Jag ringer upp Kung Erik Lundström. De har ätit den standardiserade efter-match-middagen med biff och potäter på Scandic i Örebro och sitter nu i buss mot Stockholm. Klockan är strax efter elva. 

På bussens bildskärmar rullar den flerfaldigt Oscar-belönade storfilmen "Knight and Day" med Tom Cruise och Cameron Diaz som, vad jag förstått, handlar om en cool spion i solglasögon som åker moped genom trånga gränder. Kung Erik säger trots detta - o, generositeten - att han "väl kan ta någon minut till å prata". 

Radiokommentatorn var lyrisk över din insats, framför allt i första halvlek. Det var "briljant" hit och... fan vet om han inte klämde in ett "kung" också. Kändes det bra?

- Jo, det var ganska bra idag. Min bästa insats för säsongen, det kändes bättre än tidigare. 

Vad var det som gick bra? Du var ju eld och lågor över dina smäckra crossbollar när vi körde med Björn-Åke i veckan, var det dom som du satt där dom skulle?

- Njäe, jag vet inte. Det kändes bara rätt. Det var i och för sig mycket defensivt jobb, även i första å. Vi hade ju en del bra anfall, men det var ganska mycket försvarsspel. Men vi fick mycket ytor när vi ställde om och en bra start med målet. Dom hade väl en riktigt bra chans i första, annars inte så mycket även om dom var bollförande. 

Sen i andra?

- Direkt i andra gör Sudar en jätteräddning, dom skjuter en volley och han räddar till hörna. Och det är Degerfors som har bollen, men sen så gör vi 2-0 när Larsson slår ett inlägg till Simon som får ta ner och gör ett riktigt Simon-mål... nån halvträff som...

Oj, vilken sågning. 

- Men den var bra placerad. Från typ utanför straffområdet eller... (frågar stolsgranne), äeh, han kanske var inne i. Men typ straffområdskanten. 

Hur fungerade det centrala mittfältet förutom din konungamässiga insats?

- Vi hade faktiskt mycket boll och rätt bra variation. När Danny klev ut ganska tidigt så kom Simon in som typ släpande forward eller offensiv mittfältare, men sen bytte vi i andra så då kom han ner ännu djupare och då fick jag spela bakom Freddan och Simon på mitten. 

Det lät på radiotjommen som att det var full kalabalik efter deras reducering? Var det nån sorts panik? Trötthet? 

- Det kändes som att vi tog ut oss ganska max idag. Men... vi hade bra vilja. Vi slänger oss och offrar oss, täcker skott och är överlag väldigt dryga att möta. Det kändes som att vi väldigt gärna ville ha hem tre poäng till Umeå. 

Nu vill jag prata med Kalle, om han inte är alldeles för fångad av alla mopeder och solglasögon. 

Karl-Morten Eek får luren. 

Jag citerar från radioreferatet: "Ek, Ek, Ek, ständigt denne Ek är i vägen". Du är nån sorts norsk motsvarighet till den gamla "japaner, japaner"-klassikern. Hur jävla bra var du? 

- Om det nu inte var Micke Ek dom menade så är det ju bra... Haha. Näe, men det gick väl rätt bra. Speciellt sista tio minuterna. Då räddade vi rätt mycket jag och Marko, stod i vägen och så. Annars var det en bra laginsats på en dålig plan. Det blev rätt mycket långt. Och... jobbigt. 

Kom igen. Kommentatorn skrek som att det var sex-sju getingar i betyg. Var inte så blygsam. 

- Näe, men det var nog ganska medel. Det är kanske riktigt att jag var på en del bollar mot slutet av matchen. Men först och främst var det Vlado som var jättebra idag.

Stross snackade om nån räddning i början av andra...

- OOUH! Det är en FANTASTISK räddning på ett volleyskott. Det hade kunnat bli årets mål om inte Vlado räddat. Den hade suttit uppe i krysset. Det var nog årets räddning. 

Hela backlinjen fungerade ypperligt?

- Dom har ju en del chanser, det har dom. Först och främst Vlado räddade mycket... Dom kom till ganska många inlägg men Vlado plockade väldigt mycket av det. Men vi får rätt många kontringar så vi har en hel del chanser vi å. 

Det lät som bra Degerfors-tryck på slutet. Hur nära var dom en kvittering?

- Dom tog väldigt mycket över efter målet sitt. Det kändes lite som när Hammarby gjorde sitt första mål mot oss och dom tog mer och mer över. Det blev jobbigt men vi klarade att rida av. Det var viktiga poäng. 

Sammanfatta kort.  

- Tre poäng på en dålig dag. Eller... inte dålig, men... vi spelade väl inte så bra fotboll. 

Stross beskrev andra målet, beskriv Chennouffis 1-0-mål. 

- Det var en bra scåring, Fredrik gjorde en bra assist med först en skottfint innan han släppte ut till Adam som innanför straffområdet bankade upp den i det längsta hörnet. En bra scåring. 

Hur var det med Danny?

- Jag vet inte riktigt vad som...

Ge han luren. Eller tittar han på filmen? Det känns som att han kan vara riktigt fängslad av filmen. 

- De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Va? 

- De forteller at han vill invitere oss til å se hjemmet hans. 

Jag förstår inte vad du säger.

(Procedur upprepas fyra gånger till)

Invitera? Typ bjuda in? 

- Ja. Till å se filmen... hemma hos han. 

Nu förstår jag. Tror jag. 

- Haha, jag fick flashbacks från första telefonsamtalet vi hade... 

Ja, jag höll på att lägga på nu också. 

Danny Persson får så slutligen luren. 

Jaha. Vad är det med dig då?

- Jag fick nån jävla skum bristning, typ där vaden går mot knävecket. Det kändes som om nåt ploppade av efter typ tio minuter. Det gjorde inte så ont om jag sprang på tå, så jag gjorde det ett tag men det kändes inte som om det skulle funka i nittio. Jag vet inte om det är nåt allvarligt. Jag får gå till... nån imorn. 

Alex Gibson var på plats? Vad gjorde han? 

- Det gjorde ont när han petade på vissa ställen, sen så lindade vi och så kör vi på nånting imorn. Jag har ingen aning om vad det är, jag har aldrig haft det, så jag vet inte om det är en tvådagarsgrej eller en treveckors-. 

Simon kom in och nätade istället. 

- Ja, men han sa att hans huvudsakliga roll i den här segern var att skära av ytor defensivt... att han gjorde ett jättejobb med det. Det kan man ju... tro vad man vill om. 

Du. Jag hörde den sjukaste skröna jag någonsin hört om någon människa idag. Jag såg GIF-matchen på O'Learys (det nya Allstar, reds anm.) och en snubbe där frågade ifall "det är sant att Danny Persson tar sina egna inkast". Jag rynkade på ögonbrynen och svarade att "jaa, det är Danny som kastar våra inkast". Det visste han, men han hade hört att "Danny först kastar - och sen hinner han in för att nicka SITT EGET INKAST". Som nån sorts fotbollens Lucky Luke. Kan du bekräfta eller dementera detta?

- Hahaha, det där är helt sant. Det kan du direktcitera mig på. Och överlag så hör man mycket bra på O'Learys under kvällstid. Jag måste börja hänga mer där. 

Du spelade bara tjugofem minuter idag. Är det tillräckligt för att unna sig någon liten gottbit i segerns tecken?

- Ja. Satan. Så länge man är delaktig så är man värd grejer. Ädam försöker pracka på mig hans gifflar här, men jag står emot. Men det blir nog nåt gott, några... blandade smaragder så småningom. 

Apropå gott. Ni åt på Scandic efter matchen. Såg du ifall Jens "Sjögga" Sjöström unnade sig något? 

- Det är väldigt oklart. Han frågade vad det fanns att välja på. Han var tydligt ute efter något annat än vad som serverades. Men framför allt hade Johan Larsson med sig en överbliven bit mandeltårta från ett fyrtioårskalas han varit på. Nerpulad i en matlåda! Han åt den till efterrätt. Det var nog höjdpunkten på hela resan. Riktigt läckert men också... ja, lite, lite tragiskt väl. 

Jo. Matlåde-tårta har väl nåt stänk av tragik i sig. Men du, vi ses... imorn, va? Du missar väl inte drabbningen mot ett reservbetonat Mariehem på Campusplan i garanterad snöstorm?

- Nej, nej. Det skulle jag aldrig göra. Jag är där. 

När jag lagt på luren och börjat renskriva dessa citat så får jag ett sms från samme Danny Persson, ägare och girig nasare åt Supporterprylar.se, som summerar hur fin denna söndag den tjugoandra april verkligen var.

Tre synnerligen viktiga UFC-pinnar, en overklig Everton-upphämtning, en GIF-pinne med mersmak på Råsunda och ett badande i strålande norrländskt solsken hela dagen, och som kronan på verket - det perfekta slutet på den perfekta dagen;

"Jag såg för övrigt nu att jag sålde en Real Madrid-isbitsmakare under matchen. Det du!"

Jag ringde upp Kung Erik som satt på spelarbussen på väg mot Landvetter. 

(Nya, SEF-godkända profilbilder på svenskfotboll.se.)

Jahapp... beskriv matchen. 

- Det var väldigt jämnt i första. Inget skönspel, men vi hade några fina kombinationer och med lite tur hade vi kanske kunnat få in nån till i första. Men det var ganska jämnt. Sen blev andra riktigt kämpig. 

Hur då kämpig?

- Vi fick kriga rejält. Det var i stort sett bara försvarsspel sista fyrtiofem. Och kallt var det. Riktigt kallt. Och det blåste. 

Gammliavindar?

- Kallare än Gammliavindarna! 

Hur överlevde vi den andra halvleken?

- Det var en riktig kämpainsats. Det var inte många som stack ut utan det var kollektivet som krigade på. Det måste ha varit riktigt tråkigt att ha sett matchen. Publiken blev frustrerade och till slut blev Falkenbergspelarna frustrerade, framför allt när vi tog lång tid på oss på utsparkar och sånt. 

Fortsätt.

- Ingen föll ur ramen även om det blev tungt och mycket försvarsspel och... jag kan inte räkna till några fler jätteheta chanser förutom det där ribbskottet dom hade. 

Mycket beröm till vårt tunga anfallspar via de kanaler jag hade tillgång till. Hur funkade anfallsspelet?

- Dom fick fast många bollar och jag tycker vi hittade ganska mycket ytor. Vi hade sett på matchvideon att de lämnade yta på kanterna, så där hittade vi mycket yta. Speciellt Larsson fick väldigt stora ytor. Sen var vi riktigt starka på fasta. 

Hur såg målet ut?

- Det var en tilltrasslad situation måste jag säga. Nån nickar ner, det kan ha varit Kalle eller nån av deras och det blir rörigt och på typ tredje försöket sätter Danny upp den i nättaket. 

Du och Wennebro - två kreatörer - på en regnruskigt trasslig gräsplan i en Superettanpremiär. Hur gick det? Fick ni röra några bollar?

- Litegrann. Jag tycker vi var klart godkända med tanke på underlaget och att det var premiär och så. Stundtals tycker jag vi hade fina kombinationer, men det var ju ingen konstgräsplan direkt. Och... ja, vi som lag gynnades nog mer av det än vad Falkarna gjorde. 

Mohammed?

- Han var bra i första, sen kom han bort lite i andra och fick inte så mycket boll. Men klart godkänd. 

Backlinjen i stort?

- Marko och Kalle vann allt i luften. 

Varför i helvete ska du dra upp det där för? Det där skriver jag inte. Det vet du. Var tränarna nöjda efter matchen?

- Dom var nöjda så klart med kämpainsatsen. Vi har inte pratat på riktigt än, men dom var nog ganska nöjda. Det handlar om att överleva nu i början, att ta så många poäng som möjligt och komma in i det här. 

Kan du säga att vi är som en traktor i år igen?

- Ja, men det skulle man väl kunna säga. Vi måste ha samma vägran att förlora som vi hade ifjol på våren. 

Jaja. Nu har du fått din kontraktsbetingade mediatid. Ge luren till vår debuterande Jonte Johansson. 

- Kan jag inte få hälsa ti...

Ge Jonte luren!

Jonte Johansson tar emot telefonluren. 

Hej Jonte, gratulerar till världsdebuten. 

- Det var ingen jävla världsdebut. Näe, fyfan, men det var skönt å få're bortgjort. 

Vadå? Kändes det inte bra?

- Jo, det kändes väl bra, backlinjen var jävligt bra och stabil, men jag var slarvig på smågrejjer som insparkar och sånt. 

Många drogs direkt ut till inkast, läste jag. 

- På slutet, i vinden och blåsten och så, lät det som att dom skrek "TILL INKAST, TILL INKAST" från bänken. Så då sorkade jag ju ut den som fan. Direkt ut till inkast. Sen alla ba' "vafan göru?!". Dom hade skrikit "SNABBARE, SNABBARE" för att jag inte skulle få en varning. 

"Till inkast, till inkast"... Är det Kålaboda du kommer ifrån?

- Ja.

Bara kollar. Deras mål lät väldigt tilltrasslat. Beskriv det. 

- Jag går ut på en boll, rätt tidigt, jag ser vart bollen ska komma. Sen bromsar bollen in i motvinden, och jag ska försöka rensa iväg den på ett tillslag. Vi är typ tio meter utanför mitt straffområde. Bollen studsar upp när jag ska slå till den, så jag skickar den rakt upp i luften. Nån av deras får bollen och passar direkt till nån liten kvick spelare (Christoffer Carlsson, redaktionens anmärkning) som drar typ tre spelare och skjuter tunnel på Marko och in vid min ena stolpe. 

Hade du några andra ageranden?

- Dom hade ett friläge i början som jag tyckte att jag kom ut på jättebra så att han fick skjuta utanför. Det kändes bra. Sen hade dom ett ribbskott när han fick dunka på från nära håll. Annars hade jag jättelite och göra, framför allt i första halvlek, och det var cepekallt. 

Du var ute och boxade på några hörnor?

- Ja, dom försökte ställa mycket folk framför mig och dom stämplade mig varje gång jag rörde mig. Jag råkade boxa en boll i röven på Wennebro i första halvleken, men bollen studsade tillbaka rakt i famnen. 

När spelade du riktiga tävlingsmatcher senast?

- Jag har ju stått i ettan med Skellefteå, men jag klättrade fem divisioner idag från där jag stod ifjol; i fyran med Sunnanå. 

Var det nervöst inför matchen?

- Näe. 

Visst! Det här är en blogg. Ingen läser. Erkänn. 

- Bussrisan dit var nervös. Men sen kändes värmningen så pass bra att jag inte var ett dugg nervös när jag gick ut. Kanske var jag för lite nervös till och med. 

Du gillar ju glass. Hur ska du fira det här?

- Jag tänkte sms:a dig förut, att jag laddade upp med en Ben&Jerrys i lördags. Det var därför det gick bra idag. Men det ska nog bli en segerglass ikväll.

Danny Persson, kvällens poängräddade och lagets okrönte sötsakskonung, låter SMS-ledes meddela att han firade sitt första Superettamål i karriären med att sno tre välförtjänta gifflar från tränarnas fika efter matchen. "Det blir nog en fredagsmix senare...", fortsätter han.

På en måndag!

Ingenting sammanfattar väl festligheten i att vi premiärnöp en poäng nere i det svårspelade halländska regnrusket som det. 

Hej. Med en sovande afrikan hängande över axeln tvingade jag iväg en krönika till tidningen under gårdagens hemresa. Jag fokuserade mina knappa tre tusen tecken på Ranheimsdrabbningen; eftersom jag tänkte att det skulle ha varit till mest allmänintresse för den stora fotbollsintresserade pöbeln. 

Det kanske var rätt. Vad vet jag. Vem bryr sig; Stigga berättade att de kört med samma bylinebild som tidigare - den som de helt oförhappandes tog innan en träning och där mina underarmar har Karl-Alfredska proportioner - och då är ju allting förstört och bränt. 

(Innan en träning! Vilken bloggare med respekt för yrket släpper igenom dylika bilder på sig själv?)

Nåväl. Här tänkte jag ta upp allt från helgen som inte fick plats i tidningen. 

Vi börjar, som den direkta kollega till Sofi Fahrman och Kenza man är, med att modemässigt utvärdera årets reseställ. 

Modell är MIKAs fullblodsproffs Jens Sjöström som trots kort varsel inte behövde mer än en halvtimmes fotosession på sig vid Statoils löskarrahörna för att till slut sätta den där mustiga brunbjörn-på-narkos-blicken. 

Sportigt verkar vara på tapeten i vår. Jag tyckte att någon blazerprydd tjomme hos Malou nämnde det för någon morgon sedan - och då ligger ju Umeå FC:s nya reseställ helt rätt i tiden. Luftig bomullspiké under sportig, neonblå jacka i snabbare material, ett par svarta prasselbyxor som med enkelhet kan matchas nedertill med ett par foträta gympadojor. 

Stället hade varit uppe och nosat på ++++ om det inte vore för att ingen av outfittens fickor går att stänga medelst dragkedja eller ens knappanordning. Fickornas ständiga vidöppenhet ledde till att jag under resans gång i perioder var utan såväl mobiltelefon och kort som hemnycklar. Hade jag varit en person vars mobiltelefon inte var gravt defekt, som haft en färsk lön på sitt kontokort (och inte en "här får du för att du spelar lite fotboll och bloggar lite"-peng) och vars nycklar lett till ett hem med värdesaker och inte ett kasslerosande gryt hade jag blivit så pass orolig att jag sänkt årets reseställ till +. 

Nu stannar vi vid svaga +++. 

Det anordnades en frågesport i bussen. Jag bildade lag tillsammans med Wennebro och Henke. Frågorna berörde såväl Superettan som astronomi som bibelkunskap som geografi och när blyertsröken lagt sig fick vi se oss slagna av ett enda lag - det med Kung Erik och Wallerstedt. Jag tyckte vi hade täckt det mesta; jag tog alla de fotbollsfrågor vars svar en FM-pundare ramlar över dagligdags, Wennebro spikade bibelkunskapen på ett sätt som fått Hossiana att titta ner på honom med stolthet i ögongipan och ekonomilektor Sennström kom inflikande med sin universitetserfarenhet vid behov. 

Men geografin? Städer? Landskap?

Wallerstedt, 42, har åkt igenom en del landskap under sin fotbollskarriär. Många gånger innan ord som "bärbara telefoner", "datorer" och "Football Manager" var allmänt vedertagna och man istället fick sitta längst framme tillsammans med chauffören, kanske läsa en bok och då och då fråga "hur långt är det till Degerfors?". 

På detta vann han under fredagens resa en påse Polly på min, Wennes och Henkes bekostnad. Möt Jonas Wallerstedt; Umeå FC:s egna "Statistikmannen". 

Hur som helst. Vi kom fram till slut. Och jag har nämnt kort hur trassligt vi bodde textledes. Nu ska vi, med vetskapen om att en bild säger mer än tusen ord, konkretisera. 

Marko bäddar sin överslaf. 

Det fanns en planka för varje mjukdel i min kropp att vila på och därigenom hålla mig vaken. Jag låg i sängen i nio timmar under fredagskvällen - fick en timmes sömn. Inför lördagsnatten hämtade jag en till madrass från ett annat rum, applicerade denna under ursprungsmadrassen och min överslaf blev då till en... säng och inte någon gammal svensk husmansvariant på en japansk spikmatta. 

Vlado, knappt urskiljbar under starkt lysrörssken, unnar sig ett glas mjölk under kvällsfikat. 

Kvällsfikat i sin helhet. 

Rundpingis tills klockan slog 23.00. Då var det "ro" som skulle råda bland gästerna i vandringshemmet. 

Teverummets teve; vandrarhemmets enda. 

Det får vara allt för ikväll. Jag låter eder smälta denna bildexplosion och återkommer imorgon. 

Hand upp på alla som tror att ni om tio år kommer att sitta och bläddra i VK:s sportarkiv, undrandes "hur såg spelet egentligen ut där mot Boden borta i oktober 2011?". 

Vi tog tre poäng idag. Det är förstås allt som räknas. 

Danny sitter och lapar mjölkchokladdryck ur tetran och visar på imponerande simultanförmåga då han samtidigt för saffransgiffel efter saffransgiffel mot mungipan, på teven rullar klassfilmen Max Payne (alla bra filmer är baserade på populära skjut-dataspel), vi har passerat Piteå och om en vecka kan vi säkra Superettanavancemanget hemma mot Akropolis. 

Nu dör mitt batteri. Hej på er.

Man kunde ju tänka sig att det efter en bussresa på tre och en halv timme i benen skulle ta en liten stund för traktorn att rulla igång på Skogsvallen. 

Men icke. 

Det hinner bara gå sex minuter innan Simon Mårtensson, denne världsanfallare, löper igenom i djupet och från relativ snäv vinkel placerar dit bollen i det bortre aviga på det där enkla målskytt-i-form-sättet. 

Tjugo minuter senare får han bollen halvfri utanför straffområdet, noterar att målvakten är gravt felplacerad i målet, och yttersidar bollen i en smäcker skruv i det högra hål som målvakten av någon anledning lämnat därhän. Ett överraskande skott i steget som fick en ännu mer överraskande kraft och målvakten hann inte alls reparera sin felplacering. 

... vi håller jävligt tyst om att Mårtenssons kontrakt går ut om någon vecka, va? Sportchef Bäckström är ju med på bussen idag - han sitter dock vad jag kan se i detta nu och kikar på "Gladiator" när han egentligen borde närma sig Mårtensson med ett A4-ark och en penna, eller vad han nu kommer över i pappers- och pennväg. En toalettpapperssnutt och en krita - bara han signerar nytt. 

Men. Låt oss vara nyanserade och säga att det inte är enkom unge herr Mårtenssons förtjänst att vi leder komfortabelt i paus. 

Hela laget, hela traktorn, gör en i mina ögon fantastisk halvlek. Vi rullar boll efter marken och skapar, tack vare ett högt bolltempo och bra passningskvalitet, mängder av en-mot-en-lägen där framför allt Johan Larsson har ett 80-20-övertag på sin högerback. 

Och defensivt kändes det exakt hur stabilt som helst. Fan, till och med en så pass trasslig rese som undertecknad kunde ju för, typ, första gången i år känna sig riktigt nöjd över en halvlek. 

Det var lite "Dalkurd hemma" över den första halvleken (vi borde nog även idag gjort ett eller två mål till och stängt tillställningen) - bara ännu bättre. 

Men. Låt oss vara nyanserade - igen. 

IFK Luleås matchplan i första halvlek kan vara ett av de största taktiska felbeslut som begåtts sedan Jocke med Kniven och Blod-Svente tillsattes som programledare för Fredsgalan i Porto Piluse. 

Man låg extremt lågt. Hade jag haft för vana att alltid spela fotboll med en påse gifflar i byxlinningen hade jag kunnat ta emot bollen, bjudit in Marko på kafferep, löst en svensk och en serbisk korsordsbilaga innan IFK Luleås anfallare skulle våga flytta fram och pressa oss. 

Men samtidigt som de låg extremt lågt så kunde vi hur enkelt som helst rulla in bollen på innermittfältare, eller hitta forwards på fötterna. Där de har yta att göra någonting med bollen. Vi kunde till och med, trots att de låg extremt lågt, hitta Simon och Böni på löpningar bakom deras backlinje - i djupled. 

Det fanns ytor överallt. Överallt. 

2-0 i paus och man klev av med ett leende på läpparna. Solen sken, vi gjorde som vi ville, fan, till och med jag kände att jag varit bra - det var roligt att spela fotboll. 

Kanske gick det lite för enkelt. Kanske hade vi lite för roligt och trevligt. Kanske trodde vi att matchen bara skulle spelas av på samma sätt - att vi skulle få trilla omkring, kanske plocka med sig en giffelpåse och fortsätta vara helt ohotade. 

Vi var åtminstone inte, med facit i näven, beredda på att Luleå skulle komma ut och byta skepnad helt. De gick till från att ha ett, utan att överdriva, obefintligt presspel över hela banan till att redan från avspark i andra halvlek presslöpa som olicensierade kamphundar. 

Och att få extrempress mot sig i motljuset från den lågt stående solen - det var ingen höjdare då man ofta knappt såg mycket längre än den framrusande presspelaren. 

Det blev okontrollerade långbollar, väldigt korta anfall, omställningar emot - och matchen hade helt plötsligt vänt bakut. 

Sen hjälper det inte att jag bjuder de på en straff bara några minuter in på första halvlek. Eftersom det här är min blogg och eftersom eventuella webb-teve-sändningar och höjdpunktspaket brukar vara mer än lovligt grumliga skulle jag kunna skriva lite vad som helst här. Att det var en filmning. Att jag inte rörde honom. Att det var skandal. 

Men nej. Det var straff. Jättestraff. Killen går förbi Marko som stötbryter längre upp, får en lång touch, jag går emot, han petar i sidan - jag vänder mig om och sätter samtidigt ut benet. Fall. Straff. 

... sen att en av deras löpande retur-spelare är inne i straffområdet när straffen väl slås emot försökte jag påtala för domaren - men utan gehör. 

Det är inget spel att tala om. Vi är utspridda, vilsna och har helt tappat strukturen. Men så kommer en hörna från höger från Chenouffis finstämda högerfot. Jag kände att jag kom perfekt, helt fri, på första ytan, hann som hastigast tänka att "VF-COACHEN, HÄR KOMMER ÅTTA POÄNG!" innan bollen smiter just över min pannlob. 

Men vad gör det när man har en skenande serb bakom sig? 3-1 med tjugofem och det kändes väl ändå som en potentiell stängning av matchen. 

Men icke. Det tappas helt markeringen på två Luleåspelare på en inläggsfrispark bara halvannan minut senare. Vlado hamnar på mellanhand och Marko hinner inte upp bollen tillräckligt för att styra den över det egna målet - och så är det match igen. 

Det hela reder dock ut sig. Det händer, trots viss Luleåpress och fortsatt taffliga UFC-anfall, inte så hemskt mycket. Tja, förutom då att Marko Mihajlovic får sitt första gula kort i matchen - och blir utvisad. 

Domaren Johan Kratz vevade upp först ett gult och sedan ett rött i nittionde och jag rynkade näsan och tänkte för mig själv att "vänta nu... inte har väl Marko fått nåt kort innan?". Det hade han inte. Och Kratz, som dubbelkollade sin lilla bok, var som tur var inte stoltare än att han kunde ursäkta sitt misstag och... tja, säga åt Marko att han visst fick stanna kvar på planen. 

Tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag är tre poäng borta mot seriens formstarkaste lag. 

Men nog hade det känts fint att göra nittio riktigt bra, övertygande minuter idag - istället för fyrtiofem lysande och fyrtiofem trassliga "som vanligt". 

Men en sån nätt besvikelse är inget som inte ett Cheese n' Bacon-mål med plusmeny och orginaldipp kan råda bot på. I hamburgerkedjans egen hemstad, dessutom. 

Eftersom vi kommer hem omkring tvåsnåret så har det snackats om att en grupp löst folk ska ta tillfället i akt att gå samman och se Boston jobba fram en sjunde och avgörande match i NHL-slutspelet. 

... och ni slängde väl upp era livsbesparingar, barn, husdjur, guldklocka och husnycklar på disken hos det lokala spelombudet? Ni satsade väl allt det - som man vanligtvis pantsätter för lir - på min räntetrippel? Som jag föreslog?

Det finns hopp för mänskligheten; idag, den trettonde juni 2011, har jag både eluttag alldeles vid sätet och ett prickfritt fungerande nätverk. 

Och klassrullen Snatch på samtliga teveskärmar. 

Det blev nyss ett stopp i Skellefteå, där vi åt i Coop Forums restaurang. 

Jag slängde i mig det sista som fanns av spaghetti och köttfärssåsen. De som kom efteråt fick nöja sig med en halvtrasslig carbonaravariant till pastan.

Man får förresten hoppas att de hade kokat måltidsvattnet. Det märker vi nog snart. 

Vi slängde i oss maten lite snabbt, så där. Halvt skyndsamt. 

För ni vet att i dom här förstörda kretsarna så heter det ju spel- och matstopp. 

I den ordningen. 

 Här ses Klonk-Matte, alltid med en säker trippel bakom örat, med en Oddset-kalkylator modell större som ska multiplicera ihop ett smäckrare trippelodds. 

Det här är inget Helgens Lir-skrik, inte alls, men eftersom jag inte gärna vill framstå som mindre förstörd än någon annan så tvingade jag fram följande trippel i ett försök att kunna ställa mer än knäckebröd, aromat och vattenutspädd mjölk på bordet i veckan;

Bortasegrar i Valsta-Sirius, IFK Luleå-Umeå FC och J-Södra-Öster - den trippeln ger, i en paralell utopisk värld där Erik Löfgren inte är en född motrigg, dryga elva gånger insatsen tillbaka. 

Nu har filmvetaren Marko Mihajlovic vevat igång Gladiator. 

Jahapp. Nån vid namn Östlund har redan gått igenom matchens alla skeenden i UFC.se:s gästbok. 

Han har till och med i fortlöpande text hänvisat till Dacke-fejden. Min absoluta favoritfejd att hänvisa tillbaka till. 

Nåväl. Det öppnar för att jag sveper med den större penseln och måla er en bild i större drag. 

Det låter väl bra? 

Bra. Då ska jag bara sätta igång att skriva. Men först, en kort ritual jag bör utöva inför var skrivuppgift i fortsättningen; 

GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. GalaMbos. 

Så. 

Jag tror att jag hade bollen vid mina fötter under något så när kontrollerade former - så pass kontrollerade former det anstår en mittback av min trassliga dignitet - en gång. 

En gång. 

Och ändå tilldelades jag, av förvisso outgrundliga anledningar, tre "kurrar" (jag har då sällan hört ett fulare namn på en betygsskala) i VK. 

Det var en sån typ av match. 

Det sa sig själv när man klev ut i duggregnet till en inte särskilt grönskande gräsyta och vad vi får hoppas är Division I Norras allra mest ödsliga, folktomma och ogästvänliga arena - att här skulle det nog inte spelas in någon instruktionsfilm till Barcelonas ungdomsakademi på lördagseftermidddagen. 

Bosse Rappne hade kanske snappat upp dofter av kamomill, gullviva eller annat vårblomster med sina finkänsliga näsborrar - men jag tyckte att det redan från början osade kamp om hela Upplands-Väsby med omnejd i lördags. 

Och visst, man kan sanningsenligt säga att Väsby var det bättre laget i den första halvleken. Men jag tycker ändå att vi, som gått ut och "känt" på alla matcher i minst en halvlek, bryter trenden i lördags. 

Första kvarten är det vi som är aggressivare, smäller på och sätter press - och skapar de första chanserna. Bland annat har Simon ett läge där han gör bort sin mittback, får fritt skottläge med vänstern från straffområdslinjen - men bollen går, kanske efter att ha studsat upp på en tuva (för första gången i år kan vi äntligen använda den ursäkten), rätt högt över. 

Men så kommer Väsbys mål, som föregås av att Osman Sow - en gänglig, rätt stark och teknisk targetspelare som lär skapa oreda för fler försvar än vårat - kommer före Marko på en djupledsboll nere vid kortlinjen, bryter in och skjuter snett och vint. Bollen når en ytter på andra sidan straffområdet som i sin tur skjuter än snedare och vindare. Och varken jag eller annan UFC:are lyckas vara i vägen för något av dessa felträffar utan bollen går tillbaka till Sow som från nära håll kan trycka in 1-0. 

Och där och då tappar vi matchen. 

Väsby rullar ut oss sista tjugo av första. Vi hamnar fel. Jag och Marko sjunker lite för lågt - kanske för att vi fått höra att Sow främst skulle vara farlig i djupled - mittfältet står lite för högt, och vi blir alldeles för långa. Något Väsbyspelarna utnyttjar genom att ganska enkelt få rulla boll igenom lagdelarna våra. 

Men även om de har en stolpträff efter något snett-inåt-bakåt-spel på vänsterkanten så håller vi 1-0 i paus. 

Men. Andra halvlek. Ja. Ni vet. 

Vi reser oss. Igen. 

Inte direkt, men runt sextionde minuten äter vi oss tillbaka in i matchen. Backlinjen vågar trycka upp, vi kortar laget, vi kommer mer rätt - och till slut så gör Böni en hel jävla hönsgård av en fjäder när han suger ner ett långboll mot straffområdet på bröstet, vänder utåt, förbi sin försvarare och skjuter med andra tillslaget på volley - efter marken i Thomas Thudins bortre aviga burgavel. 

Sen tar Böni sitt andra gula - när han kommer sent in i en duell på offensiv planhalva. Något onödigt men vi ska också komma ihåg att Bönis fullföljande i närkamperna gav oss väldigt mycket i första halvlekens presspel då han slet som ett djur långa stunder i det defensiva. 

Men men. Istället för att gå för tre pinnar och serieledning - det kändes verkligen som att vi skulle kunna ta över matchen helt efter 1-1-målet - så får vi ställa om fokus till att i första hand återvända norrut obesegrade. 

Och det gör vi ju. Med den äran. Det blir inte så stor skillnad. Vi får in Calles och Ares friska lungor och ben, Henke Sennström (som jag skulle ha tilldelat fyra "kurrar", solar eller vad man nu delar ut) löper för åtminstone två i sin städarroll på mitten. 

Och vi kliver, efter övertidsminuter fyllda av världsklassmaskande, ett taktiskt byte och hela det där italienska paketet, av banan - obesegrade. 

Vasalund borta. Väsby borta. Jag tror att vi redan nu kan säga att de två bortamatcherna, tillsammans med Sirius på Studenternas och någon till, är några av årets allra tuffaste. 

Vi har fått underlägen emot oss efter tjugo minuter i båda dessa möten. Och vi har tagit med oss fyra av möjliga poäng hemöver. 

Det är bra siffror. 

Nu saknade Väsby förvisso sin andra målfarliga forward, Bryan Massa. Här får vi inte bara veta att han har en finne på näsan - utan att han hade sträckt till baksidan och var skadad. 

Nåja. 

I övrigt då? Utanför fotbollsplanen? 

Tja, allt var som vanligt. 

Det mesta figurerade kring spel och dobbel. 

Jag brukar försöka sova på ditresan, mellan det att man fått smaka av en smäcker vaniljmuffin och att planet landar - men den här gången hamnade jag bredvid andramålvakten Mattias Bergström. 

Klonk-Matte, kallad. 

Då var det "den är ju säker" hit, "en å sexti på Karlstad" dit och i stort sett alla Lången-matcher skulle gås igenom. 

Klonk-Matte bjöd sedan, när vi landat och skulle smälla i oss den sedvanliga pastan med skink- och champinjonssåsen, på årets redan nu kanske bästa utläggning efter att vi suttit och diskuterat hockey-VM, kommit in på storspelare och sedan ställt Peter Forsbergs storhet mot exempelvis Jaromir Jagr och Alexander Ovetchkin. 

Det var som att han till slut ville sätta punkt med ett konstaterande som ingen kunde invända mot. 

"Det finns ju bara 'three great ones'", började han och vi andra tystnade. 

"Messi...", börjar Klonk-Matte bara för att snabbt ändra sig. 

"Nej, nej, nej, nej", säger han snabbt och försöker börja om. Det tar honom säkert tjugo sekunders grubblande innan han kommer på ett första namn: 

"... Wayne Gretzky...", och sedan dröjer det ytterligare tjugo sekunder av ordentligt funderande med huvudet i händerna innan Gretzky följs av "... Mario Lemieux... å Foppa". 

Det var som att han utlovade en topp-tre-lista utan att ha tre namn klara. Som att han ångrade sig direkt när orden 'three great ones' lämnat läppgipan och att han mitt i hockeydiskussionen i ren panik slängde ur sig... Messi. 

Messi. 

Förra veckans succétjänst Helgens Lir utgick i fredags då jag ärligt talat glömde bort min egen succéidé efter blott en vecka. Jag kom på det sent, sent på fredagskvällen och höll på att slänga ur mig endera Mariehem, Åtvidahem eller Mjällby på nästintill stående fot. 

... men med den kvalitet vi lärt oss kräva av Helgens Lir-liren så kändes det inte rätt att bara spontanslänga ur sig ett lir som man knappt ens hunnit lasta in poletter på själv. 

Det blev heller inte mer än ett enda lir på lördagen från egen spelpenningpung - men under söndagen såg utbudet roligare ut. 

Och nog blev det roligt allt. Både för mig och Johan "Lången" Larsson ("Lången" Larsson är ju ett världssmeknamn av den gamla skolan nästan i klass med Thomas "Poletten" Larsson). 

Här har Larsson alldeles nyss varit och löst ut en drös vinstbongar på Brommablockens Coop-butik. Den uppmärksamme läsaren noterar att han till och med har unnat sig en Daim-strut. Men trots att han inkasserade någon femhundralapp och några hundringar av spelbutikstant så såg man att när han lättade på plånbokslädret så var där fortfarande - ha i åtanke det här var sent på söndagskvällen när bara ett fåtal matcher återstod - fler spelbongar än sedlar. 

Som det ska vara. 

För egen del? Jovars. En av mina smäckrare dubblar genom alla tider måste ändå vara kombinationen Catania och Palermo till tonerna av omkring fyrtiofem gånger. 

Men dagen avslutades trots allt i moll spelmässigt. När jag följde med Klonk-Matte, "Lången" Larsson och de övriga spelförstörda lagkamraterna till Coops spelhörna så lämnade jag, bara för att, in en liten skrällrackare även i butik. 

"Hundrafemtio gånger... och om jag tar med Änglarna hemma då? Då borde det bli trehundragånger nånting... ja, så gör vi". 

Sällan har det klassiska ordspråket, som ofta slösas på glupska hundar som vad jag vet inte alls kan tillgodogöra sig poängen i ordspråk, "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket" lämpat sig bättre. 

Kändiskollen? Lasse Berghagen och Patrik Sjöberg. 

Lite om söndagsresan: 

Det snackades inte så mycket spel och dobbel i GIF Sundsvalls trupp ifjol. Mirza Durakovic, evighetsmaskinen som försvann tillbaka till Norge under sommaren, var den enda som var riktigt trassligt spelförstörd och alltid hade något drag inför helgen eller satt på någon info om nåt norskt gärdsgårdslag som hade båda mittbackarna borta. 

Men i år, i årets UFC-trupp, har jag kommit rätt. 

Här syns andramålvakten Klonk-Matte klura på en Långenrackare i Coop Forums i Brommas spelhörna. Dit gick, precis som förra bortamatchen, ett lemmeltåg med UFC-spelare efter lunchen. 

Jag hade redan smaskat in mina surt förvärvade slantar på Karlstad BK hemma mot HTFF via nätet under lördagen. Tonerna av 2,25 på ett hemmalag som inlett med två starka segrar (Dalkurd borta och Kerburan hemma) mot ett bortalag som torskat mot samma Kerburan och sedan förlust även mot, vet vi, beskedliga Akropolis hemma med 3-0. Jo, jag tackar jag. Hade vi levt i ett jägar- och samlarsamhälle hade jag lastat upp min bästa mjölkko, starkaste oxe och förstfödde son på speldisken till det oddset. 

Jag knåpade därför ihop en liten trippelrackare med just Karlstad som grund. 

... och när man åter satt i bussen efter Kanon-Hampes avgörande så kunde man via SVT TExt:s klassiska 377:a räkna in 680 riksdaler till sin sargade penningpung. Efter lördagens Umeåkerbesök planerade jag att dra ner matransonen till halva portioner. Nu kanske vi ska kunna unna oss trefjärdedelars portioner. 

Men det fanns andra som var lyckosamma. Framför allt tränare Örjan Andersson som kan tacka Kanon-Hampe för ett rejält tillskott i spelkassan. Örjan hade lirat UFC till smäckra 3,60 och kombinerat det med ett inte alls lika lokalpatriotiskt spel på KIF Örebro till 3,45. Dessutom hade han knåpat ihop en trippel med dessa nämnda spel kombinerat med Giffarna hemma mot Ljungskile på måndagskvällen. 

Även det gick ju vägen och när jag träffade Örjan på Gammlia - när jag, Wennebro och Johan Larsson och en massa UIK-damer specialtränade med Björn-Åke vid lunchtid - så sken han upp i ett nyrikt grin och sa nåt om att "nu får jag bjuda B-Å på lunch i nån vecka framöver". 

Nåja. Nog om det. 

Kändisar? Jo, på bagageuthämtningen på Bromma såg jag inom loppet av en minut samma The Poodles-snubbe som förra veckan - den här gången väl dold under en stor huvtröja och bandana i ett försök att undslippa alla efterhängsna fans av... Körslaget - samt Lill Lindfors och - håll i er nu, för det här är imponerande - Ison från hiphop-duon "Ison och Fille". 

Mycket mer har jag inte att skriva hem om. Spel, dobbel och kändisar. Det är livet det. 

 Jag och Robin Nilsson var först på plats på flygplatsen i söndags. Vi hittade en extrabilaga inför det stundande spektaklet VF-coachen. 

Jag, som måste ses som ett fynd till tonerna av 850 000 fiktiva VF-coachen-kronor, var inte uttagen i något av lagen som de utvalda profilerna (bland annat Mikael Lustig) fått välja ut. Däremot var jag uttagen som en av två mittbackar i något sorts kombinerat dam- och herrlag sammanställt från Division I-serierna. Där beskrevs jag som ..." följsam, smidig och spelskicklig". 

Jag tror inte jag kunnat få en bättre start på seriepremiärssöndagen. Smidig! Fattar ni? Smidig! De hade tre adjektiv att spela med - och de valde smidig. 

Erik Löfgren vars massa på 80 sämre fördelade kilon som rent smidighetsmässigt ligger så långt ifrån de nätta, ryska gymnastflickorna som det är mänskligt möjligt. Man skulle kunna gå så långt som att säga att skillnaden mellan Erik Löfgren och ett gammalt freonfyllt kylskåp inte bara stannar vid att Löfgren är lite vitare i färgen (innan han sväljer sin mittbacksstolthet och lägger mig på en solariebädd) utan även att kylskåpet bara är marginellt osmidigare. 

Men tack, vem som nu sammanställt beskrivningen till bilagan. Jag växte lite ytterligare lagom till seriestarten. 

Flyg till bortamatch. Vilken lyx. Det är tydligen vardagsmat för västerbottniska Division I-spelare, men för en klyktattare som ägnade halva fjolåret att åka land och rike runt med buss för att sitta på bänken i Superettan är det en känsla av lyx och flärd att stiga på ett flygplan på matchdagens morgonkvist. 

... med GIF Sundsvall flög vi en enda gång under fjolåret - till Ängelholm. Då åkte vi dock buss hem. Sträckor som Sundsvall-Ljungskile och Sundsvall-Landskrona avverkades dock med buss tur och retur. 

Jag hann knappt slå mig ner i flygstolen innan Simon Mårtensson, som ännu inte blivit Den stekhete tvåmålsskytten och genombrottsmannen Simon Mårtensson utan fortfarande bara var Simon Mårtensson, började gapa om att UFC ifjol flög med samma plan som Sveriges Kung Carl XVI Gustaf. 

"Varför skulle kungen flyga med Malmö Aviation i nåt billigt budgetsäte?", frågade jag där jag satt på mitt uppräta, hårda, okonungamässiga säte och trängdes med benen samtidigt som folk bökade och härjade i mittgången i det anarkistiska och platsnummerlösa flygplanet. 

Som den grävande journalist jag är så frågade jag runt bland UFC-spelare som måste varit med ifjol. 

Jag frågade Fredrik Wennebro "vem som var den kändaste människan UFC flög med ifjol". 

Han funderade ett bra tag... klurade verkligen... vägde orden... och sa sedan... "Linda Bengtzing, tror jag". 

Samma fråga till Hampus Wallgren: "... hmm...Charlotte Perelli åkte med oss en gång". 

Men kungen, då? 

- Kungen? Ja, jo, nu när du säger det så... jo, vi kanske åkte med kungen ifjol. 

Svarar man så om man verkligen åkt med Sveriges konung? När man sett hur han stegar in - efter alla andra, enligt Simons utsago - i flygplanet med konungaspiran höjd och med ett långt, rött och gyllene silkessläp efter sig? 

Knappast. Lundström svarade "systrarna Kallur" och jag tyckte därmed att saken var utagerad men Simon stod på sig. 

Det bjöds på såväl en smäcker, vakumförpackad muffin fylld med hallonsylt som kaffe eller te under den timmeslånga resan. 

... tror ni man får två muffinpåsar om man är Sveriges statschef? 

Kändiskollen?

När vi satte oss ner för att luncha på Brommas flygplats - pasta med kyckling- och svampsås - så visade man en repris av vårt allas Körslaget på en teveskärm. Där stod den där långhåriga, slitna rockern från The Poodles och ledde sin kör i nationell teve. Och så vände man sig hundraåttio grader för att blicka ut över boardingköerna - och vem tror ni står där i kön och slänger med sitt vita långa hår? 

Samma The Poodles-rocker. Det var nästan för stort att ta in. Det var nästan så att jag kunnat sätta mig på första bästa plan hem, skita i matchen, och ändå somna nöjd som ett barn över att ha fått sett en riktig kändis (att vara med i Körslaget är som en kvalitetsstämpel på vad gemene man anser vara "en riktig kändis") både på teve och på riktigt - samtidigt. 

Annars då? Stefan Lundin, gammal IFK Göteborgs- och Örebro-tränare, och Jimmy Durmaz, Malmö FF-vänsterytter. Men det är ju inga riktiga kändisar. Stefan Lundin skulle förvisso kunna organisera elva män att sjunga "Långa bollar på Bengt" i en perfekt kanon - men det gör inte att han blir inbjuden till Körslaget. 

Någon mer? 

Nja.

... eller, jo, nu när jag tänker efter; 

Jag, Johan Larsson och reservmålvakten Klonk-Matte (som för någon vecka sedan klonkade 13 rätt på ett reducerat 72-kronorssystem med elvarättsgaranti) styrde kosan mot en av Brommas spelbutiker i väntan på flyget hem efter matchen. 

I Coop Forums spelhörna stod Kung Carl XVI Gustaf och knåpade med en Lången-kupong. Han kisade över glasögontoppen mot spelskärmen och frågade sin SÄPO-vakt "ifall dom där KU-ÄRR-PE är nåt å lita på på bortaplan". 

- KU-PE-ÄRR, herr majestät, rättade SÄPO-vakten och fortsatte: 

- Jo, men de har en mittback borta och förlorade mot Doncarna borta senast. Ni minns den där lördagen då du och Noppe gått ihop och gjort ett 72-raders Stryktips och rök på just den matchen? 

- Jo, ja, just det. Ja, då får det bli en liten chanspeng på den här fyrlingen. Ska vi säga en guldtia? Eller ska man våga sig på en tjuga? Nej, kalla mig wild n' crazy men jag satsar en tjugolapp. 

Sedan gick kungen därifrån med sitt släptåg och lämnade in sin fyrling för tjugo kronor. När han lämnade butiken hördes han säga något om att "det var en förbannat god muffin man fick där på planet, den där med hallonsylten, så krämig och färsk", något om "att det var synd att man bara fick en" och att "såna skulle man be någon på slottet baka". 

På planet hem satt Joel Burström bredvid kartläsarskan Tina Thörner. Jag noterade det först vid avstigningen och då satt de vända mot varandra och tittade förtroligt i varandras ögon. Man skulle nästan kunna säga att det var lite sug i den gamla kartläserskans ögon. 

(Det här är inte bloggen för det, men Thörners blick på vår 23-årige högerback kunde ge vissa indicier på att hon "ville navigera honom rätt i sänghalmen senare". 

Att hon kanske skulle skrika något i stil med "GASA! FULL FART! KÖÖÖR BARA! SNART I MÅL!". 

Men som sagt; det här är inte bloggen för såna larviga antaganden.)