte direkt från Brasilien. De kom från Finland. FINLAND! Brasiliens raka motsats på detta jordklot.

Det kan inte osa mycket mindre Copacabana än en inomhushall i midvintertid där seniga gubbar i smala sportbrillor susade omkring medelst rullskridskor och stavar på löparbanorna och där speakern på fullaste allvar testade högtalarsystemets funktionalitet med ett råbarkat "yksi, kaksi, kolme". Men likafullt; motståndarna såg så mycket tryggare ut med bollen, så mycket kvickare, piggare, läckrare, smäckrare (!) och klokare ut att man kunnat trott att vi åkt betydligt längre bort än Finland. 

Jag tror det var Kullberg som sa att det kändes som "ett pojklag mot ett seniorlag" och det var bara - som det så ofta är när den gamle UEFA-cup-räven tar ton - att hålla med. Allt från hur våra forwards satte press - de jobbade inte sällan med fyrtio-femtio meter mellan sig - till hur vi ibland helt tappade balansen på innermittfältet till hur backlinjen söndertrasades i djupled; det var så mycket som var juniormässigt. Är det någonting vi helt säkert kan veta om vad Umeå FC behöver vara för att överleva den golgata som är Superettan 2012 så är det jobbiga. Vi ska vara jobbiga att möta. Vi måste vara jobbiga att möta. 

Det var vi inte alls i fredags. Vasaspelarna hade till synes väldigt trevligt på planen - gick väl förmodligen runt med ett leende på läpparna och undrade vilken Koskenkorva-smak de skulle dricka på förfesten, vilka skjortor som var strukna och vilken kniv de skulle ta med sig ut på lokal - ända tills dess att vi fick in Jens Sjöström som defensivt rivjärn på innermittfältet och det började smälla på lite i närkamperna överlag i slutskedet. 

På lördag skulle jag egentligen ha bildat mittlås med Jens Sjöström, men det halsont jag kände av på torsdagsträningen hade eskalerat så till den milda grad att jag inte tyckte mig kunna spela en enda minut. Istället klev Doug Bergqvist, vårt provspelande svensk-finska ungdomsproffs från England, in intill Karl Morten och Jens Sjöström flyttades upp på innermittfältet. 

Att vi ligger under med 3-0 i pausvilan är en gåta. Jaro är ett till synes mycket beskedligare lag än Vasa samtidigt som vi har snäppat upp det mesta från fredagen. Jaro gör 1-0 bakom Jonte Johansson på en drömträff på halvvolley från 35-40 meter som seglar ner otagbart i det bortre aviga krysset. Innan dess är det faktiskt vi som öppnat klart bäst. Vi vågar hålla i bollen på ett annat sätt - mot Vasa hade vi näppeligen någon gång i matchen anfall som var längre än fem passningar inom laget - och det defensiva presspelet var på en mycket aggressivare nivå. 

Det rinner till slut ändå iväg till hela 5-1. Det går även under lördagen märkbart snabbare när finnarna går till attack - de har så många fler maxlöpningar som hotar i djupled - och de tar tillvara på sina genombrott på ett helt annat sätt genom att alltid få in farliga inspel i boxen där vi i motsvarande läge kanske som bäst lyckas trassla till oss en resultatlös hörna. 

Två spelare tycker jag ska lyftas fram från lördagsdrabbningen. Den första är provspelande Teg-anfallaren Johan Örnfjäll som fick vår defensiv - som börjar från forwards - att fungera så mycket bättre med sitt envetna löpande samtidigt som han med bollen vid fötterna var lika delar klok som lurig. Och så fick han placera dit säsongens första UFC-mål när Böni nickade ner ett Johan Larsson-inlägg framför fötterna på honom vid målområdslinjen. Den andra är Jens Sjöström den yngre, vänsterbacken (vi måste komma på något sorts tydligt smeknamn snarast), som var vår överlägset bäste spelare. Han satte nog knappt en fot fel på hela matchen och tog ständigt rätt beslut med boll samtidigt som han hade en närmast synsk förmåga att alltid stå ivägen för bollen defensivt och bryta Jaropassningar. 

Utan att lägga för mycket i det, med allt vad annat motstånd, bättre lagprestation och allt innebär; men Jens gjorde en mycket bättre match än vad provspelande nya zeeländaren Ian Hogg gjorde under fredagen. 

Det ska sägas att vi saknade väldigt många spelare under helgen. Vi har ju fortfarande ingen av fjolårets ordinarie anfallare tillgängliga, Danny har (väl?) diabetes i ljumsken och Simon vet jag inte ifall han någonsin kommer att kunna bli samma dynamiska anfallare som han en gång var då han blivit "en av dom" som ogenerat applicerar viktskivor runt magen på gym. Kung Erik hade problem med en vad. Wennebro var hemma med trassliga höftböjare. Henke Sennström är inte riktigt hundraprocentigt tillbaka efter sin knäoperation. Adam Chenouffi ska bli pappa i dagarna och ville inte riskera att sitta åtta timmars bussresa ifrån händelsernas centrum. Ali Jasim har ännu inte en helt spelduglig axel. 

Och Seif Kadhim... han hade vid ankomst till Skellefteås flygplats ingen giltig ID-handling på sig och fick moloket sätta sig på bussen tillbaka till Umeå. 

Själva resan började i dur. Vi fick CM01/02-nätverkandet att fungera redan på bussen till Skellefteå och vid den drygt timmeslånga väntestunden på planet hann vi rigga oss ett lanbord som Jolt Cola kunnat gå in med stora pengar för att få synas på. 

Gemensamt för dessa tre unga herrar på bilden - Karl Morten Eek (Parma), Jonas Nilsson (Lazio) och Jens Sjöström (Inter) - är att de genom åren vänt på varenda virtuell gatsten i centrala Minsk, letat under golvplankorna på de ödsligaste vitryska torparskjulen och till slut lokaliserat alla fuskspelare som östeuropa hade att erbjuda för tio år sedan. Det bara smattrade till i inkorgen så satt Jensa där med sitt bredaste smil och en för mig totalt okänd Nikiforenko bakom ena örsnibben. 

Men när vi så kom till Finland trasslade saker och ting till sig direkt. Nätverket slutade fungera. Finnarna verkar inte bara vägra släppa invandrare över sina gränser, de verkar också ha strikta regler mot att utländska fotbollsmanagerspel ska kunna spelas över de finska nätgränserna. Inte ens Jonte Johansson, som är elektriker och den i laget "som borde kunna elgrejjer", kunde få styrsel på liret. 

Inget CM-spelande, på fredagskvällen fick vi en kalops till middag som blivit över sedan ransoneringsdagarna och på bussresan hemöver - DEN NIO TIMMAR LÅNGA BUSSRESAN HEMÖVER - fanns det inga eluttag. Man fick helt sonika förlita sig till bland annat "Transformers 3", där brödrost- och bil-robotmutanter slogs mot våffeljärn- och flygplan-robotmutanter, om jag förstod saken rätt. 

Och jag spelade alltså inte en minut, sa jag det? 

Som toppen på smolkberget lyckades jag sabba ljudet till det som åtminstone kunnat bli en fantastisk bloggrelaterad gärning:

Årshampe Wallgren sitter och försöker äta spaghetti och köttbullar inför fredagsmatchen mot Vasa. Och jag är inte den som brukar veva upp mobilkameran i onödan - tyvärr, det är en av mina största svagheter som bloggare vid sidan av en omständig penna - men när han i över en minut suttit och beklagat sig över hur det inte går att få upp spaghettin, hur "den glider av på grund av köttbullesåsen", så till den milda grad att Jonas Nilsson får hjälpa till med att snurra spaghettin åt honom. Då någonstans finner till och med jag värdet i att veva upp något för att föreviga. Nu trodde jag att det gick att spela in en film samtidigt som man lyssnade på Spotify utan att de två nödvändigtvis behövde ta ut varandra, men det...

Typ:

13 sekunder: "Fan! Det går inte!" 

18-22: Kokande mummel. 

23 sekunder: "Näe, näe, det går ju inte!"

31 sekunder: (den lika uppgivna som överraskade frågan) "Men vadå, kan ALLA här snurra spaghetti?"

Måndagen skulle ägnas åt att jogga, stretcha och bada bubbelbad på IKSU - allt för att vi spelare skulle återhämta oss från den fysiskt påfrestande helgen. När jag så vevat mig igenom ett kortare program (nån "Tone legs and ass"-historia som jag tror gjorde underverk på mina celluliter) på Crosstrainern och stretchat lite så tänkte jag att "nu ska det bli skönt med lite bubbel å". 

Men. 

Ni minns Simon Mårtensson? Den långe, mörke, till synes semigrekiske anfallaren som med sitt dynamiska forwardsspel sprang in tio mål under våren ifjol? Han som skadade sig, odlade skadad-stjärna-som-vill-gömma-sig-från-allmänheten-skägg och som nu börjat träna fotboll lite lätt?

Det går inte så bra för honom. 

Jo, visst, rehaben går enligt uppgift som den ska, han deltar i vissa passningsövningar på träning redan och han joggar problemfritt och så. 

Men jag tänker som människa. Rent mentalt. Han har tappat det. Helt. 

UFC-bloggen ber om ursäkt för bildkvalitén - tanken var att jag skulle filma spektaklet - men vad vi ser är alltså den 22-årige Mårtensson som medelst kedja försöker applicera en viktskiva mellan sina ben för att ytterligare belasta sina armar medan han utför "dips". Simon var så ivrig att han inte hade tid att lossa på kedjans hake och därpå veva den runt magen och därefter haka på kedjan igen. Nej, han skulle bestämt kliva direkt ner i kedjan och därifrån dra hela schabraket upp över benen och sedan låta den vila som en gördel över magpartiet. 

Tänk er hur det är att krångla på sig ett par lite för trånga jeans. Fast där jeansen är en kedja med tillhörande femtonkilos viktskiva. Det blev förstås ett väldigt spektakel. Ett hukande, ett stånkande och ett närmast krypande. Ett ovärdigt spektakel för en skyttekung av dylik kaliber. Ett steg in i en annan värld, mitt på självaste huvudscenen för västerbottnisk tribaltatuerings- och proteinshakeskultur. Ett slutgiltigt steg in i GASP-linne-världen; ett sista bevis för att man blivit "en gymmare". 

Nåväl. Även tisdagsträningen på Nolia gick till viss mån i lugnets tecken. Det bjöds på massage från Alex Gibson innan träningen; det var ett väldans intresse och jag fick inte mer än fem minuter på bänken trots att jag, efter att "Stross" påstått sig fått en släng "av ett löparknä", påstod mig ha fått mer än en släng "av löparkropp". Jag fann dessutom Joel Burström sittandes i trappen till övervåningen med strömmaskinen i näven och dioder utplacerade på ena benet. Då vet man att man har trassel; när man i smyg sitter och skjuter upp ström i en trappuppgång. 

Idag var det löppass på IKSU på agendan. Jag passade också på att bussledes ta mig ut till Ersboda och Intersport, där jag hämtade ut inte mindre än tre par nya skor. 

Stay tuned for some unboxing videos. 

Det har varit några underliga dagar.

Häromdagen fick jag mig en blomkorg full av svarta nejlikor levererad till dörren av en budbärare med molokna anletsdrag. Igår stannade en gammal gumma mig, tog mina händer i sina, nickade sorgset och framförde "sina djupaste kondoleanser".

Det är med andra ord hög tid för ett förkunnande; ryktet om den här bloggens död är betydligt överdrivet.

Det är bara det att i dessa datorlösa tider (PC-Akuten verkar vara fylld av slantsugna stafettdataläkare som inte brinner för yrket och har således tagit till idag på sig att besluta att min dator kan undgå sista smörjelsen ifall jag kostar på mig någon ny kabel med bokstavsdiagnos) så är jag, i min situation som social paria, utelämnad till att cykla till Västerslätt och VK:s sportredaktion för minsta uppdatering. Och det är ju fullt genomförbart de dagar vi tränar i Noliahallen.

Men. Förra veckan fick vi snällt flytta oss ur vägen redan på onsdagen då Nolia skulle "riggas full av kanoner, ställningar och skynken". Jag var helt övertygad om att det handlade om att någon diffus holländsk cirkus skulle komma till staden för att till tonerna av lyckliga barnskratt och popcorntuggande plåga elefantkrakar och aprackare. Det hade jag inga som helst problem med. Klart vi måste flytta oss ur vägen. Jag har nämligen, efter en uppväxt med somrar på Sundsvalls Gatufest, den största respekt för ett skickligt gycklarhantverk. Döm då av min förvåning när jag i efterhand fick höra att Noliahallen istället varit ockuperad av - damfotbollsspelare. Det skulle tydligen genomföras akademiska tester på Umeå IK:s, Umeå Södras och... nåt annat lags spelares skicklighet. Nog för att jag är tacksam över att det inte var jag som testades - min trasslighet ska helst inte finnas på pränt för eftervärlden - så kändes det lite skelt att halva vår träningsvecka fick bestå av "Bubbelbad: IKSU", "Löpning: IKSU" och "Bowling" (!).

Bowlingen? Jag var tillsammans med Jocke Kvist delad tvåa med en inte alltför mäktig runda på 168. Jonas Nilsson ska tydligen ha vunnit på 173. Men då ska sägas att jag spelade med låneklot. Och trots det faktum att jag och Kvist (de två delade totaltvåorna) spelade på samma bana så lyckades vår bana förlora det interna vad vi gjorde med banan intill - där Jens Sjöström, Årshampe Wallgren och Jonte Jonsson lirade. Den bästa rundan för var och en av spelarna på banan räknades ihop - och till slut var vi på nåt sätt skyldiga motståndarbanans spelare ett tråg Gainomax. Anledningen? Jo, tydligen är bowling inte nationalsport i Serbien. Man kanske borde tänkt om när Marko, precis efter det att Jens frågat om vadslagning, ställde frågan "Do you have two chances?" efter ett misslyckat förstakast.

(Det där kan vara den längsta, eventuellt också trassligaste, omskrivningen av "DET ÄR INTE MITT FEL ATT JAG INTE BLOGGAT!" världen skådat)

Nåväl. Idag var vi tillbaka på konstlat gräs för jojo-test och för att skärskåda den provspelande nya zeeländaren och vänsterbacken Ian Hogg som av oklar anledning letat sig till Västerbotten och Umeå för att försöka fortsätta sin fotbollskarriär. Oklar? Jo, Ian berättade lite om sin fotbollstillvaro i Oceanien när vi kikade fotboll på O'Learys (som med sina smäckrare pastarätter mycket väl kan vara det nya Allstar i fotbollskiksynpunkt) i lördags. "Nej, vi har inga löptest". "Nej, vi har inga styrketest". "Nej, vi löptränar aldrig". "Vi spelar bara elva mot elva på träningarna hela tiden". "Efter träningen? Då går jag och mina kompisar och surfar". Att under dessa förutsättningar ta beslutet att försöka flytta till västerbottnisk snålblåsande kyla och jojo-tester tyder på en väldig karaktär - alternativt någon självhatisk diagnos.

Jag vet inte om det här är ett svaghetstecken för Umeå FC eller om det säger mer om Ian Hoggs fysiska storhet; men surfaren som "aldrig löptränat" gick in på en andraplats - bakom den omöjlige Kung Erik och hans längdskidsgener som tydligen slog personbästa med 19,6.

Jag själv placerade mig på en överraskat positiv sjundeplats (18,4 placerar mig nog marginellt till höger om mitten på skalan som går från "GIF Sundsvalls kedjerökande balt Donatas Vencevicius direkt efter ett paket Prince utan filter vid gympasalsknuten" till "Håkan Mild") men märkte vid varenda vändning - det är förfärligt många vändningar - att den lättstegade Årshampe Wallgren var en och en halv meter före mig; men Ian Hogg var fan i mig två meter före. Nu kanske man inte bör jämföra små, kvicka vänsterbackars vändningar med en som vänder som... såg ni Vasa-dokumentären häromveckan? Jag vänder som ett överlastat, kantrat regalskepp, men tycker mig ändå kunna göra någon sorts jämförelse och säga att "Hoggy" såg jäkligt lätt och rapp ut.

Det efterföljande spelet sa inte så mycket om vår oceaniske vän; Nolias yta är för liten för att vänsterbackar ska komma farande i några korridorer, men han gjorde ett stabilt intryck med boll och slog någon bättre pastej med sin beryktat "fina vänsterfot".

Ny träning imorgon - troligtvis med mycket spel - vid 17:30 för den som är intresserad av att göra sig en egen bedömning av vår nya zeeländska provspelare (alla som någon gång korkat upp något nya zeeländskt på fredagskvällskvisten och hummat "mmhm, gott" för sig själv; det är samma sak fast tisdagskvist och människor).

Och det ska aldrig igen dröja en vecka mellan inläggen på UFC-bloggen. Det går inte. Folk går i taket Mamma blir orolig.

Nähäpp. Jag gick imorse till PC-Akuten med min fallfärdiga dator. Den har nämligen i dagarna tre fått för sig att den spelar apatiskt flyktingbarn i någon stum kasperteater; svarar varken på tilltal eller tilltryckningar. Jag lämnade in den i tron om att de på dryga timmen kunde vända den ut och in, lokalisera och åtgärda eventuella fel - alternativt ge den sista smörjelsen och skeppa in den i kremeringsugnen.

"Fyra-fem dagar" skulle det ta att "gå igenom och leta reda på felet", sa datanissen och tillade att priset för kiken skulle gå på ytterst facila 570 kronor.  Så i mitten på nästa vecka har jag - som sitter inne med den datortekniska expertisen hos en genomsnittlig peruansk ålderspensionär - ett svar på vad som är fel på min dator. Såvida felrapporten inte lyder "Du måste torka bort en portvinsfläck från underredet" lär jag då behöva pantsätta mig själv för att sedan lägga de utvunna hundralapparna på en ny inlämning.

Hur det här berör er? Ett datorhaveri av den här digniteten hade förstås kunnat sätta käppar i hjulen för även de mest högtravande av bloggar under en längre period.

Men efter dagens tunga fotbollspass på Nolia satte jag mig på den frostbitna cykeln och rullade mot Västerslätt och VK-redaktionen för ett tyngre bloggpass på torsdagskvisten. Är det inte den sortens karaktär som ska hålla Umeå FC kvar i Superettan så vet inte jag.

(Ingenting - INGENTING - osar ju karaktär för en mittbackskämpe som att skrävla om "TUNGA BLOGGPASS")

Nåväl. Vi drog igång i måndags på Nolias snedstudsande matta (just den här måndagen satt ju snedstudsarna där de skulle ändå på grund av två månaders total bollfrånvaro - men mattan... hjälper ju fan inte till). Kvadrat, fyra-mot-fyra-spel följt av ett större spel över hela planen; mer behövdes inte för att påminnas om att det här med att spela fotboll är rätt jävla fantastiskt roligt ändå, även om Böni snubblade in segermålet efter att mitt spelmässigt överlägsna gäng blivit oturligt sönderkontrade i slutskedet.

Samma upplägg i tisdags, dock med mitt lag som segrare. Bara spel, i princip. Oerhört jobbigt för fotbollsovana lungor och ben - men sådär väldigt "näemen jag kan nog bo i ett grävlingsgryt och äta knäckebröd och dricka ljummet vatten ett år till"-roligt.

Eget IKSU-pass på onsdagen. Eftersom datorlösheten gjort mig till en för stunden mycket effektiv ung man (jag somnar tidigt, vaknar i ottan, diskar, tvättar, städar, lagar långkok, bakar hallongrottor, väver lapptäcken av gamla stuvar och bjuder in granntanter på kalops var och varannan kväll - precis som vilken datorlös farmor som helst) så hann jag med ett dubbelpass, även om det senare löppasset på Nolia-ovalen grusades en aning av att någon från vaktmästeriet noterade min UFC-mundering och påpekade att man "inte får löpa utanför sina egna träningstider" utan att man för dylika utsvävningar "måste köpa ett kort".

Hade jag varit av uppfattningen att det är socialt accepterat att känna igen och hänvisa till lokala orienterarförmågor - jag kände verkligen igen de efter min höst som nischad orienteringsreporter på tidningen - så hade jag skrikit "MEN ORIENTERARNA DÅ?!" men istället lommade jag längst in i lokalen, dit hans nagelfarande blickar inte nådde, och genomförde ett spänstigare hopp-och-skutt-pass på ett par härligt insvettade gymnastikbockar.

Och idag var det vanlig fotbollsträning igen; lika fartfylld, spelbaserad, jobbig och rolig som de tidigare.

Nyförvärvet och mittbackskollegan Karl Morten Eek anländer ikväll och ska träna imorgon fredag. På måndagsträningen frågade ledningen vem som kunde tänka sig att ta honom under sina vingar den första tiden i Umeå, "få honom att lära känna sta'n och så".

Det blev dels lagkaptenen, ansiktet utåt och konungen Erik Lundström - för att han är en reko, socialt kompatibel kille som kan Umeå - och dels... Erik Löfgren - för att han... typ... "inte har nåt annat att göra på dagarna".

Låt oss hoppas att hans svenska är representabel och att han har sett alla Seinfeld-avsnitt ett halvdussin gånger så ska vi väl kunna samkväma utan större bryderier. Om vi skulle komma sådär riktigt bra överens kanske jag på fredagskvisten bjuder in honom till grytet på något bättre glas portvin (på helt fredliga grunder, förstås. Förstås helt utan eventuella baktankar på att en svårartad gikt skulle kunna lamslå även min mittbackskonkurrents stortå).

Hej och förlåt.

Jag har varit i London för ett längre veckoslut. Flanerat gator och shoppat så där som folk som har ugn brukar shoppa. Sett Tottenham promenera hem en seger mot ett decimerat Bolton som vad än Maths Elfvendal säger är ett nog trassligt gäng även vid fulltalighet.

Hade jag kunnat hade jag laddat upp en bild för att få någon sorts fotbollsförankring i det här Arlanda-hotell-författade inlägget, men jag sitter på en dator som måste slöjdats ihop på den tid då Sten Sture den äldre var vid sunda vätskor. När jag skulle logga in på Twitter tidigare så var det förinställda inloggningsnamnet "NisseDacke10". Typ.

Nu letar jag med ljus och lykta på de västerbottniska tidningarnas nätupplaga för att hitta någon sorts nyhetsanknyten fotbollskoppling, men... nej. Att Erik Lundström inte hamnar i GIF - åtminstone inte i år - kan jag läsa mig till bland Sundsvallstidningarna. Men annars känns ju Umeå FC:s silly season just nu intressemässigt jämbördigt med lokalintresset för det pågående dam-VM-slutspelet i handboll.

Jag såg att det var planerat för minusgrader i veckan, snö och sånt, samt att E-Type toppar den svenska Itunes-listan. Det är, med andra ord, dags att lämna landet. Imorgon åker jag till Thailand med Timothy McNeil, Danny Persson, Simon Mårtensson och Seif Khadim. En resa som om den vore ett tecknat barnprogram gått under parollen "De fyra vännerna - och Erik".Om jag hittar på något bättre asiatiskt Internet-café kanske jag kan dokumentera ifall Danny hittat någon lokal leverantör av rinnande kall sockersörja som håller måttet, ifall Simon Mårtenssons knä blir bättre av en stadig genomströmning av risöl och dylikt aktuella frågeställningar.

Tills vidare får ni ha det så väldigt bra. Och om någon kunde hojta till ifall ni nås av nyheter som "Erik Löfgren klar för UFC" (sök efter små blänkare på den tredje eller fjärde av sportsidorna) eller "GIF kräver utbildningsbidrag - Erik Löfgren tvingas lägga ner" (leta efter kort notis bland resultatbörsen) så vore det väldigt trevligt.

Hej. Jag är mycket väl medveten om att jag utlovade en bloggseriestart här i tisdags. Jag förstår att många av er är besvikna. Till alla er som missade begravningar, bröllop, födelsedagskalas och dylikt världsliga ting för att sitta hemmavid och veva frenetiskt på F5-knappen; jag ber om ursäkt.

2-0-ledning, Hampe i kokning samtidigt som jag känner att mina vevningar börjar sättas närmre och närmre de där nesliga bakhörnen. 

Nån halvtimme senare stod man där, med sålt smör, bortblåst konfektyr och blåsor på händer och fötter så pass stora och grymma att de kunnat annektera en liten bit av Polen. 

Och med en 2-3-förlust kastad i ens trassliga plyte. 

Jag tycker mig förtjäna en större eloge för att jag återlämnade mitt uppenbart undermåliga lånerack i ett stycke. 

Hade ett dylikt tapp utspelat sig på en tennisbana hade det förmodligen bara varit kompositflisor kvar av mitt racket. Det är ju nämligen tennis som är min andrasport. Det är i tennis jag har mitt DM-guld från 2004. På den tiden då det var jag, "Pim-Pim" och Robin Söderling som totaldominerade den svenska ungdomstennisscenen. En skröna jag gärna berättar. 

(Att jag den där magiska DM-vinnardagen på Baldershovs centrecourt egentligen betvingade en lönnkorpulent -91:a förtäljer inte lika ofta historien)

I squash är jag fortfarande en nybörjare. Jag tror att det var mitt fjärde squashpass i historien. Jag vevar fortfarande för mycket med hela armen, slår igenom slaget med en tennisrörelse, när man i squash bara ska vispa till med handleden. 

Och sen fick jag ju blåsor också. Nämnde jag det? Väldiga blåsor. 

Och jag tvingades ju upp i sjusnåret. Det är inte min tidszon. 

Så. Då har jag fått bläddra igenom hela min ursäktsarsenal. 

Eller, ja, om vi ska vara riktigt ärliga så är väl jag som långsam och osmidig i ett rent rasbiologiskt underläge redan från början mot en rapp, kvick och smidig motspelare som Hampus Wallgren. 

Nåja. Jag hoppas få revansch i dagarna. 

På eftermiddagen blev det ett Pilates-pass med Erik Lundström. Jag ska återkomma med recensioner av det, samt de Yoga-, Yoga 90- och Core Control-pass jag genomfört de senaste dagarna tre. 

Och på kvällen... jag fick den stora äran att bjuda hem Umeå FC:s just nu mest eftertraktade spelare till mitt grävlingsgryt. 

Dels Maths Elfvendahl som befinner sig mitt i en lukrativ huggsexa om sina tjänster som målvaktstränare. Men framför allt fick mitt gryt prominent besök av självaste Kung Erik Lundström som nästa vecka kanske ärar Norrlands Huvudstad och GIF Sundsvall med ett besök. 

Han skulle fira en förmodat lyckad tenta. Jag och Elfvendahl... att det var tisdag. 

Det gick sådär. Grytet var iordningställt till perfektion (jag har aldrig städat och donat så intensivt som när jag fick beskedet att ers kungliga höghet skulle besöka min trassliga boning om den gamla pizzabagartermen "tio minuter-en kvart"), det läppjades på någon öl, Elfvendahl - mer känd som "Rosé-Maths" - hade självklart med sig en bättre tetra rosa och... ja vi hade väl väldigt trevligt överlag. Trasslet började väl inte förrän vi kände för att röra oss vidare. 

Vi hade för oss att det var på tisdagar av alla vardagliga veckodagar som man kunde leta sig ut på lokal i Umeå. 

Det var väldigt fel, skulle det visa sig. Hela staden bommade igen som om ryssen var på frammarsch vid 23-rycket. 

Så jag och Elfvendahl tog oss några trassligare FIFA-matcher, Lundström lånade datorn och det plingade i högtalarsystemet med en sån frekvens som det bara gör när kungliga högheter via chattverktyg försöker rädda upp en havererad utekväll genom att hitta någon obskyr hemmafest. 

Men det är ju som det är med hemmafester. Jag säger som The Office-karaktären Michael Scott;

I love hemmafester, I'd love to be a part of one some day. 

Kung Erik tappade ut ett rör Pringles med löksmak över tangentbordet. Sedan cyklade de hem. Det knastrar lite av potatis bakom vissa bokstäver när jag skriver idag. 

På återseende. 

Det har varit några bråda dagar. 

Jag har haft vänner på besök från Sundsvall. En sofistikerad fredagskväll med nötstekar (ska inte förväxlas med någon finare oxbit utan rätt och slätt en "Nötstek", säkert någon bogbit bäst lämpad för grytbruk, funnen av mig i någon fyndavdelning) följt av en orgie i ost, kex och ett bättre vitt följdes upp av en lördag så pass fullspäckad att jag inte ens hade tid att följa Stryktipset. 

Då. Jävlar. Är. Det. Späckat. 

"Späck i kastrull". En bild så god som någon för alla vegankampanjer där ute. 

Nåväl. 

Mattias Alkberg spelade på Scharinska på kvällen. 

Jag lånar den här videobloggen från Magnus Ekelunds egna världsblogg, och ställer er helt sonika frågan...

... TROR NI ATT DET NÅGONSIN KUNDE BLI ANNAT ÄN MAGISKT?

Magnus Ekelund (kanske Stålet var med på ett hörn å, jag vet inte) öppnade. Redan där, någon gång när Alkberg å grabbarna kom in och körade i en magisk "Ingen signal", var det i min bok fem solar utdelade till spektaklet.

Och sen huvudakt på det, jo, jag tackar. 

Väl valda delar av "Anarkist" toppat med bland annat "Matti Apornas Son" och "Politix", allt inför en lyriskt hänförd pöbel. 

Ni hör ju. 

Jag stod djupt inborrad i den dansanta pöbeln och det hela utmynnade, efter ett en-ån-halv-timmes hopp-och-skrik-spektakel, i ett svetthaveri utan dess like like och mina planer på att vara läcker grusades helt då jag gled omkring på "Folkhemmet" i en alldeles för mörkblåfläckig jeansskjorta. 

Jag brukar alltid följa Disco-Kjelles råd när det kommer till utgångar, men just den här kvällen hade jag förlagt min resväska full av ombyten. 

Jag cyklade hem till vackra Teg tillsammans med min inneboende Sundsvallskamrat, jag har inget intresse för svenska tjejer längre - jag tycker det är så väldigt många som är bisexuella och jag gillar det inte. Sen tog jag och unnade mig en grillad kycklingklubba som jag kladdfritt kunde gnaga på i sänghalmen tack vare min industrirulle hushållspapper. 

Imorgon tänkte jag återkomma i det biämne som vi med jämna mellanrum tar upp på denna UFC-blogg. Jag ska spela squash mot Hampus Wallgren. Det ni. Mycket närmre Umeå FC kommer man inte en sovjetiskt grå novemberdag. 

Kanske återkommer jag också med en recension på något IKSU-pass. Antingen utvärderar jag yogan utförligare eller så ger jag mig på att recensera Aqua-Zumban eller Core Control-passet. Kanske ska jag göra det till min bloggmässiga uppgift att pröva på alla IKSU:s tillgängliga pass och utvärdera de som försäsongsträningsalternativ? Kanske. 

Namaste. 

Jag vet att jag under pompa och ståt utlovade en storartad helgsutvärdering som skulle dyka upp till allmän beskådan imorgon. Det tisslades och tasslades om det största svenska litterära verket sedan Vilhelm Mobergs utvandrarserie. 

Och den... den kommer. 

Jag förstår om ni, som nött ner era F5-tangenter till oigenkännelighet och i frustration och UFC-abstinens rivit hårtesar från hjässloben, är besvikna. 

Men... kan man verkligen hysa agg mot någon som idkar yoga på dagtid?

Jajamen. Erik Löfgren, mannen man ringer och tillfrågar när man ska göra ett uppslag "om vad manlighet", har förflyttat sig från den tempurerade gympabassängen till den tempurerade, dovt belysta yogasalen och den ekologiska hampamattan. 

Jag får be att återkomma med en fullvärdig utvärdering av yoga som träningsform. 

Och idag - efter ett antal sittningar där priser, destinationer och datum har dragits i långbänk och alla världens flygdatabaser har letats igenom - vevade jag iväg slantar som förhoppningsvis ska ta mig till Thailand i december tillsammans med Danny Persson, Simon Mårtensson, Seif Khadim och Timothy McNeil. 

"Hur det ska finansieras?" Jo, tackar som frågar. Du är inte den första. 

Jag tror att jag ska jobba lite i november. Fredags- och lördagsnätter kommer jag försöka nästla mig in på nattpasset längsmed Kungsgatan där jag iförd en kortare kilt och urringad nätbrynja kommer att sälja min lekamen efter den självmedvetna sloganen (lånad från tant i kassan när Pippi länsar godisbutiken) "Ojoj, en guldpeng? Det räcker ju till det och så mycket mer". 

Den där helgutvärderingen... Jo. Imorgon. Jag tror att en anledning till att jag inte orkat sätta fjäderpennan på pergamentet i dagarna är (vid sidan av att jag alltid har ett rykande färskt Football Manager 2012 bara ett klick bort) att det är ett sådant projekt. Det kommer bli ett sånt långt inlägg. Ta sån tid att skriva. 

Jag tror vi delar upp det. I ett antal, lite kortare men ack så naggande goda, delar? 

Första delen imorgon. 

På så sätt kan jag på det allra sniknaste av manér kanske upprätthålla någon form av värdig besöksstatistik någon vecka till innan den sinande källan av bloggmaterial är helt igenväxt. 

Gult Lag 16 poäng

Rött lag 5 poäng

Blått lag 5 poäng 

Jag tror att det var ett nytt rekord som slogs idag. Ett överlägsenhetsrekord i kategorin sex-mot-sex-spel med trelagsprincip som tidens tand lär få gnaga länge på för att bryta ner. 

Och självklart var jag i det rekordkrossande vinnarlaget (inte självklart som i att "jag är en bra fotbollsspelare" utan självklart som i "annars hade jag väl aldrig nämnt rekordet på den här bloggen"). 

Det vattnades i den vinstsugna gipan direkt när västarna delades ut. 

På backplats hade vi Hampus Wallgrens rappa, distinkta futsal-tillslag som på marginella ytor helt oförhappandes kan knycka till med vänsterhöften och stänka dit en kasse. På mitten spelgenierna Wennebro och Lundström som vid sunda vätskor är Division I Norras bästa innermittfältspar. Och på topp, stordankarnas stordank; Danny Persson. Och i mål en för dagen storspelande Jonte Johansson som tog det han skulle och allt han egentligen inte borde ha tagit fick han i huvudet. 

Ni hör. Vilket lag.

Och i en fri roll, läckert kringflackandes då han saknar spetsegenskaper som skulle kunna tillskriva honom en fast position på den lilla planen; Erik Löfgren. 

Och när även den sistnämnde vattenbäraren redan i den andra matchen i ett oerhört trängt läge, inklämt mellan två försvarare, bjuder på en väl avvägd snurrfint (tänk Zinedine Zidanes gamla paradnummer... fast tänk er den genomförd av en norrländsk mittbacksrese på åttio sämre fördelade kilon med ett par otympliga fyrtiofyror) som rev ner ett sorl som nog hördes ner i de djupaste rävgryten i Gammliaskogen. 

Efter nämnda snurrfint, ett smäckert nickmål, några läckra väggspel, en handfull framspelningar och oräkneliga segrar avrundade jag som lök på laxen med en smäcker bredsida i det bortre krysset. 

"Det var en sån dag", kanske jag skulle ha kunnat sagt... om jag nu någonsin brukat ha sådana dagar tidigare och därigenom känt igen känslan. 

Under en höst med idel tåsmärtor och diverse krämpor, trassliga matcher, röda kort, uppdagat missbruk av portvin, tappad startplats och ett socialt liv värdigt en apatisk rotfrukt... ja, då är det ganska skönt att få vara med om en sån här träning, så kan jag väl säga. 

... och det här med tappad startplats... jag vet att man ogärna går in och ändrar i en startelva under rådande formtopp och med blott två livsviktiga matcher kvar på säsongen. Men. Om inte dagens läckra snurrfint räcker till att tränarduon strukturerar om i formationen och ger mig en fri, släpig offensiv spindeln-i-nätet-roll, ja, då tappar man ju lite tron på den vackra fotbollen. Så kan man väl säga. 

Jag hann efter träningen hem till att se Hammarbys förlora ångestmötet borta mot Värnamo. Jag blev väldigt imponerad på det sätt som den tillresta, nu förlustluttrade skaran bortasupportrar fortsatte sjunga glada tillrop matchen igenom. Ramsan (som jag tror är lånad från sydeuropa) "Från Södermalm" kanske är Sveriges bästa. 

... oklart dock hur ramsan skulle må av ett eventuellt textradsbyte till nästa år:

"Från Södermalm,

kommer vårt lag,

vi spöar IK Frej och Valsta varje dag"

Jag kände att det inte var någon världslista jag publicerade igår. Den hade legat i skafferiet och möglat för länge, den där idéen. Och det är sällan en bra idé att först spela FIFA 12 nätledes med en vän fram till läggdags, för att sedan - hjälpt av det gamla sweatshop-tricket att låta en tandpetare hålla uppe ögonlocken - försöka tvinga fram en lista som bara till väldigt få delar var utkristalliserad i huvudet. 

Och nu vägrar tydligen Danny Persson att leverera sin bakverkslista. Han är rädd för att "det inte ska se bra ut" för honom som fotbollsspelare. Oironiskt. 

(Konstpaus för att folk som känner Danny ska inse att "fan, så töntigt, jag borde ringa honom och säga åt honom vilken orolig liten fjant han är")

Tills vidare håller jag ställningarna på sockerfronten. På ICA Gourmét (SuperTeg-bojkotten håller i sig med en förvånansvärd tjurighet) stod idag en belevad man med en Leif Mannerströmsk aura och bjöd på provsnittar av ett nytt chokladsortiment. Jag gillar väldigt mycket när det bjuds på provsnittar. I våras, under mina första månader i den här staden, gick jag mycket i matbutiker av den enkla och enda anledningen; att utan kostnad få kalasa på några smäckra munsbitar. Några av mina närmaste vänner var gubbarna som med ett leende som skar upp korvslantar och skivade upp tårtbitar. Nu har jag skaffat andra vänner har jag börjat plöja igenom Curb Your Enthusiasm och går därför inte lika ofta i matbutiker. 

Nåväl: 

I sann Bengt Frithiofssonsk anda vill jag utdela rossla fram fem välförtjänta solar till Lindts ljusa Crème Brûlée-choklad och bjuda på ett tips som jag fick av den trevliga provsmakar-farbrorn: 

"Det är kanske inte så bra om man sitter och molar i sig en hel kaka varje kväll, men med den här tar man bara en liten bit tillsammans med en kopp kaffe. Man behöver inte tugga utan man låter den bara smälta tillsammans med kaffet. Det räcker med en liten, liten bit choklad på kvällen". 

Det - att bara ta en liten, liten bit på kvällskvisten - är ett tips ni aldrig skulle bli varse om ifall Danny Persson var den här bloggens ende sockerskribent. 

4-0 mot Anundsjö. 

Hade jag varit en väldigt ambitiös UFC-bloggare hade jag lagt kraft och energi på att svara på kvällens stora fråga:

Hur var matchen?

Varför åkte Anundsjö IF de två timmarna upp till Umeå en måndagskväll i oktober, efter det att deras serie var färdigspelad, för att möta oss på Gammliavallen under en isande kyla? 

Hur ångermanlänningarna kunde finna motivation till denna lilla måndagstripp kommer vi, på grund av mina bristande bloggambitioner, aldrig att få svar på. Men vi i UFC-truppen som inte fått spela så mycket på sistone (det senaste jag gjorde på en Division I-plan var att glidtackla till mig ett andra gult i 89:e minuten vid ställningen 0-3; ett beslut som inte direkt låg till grund för den gamla Bo-Kaspers-dängan "Det smartaste jag gjort") fick oss nittio matchminuter, och det får vi väl tacka för. 

Böni gjorde två baljor och svarade dessutom för två assist, Timmy gjorde ett och Arestav petade även han dit en. 

Provspelande ex-UFC-spelaren Toby Davis var klart bäst hos gästerna och han lär väl inte behöva betala in sig på Junsele Djurpark särskilt många gånger till när han vill "hitta på nåt" en lördagseftermiddag. 

... efter matchen pratades det om en brädspelskväll hemma hos Danny Persson, den sluge supporterprylsnasaren som lurat på Jens Sjöström inte bara ett koppel fotbollströjor utan även spelet "Silly Season". Men det rann ut i sanden och jag får vänta ytterligare på att utnyttja all den där (i vardagen fullständigt onödiga) faktakunskapen om fotboll som legat och samlat damm och tagit upp plats i mitt begränsade minne. 

(Alla er som tänker oroliga tankar som "MEN STACKARS DANNY DÅ, HAN HADE JU SÄKERT BUNKRAT UPP MED BÅDE KANELGIFFLAR, CHOKLADDRYCKER OCH PECANNÖTSGLASS INFÖR ATT ALLA KOMPISAR SKULLE KOMMA PÅ SPELKVÄLL!" och följer upp med att ställa frågan "VAD SKA HAN NU GÖRA MED ALLT DET?!"...

Oroa er inte. Det slank nog ner. Det är ju bara måndag en gång i veckan)

Imorgon hade jag tänkt träna med Björn-Åke, men samtliga i det gamla trogna extraträningsgardet bojkottade de planerna. Det var sjukdomar, det var nå känningar och... ja, jag hörde inte riktigt Erik Lundströms anledning men vi får väl tills vidare anta att han i egenskap av Kung ska klippa något sammetsband på någon invigning någonstans. 

Nu skrev istället Gunnel, 84, till mig i Facebook-chatten att några av tanterna ur vattengympajuntan jag är med i tänkte - jag citerar - "see what all the fuzz is about" med det här "Aqua + Mind"-passet i den arla gryningstimman 09.00 vi känner sådär ytligt. 

Vilken förpillat förtjusande dag vi fick att tjusa oss i idag, idag idag, idag, hörrni. 

När man i ottan vevade på Nyhetsmorgon och drog upp rullgardinen kunde man direkt konstatera att det skulle bli en sån där härlig septemberdag då till och med Magnus Hedman slår upp sina ögon, liggandes skavfötters med Jockiboi i en gammal skinnsoffa efter ett sent DJ-gig på Flens stadshus, och tänker att "mitt liv är nog inte så trassligt ändå". 

Lagom till att Malou von Sivers förklarade att dagens "Efter tio" skulle bestå av att Agneta Sjödin och tre ännu mindre kända medelålders kvinnor skulle prata om hur det var att växa upp som skilsmässobarn. Jag stängde av teven rekordsnabbt och begav mig ut. 

(Till er som tycker att "hur kan han sitta och klaga på att det är jobbigt när han ska klämma fram ETT BLOGGINLÄGG OM DAN?!" vill jag bara påpeka att jag är en journalist av rättfärdigt märke som alltid underbygger och tar fram alla fakta (hörde jag någon dölja ett "Galambos" i en låtsashostning?). Så när jag ska skriva en kort och obetydlig anekdot om Malous klimakterieteve så måste jag surfa in på programmets egna Facebook-sida för att ta reda på vad de egentligen sa att de skulle prata om. "Skilsmässobarn", var det, fick jag bekräftat av ett av redaktionens inlägg. Detta dock först efter att ha sållat igenom hundratals inlägg i ett forum där svenska medelålders förskolepedagoger får vara så mycket svenska medelålders förskolepedagoger man bara kan vara: 

Print-screens, copy-pastande, Paint-fixande, bildinfogande... och så hela den här utläggningen. Det var den kvarten, det. Men min läsarskara har ni fått ett svar på den eviga frågan "vad är det för människor som sitter och kommenterar och diskuterar 'Efter tio' på Facebook?". 

Lite jobbigt. Men... lätt värt det?)

Efter en längre promenad med världsmusik i lurarna och en TC-lunch lämnade jag in min cykel för reparation. Gårdagens försök till att laga en bakhjulspunktering utmynnade i ett däckhaveri utan dess like like. 

Jag fick väldigt ledsamt, närmast gråtande, pynta upp 370 kronor för ett nytt däck, en ny slang samt sju-åtta minuters arbete. 

Hur blåst blev jag, hobbyreparatörer där ute? Jag antar själv att jag blev rätt blåst. Jag lämnade ju nämligen in cykeln hos CM Cykel. Just det; på Öst-Teg. Där får man förmodligen inga förmåner när man glider in som bloggprovokatör från fel sida E4:an, med en stor Väst-Teg Represent-tatuering över skulderbladen. 

Därefter rullade jag med nya snabba däck (men månne bortkopplade bromsar?) till träning. 

Två-dagar-efter-match-snacket inleddes av Stuart bad mig förklara hur matchen sett ut från sidan. Han ville att jag skulle ta upp ungefär alla aspekter som fanns att ta upp vid sidan av den kokta halvtidskorvens läckerhet. 

Det är i de lägena (och i nästan enbart de lägena) det är bra att ha en UFC-blogg, gott folk. Jag rabblade upp det mantra jag tvingat ner i bloggform på söndagskvällen. 

... efter det fanns det, förståeligt nog, inte mycket kvar att säga. 

Coffee Slush-Danny har börjat rycka i mina skribentnävar till sitt företag (www.supporterprylar.se; jag skickar en faktura för reklamplatsen). Någon slags "månadskrönika om fotboll" har han lösa planer på att plocka in min trassliga fjäderpenna för. Jag har inte ens skickat över min raider och jag har mig veterligen inte ens blivit tilldelad något kontor, så förhandlingarna har ju inte inletts, men...

... efter dagens orala matchanalysuppvisning gick ju priset på mina tjänster inte ner, direkt. Det finns ju dock, som Hossianna lärde oss, saker här i livet som är värt mer än pengar. Danny har pratat om att de ska börja ta in prylar inom motorsport inom en snar framtid och... jag måste erkänna att jag gärna skulle ta ut mitt gage i en äkta Rospiggarna-mundering. 

Efter det korta matchmötet om söndagens succématch gick vi ut och gjorde en mycket bra träning. Lite löpning, hopp och spänst med Fys-Malin, nån passningsövning och sedan spelade startelvan mot oss andra. Elva mot elva. 

Vi andra förlorade till slut klart. Men vi hade 0-0 med mersmak in till pausdrickat och i den andra halvleken blev vi en man mindre varpå Wennebro, söndagens succéman, klev in i en brandgul väst i en joker-roll där han alltid var med laget som hade bollen. 

För oss tappade han bollen. Gång på gång. För startelvan spelade han fram till två och gjorde ett tredje med att felvänd hoppa upp och nicka bollen i det bortre aviga på ett sätt som fått Mambo-Mumba att bli grön av avund. 

När vi sedan rullade igång bollen efter nickmålet stod Wennebro fortfarande och kramades med Rajko (som var i startelva-laget då Lundström kände av en ljumske och vilade). Då är det inte lätt. 

Nej, all skuld ska inte falla på Wennebro, men att ha en diffus joker att skylla ifrån sig på i en i övrigt ganska jämn match gör att man kan lämna träningen lite nöjdare. 

Och det var överlag en mycket bra träning. 

... hade jag bara inte slängt bort flera surt förvärvade slantar i tron på att Manchester Citys småknoddar skulle få den 2,44 meter långe van Buyten att slå en pålstek på sig själv hade vi kunnat summera en fantastiskt bra dag. 

Idag var det träningsledigt. 

Det var också en mycket bra skoldag då det över hela mitt schema stod "Studentsportardag". 

Och sport är ju, som vi alla vet, bra mycket roligare än psykologi. 

Jag drog på mig mitt tightaste GASP-linne, fyllde shakern med diverse obskyra pulver och avverkade ett IKSU-pass i den arla ottan (runt niosnåret) tillsammans med en vän min vän från Sundsvall (notera gärna tragiken i att omnämna sin vänkrets i singular). 

Därefter tog vi oss en runda på stan. Det regnade, för trettionde dagen i rad här i Umeå, och vi stod under MVG-gallerians tak och väntade på uppehåll i omkring tjugo minuter för att kunna korsa Kungsgatan. Vi förbannade Umeås kommunpolitiker och lokala entreprenörer för att de inte kommit på den geniala idén att bygga ihop samtliga centrala gallerior med tunnar och passager. Så att folk slipper bli blöta eller att styva kulingar ska behöva trasa sönder folkets gå-på-stan-frisyrer. Men framför allt så att man, genom att allt är sammankopplat, kan kalla hela stadskärnan för en enda stor galleria. Det kommer då inte spela någon roll hur många butiker man klappar igen, hur många fönster som är igenbommade med plywood-skivor; det kommer fortfarande vara okej att kalla den "Norrlands största shoppinggalleria". 

"Nej, Umeå kommer nog aldrig bli Norrlands Huvudstad", muttrade vi båda moloket. 

Jag köpte en present till min syster. Hon fyller 19 om någon vecka. Jag gick till min favoritbutik här i Umeå och fick behövligt nog (jag har samma koll på kvinnligt mode som Göran Greider) förstklassig hjälp i att välja ut något som skulle kunna passa. Jag tycker verkligen om att köpa presenter. Jag tror, om jag minns mitt bibelstuderande rätt, att det var Hossianna - Davids son, ni vet - som slog fast att "Det är roligare att ge än att få" i samma ögonblick som han såg sin vän Jesus riva upp presentpappret och titta ner på en skäggtrimmer från Braun för 1499 israeliska guldmynt. 

... och då var det ändå på den gamla goda tiden då julen först och främst firades till åminnelse av Kristi födelse. 

Nåväl; till saken. I år är det extra viktigt med presenterna, känner jag. Jag har ju flyttat, jag har ju gjort något av mitt liv, bor ju inte längre hemma i Sundsvall, och träffar inte lika ofta släkt och vänner. Man vill ju att de ska tro att det gåt någorlunda okej för en, här uppe. Att man överlever, och så. Att man inte ständigt står och vinglar på en ekonomisk ruinbrant. Så när jag väl vänder hem med en present så kan jag ogärna vara ärlig genom att lämna över en present i min egentliga budgetklass (typ en egenmålad teckning). 

Styrkepass i ottan och stadsvandring - det här var nog min tuffaste dag på länge. Men en tretimmarslur på sofflocket senare vaknade man upp sugen på Champions League-fotboll. 

Mitt Real Madrid stod för en trött, slentrianmässig 1-0-seger i Kroatien, mot MFF-dräparna Zagreb. Om bara Ulrich Vincentzs skott på tilläggstid letat sig in för halvannan månad sedan så hade världens vackraste klubb premiärspelat i Skåne ikväll (och dansken hade varit "Swedbank-Ulrich" med hela svenska folket). Det fanns nötter som efter kvaltorsken yppade formuleringar som "det var bättre att det blev Europa League, de hade ju blivit utklassade i Champions League". De kan återkomma när de istället för att se Cristiano Ronaldo ta fart mot Markus Halsti får se ett heroiskt Malmö kriga till sig 1-1 hemma mot Metalist Kharkiv inför 2300 personer i svensk midvinterfrost och greppa det där sista halmstråt om att nå tredjeplatsen i gruppen och därmed slussas vidare till fortsatt spel i Intertotocupens B-slutspel. 

Den slöa Real-insatsen och det tillhörande äckelröda bortastället till trots; det hade kunnat vara så mycket, mycket värre. Man hade kunnat hålla på Inter. Jag var faktiskt bland de två (!) procent som streckat Trabz... det där turkiska laget på Europatipset. Dessvärre var jag en av de som spikat Lille hemmavid. 

Det här inlägget skulle ursprungligen ha handlat om Danny Perssons kupp för att slippa löpträning. Jag får återkomma. 

Vi driver som bekant ett soppkök här, men istället för att ha grönsakshandlare och charkuterier som underleverantörer så kommer varje förmiddag en gladlynt hantverkargrossist och lämnar av en skottkärra med spik. 

Vanligtvis är det åtminstone raka, gedigna Gunnebo-spikar som lastas av och vi kan sno ihop en halvrostig soppa och sleva ut den till pöbeln. 

Men den här veckan... 

Det har varit så pass krokiga, rostiga och defekta spikar som vi fått arbeta med att jag som soppleverantör inte kunnat sätta mitt goda namn på soppan och sleva ner den i era gipor. 

Om vi för en stund ska lämna soppreferenserna därhän; jag har inte haft någonting att skriva de senaste dagarna. Inte en idé. Inte tillstymmelse till en rolig, UFC-relaterad tanke. 

Kanske är det för att jag städat alldeles för grundligt härom dagen. Vissa genier behöver leva i kaos för att kunna tänka klart och producera. 

... kanske stämmer det även på vissa dumma bloggare? 

Nåväl. Ni vet hur Västerbotten var ett av de områden med absolut flest soltimmar i somras. Man borde, med facit i hand, ha proclaimat den "the summer of Erik". Lärt sig spela frolf, och sånt. 

Nu när sommaren passerat i all hast tänkte jag, den största olycka som vandrat i ett par foträta skor, proclaima den här att bli min höst. 

Utöver uppflyttning med UFC tänkte jag i höst fylla mina dagar med någonting vettigt. Jag gjorde härom veckan ett antal sena anmälningar till en handfull av de kurser som fanns kvar att välja bland. 

De senaste dagarna har jag därför svansat omkring på campus för att smyga mig in på introduktioner till de flesta av de kurser jag kommit in på. För att "sondera terrängen", som det heter. Ni vet; när man granskar sina klasskamrater för att se ifall där finns några smäckrare damer eller några "sköna snubbar"*. 

*= Chansen att jag återfinner en "snubbe" som jag tycker är "skön" är väldigt liten. Detta då jag själv har den sociala kapaciteten av en varg som besitter beska barndomsminnen och en svårartad psoriasis. Den lilla chansen som ändå finns för mig att träffa någon jag tycker är "skön" är att jag överhör hur någon för en dialog och använder något ex-allsvenskt fotbollsnamn som "Paul Oyuga". 

Men vad möts man av, när man drar igång ett dylikt beundransvärt projekt? 

Jo; västerbottniska, isande kastvindar och ett hällande regn som på grund av kastvindarna piskas i sidled så pass hårt att inte ens en kisande, vindögd japan skulle undgå att få stänk i ögonen. 

Ett väder av Kung Bores nåde som bara den allra mest starka karaktärsmänniska ens kan fundera på att utmana genom en cykeltur mellan Väst-Teg och universitetet. 

Det höll i två dagar. 

Nu ligger jag här invirad i ett täcke, med en kopp skållande hett tevatten - självklart sockerblandat efter devisen "hälften vatten, hälften honung" - och försöker kurera det halsont jag kände kom smygande stormandes fram under skoldagen. Det som fick mig att vila från träningen i afton. Det som får mig att börja tänka på refrängen, så här vid halv åtta-snåret. 

Allt för att vara tillbaka i fullt slag på fredagens dagen-innan-match-träning. 

Till sist; det känns så overkligt att en svensk hockeymålvakt helt plötsligt kan dö. I en flygkrasch. Bara sådär. 2011. 

Vila i frid, Stefan Liv. Och ta hand om er. 

Jag får lov att tacka så väldigt för alla trevliga kommentarer till förra inlägget. 

Men det är ju så att nyckeln till en bra blogg är att den uppdateras frekvent. 

Och... där har vi haft en del att jobba på, på sistone. 

Jag vill till stor del skylla den taffliga bloggproduktionen på att jag haft en inneboende under veckan. 

Bor man i ett grävlingsgryt kanske man kan hushålla en liten hamster* i en liten bur i något hörn. En mindre vädur på sin höjd. 

*= En hamster lämpar sig dock alltid bättre om man bor på någon av de övre våningarna så att kreaturet kan få sig en fin flygtur efter att man tappat en 2-0-ledning sista fem minutrarna borta mot Torquay på Football Manager. 

Man ska däremot aldrig försöka sig på att hushålla, utfodra och underhålla en 23-årig Sundsvallsbo på dryga trettio kvadrat. Hade jag haft någon heder att försvara som bed-and-breakfast-anordnare så hade jag kastat ut honom huvudstupa efter att han kallat min smäckra boning för "en SOC-källare". Nu blev jag istället räddad av en bortaresa till Dalarna som tvingade honom att flytta ut. 

Jag har alltså återigen åsidosatt vänskap, umgänge och dylikt världsliga ting för att kunna fokusera på det som är genuint och viktigt här i livet; bloggandet. 

Vi börjar med att berätta lite om träningarna. Ni vet att vi allt som oftast brukar avsluta träningarna med något som kallas "poängspel"? Att spelarna i det vinnande laget tilldelas fem poäng? Poäng som sammanställs och räknas ihop till en lista?

Ja. Ni vet också att jag, som gick fram som en ångvält under våren, på sistone inte plockat så många poäng. Alls. Poängen har strömmat in i samma takt som royaltypoletterna från Spotify trillar ner i Kjell Kraghes konton. 

Men i slutet av förra veckan hände någonting. På såväl torsdags- som fredagsträningen så lade mitt lag beslag på de fem poängen.

Signaturen "kola" förutspådde inför Luleåmatchen att jag skulle göra mål. Ett vågat utspel som han lär ha fått en hel del spott och spe för innan matchen. Jag antar att det talades en del bakom hans rygg om att han "hade tappat det helt", att "han blivit helt världsfrånvänd" och hans närstående lär ha funderat både en och två gånger om de inte "skulle ringa den där psykriatiska kliniken ändå". 

Men. Hade ni sett förra veckans träningar hade ni också noterat att seriens allra trassligaste reses offensiva form var i vardande. 

För på en av träningarna plockade jag fram min trollerilåda. Den som legat inskuffad längst in på den översta hyllan sedan någon gång senhösten -05 då jag helt sonika blev av med min offensiva mittfältsplats - och omskolades till mittback. 

Jag hamnade i en en-mot-en-situation med bollen vid fotlästen, mitt på den lilla sex-mot-sex-planen. Jag drog bollen med högerfoten till vänsterfoten - och helt plötsligt var jag förbi. Den gamla tvåfotaren - som satte skräck i hela fotbolls-Medelpad under tidigt 00-tal då Virtuosen från Viforsen snurrade som värst - hade plockats fram ur mitt undermedvetna och utförts med perfektion. 

Jag hann aldrig uppfatta vem som blev bortgjord - men med tanke på de barska tröjdragningar som följde när jag störtade mot målet så misstänker jag starkt Henke Sennström. Nåväl; jag släppte bollen i sidan till Hampus som smällde upp den i nättaket. 

Det kan ha varit årets bästa träningsögonblick. På riktigt. Fan, jag kände inte ens av tån. 

I nästa anfall fick jag bollen igen. Satte full fart framåt. Rajko stod mellan mig och målet. Med en hybris västvärlden inte skådat sedan Idol-Danne Lindström pratade på engelska - i tron om att han besatt internationella fans, får vi anta -  i en Spotify-reklam så försökte jag mig på en fint igen. Och eftersom min gamla trollerilåda är ungefär lika djup som texten i en Eric Saade-dänga så blev det samma gamla tvåfotare. Igen. 

Rajko klev, innan jag ens påbörjat finten, ett steg i sidan. Knyckte bollen med enkelhet. Ställde om. Baklängesmål. 

"Aj, aj, aj, vad ont det gör i tån", grimaserade jag. 

Nåja - öppnandet av trollerilådan tog jag bevisligen med mig in i matchen mot Luleå då jag på magiskt manér förpassade bollen i mål. Jag hoppades att "kola" spelade en slant på mig som målskytt till oddset "Valfritt", skrev in ett koppel nior och kvitterade ut en säckfull poletter. 

Det kan löna sig att titta på UFC-träningar, är väl någonstans min andemening. 

Andemening och andemening... ni är smartare än att tro på det där. Min egentliga orsak till att jag skrev hela den här harangen om förra veckans träningar är självklart att det är svårt att fylla ut en UFC-blogg.

Speciellt en sån här vecka. Idag hade vi veckans första riktiga träning - efter en IKSU-pass-tisdag och ledig onsdag. Och... jag skulle vilja säga att jag visade någon sorts form, offensiv eller defensiv, ikväll - men icke. Jag var tillbaka och famlade i beckmörkret och torskade både poängspelet och kände av tån. 

Men men. Själva spelet - elva mot elva på fullstor plan - flöt på bra. Vi går, trots lite fotbollstränande i veckan, in med en bra känsla inför lördagens tuffa bortamatch. 

Eller... vi kommer att gå in till matchen med en bra känsla om den långa bussresan flyter på fint imorgon. 

Och vad behövs för en lyckad bussresa? 

Jo. Följande: 

1. En buss. 2. En busschaufför. 3. Några laptops. 4. Football Manager. 5. En router. 6. Några nätverkssladdar. 7. Ett grenuttag. 

Jag blev beordrad att bistå med router, nätverkssladd samt grenuttag. Detta trots att jag är en människa som senast idag uttalade router som "ROTER" på samma sätt som en gammal same, inlindad i en björnpläd och med lappskojs i gipan, skulle uttala det när han ringer ComHems kundtjänst. 

Jag är mycket nervös för hur det ska gå med allt det tekniska. Nästan lika nervös som inför matchen. 

Jag blev dessutom ansvarig - jag ansågs väl, mycket riktigt, vara den som har minst att stå i på dagarna - för att hitta en databasuppdatering gjord efter det att transferfönstret stängde igår natt. 

Det hittade jag. Här har ni den, alla FM-torskar där ute. Wally, denne hjälte, har till och med ändrat PA:n och CA:n på vissa spelare - så att det delvis känns som ett nytt spel. 

(Jag väljer att inte gå in på några förklaringar av de två senaste förkortningarna då jag någongång i framtiden kanske skulle vilja närma mig någon av det kvinnliga könet)

Uppdateringarna innebär bland annat att Samir Nasri har ersatts av Yossi Benayoun i Arsenal. Något som gav mig en idé som jag med det gladaste av minspel levererade till Gunners-supportern Danny Persson: 

"Du, vi skulle ju kunna ta varsitt mittenlag i Premier League. Att man tar några rätt jämna gäng. Typ att vi spelar med Sunderland, Bolton, Stoke och Arsenal". 

Dagens träning hölls ute i Nydala. Efteråt skulle vi ha "en grej" där ute, något sorts samkväm som alla skulle vara med på. Även de spelare vars stortår är så pass trassliga att de inte får belasta foten och därför inte får vara med och träna. 

Jag tänkte slippa sitta på sidan och se den hela UFC-skaran hoppa, studsa och löpa med Fys-Malin i en timme. Därför bestämde jag mig för att cykla upp på IKSU, köra ett snabbare överkroppspass och därefter cykla vidare till Nydala och möta upp laget. 

Jag frågade mig fram. Hur långt är det från Gammlia, tro? "En halvtimme", sa nån. "Tjugo minuter", sa nån annan. "Tjugo? Max en kvart om du trampar på lite", sa en tredje.

Det lät ju lagom. En halvtimme-fyrtiofem på IKSU, sedan sätta sig på cykeln och behagligt rulla vidare mot sjön - ett perfekt upplägg. 

Trodde jag. 

Och träningspasset gick ju bra. Men sen var det dags för cyklingen. 

För att sätta er in i min situation vill jag att ni föreställer er en människa med ett lokalsinne värdigt en dement farbror med båda ögonen i princip utslagna av svårartad gråstarr. Betänk att samma människa förvisso inte har några problem att svälja stoltheten och fråga gemene fotgängare om vägdirektiv, men om fotgängaren i fråga börjar med en längre utläggning så lyssnar bara människan på de första fraserna. "Du tar först rakt fram, sen fortsät...". Så långt brukar jag orka fokusera. Sedan kopplar jag bort och tänker att "vi tar rakt fram, sen frågar vi någon ny", för "Umebor är ju så trevliga". 

Jag frågade säkert ett tiotal tanter och farbröder längs vägen. 

Vi kan säga så här; att efter fyrtio minuter på cykeln så stod jag på en klipphäll, längst ute på en udde. Med näven kupad som en skärm för att spana omkring. Jag ringde Johan Larsson. Han förklarade skrattande att "vi är bara hundra meter därifrån... precis på andra sidan vattnet". 

Fågelvägen var jag inte så långt borta. "Det är bara att simma över, det går nog snabbast". 

Jo. Nog hade det gått snabbast alltid. Nu fick jag istället cykla runt hela Nydalasjön. Jag trodde på allvar att både Johan och Örjan drev med mig när de sa åt mig att "cykla runt", eftersom jag inte - hur jag än kollade - kunde se båda ändarna av sjön. Men efter mången övertalningar satte jag mig på sadeln igen. 

Och jag kom fram till slut...

... alldeles när jag i desperat förtvivlan tänkte slå upp ett eget nödläger, hitta några proteinrika rötter att gnaga i mig och stampa upp lite lervatten att dricka. Detta innan jag skulle söka vindskydd för natten genom att via naturabetalning få låna ett gryt av någon välbärgad godsägare till grävling.

... långt efter det att min farfars gamla cykel börjat gett vika - jag fick hanka mig fram de sista kilometrarna efter att styret nästintill lossnat av det energiska trampandet. 

... lagom till att blott två stackars hamburgare låg kvar och gassade ensamt på grillen. Lagom till att alla hade badat. Lagom till att de flesta började tänka på refrängen. 

Så går det kanske när man lite stöddigt gör sig lustig över Orienterings-DM. 

Jag fick skjuts hem. 

Det här är väldigt sällan bloggen för stil och mode. 

Men en kväll som denna, när man vilat ifrån träning och bara har några vattengympapass och förfärligt hårdhänta tåbehandlingar att rapportera hem om (vi spar det till imorgon), så nöjer jag mig med att konstatera följande: 

Idag var det, om jag får uppskatta utan att ha rådfrågat Peter Kondrup, ungefär tjugo grader ute. Knappa tjugo. Solen sken så där till och från. Det blåste lite. 

Det var en sån dag där du står i valet och kvalet mellan att välja de riskfyllda shortsen ("jag gillar ju inte när det blåser småspik kring vadpartiet") eller de tryggare jeansen ("med dom vet man att man håller benen varma"). 

Vid ett sånt tillfälle är det enkelt att välja det sistnämnda, tryggare, värmegaranterade alternativet. Jag brukade också resonera så. 

Men en snålblåsig, semimolnig junieftermiddag ändrades för alltid mina shortsvanor. Kung Erik bar shorts denna dag. Ett vågat val en så pass snålblåsande dag. Väldigt vågat. Så pass vågat att Peter Siepen tänkt både en och två gånger om det inte skulle passa bättre med ett par jeans. 

Men Kung Erik förklarade: 

"Man måste passa på att ha shorts. Alla chanser man får", sa han och utvecklade. 

"För när du sitter inne i vinter och snön faller så kommer du tänka tillbaka på de här sommardagarna och tänka att 'varför hade jag inte shorts på mig'"?

Så carpe shortsdiem, gott folk. 

Jag hade just rullat fram rullvagnen till matbordet, lagt ananasskivan på den helstekta fläskytterfilén, yppat orden "välkommen ska du vara, Erik" till mig själv... när Lundström hörde av sig och ville göra någonting av den kanske sista somriga fredagskvällen. 

Det som höll på att bli ännu en Roland Järverupsk ungkarlsafton (jag refererar till Roland från Torsk på Tallinn, inte den tragiskt usla spinoff-variant som rullar under Sommarkrysset* och bara gläder Robert Gustafssons penningbinge) blev istället en helspäckad utekväll där vi "gjorde Umeå". 

*= Stanna gärna upp och notera tragiken i att en 21-årig ung man ogenerat refererar till hur han brukar titta på "Sommarkrysset" på lördagskvällarna. 

Hur gör man då Umeå en fredagskväll utan en endaste promille innanför västen? 

Jo; man börjar med att spela biljard på Megazone. Ett ställe som är mest känt för att ha hållit Simon Mårtensson borta från universitetsstudier i höst;

"Jag skulle ju sätta mig vid datorn sista dagen och söka, men när jag skulle sätta mig så ringde några kompisar och ville göra 'Fortet'". 

Fortet?

"Ja, på Megazone. Så då följde jag med dom och sen blev det aldrig av". 

Jag och Lundström hann med fyra matcher. Det slutade oavgjort, 2-2, efter att jag spelat upp mig efter en bedrövligt trasslig start där jag näppeligen lyckades träffa den vita bollen med stickan. Jag skyller på att jag inte spelat biljard på någon högre nivå sedan jag slutade gå på fritids senhösten -98. En ytterligare orsak kan vara att de på Megazone erbjöd en brunaktig krita att pensla stickans topp med. Jag spelade på fritids alltid med blå krita. 

Nåväl; jag spelade upp mig och avgjorde den sista matchen med en smäcker helplansväggning av den svarta åttan som fått även den mest kräsne biljardexpert att börja slå saltomortaler i ren eufori i kommentatorshytten. 

För en utomstående som sett kampen från början till slut kan det ha sett ut som att jag, för att tala biljardspråk, "gjorde en Uncle Phil". Det äldsta knepet i lurendrejarbibelns biljardkapitel. 

Tittade man inte på Fresh Prince in Bel Air när man kom hem från fritids i Västerbotten?

Efter biljarddrabbningen styrde vi kosan mot ett fik. Där var det tomt. Vi gick till ett annat café. Där var det stängt. 

Vi undrade vart alla nyktra, skötsamma människor var en fredagskväll. Faktum är väl att det endast finns två typer av människor som är nyktra och skötsamma på en fredagskväll i augusti. Fotbollsspelare och pingstvänner. 

De senare träffade vi på torget, där de stod och delade ut en kaffetår och en kanelgiffel till förbipasserande. Alla med varma leenden över läpparna, muntra uppsyner och mjuka, väna ord som får hela kollektivet att framstå som att de kommer från någonstans där alla är draperade i sammet, där alla hus är byggda i pepparkaksdeg och där alla tvister görs upp med kuddkrig. 

De ser alla så väldigt lyckliga och harmoniska ut. Det var nog tur att jag inte var där ensam. En genuin olycka som jag själv hade nog gått med omedelbart när jag märkt hur glada och lyckliga hela kollektivet verkade. Nu... försökte jag vara lite rolig istället. 

"Vi har varit och spelat biljard", förklarade Lundström. 

"Jaha, vad ska ni göra nu då grabbar?", frågade en pingstvän. 

"Det är ju fredagkväll, så vi ska väl kicka lite lyktstolpar", sa jag. 

Gick sådär. 

De ska ha cred för att de står där. Goda gifflar, finmalet kaffe och trevliga människor som verkligen "bara ville prata". Inget tjat om Jesus, Hossianna eller någon annan av våra favoritaktörer från Bibeln. De snackade fotboll. Om Herminator var på väg tillbaka (jag vet lika mycket som er där) och så. 

Det var bara en tant, förmodligen av den gamla knacka-på-dörr-skolan, som illa kvickt var framme och delade ut pamfletter så fort man stoppade kanelgiffeln i gipan. Det var förmodligen tant som stått och bakat gifflarna och som ville ha någonting för besväret och manade därför på folk en pamflett per bakverk. 

Imorgon bitti är det träning ute i Obbola. Därefter har jag efter många om och men (VK har ingen annan skribent tillgänglig, jag är förstås det sista krisvalet) tackat ja till att skriva en artikel. 

Om - sitter ni ner? - orientering. Distriktsmästerskapen. I mina ögon låter detta evenemang som någonting man "ringer in" på söndagen (ringer och frågar vinnaren någonting i stil med "jaha, hur gick det här då? Fick du alla stämplar?") och placerar i någon spalt intill boulenotiserna - men nu ska jag alltså vara på plats ute i Röbäcksskogarna. 

Det ska synas i texten att jag varit på plats. Jag ska ha in en smäckrare miljöbeskrivning bland de 1800 tecknen, känner jag, så att det är tydligt för alla nagelfarande orienteringsvänner att VK varit på plats. 

Tips på bra ord för att beskriva en barrskogsflora i augusti tas gärna emot och kan komma att i förlängningen publiceras. 

Ni minns vad jag brukade göra som dagen-efter-match-träning i våras? På den tiden då jag var en förhållandevis hel och funktionabel mittbacksrese? Innan min konsumtion av portvin på vardagskvällarna - jag tycker det är rätt gott med ett glas till Findus Ostschnitzel - gav mig trassel i stortån? 

Jo, jag vattengympade. 

Idag var jag åter i bassängen. Det gamla gardet var intakt och Agda, 84, berättade för mig vad som hänt sedan jag sist jag var med och plaskade. The juicy gossips. Hur Ethel brände mandelflarnen på senaste syjuntan, hur Ullas barnbarn tagit en bronspeng i skol-DM i orientering och hur Gerd tyvärr återfått sina gamla stomibesvär. 

Det blev ett bra pass. Jag fick känna mig snabb igen. Jag var kanske inte snabbast, men lätt övre halvan bland de pensionerade tanterna. 

Efter vattengymnastiken var det dags att packa min söndertrasade lekamen på cykeln och bege mig till ännu en i raden av sjukgymnaster som skulle försöka lösa den trassliga gåta som är min kropp. Jag har ju varit till både Andreas Larsson och Lasse Bergman - UFC:s egna sjukgymnaster. Idag besökte jag Lars Johansson, tidigare bland annat UIK, uppe vid - vad jag antar kallas för - Gammliaskogen. 

Att gå till Lars Johansson med sin kropp är ungefär som att lämna in sin bil för besiktning. 

Tänk då att du kommer med din gamla, rostiga Ford Escort, årsmodell -74, med den där framvagnen som gnekar, de tröttkörda lamellerna och den där kamremmen som du vet med dig att du borde ha bytt för länge sedan - så kan vi likna min situation. 

(Jag tror att det, trots att vi bor i Norrland, är bäst för min sociala situation att jag förtydligar att jag inte slänger mig med ovanstående motorbegrepp i andra än ironiska syften. Jag hämtar alltid min motormässiga inspiration från det här Hassan-klippet)

Det började förvisso trevligt, då han först skulle fylla i ett formulär om allt möjligt. Exempelvis om vilka sporter jag spelat tidigare; vilket gav mig chansen att stolt räkna upp min egentliga paradgren tennis där jag, som av en händelse, även flikade in att "jag faktiskt vann DM innan jag slutade som fjorton-femtonåring" (det faktum att min tuffaste motståndare på vägen mot bucklan var en lönnfet -91:a lämnades därhän). 

Men sen var det dags för kroppsesyn. Den gode Lars, som jag skulle likna vid någon sorts guru, utbrast genast "VILKA KAVUSFÖTTER!" innan jag ens fått av mig båda strumporna. "Ka-vadå?", frågade jag trevande medan han stirrade med uppspärrade, närmast skärrade ögon på mina tydligen missbildade fyrtiofyror. "Ja, du har ett par kavusfötter så det bara skriker om det", fortsatte han. 

Jag fick aldrig någon riktig klarhet i vad en kavusfot egentligen innebär - vid en googling dyker det upp blott tre (3!) träffar - men att det var något väldigt trassligt blev jag mer än väl införstådd med. Det lät som att det var lika klokt att satsa på att bli fotbollsspelare om man hade två kavusfötter som att satsa på att bli handmodell som spetälsk. 

Jag fick visa upp rörligheten i den trassliga vänstertån och när han direkt såg hur jag inte kunde vinkla tån uppåt så ifrågasatte han hur jag kunde springa alls. 

Det kan ju ni som sett de senaste matcherna intyga att; det kan jag inte. Inte riktigt. 

Mitt vänstra löpsteg, där jag lyfter på foten istället för att trycka till över stortån, gjorde att alla andra delar av min sorgliga lekamen tog skada. Det fanns "en risk" för att jag "på grund av sättet jag kompenserar" skulle "dra på mig en allvarlig knäskada". 

Det lät, med andra ord, sådär. 

Och då hade han ändå inte börjat tänja på övriga mjukdelar. Eller... mjuk och mjuk. Mjukdelar är nog fel ord för mina muskler. Han tänjde baksida lår. Muttrade "näe" och skakade på huvudet när mitt ben inte alls ville följa med upp i någon nittiogradig vinkel. 

Sen följde, i tur och ordning, "näe", "näpp", "nejnejnej", "åhnej", "inte här heller" för varje muskelgrupp han prövade. Det var inte mycket som stämde. Han gick igenom varenda muskel, kändes det som, följde upp varenda led och sena. 

Hade jag varit en gammal rostig Escort hade dess ägare, efter ett "nej, nej, nej" vid besiktningen och en uppskattning på "det här kan nog dra iväg" hos bilverkstaden, skrotat mig illa kvickt. 

Nu är jag människa och får en chans att räta upp det här vraket till skuta. Ny tid hos samme Lars Johansson imorgon. Återkommer. 

Den här bloggen är förstås bäst när den är som allra bittrast. Det vet vi. 

Men... det finns någon sorts gräns. Och skulle jag skriva något om dagens träning för egen del så skulle det kliva över gränsen där det lustigt, självironiskt bittra blir till totalt mörker som gränsar till patetik. 

Ska vi behandla mörkret, den totala hopplösheten och den här världens framtida undergång så behandlar vi den så här, lite kort; 

12-åringarna av idag "gillar inte Eric Saade" och "har växt ifrån Justin Bieber". Det stod de fast vid även idag, när jag åter igen filosoferade med de skadade tjejerna. 

Ni minns hur jag igår vädrade en viss framtidstro efter dessa svar. 

Vad jag inte gjorde var att försöka få de att konkretisera vad som verkligen var "bra musik", be de 12-åriga tjejerna nämna specifika låtar som de lyssnade på.

En klar majoritet kunde enas om tre låtar:

"Friday" med Rebecka Black (textkänsliga läsare varnas), "Skjorta, kavaj och röda byxor"-låten och - förstås - "Fest hos Mange". 

Ridå ner. 

Till något betydligt roligare; till helgen är det premiär för en ny Premier League-säsong. Det kan vara höstens stora höjdpunkt för en olycka av min dignitet.

För en sån person som inte finner det genant att "en bra lördag" innebär att halvligga i en soffa från tidig eftermiddag till sen kväll och titta på teve. En person som inte skäms för att vid kvart i sex-snåret, när Stryktipset ska till att avgöras, övergå till att stirra in i en laptop, veva upp en bättre livescore-sida och sedan maniskt fästa blicken på 1-1-resultatet mellan Nottingham Forrest och Doncaster och börja nynna "KOMIGEN DONCARNA, KOMIGEN" för sig själv samtidigt som man - som i trans -börjar veva med högernäven framför dataskärmen. Allt för att man ska få in den där ena av de skrälltvåor man behöver jobba in för att inbringa ett polettskrammel i miljonklassen. 

(Jag antar att jag tänker att "om det finns någon Gud så borde han stötta de allra svagaste" och att jag på fullaste allvar inte kan tänka mig en mycket svagare person än den som sitter i bara mässingen på en gammal soffa, ensam i ett underjordiskt grävlingsgryt en lördagkväll, och sjunger påhittade hejarramsor för Doncaster samtidigt som han upprepat vevar med näven som en krigsherre på en kulle - de står alltid uppe på en kulle - skulle göra för att få sitt kavalleri att rida mot orcherna och döden)

Nåväl. Även om Premier League-starten inte behöver någon ytterligare krydda för en olycka som jag själv så lärde jag mig av en vis gammal mattant att det aldrig kan bli för mycket kryddat. "Det ska vara sting i grejerna", sa hon och slafsade fram en ny varm platta tacotorsk. 

Därför har jag gjort ett lag på http://fantasy.premierleague.com. Det är - till skillnad från Aftonbladets urvattnade gamla Drömelvan-koncept - helt gratis, och mycket bättre. 

Jag har gjort en liga. Jag har skickat ut inbjudan mejlledes till alla i UFC-truppen att anta utmaningen i det som på riktigt kan anses som en prestigefylld fotbollsvetartävling (till skillnad från VF-coachen där bara lokala byfånar som Johan Larsson och Erik Lundström orkar hålla koll på att "Sorseles skyttedrottnings fästmans hund är sjuk"). 

Eftersom det här är en så pass trevlig, service-minded och tillmötesgående portal så gör vi som så att vi öppnar upp ligan även för UFC-bloggens Premier League-intresserade läsare; 

Koden att joina (jag har droppat några anglofila lines - något som måste bero på att jag har lyssnat en del på Filip&Fredriks podcasts) ligan verkar vara 1161417-271099. 

Mycket nöje. 

Efter morgonträning och möte inför nästa veckas UFC-fotbollsakademi (där jag, tillsammans med Marko Mihajlovic, ska ansvara för flickgruppen och lära de diverse häftiga trix och finter hur man nickar igenom en tegelvägg) så blev det sedvanlig lunch på TC.

Den smäckra laxen och färskpotatisarna är dock inte det jag skriver hem om idag. Inte heller den välredda örtaiolin.

Nej. Till TC kom nämligen Simon Mårtensson instyltandes på ett par kryckor.

Jag är inte bloggaren som i det allra första taget vevar upp mobilkameran för att föreviga saker och ting. Det är en av mina större brister och anledningen till att jag aldrig kommer att få äran att sitta och lösa världsproblem med Kissie över några räksnittar på en stockholmsk bloggala.

Men Mårtensson hade låtit ett begynnande helskägg växa och ackompanjerade det med ett par stora pilotbrillor. Han såg ut exakt så som en skadad skyttekung och anfallsstjärna borde se ut.

Hade Zlatan trasslat till knät och missat den italienska höstsäsongen hade han glidit omkring lika läckert kamouflerad på Malmös gator och torg.

Med gipsat knä under jeansen och kryckorna i högsta hugg förklarade Mårtensson att han sett ut alla teveserier medan han legat inne under dessa senaste solgassande dagar. Han tyckte att jag borde uppdatera UFC-bloggen oftare så att han hade något att läsa.

Vi skänker först och främst en tanke av yppersta sympati till Simon som alltså är så pass uttråkad och har så lite att göra att han vänder sig till den här trassliga portalen för underhållning.

Sen... gör vi som han säger. Vi slänger iväg ett dags-inlägg. Ett långt. 

Både Kii och Gregers hade stora reor i veckan. Jag har därför inga poletter kvar. Varken till tak över huvudet eller föda. Jag hoppas att den så ofta medgörliga grävlingssuggan jag hyr mitt gryt av ska låta mig arbeta av skulden genom att med min sylvassa tandrad fälla några grenar intill ett vattendrag.

Med föda blir det förstås svårare.

Tur då att Swedish Beach Tour är i staden. Det var ett jäkla drag på torget. I stort sett fullsatt på läktarplats. I Sundsvall är denna tillställning mest en bisak – ett uppsmällt spektakel dit man har kunnat gå och ta sig en gratis flaska iste på väg hem. Här i Umeå, som saknar sommarfestival, får jag anta att det  är en av sommarens absoluta höjdpunkter.

Det hindrar ju dock inte spektaklet från att vara 1) en chans för andra klassens företag att dela ut gratisexemplar och ordna med jippon och 2) en beachvolleybolltävling.

Jag som tillhör socialgrupp fyra, lösdrivare (en grupp som av Nationalencyklopedin förklaras som en person som "stryker omkring utan att söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet"), kan självklart nyttja denna företagens frikostlighet. 

Även Fredrik Wennebro, förvisso välbetald sommarjobbsmålare, ville tillgodogöra sig lite gratisatteraljer.

Här syns han servandes en volleyboll in i en hastighetsmätare. Alla som på tre försök lyckades serva hårdare än 70 kilometer i timmen fick sig en trettiofemgrams chokladkaka från KexChoklad. Som ni kanske kan urskilja på bilden (det står en parvel i vägen, en annan av mina svagheter som bloggare är att jag inte kan skrika för full hals åt små barn att ”NI STÅR IVÄGEN FÖR MIN BLOGGBILD”) så nådde Wennebro, hur mycket han än vevade med vänsterlabben, bara upp i dryga sextio kilometer i timmen och fick nöja sig med ett litet tröstkex.

Själv? En serie på 75, 76, 75 säger väl att jag är en oerhört stabil servare alldeles under den yppersta världseliten, månne hemmahörande på någon nationell iste-tour.

I Risifrutti-tältet hade de ställt fram fotöljer och om man ”träffade RisiFrutti” skulle man få sig en smäckrare smoothie. Jag antog att man skulle behöva slå sig ner i fotöljen och tala ut om sina mejerivanor – men det var bara att gå fram, heja och plocka på sig den av de nya smakerna man ansåg minst trasslig.

I PAF-tältet skulle man spela Yatzy med några tärningar. Jag slog med mina vana, spelförstörda crapsfingrar fyra treor – men när jag skulle rulla in även en femte så gled den över på en fyra och jag missade superjackpotten på såväl backgammon-spel som beachvolleyboll-set. Plockade moloket åt mig av diverse tröstprylar.

Ögonlaserföretaget Memiras tält var en besvikelse. ”Har man ingenting alls att hämta här ifall man inte har trasslig syn?”, frågade jag bestört. ”Nej, det ska vara det här då”, sa damen i disken och räckte över några trötta karameller. Ett litet hemma-kit för ögonlasring tycker jag man kunde ha bjudit på, ifall närsyntheten skulle vara framme.

Allt i allt fick man med  sig det här upp på läktaren:

Nej, det är ingen korg allting ligger i.

Det är en smäcker hatt. 

Med andra ord; skynda till torget imorgon, mina medkämpar i socialklass fyra, för att dels införskaffa föda men också utöka er garderob. 

  Jag var om möjligt än trassligare än brukligt på måndagens träning.